Den enkla delen är att beskriva hur operationen gått och hur min tid på sjukhuset varit. Den svåra delen är att beskriva de känslor jag har i mitt hjärta.
Det finns en anledning till varför jag inte skrivit och uppdaterat - och det beror inte på att jag varken varit trött, haft ont eller mått dåligt.
Jag har helt enkelt behövt tid på mig för att ta in allt och för att en lång, svår resa börjar närma sig sitt slut. Eller - är det verkligen så?
Jag skrevs in onsdagen 3:e juni kl 15:30 i underbart sällskap av min ständiga livsledsagare och älskade man och lilla Snorp. Molly Snorp - min fina dotter. I min packning låg allt ifrån fotografier i vackra ramar, ett kramdjur i form av en lemur, apelsiner, chagathe, världens skönaste flufftofflor och min snyggaste mjukisoverall.
Jag är ju fortfarande inne på det där spa-tänket. Jag är helt inställd på att jag checkar in på hotell där det serveras frukost på sängen, det råder en skön tystnad och fokus ligger på vila och bara-vara-grejen blir mantrat som maler i huvudet. Denna gång hade jag till och med valt underkläder med STOR omsorg då min lilla kropp inte är anpassningsbar till Landstingets former. Valet stod mellan size 80-100 kg där jag fick slå en knut med hjälp av microportejp för att få dem att sitta kvar. Eller vara naken. Så självklart ringde jag och frågade om det gick bra med egna..
Valet på operationsdagen blev de där ceriserosa i spets från Victorias Secret. Färgen är verkligen i ögonfallande och syns rakt igenom precis allt - så det fick bli dem. Ska det göras ska det göras med stil. Lite sådär neon-vulgo-varning-stil, men jäkligt snyggt..
Nytt för denna gång var förberedelserna. Inte bara de sedvanliga nålarna, premedicineringen och dusch utan nu bjöds det på delikatesser i form av klar näringsdryck med en touch av citron. SEX STYCKEN skulle intagas, 200 ml i varje. Efter 24:00 är jag ju fastande men de sista fick slinka ned 05:30. Denna kulinariska rutin är tydligen standard för patienter som ska opereras i mage/tarm.
Jag vet inte om det ska räknas som en fördel att vara rutinerad på det här nu. Det positiva är att man förmodligen tänker på RÄTT saker och inte blir förvirrad av vilket jäkla håll operationsrocken ska sitta åt (inte självklart alls...)
Dagen D innebar;
1) Avlägsna livmodern
2) Reparera ett navelbråck
3) Döda Inkräktaren
Janne hade ritat ett fint streck på min mage som indikerade omfattningen. I alla fall på längden.
Denna gång tog 300 minuter. 300 långa, rätt innehållsrika minutrar. Ett ingrepp som resulterade i att jag blev av med ca 2-2 1/2 kg vävnad. Sjuk som frisk. Ett ingrepp som nästan blev lika djupt som långt.
När jag vaknade denna gång vaknade jag av smärta. Epiduralen tog inte korrekt. Säga vad man vill om Martin, min narkosläkare, men han var en man med stor kunskap och empati. Jag tror det tog 2 minuter ifrån att de larmade till att han satt vid min sida och såg till att rätta till det hela. Samtidigt som en barmhärtig ängel strök bort tårarna som bara rann. Ska jag vara ärlig, så kommer jag inte ihåg så mycket. Men just de ögonblicken är oerhört starka och berör.
När sådant händer får man alltid en "dos" bedövningsmedel där en biverkning är att blodtrycket sjunker. Jag, som redan är en extrem lågtryckare, fick således ett blodtryck som säkert upplevdes som en nära döden upplevelse. Trots detta vaknade jag till och var sedan den stunden helt klar i huvudet och fortsatte att vara det under hela vistelsen. Tror jag i alla fall. Jag kände stor skillnad denna gång. Inget illamående, ingen smärta - bara ett lugn och en total medvetenhet. En märklig känsla. Jag kan återge alla de samtal jag hörde, personalens prat med varann och allt som hände runt omkring mig. De skickade upp mig till avdelningen ifrån uppvaket kring 23:00 - jag hade 100% syresättning, stabilt blodtryck samt bra blodvärde och puls så det fanns ingen anledning att ha mig kvar. Här behövs alltid platser för svårt sjuka människor och jag räknades inte in i den kategorin.
Operationen var oerhört lyckad. Inkräktaren är totalt tillintetgjort. Den hade långsamt och enträget ätit sig in i mina tarmar så ett par meter av dessa rök. Livmodern avlägsnades utan några som helst problem och bråcket är numera ett minne blott.
När jag vaknat och installerat mig i min nya kropp insåg jag faktum. Maken till platt mage har jag sällan skådat. Vikten var mindre imponerande - 45,6 kg - trots inskrivningsvikten 48,3 kg som jag kämpat för att uppnå.
Det som lämnade sig kvar i hjärna och banken av intryck var dock storleken på Inkräktaren.
Stor som halva mitt huvud med en matchvikt på drygt 1,5 kg.
Så om du frågar mig hur det känns just nu så vet jag inte riktigt. Det är oerhört mycket känslor som kommer över mig hela tiden. Jag är givetvis oerhört lycklig för att jag anses vara fri ifrån cancer. Men det kommer ta lite tid att ta in all Sanning och bygga min nya Livsväg.
But as for now... I am very, very happy..
Love / Cat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar