En otroligt viktig detalj
att informera om är ju faktiskt vad som händer under en cellgiftsbehandling.
Jag minns att det jag kände
oro inför, var just när första droppen av gifterna skulle landa i min Kropp. Hur
känns det, hur kommer Kroppen att reagera och hur kommer biverkningarna att
visa sig?
Jag valde tidigt att inte
läsa de biverkningar som finns angivna i FASS. Helt enkelt för att de är många,
omfattande och man måste som tillverkare av ett läkemedel verkligen ange ALLT.
För mig kändes det mer
naturligt att diskutera med erfaren personal kring vad som händer. De har ju
trots allt stor erfarenhet av olika patientgrupper. Olika åldrar, fysiska och
psykiska skillnader och även hur olika former av cancer beter sig.
Trodde jag..
Det enda som nämndes var att
man tappade håret och att huden blir torr och extra känslig. Man varnade även
för magproblem och illamående, That´s it.
Ingen berättade om
biverkningarna av de sprutor jag fick som gav galen skelettvärk. Ingen
berättade om det var bra att gå upp eller ned i vikt. Eller som kunde svara på
mina ibland kanske konstiga frågor.
Med tanke på att min sjukdom
sitter i glatt muskulatur var jag intresserad av att veta hur aminosyror och
protein påverkar den typen av muskulatur. På tvärstrimmig muskulatur verkar ju
protein uppbyggande så här gäller det ju att ha tungan rätt i mun.
Det här med syra/bas
balansen stämde inte alls med den regelbok sjukhusets dietister resonerade
efter. Många rätt grundläggande principer kostmässigt hanterades precis
tvärtom. Mycket märkligt. På avdelningen blev det mest att gilla läget och
hålla sig till vatten. Kaffe och te gick bra trots att kaffe är kraftigt
försurande enligt ”min skola”.
Jag kände redan vid första
besöket att det där med kost och kosttillskott, det fanns liksom inte med i
kunskapsbanken så jag har fattat dessa beslut på eget bevåg i vad jag tar och
inte tar.
Min rekommendation till alla
som har cancer eller som vill förebygga är dock att hålla sig till vissa
basprinciper när det gäller kost. Maten är den bästa medicinen och vårt
naturliga biobränsle – cellgifter är det inte. Cellgifter tar död på allt som
kommer i dess väg så att naturligt hjälpa till med att bygga upp immunförsvar
och minska stressnivåer (som förbrukar mängder av viktiga näringsämnen) är en
självklarhet.
De kunniga personer, läkare
och naturmedicinare jag känner som är insatta i komplementär medicin är alla
eniga – Kroppen är en fantastisk resurs att vara vän med och med ett optimalt
immunförsvar läker Kroppen det mesta själv.
Efter mitt medicinbyte till
Yondelis (tillverkat av Havspung) tog det inte lång
tid förrän allt hår började växa igen. Notera att jag tappade aldrig allt hår.
Det tunnades ut på huvudet och jag tappade 5-6 strån på höger ögas inre
fransrad. Däremot tappade jag nästan allt hår på underbenen (inte på låren
dock) samt könsbehåringen. Lite märkligt, men så blev det.
Ingen hade nämnt det heller. En annan biverkning som denna medicin fört med sig var kraftiga utbrott av herpesblåsor
på läpparna och på min vänstra skinka. SUCK - Jag lyckades även få ett stort utbrott vid höger ögonbryn vilket gjorde att ögat svullnade upp ordentligt under en
vecka.
För att stävja detta blev
det ännu fler mediciner – Aciklovir – ett antiviralt läkemedel som jag fick äta
i maxdos, 6 tabletter per dag. Gissa om man känner sig kemisk under dessa
perioder – då är det extra viktigt att äta extremt ren mat och inte belasta
systemen ytterligare.
Under denna period, när jag
såg mig själv i spegeln var det svårt att veta om jag skulle skratta eller
gråta. Den bild som avspeglades var en identisk avbild av Onkel Fester i
Familjen Adams. På riktigt alltså. Jag såg helt enkelt inte klok ut!
Minimalt med hår, ett rejält
svullet högeröga och en port a cath som står ut som en puckel under huden med
tanke på min ringa mängd underhudsfett.
Nåväl. Maken var extra noga
under denna period att tala om för mig hur vacker jag är.
Behöver jag säga att det är
en av de få gånger jag är HELT övertygad om att han ljög…
Varje ny dag är en ny
lärdom. Glädjefnattet denna gång är att jag efter denna behandlingsperiod verkligen kommit
mig själv så nära man bara kan. Nu med liiiiite längre hår.. Och att jag fortfarande verkligen älskar och uppskattar
mitt totalt absurda sinne för humor, den har räddat många situationer under åren. Jag kan fortfarande skratta högt när jag
tänker på det hela, men den galet fula bilden på näthinnan. Om det åtminstone varit Morticia, med en glammigare look av spooky looks, som blivit min partner in crime, men inte då..
Det som inte dödar.. härdar.
Farbror Fester liksom..
värre blir det nog inte.
Love / Cat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar