Jag tror att en idiot hade kunnat räkna ut konsekvenserna snabbare än jag. Mina styrkor kan i vissa fall även bli min svaghet. Full fart framåt och inte tänka bakåt.
Att ens för en sekund tro att Livet och Kroppen kommer tillbaka till Noll-nivå efter den första tiden efter en operation, tja - det beror ju helt enkelt på omfattningen av ingreppet.
Tiden direkt efter min operation av levern var tuff. Desto enklare blev det ca 3 veckor efter då jag kände att ork, funktion och energi sakta men säkert kom smygande. Mitt mål att ta upp lätt träning och skapa en bra fysisk plattform inför operation 2 gick smidigt och jag kände mig oerhört stark och motiverad när jag skrevs in på KS.
Efter uppvaknandet kände jag samma sak - piggare, starkare och utskriven redan 5 dagar efter operation. Återigen toppvärden på alla plan. Till och med min lever har hämtat sig till full kapacitet vilket kändes fantastiskt.
Enligt mina läkare har operationerna varit lyckade och man har med god marginal fått bort de cancerangripna områdena. Och det kanske var precis det jag borde tänkt på. Det där med "god marginal".
I den här världen betyder det att man av säkerhets skäl tar bort frisk vävnad. I mitt fall innebar det ett par meter tarm. Både tunntarm och tjocktarm fick finna sig i en kraftig nedbantning vilket i kombination med allt annat som rök, resulterade i att 2,5 kg avlägsnades ur min Kropp.
Livmodern, den behöver jag ju inte så den har jag inte ens funderat på. Inkräktaren, ja den jäkeln, som vuxit till sig rejält, ska ju överhuvudtaget inte bo i min Kropp, så det tomrummet fick gladeligen skapa ett eko till det som SKA bo där inne. Men tarmarna....
Första dagarna hemma gick galant. Fortfarande likt en långsamt skridande gam för jag en tillvaro som lämnar mycket åt fantasin. Ingenting går speciellt fort om man bortser från min rastlösa själ som bara har en enda längtan.
Att få tillbaka kontrollen över min Kropp och återskapa styrka, energi och oövervinnligheten igen.
Jag önskar att någon hade sagt något. Eller är jag den enda i världen som inte fattar att det givetvis blir märkbart när man kapar av matens naturliga berg- & dalbana? Det som startar som en hisnande färd där mat och dryck glider ned i ett enzymregn och näringsupptag och matsmältning blir som ett tivoli långt där nere.
När jag vaknade 02:11 av kraftiga kramper i magen, var jag HELT övertygad om att jag skulle dö.
Det var O också - alltså övertygad om att någonting var riktigt, riktigt fel och förstod direkt att det inte handlade om en överdrift för att få lite extra sympati.
Tredubbeldos med morfin räckte för att få mig att mer eller mindre svimma eller somna - just där och då var skillnaden hårfin. Dagen efteråt började precis likadant och paniken spred sig - vad fasen händer?
Ska det inte gå åt andra hållet? Ska inte smärtor och värk avta och upphöra? Det kan väl inte vara normalt att varje natt vakna och tro att man håller på att föda barn?
En tarmresektion innebär att man under lååååååång tid kan få dras med precis dessa komplikationer. En kapad, ihopsydd tarm är inte särskilt samarbetsvillig till att få kretsloppet att gå runt.
Att dessutom leva med indikationerna att gränslöst ta så mycket morfin jag behöver (som är kraftigt förstoppande) och samtidigt ha rekommendationen att använda en form av laxermedel blir som Moment 22. På riktigt.
Därav min tystnad under ett par ofrivilliga veckor. Jag är fortfarande vid Liv. Varje dag går åt rätt håll. Men det är en vardag som tar all min tid.
Jag har på eget bevåg hittat en balans där jag i princip tagit bort allt morfin för att Kroppen ska återfå maximal funktion. Jag äter och dricker allt och har ett bra näringsupptag. Jag har börjat träna igen för cirkulation och styrka. Jag har inte ens haft tid att fundera på hur Livet framför mig ser ut. Jag har fullt upp med nästkommande 10 minuters intervall. Men det går det med - envis som synden. Man hittar på något underligt sätt nya rutiner för allt märkligt som händer. Och mitt i allting mår jag ändå väldigt bra.
Nu laddar jag för nästa resa. På tisdag påbörjar jag en cellgiftskur igen. Då Inkräktaren är en lömsk en, finns en risk för att han ynglat av sig i mina blodbanor under operationen och under det första året kan dessa miniceller sätta sig någonstans och bygga nytt bo.
Så nu går vi All-In för slutstriden. I helvete någon mini Inkräktare ens ska få chansen. Under tiden bygger jag långsamt upp min Kropp igen. Bit för bit, timme för timme.
Tänk så mycket en människa kan utsättas för - och hur makalöst är det inte hur man kan anpassa sig. Och viktigast av allt - att ALDRIG ge upp.
Jag anser ändå att jag är lyckligt lottad...
Love / Cat
2 kommentarer:
Du är bäst <3 Kramar Vivi
Tack älskade vän för ditt stöd <3 Kärlek!!
Skicka en kommentar