PIRATES OF THE CARIBBEAN...

Just det där med att fastna i rutiner och fack är inte riktigt min grej. Missförstå mig rätt - jag ÄLSKAR rutiner. Sådana där som gör att man VET vad man avviker ifrån när man väljer att följa impulser. Fast rutiner i min värld ska vara sådana som man själv skapar utifrån hur man vill leva sitt liv. Inte sådant man fastnar i som tråkiga måsten och ostimulerande upprepningar. 

Därför måste jag skriva om så himla mycket annat som rör sig i mitt huvud och i mitt liv. Det som numer är en rutin och en vana är ju att leva med en diagnos som förändrat Livet rätt rejält. In och ut på sjukhus, in och ut med cellgifter och in och ut med tankar och funderingar kring hur jag på bästa sätt ska lägga upp Livet och alla dess rutiner som faktiskt vare jag vill eller inte, blivit en del av mitt Liv. 

Det som hägrat och vuxit i tanken var att få resa. Jag ÄLSKAR att resa - i jobbet, privat, med barnen eller bara O och jag. Det fullkomligt kryper i kroppen på mig när jag måste vara "still" - en personlighet som jag kräver rörelse och förändring som näring. 

Vi hade en plan, jag och O. En plan som skulle inneburit att vi tog en låååång, skön semester över jul och nyår. Det passade perfekt med tanke på vår barnlogistik där vi skulle fått ett par veckor bara för oss själva. Jag såg framför mig hur vi intog Asien med Bangkok i sikte följt av några sköna öar. Sol, värme och njutning. 

Livet vill annorlunda när käftsmällen satt som smäck den där dagen i September. Thailand byttes raskt emot SPA Radiumhemmet. Inte så varmt och inte så mysigt, men utifrån situationen, rätt funktionellt. 

Hela hösten har min Kropp skrikit på hjälp för att lösgöra tid till att fylla cellerna med just frihet och sol. 

Enligt den plan som jag och mitt ex Stefan gjorde skulle jag ju vara färdigbehandlad kring jul. Så blev det inte då jag fick byta medicin och ja.. i princip hela planen sket sig. 

Efter mycket kalkylerande och diskuterande dök så tillfället upp. Jag fick tillåtelse till att åka iväg två veckor direkt efter min 6:e behandling. 

PANIK och LYCKA i samma Kropp på en gång. Måndagen den 29 skulle jag in på 24 timmars behandling - den 30 kopplas jag bort från cellgifter och klarar min medicinering själv, som består av 4 dagars eftervård med diverse medikamenter. 

Målet blev nu ett helt annat - att hitta en resa utan att ge efter för mycket på önskelistan. Asien gick bort direkt - inte en vettig resa gick att uppbringa. Två veckor på Kanarieöarna? - Neeej, aldrig-i-livet-mentaliteten gjorde sig påmind trots att cellerna skrek - skit i vart - bara åk...

Till slut hittade jag den.. RESAN! Två veckor i Karibien på världens största kryssare.. kombinerat med några dagar i Miami och Fort Lauderdale. 

Jag skulle kunna skriva spaltmetrar om hur GALET bra allt blev men nöjer mig med att visa några bilder istället.. 

Åh, ja just ja.. Nämnde jag något om att det blev riktigt fel med mina mediciner inför resan? 
Nej, det gjorde jag nog inte.. Att det blir fel har blivit mer en regel än ett undantag så ibland orkar man liksom knappt nämna det.. 
Planen var att koppla upp mig på cellgifterna Måndagen den 29 December. Det var inte jag som valde den dagen utan Gissa Vem?? Motiveringen var att det var den enda dag som skulle fungera då man inte hanterar tung medicinering under storhelger, dvs Nyårsafton. Så självklart var hela reseplaneringen uppbyggt kring när, var och hur den 6:e behandlingen skulle fungera. Behöver jag nämna känslan av att infinna sig i tid och ha en hel avdelning som efter nästan två timmars väntan bara informerar om att "medicinen tagit slut" 

Vadå tagit slut? Har man beställt tillräckligt, tar det inte slut. Det är liksom inte riktigt samma sak som att sälja den sista kartongen Alvedon till någon annan med huvudvärk! 

Matt och irriterad insåg jag att trolleri inte ingick i avdelning P53´s repertoar. Det blev ingen behandling.

Så.. vi fick en favorit i repris - in igen dagen efter och bara HOPPAS på att allt skulle fungera då planet inte väntar... typ.. Dygnet som följde vart ett ganska sammanbitet dygn. En sorts tyst nedräkning och samtidigt nästan hålla andan för att inget skulle gå fel. Det gick bra - ett dygn senare efter att ha packat, firat den märkligaste Nyårsafton i hela min medvetna existens - förvisso iförd paljetter och högklackat (what else), men med ett starkt fokus på att Arlanda hägrar.. Vi gick faktiskt inte ens ut för att titta på fyrverkerierna.

TUR att resan blev preciiiiis så där bra som vi verkligen behövde. Att lägga en galen höst bakom sig, spänna fast bältet och bara lyfta - högre än molnen och passa på att ägna en tanke åt högre makter.. Och att inse att jag bara har en enda önskan.. 

Love / Cat 

Kryssning och Karibien var en fantastisk kombo - jag är helt hooked..