EVALUATION DAY..

Allt blir inte som man har tänkt sig. 

Även om man blundar och önskar sig något så där riktigt, riktigt starkt och är så fokuserad på att det ska bli så... Då VILL man att det ska bli precis som man tänkt, eller hur? 

Inför den här dagen är nog första gången jag känt ett litet uns av oro. Vad gör jag om de säger det jag inte vill höra? För första gången kände jag att möjligheten fanns, vilket egentligen nästan var mer oroväckande än vad de kanske skulle säga. 

Jag är så otroligt stark i mitt fokus att jag ibland undrar var jag fått den egenskapen ifrån. För mig finns det bara en enda väg ur det här och det är att lägga det bakom mig och leva lycklig i alla mina dagar.

Jag sa till O redan på morgonen att jag nog helst inte ville gå dit utan undrade om han kunde tänka sig att gå istället för mig. Redan där förstod O att hans fru inte var med på banan den dagen. Han upplyste mig vänligt men bestämt, att det nog inte var en bra idé att han gick själv. Fine, svarade jag lite väl sturskt, svalde raskt en lugnande tablett (som jag ALDRIG tar annars) för att på ett syntetisk sätt framkalla en falsk känsla av lugn. Det funkade så där. 

Veckan innan, när jag fått mitt framtjatade läkarbesök då jag inte varit på något de senaste tre gångerna jag fått behandling. Notera då att regelboken säger att man ALLTID ska besöka läkare inför varje cytostatikakur. Stefan ansåg inte att jag behövde det, då mina prover var så bra och att det egentligen inte tillförde speciellt mycket. 

I samband med att jag fick kallelsen inför detta läkarbesök fick jag även informationen om att Stefan slutat. Inte bara på sitt arbete som koordinator utan var som bortblåst ifrån väggarna på Radiumhemmet och hela Karolinska. Ett litet sting av eftertänksamhet kom över mig. Maggropen hade rätt. Han är säkert en fantastisk människa på rätt ställe. 
Men nej. HÄR skulle han aldrig kunna bli fantastisk, så beslutet han fattat (eller hur det nu gått till) var helt korrekt. 

Så - nu har jag en ny kärlek som ska ledsaga mig i cancerlabyrinten. Madeleine. Håll en tumme för att det håller mellan oss... 

Det började inte så bra. Den nya läkaren konstaterade att min utvärdering endast skulle basera sig på de röntgenbilder som skulle tas måndagen därpå. Timmarna innan min 8:e cellgiftsbehandling. Den beslutade hon sig för att stryka. Varför vet jag inte, men redan där slöt jag mig i en avvaktande tystnad. När jag frågade varför fick jag egentligen inget svar, men jag fick en uppföljningstid torsdagen därpå. För att få svar på bilderna.

Denna gång omfattade röntgenundersökningen ALLT. Ifrån lungor, hjärta, lever och hela buken. Det som var nytt var att jag äntligen fick dem att även avbilda statusen på min livmoder. Det var ju DÄR allt börjat med blödningar i mer än 2,5 år. Jag har fortfarande inte dragit den storyn, just nu är jag så uppe i den här - den storyn som tog överhanden och ändrade min livsväg. Vid min 3:e behandling lyfte jag frågan om ingen människa ville ta ansvar för att följa upp mitt ursprungliga problem så detta fick följa med i utvärderingsplåtarna lite på nåder. 

Provtagningar och röntgen igen. Denna gång på Globen, hiskligt tidigt för att sätta nål i armen och få kontrast få fastande mage. Jag AVSKYR att starta dagen utan mitt morgonkaffe. Resten gick som på räls - jag är verkligen den där hjälpsamma typen som gör allt för att underlätta - någonstans tror jag att om jag tänker snälla tankar så syns det kanske på bilderna och skrämmer den elaka Inkräktaren. Att det känns fel att bo i en så vänlig, hjälpsam persons kropp på något sätt. 

Torsdagen den 12:e februari kom så slutligen D-day. Dagen när sanningen skulle avslöjas. Helt obarmhärtigt kom beskedet om att jag inte svarat på cellgifterna. Alls. 
Åtminstone inte om man väljer att bara fokusera på att målet var att krympa tumören och metastaserna. De är still going strong. Inte en milimeter mindre någonstans. Men, efter ett samtal med kirurgerna har de beslutat att försöka operera direkt istället, sa hon.

Första känslan blev liksom bara en tomhet. Samma läkare framkallade samma avvaktande tystnad hos mig. Tills jag lyckades få fram: Så.. vad händer nu? Du kommer att få en akuttid så kirurgen får känna på dig och diskutera, så tar vi det därifrån. 

DÄRIFRÅN? Cellgifterna biter inte, tumörjäkeln krymper inte och kirurgen ville inte operera från början för knölen var för stor? Vad då tar det därifrån? Vi är ju tillbaka på ruta ett!! Sju jäkla cellgiftsbehandlingar till vilken nytta då? 

Klart att jag förstår att de gjort sitt bästa, men det tar en enorm massa kraft och energi att låta informationen sjunka in, gråta en skvätt och invänta onsdagen. 

För Janne, min kirurg, måste väl ändå kunna ge mig ett bättre besked, eller hur? 

DET blev målet för mitt fokus denna gång. Jag ger mig aldrig!!

Håll en tumme..

Love / Cat