STRONG...

Jag har hållit på det ett tag. Inte för att jag inte velat skriva om det utan för att jag velat invänta tidpunkten när jag har något att säga. 

Du som läser har säkert redan fattat läget. Att det inte är som det ska. Eller - rent krasst - det är det ju - det är ingen som helst skillnad på hur jag mår - jag mår utmärkt tack. 

Starkare än någonsin, både mentalt och fysiskt. Tränar och arbetar extremhårt då vår årliga deadline med Fitnessfestivalen närmar sig. Jag har på alla sätt också omsatt alla spekulationsteorier från de där efterdyningarna i hur Livet efter min sjukdom skulle bli. 

Vad som är övergående och vad som blir kvar att leva med. Att acceptera att jag har ärr som kan inskränka min rörlighet - åtminstone när det gäller yogiska solhälsningar. Det ser sjukt kul ut när jag gör dem. Att acceptera att jag vaknar varje morgon med magkramper som gör att jag förmodligen kommer få äta morfin resten av Livet. Att acceptera min penntrollslook - för det blir liksom aldrig något av det där svintot på huvudet. Det står bara rakt upp och gör att jag börjar min morgon med att le åt min spegelbild OCH älska faktumet att jag har 14 olika peruker att välja mellan. Never more a bad hairday..

Livet har sedan förra året bestått av 3-månaders cykler där jag inväntat beskedet efter varje kontroll. Do or die liksom. 

Under 9 månader har det gått finfint. Ända till nu. Ända till beskedet efter den sista scanningen. Ända fram till den 11 oktober 11:30. Då Livet ännu en gång tar en ny vändning.

Jag - som är en av de där patienterna som inte längre orkar ta mig till Radiumhemmet, ens för de där korta mötena där beskedet lämnas. Inte efter de 100-tals besök jag ägnat tid åt de senaste åren. Planen inför detta besök var precis likadan. Om inte sköldkörteljäkeln bråkat på provsvaren hade jag nog inte åkt dit denna gång heller, utan tagit det över telefon. 

Jag har ju betat av ett besök hos hormonspecialisten också, jodå - tackar som frågar. Det gick bra - i alla fall om du frågar mig. Med ett TSH-värde som gjorde att min nya läkarkompis börja dregla av lycka för att få skriva det där receptet på Levaxin -  fick han nu istället lära sig att Ashwaganda is the shit. 

Nu råkar det ju vara så att sköldkörtelhormonerna är livsviktiga. Inget att bara vifta bort - MEN återigen förhandlade jag till mig TID. Så - kontentan av det blev omprov om en månad för att Fru Rytter ska få huskura ett tag till. 

Just DEN kroppsliga incidenten gjorde att jag nog ändå tyckte det var bra att träffa min guru - Dr Lidbrink. 

När hon hämtade mig i väntrummet såg jag direkt att något inte stämde. Tänk hur det är det där. Det där med maggropskänsla och det sjätte sinnet. Jag kan minst sagt säga att det är VÄLDIGT utvecklat hos mig. Under mina snart 54 år har jag lärt mig att sekundsnabbt känna av status - både i situationer och med människor. På gott och på ont. 

Hon började inte heller vårt samtal som hon brukade. Inte så där rakt på sak utan lindade liksom in det hela i ett jäkligt långt "Hur mååååår du" utlägg som gjorde att jag nästan kröp ur skinnet. 

Sen kom det..... "Vi har hittat förändringar på scanningen. En förmodad Inkräktarbebis och två mikroskopiska pillemyrprickar i levern".... 

Jaha... vad svarar man på det? "Åh.. vad synd"? Eller "Ojdå.. det var ju inte så bra"..?
Eller varför inte dra till med "Jamen - ÅHHH - TACK Kroppen. Jag som trodde vi var överens om att Inkräktarjäkeln hade flyttat ut? 

Eller... så kan man vända på steken och vara oerhört tacksam över att dessa kontroller faktiskt BARA är för min skull. För att hitta de nedgrävda landminorna som gör att man sprängs i luften om man inte sätter ner fötterna på rätt ställe. Så bebisarna är knappt livsdugliga - så tidigt har man hittat dem. Pust..

Så just nu... står jag stadigt med EN fot på marken. Och kommer stå kvar där medan den andra foten hänger löst i luften. Och bara väntar på om den ska sättas ned till höger eller vänster. Do or die liksom. Igen. 

Innan vi skildes åt, jag och min guru, kändes det ändå bra. Hon avslutade med säga att det nästan varit konstigt om det INTE dykt upp något. Med min historik är jag en högriskpatient för recidiv - som det så tjusigt benämns. 

Igår var jag på magnetröntgen - som givetvis bara det är en story för sig själv. 

Besked kommer på måndag. Den 7:e november hålls konferens i vilket håll foten ska gå. 

Mitt fokus är totalt. Min bubbla är återigen vattentät. Och jag är STARK! 

....Och mitt i alltihop är jag sååå fascinerad över Livets mening, vad lärdomen av detta blir i slutändan...

Stay with me in your thoughts....

Love /Cat