CLOSURE..

Känslan över att äntligen få släppa det där jäkla headsetet som nu suttit fastlimmad i mina öron sedan 2 1/2 vecka var obeskrivlig. 

Hur förberedd man än är och hur stort tålamod man än har så kändes det som en VÄÄÄÄÄÄLDIGT lång väntan. Du som läser eller som känner mig VET att min absolut i särklass sämsta egenskap är att behöva vänta. Man kanske inte tror det med tanke på min rätt avmätta attityd under dessa veckor - men för mig handlar ALLT om tid. 

Och speciellt när det handlar om olustiga, mindre roliga situationer, samtal eller beslut. De tar jag alltid direkt. BASTA. 

Jag har lärt mig av Livet att det liksom bara är att ta tjuren vid hornen så har jag saker framför mig börjar jag ALLTID med skitjobbet - för att sedan suga ta i godbitarna. Att skjuta upp saker är inte min grej. 

Därför blev denna situation en enda lång sträcka av handlingsförlamning då ALLT givetvis handlat om vilket besked jag får. När, var, OM och hur? Det går liksom inte att planera ett smack när någon ANNAN tagit kommandot över tiden. Så min reaktion på det uteblivna beskedet har tagit en annan vändning. Likt en trotsig motvalls-kärring tänker jag att nähädå.. Här ska man inte finnas till hands - när det passar dem, minsann.. 

Tro mig - jag har många gånger funderat på att bara boka en resa till Tjotahejti-land och lekt med tanken att när de ringer från KS och säger: 

- Hej - det är VI som ska rädda dig ifrån döden.... Då ser jag mig själv ligga guppandes på en luftmadrass med en paraplydrink i handen och säger: Då skulle ni hört av er liiiiite tidigare. Nu har jag typ inte tid, eller något sådant. 

För sån är jag. En rätt morbid typ som allt som oftast skämtar om min egen situation. För vad fasen ska man göra? 

Nu är det ju inte så. Utan nu befinner jag mig ju fortfarande i Sverige. I Stockholm och närmare bestämt på Stureplan när samtalet kom. Och den stackarn som ringde var ju The messenger - vilket man inte kan göra otjänsten att skälla på. Faktum är att min guru Dr Lidbrink visste precis vem hon skulle delegera uppgiften till. En riktigt bra "stand-in", lika rak, kunnig och saklig. 

Så.. Såhär är det. Min magnetröntgen talar sitt tydliga språk. Min cancer är tillbaka på två ställen. Fast med tre synbara förändringar. Två metastaser i levern och en som sitter i stödjevävnad nära vänster njure. Den stora är 18 mm och de två andra väldigt små. De har vuxit mellan mina DT scanningar i juni och september. Alltså under tre månader. Inte bra. Men ändå inte dåligt. 

Det som är bra är - att det har upptäckts tidigt. Det som också är bra är att den "stora" stannat i tillväxt mellan min DT och magnetröntgen. Varför vet de inte.. och NEJ - jag nämnde inget om mina små pysselhopkok därhemma. Beslutet kring denna är att de vill avvakta under ett par månader för att se hur det utvecklar sig. Hmmm...

Så ok. Här kommer det mindre bra. Mina två förändringar i levern måste bort. Typ nyss. 
Kirurgi är i mitt fall det bästa - men nu är mina förutsättningar inte längre optimala. Då jag avlägsnade 6 av 8 leverlober har jag således bara två kvar. Det gör att det inte går att göra radikal kirurgi för man behöver sina två lober för att överleva. 

Så jag inväntar remiss till Danderyd för en relativ ny metod - ablativ laser som precisionsbehandlar metastaser och gör att de dör. Prognosen är god då förändringarna är små och jag slipper de drastiska operationerna som förra vändan. I hope..

Får jag som jag vill är detta utfört inom 3 veckor. Just DO it.. OCH detta ingrepp görs endast på Danderyd vilket gör att jag slipper vårdkaoset på KS, så tack för den!!. 

Hur jag mår? Oförskämt bra, faktiskt. MEN som slutkläm i dagens statement vill jag återigen skänka såååå mycket Kärlek och tacksamhet till alla som bryr sig om, hör av sig och som undrar hur det går. 
OCH vädja till er alla att sätta frågorna lite på "Hold" ett tag. Både till mig och O. Vi har vårt gigantprojekt som går av stapeln 25 november. Allt vårt fokus ligger på det, på varann och på att BARA bygga en oövervinnelig MUR av energi på insidan av Kroppen. Vi har fattat ett gemensam beslut och det är att INTE prata om sjukdom eller det som vi har framför oss. Inte med varann och inte med någon i vår krets. Inte nu. 

Allt läckage av energi är förödande för mig - det låter säkert märkligt i en oinvigds öron, men så är min filosofi och så måste den förbli ett tag. Jag uppdaterar bloggen vilket får bli vårt språkrör utåt till dess att resan börjar nå sitt mål. 

För om det är någon gång jag behöver att alla mina celler dansar i glädje, så är det nu. 
Och när jag är inställd på det - då är jag inte särskilt kontaktbar.. 

Så måste det bli! 

Love /Cat