ONLY IN GERMANY...

Den här resan kan vara en av de häftigaste jag någonsin gjort. I medicinskt syfte. I holistiskt syfte. I syfte att vidga vyerna över vilken oerhörd begränsning vi har här i Sverige. 

So. I have a great story to tell.

Coming up... stay tuned

Love / Cat 

UPDATE..

Jag har ett löfte gentemot mig själv sedan en längre tid. Det är att aldrig eller sällan, tänja på mina energigränser. 

Det jag företar mig, gör och planerar att göra, ska vara kul, lustfyllt och ge mig energi. 
Aldrig dränera eller skapa stress i min kropp. 

Jag har blivit oerhört känslig för det där. Eller egentligen - helt ärligt - så har jag nog bara utvecklat den sidan hos mig som alltid funnits. Min tillvaro de senaste åren har bestått i att trappa ner, skala av och eliminera. Saker, situationer och människor - alla har gått igenom samma filter. 

Där jag är nu är NÄSTAN perfekt. Men bara nästan. Det gör att jag arbetar hårt varje dag på att andas, fokusera och hitta den där stillheten som är så SVÅR att uppnå när man är en adrenalinpundare och ett energiknippe av rang. 

Därav min inställning till Livet. Never look back. Framtiden finns i nästa ögonblick. Inte i en backspegel. 

Så. Nu till bloggen. Jag har skrivit i den i mer än 10 år. Den har blivit en naturlig rapportgenerator för omvärlden och speciellt nu, för att reflektera det som händer runt mig och min diagnos. 

Varför jag inte uppdaterat den på länge är mest för att jag inte haft lust att ens i tanken gå tillbaka till förra månaden, förra veckan eller ens igår. Fast mest är det för att jag har för bråttom. Jag har ju så mycket jag vill göra. Heeeeela tiden. Min älskade O blir tokig på alla mina projekt. Men trots det - hänger han på och stöttar mig samtidigt som han ibland skakar på huvudet och himlar med ögonen. 

Innerst inne vet han att det har med LIVET att göra. Att få ut allt och lite till medan man finns kvar. Så att sätta sig ner och skriva om gårdagen, att tänka på min sjukdom, blir ibland ett stressmoment - hur mycket jag än älskar att skriva. 

Nej - jag har inte fått någon dödsdom. Jag har egentligen inte fått någonting på sistone. Inte mer än en samling varierad information om min status. Det har röntgats, och blodprovats och diskuterats. På cancerkonferenser, internt mellan mina doktorer och till sist - så även med mig. 

Jag får olika besked varje gång i hur min status är. Antalet metastaser varierar fortfarande mellan 2-6 beroende på undersökningsmetod. Och helt ärligt så är det skit samma. När jag efter min sista operation fick beskedet från scanningen, hade jag 6 metastaser. Det är ett år sedan. Ingen av mina röntgensvar har visat på fler bortsett från de lätt ogrundade spekulationerna om lungan och skelettet. 

Så summa summarum så har jag någonstans mellan 2-6 metastaser i levern. 2 av dem har vuxit lite grann men jag är i övrigt stabil. Svaret på remissen om strålning blev att de inte vill eller vågar strålbehandla. En av metastaserna ligger precis vid gallgångarna och skador här kan vara livsfarliga. 

Det bli inga fler operationer. Jag och min kropp vill inte det och helt ärligt så klarar inte min lever fler ingrepp. Så - vad göra nu? 

Jag har sugit på karamellen länge. Gjort en gigantisk research och utifrån det fattat beslutet att åka till Tyskland. 

Jag har tittat på och utvärderat ett antal terapiformer som finns där, som inte går att göra i Sverige. Ozonbehandling, intravenösa dropp med C-vitamin, hyperthermie - lokal värme/frekvensbehandling av min lever för att ta död på cancerceller med mera, med mera. 

Jag har hittat en läkare som vill ta sig an mig som patient. En klassiskt skolad onkolog som arbetar med sina patienter med en holistisk approach. Med en hel stab på sin privata klinik som tar hand om MIG. 
Jag och O har varit en vecka hos honom. Jag har gjort grundliga tester för mitt immunförsvar. Testat mina pH värden i urin, saliv och blod samt gjort mängder av behandlingar. Jag kommer skriva ett separat inlägg om min vistelse och berätta allt om hans rekommendationer, mina behandlingar, vad jag gjort och varför samt hur planen framöver ser ut. 

Det mest intressanta är ju att även om jag själv satt samman ett behandlingsprogram som verkar fungera - så blir det här ett program baserat på min cancerform, dess metaboliska typ och specifika livsstilsfrågor i kombination med euforin över att kunna samtala med en oerhört kunnig specialist på "mitt" språk. Bara en sån sak!

Fredagen den 12 väntar ny scan. Jag förväntar mig ingenting. Utan ser den mer som ett "Noll" läge. Oavsett vad den visar. Utifrån denna kan jag sedan utvärdera hur mitt nya behandlingsprogram fungerar. Och förhoppningsvis köpa mer tid... 

Fram till dess vill jag bara informera om min status. Den är toppen! 
Mår som en prinsessa, pigg, klar i huvudet, FULL av energi och full av märkliga små kosttillskott.. Tänk vad man kan göra om man bara bestämmer sig för att allt är möjligt. Tankens kraft är MAGISK.

#varjedagräknas #fuckcancer

Stay tuned!

Love /Cat

TIC TAC..

Jag skulle ljuga om jag sa att den här livsstilen är en dans på rosor. Jag ljuger också om jag skulle påstå att jag följt den 100% slaviskt, mer kring 97% är en realistisk siffra. De tre procenten består i att jag inte dricker mina 10 glas juice varje dag, ibland "bara" 3 och att en brödskiva med gluten åker in.. Men värre än så slarvar jag aldrig. 
Det är förmodligen det tuffaste jag gjort och tar mig i runda tal ett par timmar om dagen bara i förberedelser och planering av juicer, blandningar av mina olika gröna pulver och annat märkligt jag beslutat ska hantera situationen i min kropp. 

Är det värt det? Hell yes!

Så... nu undrar ju du hur min status är? När jag skrev senast så stod jag inför faktum att få beskedet hur det står till där inne i kroppen. Vid den senaste undersökningen i september fastslog min guru att jag nog minsann hade fått en metastas i lungan. Nej, sa jag. Det är en förtätning som funnits där och synts på bilderna länge. Nej, sa gurun. Detta ÄR en lungmetastas... Redan där borde jag anat oråd.. Beslutet blev att jag skulle genomgå två olika röntgenvarianter - en för att dubbelkolla lungorna och en MR för att djupdyka i leverns skrymslen och vrår. Min lever är ingen lek att analysera. Efter sex tuffa ingrepp är den ärrad och lite medtagen, men fungerar till 100%, vilket bara det är ett litet mirakel. 

Så. Sagt och gjort. Röntgen och blodprov betades av i en rasande takt och ett telefonmöte upprättades för att reda ut begreppen med min status. Med tanke på att alla jul- och nyårshelger var i antågande tog det en jäkla tid rent ut sagt. Men så kom det där samtalet en dag i Januari. Vi var förberedda, jag och O. Sittandes i soffan med högtalartelefonen på betade vi av en sak i taget. 

1) Skuggan i lungan var ingen metastas. Det var en förtätning. Själv var jag inte förvånad men min guru uttryckte en viss förvåning..
2) En av metastaserna är nu 8 mm och en annan visar ett mått på 20 mm. 
3) Mina blodprover är stadigt stabila. Bortsett från de vita blodkropparna. De har nu ytterligare ökat med nästan 100%. Mitt immunförsvar svarar oerhört bra på "vad-det-nu-än-är-jag-har-gjort". 

Svar 1 och 3 gjorde att lyckobubblet gjorde sig påmint i magen och stärkte munnen till att ta tag i fråga 2. What about the others? 

Vad då? sa Gurun.. Vad har hänt med de andra 4, sa jag. Gurun bläddrade på skärmen och tittade i bilderna och sa - jag har bara ett utlåtande om dessa två.. 
Då får du bakläxa, sa jag. Jag tycker tolkningen av röntgen är väldigt luddig. Förra gången fick jag ju ett tydligt besked om hur många de var och en exakt storlek. Jag vill ha en second opinion av samma läkare som analyserade de tidigare bilderna. (I september hade de sex blivit 5...)

Jag ska inte sticka under stol med att Gurun fick en lätt frustrerad ton och medgav att jag nog hade rätt. Så vips, hade vi en ny väntan framför oss. De utlovade dagarna blev till dryga två veckor. Nytt telefonmöte bokat till onsdagen 6 februari. 

Det var någonstans här min älskade O satte ner foten. Neeeej, sa han. Nu vill jag att vi åker dit. Jag vill ha besked face to face och ha en tydlig plan. 

Och så blev det såklart. I onsdags satt vi där med Gurun och inväntade BESKEDET. 
Man ska ju ha klart för sig hur det är att leva med cancer. Dessutom med en cancer som återkommit gång efter gång och är en riktigt envis jäkel. För varje gång man sitter där. Face to face... finns risken att de fäller domen där vården inte kan göra mer. 

Gurun började med att visa oss den utskrivna tolkningen. Och där står det. Svart på vitt. Det finns endast två metastaser som går att lokalisera. TVÅ liksom?? 
I Juli hade jag sex stycken och i samma veva avsade jag mig flera behandlingar med cellgifter. Så vad hände med de andra fyra? 

På den direkta frågan till min Guru om kroppens numera trivsamt fungerade immunförsvar, har kapacitet att ta hand om cancerceller, mumlade hon lite tyst att jaaaa, joooo rent teoretiskt är det ju så. Men det hon la mer fokus på var att hela min situation är smått underlig. Inte bara att jag nu levt 5 1/2 år efter diagnos som ju är smått fantastiskt. 
Under hela hennes karriär har hon inte mött en enda patient som inte utvecklat metastaser i lungorna. Hon och hennes röntgenplåtstolkande kompisar kliar sig i huvudet rätt ordentligt. Och jag - jag bara satt och stirrade på henne för att bestämma mig om det var ett BRA svar eller ett mindre bra. 
Jag har ju en metastas som vuxit till ca 2 cm. En annan som är oförändrad. Men de övriga fyra är ju bara borta?? 

Idag är det fredag och jag suger fortfarande på den här karamellen. Mer taggad än någonsin att fortsätta med det jag gör och peta i mig alla konstigheter. Fortfarande noll alkohol sånär som en smutt vin här och där, men aldrig ens ett halvt glas. 
Jag har nu övergått till glutenfritt och laktosfritt bröd bakat på havregrynsgröt. Sjukt gott och fullt av betaglukaner. 
Utöver det åker det in C-vitaminer i mängder ihop med Curcumin, Chaparall, Kollodialt silver och en miljon andra saker där färskpressade juicer utgör basen i min extrema vegankost. And I am loving it!!! 

Och metastasjäklarna? De ska prickskjutas med strålning. Remiss skickad och vidare instruktioner inväntas. Så i väntan på det provar jag min nya plan i mitt egenvårdsprogram - frekvensterapi. Att med lokala och systemiska ljudvågor behandla och avgifta kroppen. Hur det går berättar jag mer om nästa gång. 

Stay tuned...

Love /Cat

TODAY IS A GOOD DAY TO DIE..

Jag slog i mitt huvud tidigare idag. En händelse som var totalt omöjlig att förutse. 

Smällen i mitt bakhuvud kom som en knockout och berodde på en tung dörr som någon oavsiktligen missade att hålla koll på när den slog igen. Hårt, snabbt och tungt. 

Rakt på en träffpunkt någonstans strax ovanför lillhjärnan. 

Smällen gjorde att jag föll framåt och mitt ansikte träffade dörrkarmen. Poff liksom. 
Där ögonbryn, kindben, överläpp och höger framtand fick sig en rejäl jäkla inbromsning som kändes som en bergvägg. 

Egentligen gjorde det inte särskilt ont. Det hela vart mest komiskt. I  alla fall om man tänker på att jag med en matsked pressad mot ögonbrynet, vandrade hem i iskylan. Bara för att låta kylan ta hand om mina sprängda kärl och med förhoppningen om att skeden skulle bidra till en mindre blåtira. För det kommer det bli. 

Min look kommer vara snarlik en boxare som gått sitt livs match och passat på att slinka in på Skönhetskliniken-på-hörnet för en gigantisk läppförstoring. När man ändå håller på liksom.

Skämt åsido. För så är det ju - det finns ju en anledning till varför jag berättar om det.
Totalt oförberedd på min egen reaktion så har det inte alls handlat om vare sig blåtiror eller ömma tänder. 

Det har istället  handlat om känslan som grep tag om mig och återigen påminde mig om hur fort allt kan förändras. Livet. Som bara kan glida dig ur händerna på mindre än en sekund.

Det är så lätt att låta Livet gå sin gilla gång och bara låta dagarna passera. I väntan på.. För visst är de väl så? Ofta går vi i väntan på något? Att det ska bli vår. Att det ska bli helg. Att vi ska få semester och så vidare..

Jag går också i väntans tider. Fast av en helt annan karaktär. Det har nu dragit ihop sig till D-Day. Svaren på mina undersökningar levereras inom en vecka. En datortomografi och en magnetröntgen. 
För mig handlar det inte längre om Do or Die. Jag vet ju redan att de finns där. De små liven, som envist biter sig fast. Som jag sedan Augusti tog upp en förnyad strategi emot. Med ny kostplan, noll alkohol och en kosttillskottsarsenal som får hälsokostbutikerna att framstå som amatörer.

Men nej. Jag förväntar mig inga mirakel. Och känner mig trygg och stark i den känslan.
Det bästa som kan hända är att just inget har hänt. Eller att kanske bara lite har hänt. 
Det som så starkt slog mig idag var bara en reminder på att verkligen leva och njuta av varje dag. Se världen i vitögat och bara LEV. 

Jag oroar mig nästan aldrig. Jag går inte och ältar och funderar och är smått allergisk mot gnäll och sura miner.  Jag låter inte heller Livet stanna upp bara för att jag "väntar". Det får bli vad det blir liksom. Jag kan bara göra det bästa av allt. Och se till att få ut det mesta av varje dag, minut och sekund. 

Jag väljer istället att låta den här dagen bli ett statement för ett nytt mantra. 
Idag är en bra dag att dö på. 
Nu är inte det planen. Inte än på väldigt länge. Men tänkvärt är att hela dagen - fram till den där smällen - har varit ännu en fantastisk dag. Möten med härliga människor, glädje, skratt och nya insikter. Hade jag dött där och då - så hade det varit ett galet bra avslut. 

Precis så ska jag leva resten av mitt liv. Jag tänker inte vänta på ett skit. Jag tänker bara köra på och växla upp ännu ett snäpp - och se till att VARJE dag ska vara en jäkligt bra dag att dö på. Precis lika bra som den har varit att uppleva.

Love/ Cat

PERSPECTIVE..

Man ska ha väldigt klart för sig att det krävs en enorm vilja att göra det jag gör just nu. Vissa beslut var mycket lättare än vad jag trodde medan andra var och är - oerhört svåra. 

Vad har då hänt sedan sist? Sedan den där dagen när jag tackade nej till de alternativ den traditionella vården kan erbjuda. Inga fler operationer. Inga fler cellgifter. Att istället göra en total fridykning i den alternativa världen och i mina värderingar om livskvalitet. 

Jag fick beskedet om att jag nu är ägare till sex nya metastaser den 10 augusti. Där och då - på en gata i centrala London - bestämde jag mig för att helt sluta med alkohol. Inte så mycket för att mitt älskade vin gjort mig berusad - jag är så hög på Livet som det är - utan för dess påverkan på mitt immunförsvar och de inflammatoriska reaktionerna.

Jag har också återgått till vegankost. HELT vegansk. Inga animaliska produkter över huvud taget. Enbart grönsaker, frukt och nötter. Enligt planen skulle jag förhålla mig endast till råkost men längtan efter värme gjorde att jag lagt kostplanen på ca 50/50. För att inte försvinna i vikthavet helt, äter jag råris, en del rotsaker och pasta på kikärter eller linser. 
Min vikt är i dagsläget 49 kilo. Inte imponerande kanske, men det är 49 jäkligt starka kilon som handlar mest om att bibehålla muskelmassa och att låta kroppen få röra på sig varje dag. Styrketräning, yoga, salsadans med min älskade O och sköna promenader. Jag tränar tungt. Lyfter så svetten sprutar med Rammstein pulserande i öronen.

Jag har numera ett helt skåp med tillskott där vissa ska intas på tom mage och andra i kombination med mat. Jag ägnar mycket tid åt att planera mina matdagar där lika stor del av det jag får i mig består av färskpressade juicer. Morötter, selleri, ingefära och gurkmeja förbrukas i en rasande fart och jag dricker ca 1,5 liter per dag. För att stödja min lever gör jag kaffelavemang och intar en ospecifik blandning av ayurvediska theér och örter förskrivna av min nye vän - Dr Unni från Indien.

Det första jag gjorde när jag kom hem från Londonresan var att skapa en strategi för de nästkommande tre månaderna. Jag har gått med i flera naturmedicinska forum, inhandlat en ansenlig hög med böcker och verkligen satt mig in i hur allt fungerar. Om jag tyckte jag hade koll tidigare så kan jag numer nästa disputera i ämnet. De mål som sattes upp som viktiga punkter att ta tag i var bl a: 

a) Gå en kurs i meditation "på riktigt" Få verktygen till en djupare, inre resa
b) Bestämma mig för att ha EN tydlig linje och plan att förhålla mig till. Tro mig - det finns en uppsjö med människor som skor sig på att sälja mirakelprodukter och råd för sjuka människor. Det är viktigt att vara konsekvent och vara uthållig i sin övertygelse. Mirakel får gärna ta lite tid :) 
c) Att ännu en gång verkligen planera för det Liv jag vill leva. Städa bort de energier jag inte vill omge mig med. Jag har gjort det ett par gånger nu, denna gång blir det med ytterligare perspektiv som urvalskriterier. 

För att förstå varför det tagit mig dryga fyra år att komma till denna punkt, ska man ha i minnet att när jag väl fick min diagnos hade ingen alternativ metod i världen kunnat bromsa min sjukdom. Det enda alternativ som stod mellan min envishet och döden, var cellgifter och kirurgi. I ett sådant läge handlar allt om att verkligen vilja leva. Vill man det så gör man vad som helst. Även om det innefattar att förgifta varenda cell i kroppen. 

Nu står jag i en annan situation. Jag har TID att låta kroppen läka och ge den verktyg som tar kroppen med på en helt annan resa. 

Mina mål bygger inte på att bli frisk. De bygger på att skapa en inre miljö med kost som:
a) är anti-inflammatorisk
b) ökar produktionen av vita blodkroppar
c) verkar basbildande

Man KAN faktiskt leva med små metastaser i kroppen så länge de inte växer och stör funktionen i organen. Så för mig är valet lätt. Jag väljer ju faktiskt inte bort en massa saker. Jag väljer ju istället att sätta LIVET först. 

Det enda molnet på min karaktärshimmel är brödet... Jag ÄLSKAR ju bröd i alla former. Eller, nja - Skogaholmslimpor och vita frallor lockar inte överhuvudtaget - men grovt, välbakat bröd med nötter och frön i, lyfter fram min bread-o-holic ådra och kan få mig LYRISK. Så.... jag har skapat en avvänjningsplan där jag avnjuter lite bröd varje morgon och tänker att provsvaren får bli bödeln för min fortsatta "bröd-frossa". 

Vid min magnetröntgen den 12 juli visade sig sex nya metastaser. Mitt hb låg på 98
och mina neutrofila granulocyter låg på 0,9. Mina levervärden ASAT 1,07 och ALAT1,87

Nyfikenheten var enorm när vi satt på mottagningen den 27 september för att få utlåtandet efter scanning och blodprov. Som alltid nollar jag mig rent emotionellt. Rustar för det värsta och förväntar mig ingenting. Jag mår fantastiskt bra efter mitt beslut, sånär som på ett par rätt rejäla utrensningsreaktioner med huvudvärk och trötthet.

Tro mig - lyckan var total när mina vita blodkroppar ökat med dryga 100% till 2,2, mina levervärden sjunkit till värden nästan helt normala, ASAT 0,73 ALAT 1,21 och mitt blodvärde hamnat på fina 115 (det låg på 69 när det var som lägst) och till sist.....

En av min metastaser var oförändrad, fyra av dem var mindre och en syntes inte alls!!!!
Med bubblor i hela kroppen stod vi länge i korridoren, jag och min älskade O och bara höll om varann. Det verkar som att detta är rätt väg att gå. Om inte så får vi helt enkelt omvärdera...

Nu väntar ett fritt fall fram till december. Då väntar ny scanning och nya prover. Mitt mål är att även vara brödfri den sista månaden. Svårt, men inte omöjligt. Man måste ju ha någon form av last - något att "synda" med, något att längta efter. Längtan efter gurkmeja eller att få trycka ned krossade råa vitlöksklyftor med sellerijuice i svalget är inte lika upphetsande.

Time will tell - och då väntar också historien om mötet med Dr Unni - den spännande läkaren med Ayurveda som specialitet, hur det är att leva veganskt och helt utan alkohol - vad är lätt och vad är svårt? Och - hur ljudfrekvenser kan användas i helande och läkande syfte..

För en partyprinsessa med champagne i ådrorna och nattsudd som hobby har resan varit krokig, spännande och lång och är nu ersatt av citron och vitlöksshots, groddar, tidiga kvällar och nästintill daglig meditation. And I am LOVING it!!

Himlen får vänta då jag har en mission-to-do. Den som är mest nyfiken på resultatet är nog jag... 

To be continued, 

Love /Cat 

THE JOURNEY..

Jag har vetat det en tid. Jag har sugit på karamellen i närmare en månad. Mitt i den första lunch vi och våra barn åt timmarna efter att vi landat i London, ändrades livet radikalt ännu en gång. Mitt under den där efterlängtade resan där vi tillsammans med våra minsta skulle utforska staden enligt deras önskemål. 
Mitt i den lunchen ringde hon. Doktorn med det långa namnet jag aldrig lär mig, men som jag verkligen gillar. Jag har ju mina Gurus där upp på NKS som det numer så tjusigt heter.
Nya Karolinska Sjukhuset - dit hela Radiumhemmet, onkologin och mina doktorer flyttat. 

Det var jag som valt att ta samtalet över telefon och inte vid ett personligt möte - målet med samtalet var att få svaret ifrån den magnetröntgen som gjordes den 11 juli, så att hon ringde var planerat och väntat. Det är ju liksom lite känslan av antingen himmel eller helvete det där när samtalen kommer. Man vet ju aldrig. Nu ska man ju ha i minnet att mina senaste samtal och möten egentligen mest handlat om helvete - om man nu ska uttrycka sig så. 
Med 5 återfall så är jag ju rätt luttrad. Men för varje gång så krävs det en enorm mängd energi för att ta in, hantera och ladda om. Därav min långsamt processade hantering av det hon sa den där fredagen.

Jo då. De är tillbaka. De irriterande små metastasjäklarna. De envisas med att poppa upp i levern där de tydligen älskar att gömma sig trots en gedigen kompetens hos de kirurger som gör allt för att avslöja den smygande elaka kurragömmaleken. 

De misstänker 5-6 stycken - pyttesmå, knappt synliga. Men - röntgen visar att något finns där med stark misstanke om nya Inkräktare. 

Så. Vad göra? Man ska ju ha klart för sig att min sjukdom inte är av den enkla sorten. 
Min diagnos är Leiomyosarkom som dessutom är spridd. En ovanlig form av cancer och dessutom en tuff jäkel. Och ärligt talat - för att säga precis som det är - hade jag inte tränat, ätit och skött mig som jag gjort, hade jag inte levt idag. Det är tack vare min oerhört starka fysik och mitt mindset som gjort att livet ändå varit en solskenshistoria de senaste 4 åren trots allt. 

Det jag gjort har tydligen inte räckt  och anledningen till att jag sugit på min kunskapskaramell är att jag nu fattat flera, oerhört stora och viktiga beslut. 
Om det är något jag aldrig gör, så är det att ge upp. Det finns mycket kvar att göra och det är förmodligen precis det som behövs. Att bli frisk förväntar jag mig inte - för mig handlar det om att köpa tid. Mycket tid. För det krävs kunskap i att förstå exakt vilken process som pågår i min kropp och agera efter det. 

För det är ju såhär - de metastaser jag har kanske jag inte blir av med - men jag kanske kan få dem att sluta växa. Kort sagt - att hålla sjukdomen i schack. För det krävs två viktiga faktorer - det ena är att cancern inte får näring nog och utsätts för en miljö där den inte trivs. Det andra är att ha ett optimalt immunförsvar. Det är ju i de här två lägren det finns oerhört mycket att hämta så jag har utifrån det fattat ett par beslut. 

1) Noll tolerans på allt som påverkar inflammation, immunförsvar och glukosomvandling. 
Detta innebär ingen alkohol, inget raffinerat socker men också att se över alla former av näring som påverkar. 

2) Inga fler cellgifter. Jag har i samråd med mina gurus avböjt fler behandlingar. Allt jag bygger upp med träning, bra kost etc bryts ned på nolltid genom cytostatikan. Jag är dessutom övertygad om att de rätt våldsamma operationer min kropp är utsatt för, bidrar till spridningen av cancerceller. Jag ställde den frågan vid mitt senaste läkarbesök och fick till svar att det mycket väl kunde vara så. Så. Ingen mer kirurgi. 

Nu börjar en ny resa. Efter att ha laddat om lever jag sedan en månad så strikt att jag nästan blir trött på mig själv. Jag följer ett oerhört genomtänkt kostprogram och har som mål att bygga upp kroppens egna möjligheter att åtminstone hålla sjukdomen stången och kanske till och med få metastaserna att gå i spontan remission. 
Den 20 september vänta ny magnetröntgen - so time will tell. 

Ärligt talat så känns det oerhört spännande att äntligen få gå min egen väg. Hade läget inte varit så oerhört kritiskt när jag väl fick vård, hade jag inte valt den traditionella vägen. Nu har det liksom bara rullat på. Ända tills nu. 

Nu jäklar liksom.. 

Love /Cat

DR MAGOOO...

Det är en väldigt märklig känsla att sitta ansikte mot ansikte med mannen som stått med båda händerna djupt begravda inne i min kropp. Att han, under SEX timmar vridit och vänt på mina organ och skurit, bränt och undersökt varje millimeter av min lever, är svårt att ta in.

Jag döpte honom snabbt till Dr Magoo.. egentligen helt fel namn, men det var liksom det första som dök upp i mitt huvud. Dr Magoo, en man med härkomst i Indien och som anlänt svensk mark för 8 år sedan. Vårt första möte var inte speciellt charmigt. När jag vaknade upp på intensiven och uppvaket stod han där. Dagen till ära ganska trött och sliten. Dessutom inledde han vår konversation med att informera om att han inte följt mina instruktioner. Du som läser min blogg vet att jag alltid tejpar en STOR lapp på bröstet där jag önskar intracutana stygn. AVSKYR klamrar då jag gillar snygga ärr. Dr Magoo förklarade hela operationsförloppet och jag förstod att det hela varit en tuff match. Även för en luttrad kirurg. Givetvis kollade jag upp Dr Magoo. Med en imponerande CV, talandes flytande svenska (trots sin korta tid här) och som visste verkligen vad han gjorde. Just detta möte blev början på en strid ström av möten där en varm respekt och många skratt utgjorde stommen. 

Jag - fylld av respekt för hans kompetens och han - genomsyrades av en förundran över min extremt snabba återhämtning. Han hängde hos mig på avdelningen varje dag och jag utnämnde honom till min Guru. Därav kärleken till Dr Magoo. 

Operationen var svår. Jäkligt svår. Min lever är nu ärrad och märkt av alla ingrepp. Visst - den växer ut - men det stora kärl som passerar genom levern har nu rullat sig runt vävnaden vilket gjorde det svårt att operera med marginal. Vid en leverresektion benämns ingreppet med siffra beroende på hur mycket kringliggande vävnad som också avlägsnas - i mitt fall blev det 0. Vilket betyder att det inte gick att ta bort mer än just själva metastasen. 
Fast det är ju gott nog bara det. 

Det måste vara svårt det där. Att hålla distansen till alla patienter man gräver i. Det blir ju minst sagt personligt och det ansvar man som läkare har för att också bemöta alla frågor, all oro och de risker som det ändå innebär. Då måste man nog vara lite "doktornördig"

Dr Magoo kvalificerar sig LÄTT inom ramen för nördighet. Den där nördigheten jag älskar hos människor. Att dedikerat, hängivet och passionerat aldrig bli fullärd och verkligen brinna för sitt arbete. Tack vare den tysta samhörighet som växte fram gjorde att jag hörde mig själv utan problem, godkänna att han ändrade min plan med stygnen. Och med facit på hand finns det nog en högre makt. Med tanke på den infektion jag sedermera drabbades av hade skapat ett katastrofalt läge med intracutana stygn. Då hade jag fått öppna upp hela såret - nu hade jag tack och lov separata stygn som möjliggjorde att man endast klippte upp där varet behövde komma ut. 

I skrivande stund har det gått en tid. Jag har läkt bra och alla sviter efter infektionen är borta. Jag har mer att berätta och också nu gjort några stora, viktiga val. 

Mer om detta inom kort. Just nu - idag - ägnar jag en stunds tillbakablick till Dr Magoo - en magisk man inom den traditionella vården. En kirurg av rang och en människa som för alltid kommer lämna minnen och spår. TACK för allt ni gör och det enastående engagemang i mig och alla andra patienter. You rock!! 

Det är dock inte min starka sida att se bakåt. Med full fart rusar jag nu framåt och smider planer. Spännande planer som innebär stora förändringar. Är sista ordet sagt? 

Hell no. Det är nu resan börjar. 

Stay tuned..

Love /Cat

FEVER..

Och precis när man tror att kusten är klar. Livet och kroppen är på banan och de högklackade ligger i startgroparna med nedräkning till att allt är som vanligt igen. Då, precis då händer det som inte får hända!

Efter min fina återhämtning och efterlängtade hemkomst har ju livet sin gilla gång. Bara det där med att ta sig upp ur sängen är ett företag som kan ta närmare halvtimmen. Att vända sig, att klä sig och att vara uppe mestadels av den vakna tiden, kräver en HEL del morfin och trixande. 

Under sjukhusvistelsen får man små medicinkoppar med en skön cocktail i tid och otid och behöver således inte tänka så mycket. Inom vården har jag fått Alvedon som en "bas". 
Ett gram - i form av ett piller som ser ut som en fiskbulle i storlek, lägger grunden till att man toppar med morfin. Korttidsverkande och långtidsverkande. Den sistnämnda varje morgon och kväll och den andra vid behov. Jag räknade ut att jag fick ca 220 mg morfin per dygn för att hålla mig smärtfri så jag på ett galant sätt (nåja) kunde swisha runt i korridorerna accompagnierad av en het droppställning med påsar från kateter och dränaget från såret. 

Allt detta är jag van vid. Inga konstigheter. Dessutom har man som mest SEX olika infarter i vener, artärer och dessutom en i min port a cath. Man ser helt enkelt ut som en trasselsudd av slangar. Men ont - nej, det har man inte. 

Även denna vända bestod av några diskussionsturer med personalen gällande min morfindosering. Notera nu att min historik finns väl dokumenterad. Alla ordinationer finns nogsamt inskrivna i min journal - och här retade jag gallfeber på sköterskan som satte sig på tvären, genom att säga: "Om du går in i journalen för anteckningen som gjordes den 22 december 2016, så ser du exakt hur doseringen såg ut"... etc. Ja, du fattar - jag är en kalenderbitare av rang, dessutom utrustad med ett väldigt specifikt fotografiskt minne, så ja. Jag har stenkoll. 

Det intressanta i just denna situation är att man på plats i sjukhussängen, nästintill får tjata sig till smärtlindring - ingen vill ju ansvara för att skapa missbrukare, men när man skrivs ut blir påsen med mediciner så stor att den fick ligga i bakluckan på grund av platsbrist i mitt knä. 

Under min återhämtning efter operationerna brukar jag behöva rätt stora mängder smärtstillande, men har varenda gång avslutat Alvedon, långtidsverkande morfin och alla andra små piller mot magsår, förstoppning etc redan efter en vecka hemma. 

Denna gång tog jag dessutom bort Alvedonet direkt jag bli utskriven. Det där med Alvedon i mitt fall är lite speciellt. Man kan ju tycka att det vore bättre att behålla ett "snällt" läkemedel och istället trappa ned på morfinet. 

Kan man lite om kroppen så vet man att just Alvedon påverkar levern oerhört mycket. Vid mina tidigare operationer har jag haft restriktioner på att inte äta Alvedon på en månad. 
Vin går bra men paracetamol skall undvikas. Bara en sån sak! 

Mina läkare har varit oeniga i just Alvedonfrågan och efter denna gång så har åtminstone jag blivit en erfarenhet rikare. 

Det som är tänkvärt är ju att Alvedon inte bara är smärtlindrande - det är även febernedsättande. Ett av de första tecken kroppen brukar visa när allt inte stå rätt till. 

Två dagar efter hemkomst stod jag och rotade i badrumsskåpet för att leta efter kirurgtejp. Där står febertermometern framför min näsa så av ren vana stoppar jag den i mitt öra och inser att jag har 39 graders feber. TRETTIONIO GRADER!! Så hög feber har jag inte haft sedan jag var liten. Hmmm.. Jag ringer O som givetvis säger att vi åker in till sjukhuset direkt. Jag var inte lika pigg på det beslutet - att sätta mig som nyopererad på akuten är en omöjlighet. Jag kan inte sitta och vänta i timmar i min kondition. 

Här började min jakt på att hitta en "smart" lösning. Egentligen handlade allt om att jag mest ville att någon skulle säga - "Ta en Alvedon och avvakta". Men inte då. 

Efter många samtal till "min" avdelning, vårdcentral och närakuter inser jag att ingen vill ta i mig med tång. En nyopererad cancerpatient som kapat levern, dessutom med hög feber. Det var bara att gilla läget och sätta sig i bilen. Halv fem en måndag-eftermiddag i rusningen, dessutom mitt i studenttider med 100-tals flak med glada studenter överallt. Bilresan tog 1 1/2 timme. 

Väl framme skriver jag in mig där sköterskan lovar att jag ska få komma in och lägga mig på en brits så jag slapp sitta. Nöjd med det, placerar jag O på en stol och tänker att jag snabbt piper in på toaletten innan jag blir uppropad. 

Dagen till ära var jag klädd i en röd velouroverall - lite a la Desperate Housewifes. Under den skapelsen bär jag bikini. En förvisso snygg, orange en, med missonimönster, men ändå. 
Det var det enda jag kunde ha då en vanlig bh trycker mot såret så det var otänkbart. 

Väl inne på toaletten drar jag ned byxorna och sätter mig och BOOM. Där spricker såret!
Jag känner hur varmt var forsar ner över magen. Jag hinner tänka två tankar där i kaoset - det ena är  
- Så BRA! (Infekterade sår brukar ändå klippas upp) - och det andra 
- Djävlars, bikinin! 
Så typiskt mig. Den var nyinköpt under en resa till Marbella veckan innan operationen så jag bar den endast för att pigga upp mig med något snyggt under min rehab. Dessutom kändes lite märkligt att söka akut sjukvård i piffig bikini och mysoverall.. 

Därefter samlade jag mig och lyckas få ihop 15 meter Torkypapper som jag trycker mot såret och vacklar ut för att få hjälp. Säga vad man vill men när det gäller då jäklar går det fort. 

Det tog 10 sekunder så låg jag på en brits med 3 läkare och en sköterska som ägnade mig all uppmärksamhet. En infart sattes och operationsbandaget öppnades. 
DET var ingen rolig syn. En knytnävsstor böld hade spruckit och behövde åtgärdas. Min älskade O stod bredvid, höll handen och var nog rätt chockad men var ännu en gång, stabil vid min sida. Att han ens får vara kvar i rummet, vet jag att jag tänkte. 

Två manliga och en kvinnlig läkare stod med näsorna i mitt sår - och som en blixt från klar himmel ser jag saxen - vips hade flera stygn klipps upp på olika ställen - allt för att få ut varet. INTE roligt!
Det spolades och sköljdes och sögs med en pytteliten slang. TUR att jag hade morfin i kroppen för någon smärtlindring var det inte tal om. Det klämdes och trycktes och Adam, 
AT-läkaren, var lyrisk över sitt eget arbete. Nöjd och glad med hur bra han lyckats med rengöringen, lämnades de uppklippta sårkanterna öppna med ett gigantiskt bandage som täckte halva min mage. Men en order om att uppsöka vårdcentral för såromläggning. Varje dag. 

Och på toppen av det hela - antibiotika - 3 g per dag i 10 dagar som en start.. 

Infektionen tog musten ur mig. Inte operationen, utan infektionen. Jag har sovit upp till 15 timmar per dygn och varit HELT slut. Men återigen. Bara att gilla läget. Skapa förutsättningar för kroppen att återställa bakteriefloran i magen efter antibiotikan med probiotika. 
Öka på C-vitaminer och zink för bättre sårläkning och förhoppningsvis lägga även denna resa till erfarenhetsryggsäcken. 

Nu är ju min plan att aldrig mer behöva göra några operationer. Att det är över en gång för alla. Men OM jag - eller någon annan - skulle behöva ett gott råd på vägen är att hålla koll på sina blodprovssvar. Eller lyfta frågan med eventuell vårdpersonal.
Nu för tiden kan man se journaluppgifter, provsvar etc på 1177.se. 
Hade jag varit lite mer uppmärksam så ser man att mina infektionsindikatorer, CRP, höjdes markant dag 3 efter operationen och stegrade sig varje dag under mina 5 dagar som inlagd.

Nu får jag helt enkelt nöja mig med att jag garanterat kommit upp i kvoten för maximal skönhetssömn. Kapad på mitten, men utvilad och snygg, haha. Dessutom är jag numera en jäkel på avancerad såromläggning. Kanske borde söka sommarjobb? 

Love /Cat

UPDATE...

Så förberedd som jag var inför denna operation har jag aldrig varit. På något sätt så känns det som om hela den här resan är och har varit en enda stor prövning och lärdom. 

Så mycket som hänt. Så mycket jag lärt mig om mig själv och så otroligt mycket jag utvecklats. Galet egentligen. Att behöva leva med cancer i flera år för att äntligen hitta svar på så många existensiella frågor. 

Nåväl. Nedräkningen till dagen D har bestått i en mängd förberedelser. Jag har slaviskt följt ett kostprogram och använt mig av tillskott vars primära syfte och mål varit att bygga ett starkt immunförsvar, basa kroppen och se till att kroppens upptag av näring är optimalt. Jag har använt höga doser C-vitamin med "trojanska hästar" i form av MSM - organiskt svavel - som öppnar cellerna så tillskotten hamnar där jag vill att de ska hamna. 

Jag har följt en diet - Cellect Budwig Protocol och därtill använt mig av;

Gurkmeja, Kollodialt silver, Aprikoskärnor och D-vitamin. Jag har alltid utgått ifrån denna grund och skött kosten bra. Men inte så extrem-nitiskt som denna gång. 
Jag gjorde även en leverrening med Epsomsalt och olivolja - (en otroligt märklig men häftig upplevelse - skriver mer om denna vid ett annat tillfälle) Resultatet talade för sig självt och detta kommer jag definitivt göra om.

Jag har också haft i bakhuvudet att om Inkräktarbebisarna är envisa - då är jag jäklar i mig ÄNNU mer envis!

På kirurgagendan stod 3 metastaser denna gång. 3 små rackare som upptäcktes via MR den där dagen i september 2017. Hela förra året tyckte jag att jag åkte skytteltrafik in- och ut på olika mottagningar. Det abladerades, det funderades och till slut - efter den där stora operationen 2016 och efter två punktvisa ablationer - bestämdes att jag återigen skulle få cellgifter. Var tredje vecka har så giftet runnit i varenda del av min kropp, på bekostnad av mitt immunförsvar som varit hårt prövat. 

Beslutet att ännu en gång göra en stor operation var inte väntat. Jag trodde inte de skulle göra det utan att de istället skulle prioritera ett mindre ingrepp. Men icke! 

Min kropp anses stark och frisk och mina värden är på topp. Jag har tränat extremt bra och mitt hårda arbete har lönat sig. Så vad kände jag inför operationen? 
Well - om min läkare tror på mig, tja.. då tror jag på dem. Tillsammans ska vi besegra de där småjäklarna. 

Man kan på ett enkelt sätt summera hela förloppet på ett enkelt sätt. 

Söndag 27/5 Inskrivning och förberedelser, Måndag 28/5 Operation, tidig morgon
Därefter följer tre dagar av total trötthet och sömn följt av en dag med smärta när ryggbedövningen ska bort. 

Dag 3 påbörjas utsättningen av alla infarter, slangar, katetrar och dränage. En efter en plockas de bort. Detta i takt med att man ersätter ryggbedövningen med morfin i tablettform. 
Hela kroppen, inklusive smärtlindring måste fungera, annars får man inte åka hem. Basta!

Mitt mål var att vara hemma igen efter fem dagar. Jag hade det som tydlig målbild eftersom det följde scenariot från förra gången. 

Sagt och gjort. Envist har jag spänt ögonen i de ansvariga på avdelningen. Varje dag. Tveklöst tackade jag nej till den planerade rehabiliteringen på Stockholms Sjukhem. 
Utan att blinka blåljög jag om att smärtlindringen var perfekt och att jag inte hade så ont (det går alltid att justera hemma) Allt för att få komma hem. Allt för att få följa den mentala väg jag nogsamt förberett. Den där vägen jag alltid går för att dag för dag komma ett steg närmare mitt vanliga liv. 

Operationen gick över förväntan. Metastaserna är borta och leverns funktion är redan optimal. Jag mår bra. Riktigt bra. Givetvis finns det som alltid massor att berätta. Storyn om Dr Magoo.. Storyn om sköterskan som sprang gatlopp med morfinsprutor mellan fingrarna, i utbyte mot drömmen om de röda skorna. Storyn om min ovilja till att äta vilket ledde till att sjukhuskylen såg ut som en blåbärsskog. Storyn om min smoothiekurs med personalen i köket och alla de andra anekdoterna som involverar krossade linfrön och ayurvedisk tarmmassage då rumsgrannen hade kronisk förstoppning. Men det där, det berättar jag sen. Fokus på inlägget idag är att jag sedan en vecka är hemma. Lycklig. Befriad från Inkräktare och med målsättningen att lägga orörligheten bakom mig. Där stannar tangentbordet idag. MEN to be continued såklart. 

TACK till er alla som sänder mig kärlek, omtanke och så oerhört mycket energi. Ni är guld värda och jag älskar er för det. Vetskapen strömmar genom min kropp och fyller den med hopp och en snabb återhämtning. 

Until next time, 

All my love /Cat

FOUR YEARS...

Detta är förmodligen den längst skriv-timeouten jag tagit. Skönt faktiskt. Ända tills jag insåg att många som läser min blogg förmodligen tror att jag dött. 

Nä, det kanske inte är något att skämta om. Fast sanningen är att det är precis min humor. Jag lever ju med Döden på axeln. Varje dag. Då vill det till att ha jäkligt roligt som en balans i en situation som annars skulle kunna bli väldigt jobbig och svår. 

Det ligger ju inte för mig det där. Alltså det där med offerkofta och tycka synd om mig själv. Jodå. Jag har mina stunder. När jag får nya besked som inte går min väg drar jag mig inom mitt skal. Väl därinne ägnar jag all hjärnenergi till att hitta nya anfallsvinklar, nya strategier och re-boosta min "aldrig-ge-upp-glöd". 

Det går bra. Väldigt bra faktiskt. Så länge principen är ett steg bakåt - TRE steg framåt. 
Det är helt galet vad jag lärt mig om mig själv de senaste åren. Så vad händer i min värld nu för tiden? Den senaste rapporten handlade ju om den superröntgen jag skulle genomgå. PET scan. Radioaktiva isotoper i kombination med glukos injicerades för att leta upp mina små inkräktarbebisar. Rådet jag fick inför undersökningen var att inte träna 1-2 dagar innan. Anledningen är att tränade muskler är lika sugna på socker som cancerceller är. Och med tanke på min muskelstatus så låg jag lågt. Vad jag däremot och la till det hela var att jag nollade mitt intag av kolhydrater 2 dagar före scanningen. Självklart för att optimera glukosupptaget i metastaserna. 

3 st ligger i levern - små som attan. Men. De är där... Sagt och gjort. Undersökningen gick galant och svaret blev att metastaserna var SÅ små att de knappt orkat ta in sockret. Och de bästa av allt. Inga andra cancerceller, nya tumörer eller metastaser på andra ställen. 

Tack för den - underbart. Då kan vi släppa den delen och fokusera på det som fortsatt bråkar. Så. Planen blev nu att få en ny kur med cellgifter. I min värld trodde jag att sex nya behandlingar skulle göra susen. Min kurer har sett ut ungefär så. Tre behandlingar - utvärdering och sen tre behandlingar till. Denna gång blev det inte så. Grekgurun har beslutat att "Nu kör vi". Det betyder att jag från November fått behandling var tredje vecka och sitter i skrivande stund uppkopplad på Nr NIO. Häpp! 

Målet är att köra så länge kroppen orkar. OCH den lilla tidigare födelsedagspresenten jag fick i förrgår var att man haft mitt case upp på konferens i måndags. 

Det är dags för en operation av levern. Igen. En stor en. Så vad känner jag för det...

En STOR lättnad faktiskt. Nej - jag längtar inte efter dagarna efter operationen med ryggmärgsbedövningar, syrgas, kateter och provtagningar x flera varje dag.  MEN känslan av att de tror på mig och att anser mig stark och vital nog att klara detta. 
Lägg då på minnet att det finns ingen annan patient på Radiumhemmet som har en så omfattande historik som jag. Jag förstår fortfarande inte att det är mig de pratar om, haha. 
Men faktum är att jag hållit på med Inkräktarjakten i FYRA ÅR. Egentligen är det sex år - men diagnosen tog tid att få fram..

Operationen blir av inom tre-fyra veckor. Här går det undan. Här hemma i provköket ligger jag inte på latsidan heller. Jag har sedan en vecka satt mig själv på ett intensivt alternativmedicinskt cancerprotokoll. Så nu är jag tillbaka i rutiner igen som känns bra. Det ska bli väldigt spännande att följa utvecklingen. Det jag gör nu har jag inte gjort förut. 
Däremot har jag ägnat många och långa timmar åt att studera metoder och gjort efterforskningar för att skapa det protokoll jag tror passar mig. Det är dessutom kompatibelt med cellgifter, vilket är nödvändigt i mitt fall. Cellgiftspåverkade cancerceller reagerar inte som obehandlade celler. Dessutom har jag sarkomceller i levern. Inte levercancer - så här gäller det att hålla tungan rätt i mun. 

Jag märker redan en skillnad på hur urinen ser ut och det bästa av allt - jag har enträget jobbat hårt för att stimulera produktionen av mina vita blodkroppar som INTE gillar cellgifter. på tre veckor har de stigit såpass att jag utan omprov och uppskjuten behandling, fick denna utan att passera gå. 

Så. Just nu är jag inte speciellt social. Jag ägnar all tid åt träning, extrem kosthållning och sömn. Och att ha roligt såklart. Jag har påbörjat några projekt som ger mig oerhörd stimulans och glädje. Mer om det en annan gång. 

Just nu är fokus på att hitta de där vägarna som är kvar att gå. För då kommer det att gå. No matter what. 

To be continued.

/Love Cat

KRYPTONITE..

Vän av ordning som jag är, gillar jag inte alltid förändringar. Eller jo - om förändringen innebär att det inte på något sätt skapar en stagnation i det som är den ursprungliga planen.  

Stagnation innebär att det blir en käpp i hjulet, en tanke som mal utan slut eller en handling utan något egentligt mål - att bara "göra det man alltid gjort". Helt enkelt gillar jag inte när "det sitter fast". 

Exempel på detta kan vara att leva i en relation där man bara låter livet rulla på med tesen "Då det funkat hittills kommer det säkert funka i all framtid". Eller - bevare mig - att ha idéer, tankar och visioner som aldrig blir mer än just en tanke. Är det inte bättre att prova något oväntat - för att röra om lite i energigrytan - och inse att det kanske inte var så bra istället för att närma sig döden och inse att man borde nog vågat? Man måste utvärdera sina åsikter, jobba för sina mål och ha tålamod i olika processer. Jag har mina vanor och rutiner och en aldrig sinande energi för att nå mitt slutmål. Därför är det ibland med tvekan jag emottar information om förändringar - framförallt i min behandlingsplan. Jag gillar INTE om någon utsätter mig för något som rör till det. 

Jag har en ny guru däruppe på Spa Radiumhemmet. Inte istället för, utan också. Guru Lidbrink, min ljuvliga, lite torra men ack så coola människa, har jag ju hängt med ett tag nu. Vi har diskuterat åtgärdsplaner, beslutat kirurgiska ingrepp och däremellan haft långa samtal om Toscanas vindistrikt och vikten av att våga njuta av dyyyyyyyyra, goda viner trots att man i princip är svårt sjuk. Att våga bli frisk med alla sinnen. 

Nu råkar det ju vara så att jag är den patient på Spa´t som är mest omfattande opererad, fått galet många cellgiftsbehandlingar och överlevt. Jo. Precis så är det. Med betoning på överlevt. 

Jag har svårt att ta in det där. Det borde väl finnas fler än jag? Det gör det ju såklart, men inte med den track-rekord jag samlat på mig sedan 3 1/2 år. Vi är rörande överens, jag och gurun, om att kombinationen god hälsa, vältränad i både kropp och själ och med en inställning som kan försätta berg är framgångsfaktorn. 

Det senaste halvåret har jag gått in i ett nytt modus. Jag har inte lika uppkavlade ärmar längre och lyssnar inte heller på Rammstein när jag tränar. 

Jag har i stället förlikat mig med tanken att inte lägga någon energi på fight. Jag lägger istället ALL energi på kärleken till mig själv och det jag brinner för i livet. 
Jag är lite snällare mot mig själv även om jag fortfarande har mina vanor där kosten, örterna och principerna är Top-of-mind. Varje dag. 

Skillnaden ligger i att jag insåg att jag faktiskt kan bidra till att skapa min egen stagnation om jag fastnar i tanken på att jag har cancer. Så nu har jag slutat med det. Helt.

Sedan december 2016 har jag gjort 3 operationer. En stor och två mindre. De där metastaserna envisas ju med att reproducera sig själva och poppa upp i en aldrig sinande ström. Lite irriterande faktiskt. När jag gjorde min kontroll i september kom beskedet att det nu är tre nya som gjort sig synliga över radarn.

I samma veva dök hon upp. Den nya gurun med ett jättelångt namn som börjar på A och slutar på S som jag ALDRIG kommer att lära mig. Hon är jäkligt cool hon med. Men. Helt NY i min värld. Fast jag måste ju säga att jag numera sitter med eliten inom onkologin. Jäklars vilken samlad kompetens som ägnar sig åt mina Inkräktare. Faktum är att jag är nog minst sagt lika intressant för dem då ingen riktigt vet vad det är som gör att jag inte är mer märkt av sjukdom än vad jag är. Lite ärr på kroppen, javisst. Men min inre glöd har ingen lyckats skära bort ännu.. 
Jag brukar fundera på vad jag kostat bara i förbrukningsmaterial för mina stygn? Undrar om det finns någon statistik för det där.. 

Nåväl. Mötet med gurun med det jättelånga grekiska namnet tog en ny vinkling. På frågan om jag gjort en PET-scan var ju svaret - NEJ. 

När jag kom under behandling 2014 fanns ingen tid för det. Då var det en smash and grab med omedelbar verkan om gällde. Ut med levern och in med cellgifter. Ut med tumör och resten av organen och in med ännu mer cellgifter. Och däremellan ett pärlband av olika undersökningar. Men ingen PET. 

Grek-gurun hade kommit på att det kanske är en bra idé att kontrollera så det inte finns fler modertumörer i min kropp. Med tanke på att det uppstått sisådär 10 bebisar den senaste tiden. Hon förklarade att undersökningen också går under namnet "Super-röntgen". 

Man får en injektion med radioaktiva isotoper och glukos, får låta det gå ut i kroppen en timme och sedan röntgas man. Man kan enkelt säga att sockret visar var tumörerna gömmer dig. De radioaktiva isotoperna gör dem självlysande. Men SOCKRET är blodhunden som nosar upp de små liven. 

Sockret är ungefär som kryptonit är för Stålmannen - det avslöjar de svagaste sidorna. 

Så. Nu är kontentan att vi backar tillbaka till ruta 1. Superröntgen kommer att utvisa om jag är full av kryptonit eller om jag helt enkelt kan fokusera på de små busfröna i levern. 

Oavsett så väcktes en ny tanke i mitt huvud. Om vad återkommer jag till när jag fått svar. 
Om jag är orolig? Nej, faktiskt inte. Alla mina prover är på topp. Jag har haft det lite stressigt omkring mig vilket gjort att jag varit lite osocial - men annars bultar hjärtat för Livet och leendet sitter på plats som vanligt. 

Eller nej. Inte som vanligt. Utan med en ny energi som skingrar ALL form av stagnation. Och som krossar den kryptonit som ligger i min väg.. Vem vet. Det kanske blir JAG som förändrar den nya guruns inställning till saker och ting.. Time will tell..

Love /Cat