FOUR YEARS...

Detta är förmodligen den längst skriv-timeouten jag tagit. Skönt faktiskt. Ända tills jag insåg att många som läser min blogg förmodligen tror att jag dött. 

Nä, det kanske inte är något att skämta om. Fast sanningen är att det är precis min humor. Jag lever ju med Döden på axeln. Varje dag. Då vill det till att ha jäkligt roligt som en balans i en situation som annars skulle kunna bli väldigt jobbig och svår. 

Det ligger ju inte för mig det där. Alltså det där med offerkofta och tycka synd om mig själv. Jodå. Jag har mina stunder. När jag får nya besked som inte går min väg drar jag mig inom mitt skal. Väl därinne ägnar jag all hjärnenergi till att hitta nya anfallsvinklar, nya strategier och re-boosta min "aldrig-ge-upp-glöd". 

Det går bra. Väldigt bra faktiskt. Så länge principen är ett steg bakåt - TRE steg framåt. 
Det är helt galet vad jag lärt mig om mig själv de senaste åren. Så vad händer i min värld nu för tiden? Den senaste rapporten handlade ju om den superröntgen jag skulle genomgå. PET scan. Radioaktiva isotoper i kombination med glukos injicerades för att leta upp mina små inkräktarbebisar. Rådet jag fick inför undersökningen var att inte träna 1-2 dagar innan. Anledningen är att tränade muskler är lika sugna på socker som cancerceller är. Och med tanke på min muskelstatus så låg jag lågt. Vad jag däremot och la till det hela var att jag nollade mitt intag av kolhydrater 2 dagar före scanningen. Självklart för att optimera glukosupptaget i metastaserna. 

3 st ligger i levern - små som attan. Men. De är där... Sagt och gjort. Undersökningen gick galant och svaret blev att metastaserna var SÅ små att de knappt orkat ta in sockret. Och de bästa av allt. Inga andra cancerceller, nya tumörer eller metastaser på andra ställen. 

Tack för den - underbart. Då kan vi släppa den delen och fokusera på det som fortsatt bråkar. Så. Planen blev nu att få en ny kur med cellgifter. I min värld trodde jag att sex nya behandlingar skulle göra susen. Min kurer har sett ut ungefär så. Tre behandlingar - utvärdering och sen tre behandlingar till. Denna gång blev det inte så. Grekgurun har beslutat att "Nu kör vi". Det betyder att jag från November fått behandling var tredje vecka och sitter i skrivande stund uppkopplad på Nr NIO. Häpp! 

Målet är att köra så länge kroppen orkar. OCH den lilla tidigare födelsedagspresenten jag fick i förrgår var att man haft mitt case upp på konferens i måndags. 

Det är dags för en operation av levern. Igen. En stor en. Så vad känner jag för det...

En STOR lättnad faktiskt. Nej - jag längtar inte efter dagarna efter operationen med ryggmärgsbedövningar, syrgas, kateter och provtagningar x flera varje dag.  MEN känslan av att de tror på mig och att anser mig stark och vital nog att klara detta. 
Lägg då på minnet att det finns ingen annan patient på Radiumhemmet som har en så omfattande historik som jag. Jag förstår fortfarande inte att det är mig de pratar om, haha. 
Men faktum är att jag hållit på med Inkräktarjakten i FYRA ÅR. Egentligen är det sex år - men diagnosen tog tid att få fram..

Operationen blir av inom tre-fyra veckor. Här går det undan. Här hemma i provköket ligger jag inte på latsidan heller. Jag har sedan en vecka satt mig själv på ett intensivt alternativmedicinskt cancerprotokoll. Så nu är jag tillbaka i rutiner igen som känns bra. Det ska bli väldigt spännande att följa utvecklingen. Det jag gör nu har jag inte gjort förut. 
Däremot har jag ägnat många och långa timmar åt att studera metoder och gjort efterforskningar för att skapa det protokoll jag tror passar mig. Det är dessutom kompatibelt med cellgifter, vilket är nödvändigt i mitt fall. Cellgiftspåverkade cancerceller reagerar inte som obehandlade celler. Dessutom har jag sarkomceller i levern. Inte levercancer - så här gäller det att hålla tungan rätt i mun. 

Jag märker redan en skillnad på hur urinen ser ut och det bästa av allt - jag har enträget jobbat hårt för att stimulera produktionen av mina vita blodkroppar som INTE gillar cellgifter. på tre veckor har de stigit såpass att jag utan omprov och uppskjuten behandling, fick denna utan att passera gå. 

Så. Just nu är jag inte speciellt social. Jag ägnar all tid åt träning, extrem kosthållning och sömn. Och att ha roligt såklart. Jag har påbörjat några projekt som ger mig oerhörd stimulans och glädje. Mer om det en annan gång. 

Just nu är fokus på att hitta de där vägarna som är kvar att gå. För då kommer det att gå. No matter what. 

To be continued.

/Love Cat