THE JOURNEY..

Jag har vetat det en tid. Jag har sugit på karamellen i närmare en månad. Mitt i den första lunch vi och våra barn åt timmarna efter att vi landat i London, ändrades livet radikalt ännu en gång. Mitt under den där efterlängtade resan där vi tillsammans med våra minsta skulle utforska staden enligt deras önskemål. 
Mitt i den lunchen ringde hon. Doktorn med det långa namnet jag aldrig lär mig, men som jag verkligen gillar. Jag har ju mina Gurus där upp på NKS som det numer så tjusigt heter.
Nya Karolinska Sjukhuset - dit hela Radiumhemmet, onkologin och mina doktorer flyttat. 

Det var jag som valt att ta samtalet över telefon och inte vid ett personligt möte - målet med samtalet var att få svaret ifrån den magnetröntgen som gjordes den 11 juli, så att hon ringde var planerat och väntat. Det är ju liksom lite känslan av antingen himmel eller helvete det där när samtalen kommer. Man vet ju aldrig. Nu ska man ju ha i minnet att mina senaste samtal och möten egentligen mest handlat om helvete - om man nu ska uttrycka sig så. 
Med 5 återfall så är jag ju rätt luttrad. Men för varje gång så krävs det en enorm mängd energi för att ta in, hantera och ladda om. Därav min långsamt processade hantering av det hon sa den där fredagen.

Jo då. De är tillbaka. De irriterande små metastasjäklarna. De envisas med att poppa upp i levern där de tydligen älskar att gömma sig trots en gedigen kompetens hos de kirurger som gör allt för att avslöja den smygande elaka kurragömmaleken. 

De misstänker 5-6 stycken - pyttesmå, knappt synliga. Men - röntgen visar att något finns där med stark misstanke om nya Inkräktare. 

Så. Vad göra? Man ska ju ha klart för sig att min sjukdom inte är av den enkla sorten. 
Min diagnos är Leiomyosarkom som dessutom är spridd. En ovanlig form av cancer och dessutom en tuff jäkel. Och ärligt talat - för att säga precis som det är - hade jag inte tränat, ätit och skött mig som jag gjort, hade jag inte levt idag. Det är tack vare min oerhört starka fysik och mitt mindset som gjort att livet ändå varit en solskenshistoria de senaste 4 åren trots allt. 

Det jag gjort har tydligen inte räckt  och anledningen till att jag sugit på min kunskapskaramell är att jag nu fattat flera, oerhört stora och viktiga beslut. 
Om det är något jag aldrig gör, så är det att ge upp. Det finns mycket kvar att göra och det är förmodligen precis det som behövs. Att bli frisk förväntar jag mig inte - för mig handlar det om att köpa tid. Mycket tid. För det krävs kunskap i att förstå exakt vilken process som pågår i min kropp och agera efter det. 

För det är ju såhär - de metastaser jag har kanske jag inte blir av med - men jag kanske kan få dem att sluta växa. Kort sagt - att hålla sjukdomen i schack. För det krävs två viktiga faktorer - det ena är att cancern inte får näring nog och utsätts för en miljö där den inte trivs. Det andra är att ha ett optimalt immunförsvar. Det är ju i de här två lägren det finns oerhört mycket att hämta så jag har utifrån det fattat ett par beslut. 

1) Noll tolerans på allt som påverkar inflammation, immunförsvar och glukosomvandling. 
Detta innebär ingen alkohol, inget raffinerat socker men också att se över alla former av näring som påverkar. 

2) Inga fler cellgifter. Jag har i samråd med mina gurus avböjt fler behandlingar. Allt jag bygger upp med träning, bra kost etc bryts ned på nolltid genom cytostatikan. Jag är dessutom övertygad om att de rätt våldsamma operationer min kropp är utsatt för, bidrar till spridningen av cancerceller. Jag ställde den frågan vid mitt senaste läkarbesök och fick till svar att det mycket väl kunde vara så. Så. Ingen mer kirurgi. 

Nu börjar en ny resa. Efter att ha laddat om lever jag sedan en månad så strikt att jag nästan blir trött på mig själv. Jag följer ett oerhört genomtänkt kostprogram och har som mål att bygga upp kroppens egna möjligheter att åtminstone hålla sjukdomen stången och kanske till och med få metastaserna att gå i spontan remission. 
Den 20 september vänta ny magnetröntgen - so time will tell. 

Ärligt talat så känns det oerhört spännande att äntligen få gå min egen väg. Hade läget inte varit så oerhört kritiskt när jag väl fick vård, hade jag inte valt den traditionella vägen. Nu har det liksom bara rullat på. Ända tills nu. 

Nu jäklar liksom.. 

Love /Cat