Precis när man tror man är på den säkra sidan. Precis när man tror att allt är över.
Så BAAAAAAM slår Livet till med en riktig afterburner. Tack för den liksom.
Jag har det senaste halvåret mest bara "lullat på" i min egen takt. Jobbat hårt, tränat hårt och verkligen njutit av det faktum att jag inte behöver klippkort på sjukhuset på samma sätt. Det var nästan en seger i sig ett få betala patientavgiften när frikortet gick ut.
För ungefär 5-6 veckor sedan kände jag att något inte var som det borde. En märklig känsla som spred sig i kroppen som en slamkrypare. En extreeeeem trötthet, svullnad i kroppen, rinnande ögon och fingrar som fick vattenfyllda ballonger upplevas som slimmade fotomodellben. OCH en förvisso efterlängtad viktökning på 3-4 kilo.
Fördelen med att känna sin kropp så väl som jag gör och med facit på hand efter min cancerresa så ringde jag direkt till mottagningssköterskan på Radiumhemmet. Nu borde jag ju ha lärt mig att vi inte riktigt är kontanta - jag och de där kontaktmänniskorna. Inte för att jag förstår varför - MEN det kan ju ha att göra med att jag är jäkligt bestämd i vad jag vill och i mina egna teorier.
Så jag borde kanske anat inriktningen på samtalet..
Jag: Hej! Jag misstänker att något inte står rätt till i kroppen. *Min egen teori är att min sköldkörtel fått sig en törn efter all stress i kroppen. Kan vi lägga till en provtagning på mina TSH, T3 och T4-värden vid nästa tillfälle? (Notera då att jag var 3:e månad gör en gigantkontroll av ALLT inför mina DT-scanningar)
Sköterskan: Njaaaeee.. vem ska ta kostnaden för det? Du står ju inte på cellgifter längre så vi anser inte att vi är "ansvariga" för din sköldkörtel.
Jag: Nu är ju inte jag ute efter ett hitta en syndabock - utan åtgärda eventuella problem TIDIGT för en gångs skull...
Sköterskan: Njaaaaeeee.... Fast då tycker jag du ska besöka din husläkare..
Jag: Fast nu tycker jag ett du ska gå via min läkare, Dr Lidbrink. Jag har typ behandlats för en Inkräktarjäkel (sa jag inte, men menade) i 2 år - jag har för avsikt att behandla mig själv och inte belasta "systemet" men vill gärna ha er point of wiew rent skolmedicinskt? Inte dra en ny vals - och definitivt inte vända mig till vårdcentral??
Och BOOM.. DET skulle jag ju inte sagt. Det blev en kovändning från relativt trevlig till näst intill irriterad (läs skitsur) ton i vårt samtal. Så.. efter att har tjatat lite till och fått igenom ett samtal till min cancerguru Dr Lidbrink - så fick jag min tilläggsremiss. Basta.
Att det ska vara så jäkla svårt. Jag läser dagligen om människor som får KÄMPA för att få hjälp. För mig tog det 2 1/2 år innan diagnosen sattes och då var prognosen jäkligt dålig. Vore det inte på sin plats att vara lite samarbetsvillig?
Nåväl. Min vana trogen så hetsar jag inte upp mig i onödan. Jag lägger ingen energi på något annat än det som gynnar min kroppsliga och mentala balans. Och ärligt talat så trodde jag inte ett det skulle visa sig på några prover, men för säkerhets skull kändes det bra att kolla.
Att drabbas av cancer är en gigantstress för Kroppen. Inte så mycket sjukdomen i sig - men allt runtomkring. Alla läkemedel, cellgifter och i som mitt fall, alla stora operationer och rehabilitering.
Att drabbas av PTS - posttraumstisk stress är helt normalt. Man måste bara förstå Kroppens processer - framförallt EFTER "allt-det-där-värsta". Det är då Kroppen och Hjärnan reagerar. När kriget är över, när man tror att man koppla av. Och när man som jag, har ett annorlunda tänk kring det där med vad som egentligen händer, är det oerhört viktigt att göra rätt saker i behandlingsväg.
Så jag har givetvis behandlat mig själv. Med örtmedicin, höga doser av vitaminer och mineraler för att balansera det som stress kan orsaka med fokus på att sänka cortisolnivåerna, och balansera sköldkörteln etc.
Det tog en vecka så märkte jag tydliga resultat att det går i rätt riktning. Ungefär lika lång tid som det tog ett få mina provsvar. Som givetvis var katastrofala. Värre än vad jag trodde och som nu gjort att jag återigen går in i min bubbla.
Den där osociala bubblan när mitt redan så hårda fokus smalnar av ytterligare. Så - nu är jag back on track, tillbaka i en turbulent röra där jag nu istället hamnar i en endokrinologisk cirkus.
Men - som vanligt har jag en plan. Och fattar precis hur kroppen tänker och fungerar - då finns det inte tid till något annat än Livet.
To be continued.
Love/Cat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar