BUCKETLIST..

Många människor har en lång "Bucketlist" i byrålådan, bland sina anteckningar eller i tankebanken. 

De där sakerna man ska göra. De där sakerna man har som mål. Det kan vara att dyka med delfiner, att ändra sin fysik till bättre form, att sluta röka eller bestiga Mount Everest. 

Det kan vara små saker eller riktigt, riktigt stora. När man var liten drömde man om att man skulle bli astronaut och var helt övertygad om att man kunde göra vad som helst. Varför? Förmodligen för att man saknar förmågan att begränsa sig när man är liten -  så frågan är: 

När börjar man med det? 

Jag tror att det är exakt samma sak när man blir sjuk, eller upplever jobbiga saker. Vi begränsar oss i tron om vad som är möjligt. Vi är också ofta väääääldigt bra på att skjuta upp saker och i slutändan blir de aldrig av. 

Jag har alltid haft som mål att uppfostra mina barn med övertygelsen om att ingenting är omöjligt. Att man kan bli och göra i princip vad man vill. Om man också ser på sina mål med en konsekvensanalys. Vill man bli skridskoprinsessa - tja, då är det bara att dra på sig metallskenorna och börja piruetta utav helsicke. Vill man bli kärnfysiker - tja, då behöver man fatta att grunden läggs genom en bra studieplan och vara begåvad med både intresse och uthållighet. 

För mig handlar det mesta om att köra sitt eget race och inte låta någon tvivlare göra att vägen till målet blir kantad av osäkerhet. För osäkerhet och tvivel skapar kemiska processer i kroppen som ger en helt annan sanning än den trygga, envisa och målinriktade. 

Sedan kan vi väl också enas om att överleva en tuff diagnos INTE stod på min Bucketlist.. MEN - nu såhär på rätt sida om diagnosen - har just den upplevelsen, skapat en stark, unik och extrem insikt i vikten av att inte vila på hanen. Vad väntar man på liksom? 

Vadå "Jag-börjar-på-måndag" eller avlägga de där tama nyårslöftena. Om man suger på en karamell som smakar här och nu - Just DO it! 

Min Bucketlist numera är inte ens i närheten av det jag trodde jag ville göra. Och ändå är jag jäkligt snabbt på att både veta vad jag vill OCH att fatta beslut. 

Högst upp på listan just nu är - LIVET. Bara så. Här. Nu. Direkt! Jag skiter i delfinerna och tar dem om och när de kommer. Förresten har jag redan simmat med dem. 1989 i Akumal i Mexico. Samma år som jag dök med hajar och jättesköldpaddor. Och ja. Jag hoppade upp på ryggen på min franske divemaster. 15 meter under ytan. Med hela dykutrustningen, tuber och simfenor och hela kitet och tror till och med att jag kissade på mig. Men DET är en annan story. 

Och - jag har tagit min fysik till extrem form. Både fysiskt och mentalt. Att tävla i Bodybuilding var ett mål där jag som 36-åring stod på scenen bland galet många 22-åringar. Mest för att ha ett mål med min livslånga träning. Och det gick ju rätt bra. Överst på pallen X flera tills jag tröttnade på malandet av morgonpromenader och dieter. En annan sak på min Bucketlist betade jag av i början på -90 talet. Jag utförde nästa alla kvinnliga stunts inom svensk film. Jag brann, blev påkörd, skjuten, släpas på grusgångar och dränkt i minusgradigt vatten.. Galet kul där adrenalinet sprutade, blåmärkena aldrig tog slut och skratten frös till is i takt med att temperaturen i vattnet sjönk.. Att spela in film är ingen walk-in-the-park.. Men. Check på den typ. Jag har dykcertifikat och flygcertifikat. Cessna och Piper Cherokee är några av de propellerplan jag flaxat omkring med i luftrummet. Och tänk - ändå har jag SÅ mycket kvar att berätta..

Mitt liv består numer av en extremt avskalad aura och existens. Ren och utan ludd. 
What you see is what you get. 

Vad har jag kvar att göra? Well.. Om man bortser från det där med att dyka med vithajar så är det nog det där med att flytta till ett annat land. Inget av dem kommer att ske på måndag. Eller ens inom ett år. Och det där med att dyka med vithaj känns inte ens skräckblandat längre. Inte när man gjort den typen av resa jag har gjort. 

MEN - för mig är det jäkligt viktigt att ha andra mål att sträva efter. Vad lever vi för annars? Vem vill minnas sitt liv som dagar och timmar som bara passerade där vi hela tiden väntade på rätt ögonblick? inte jag i alla fall. Så de där knäppa grejorna har jag redan klarat av. Nu.. är målet med varje dag - att bara leva. För tro mig - den saken är det inte alla som har privilegiet att sätta på sin Bucketlist. 

OCH - det viktigaste av allt. Att ALDRIG, ALDRIG någonsin tvivla. Att aldrig sluta tro på att något är möjligt. För hjärnan är sjukt intelligent, men ändå lätt att lura. Bara man vet hur. För om hjärnan vet inte om något är fakta eller fiction. Så är det. Så på min bucketlist står också förmågan att visualisera högst upp. För att nå de mål jag har måste jag se mig själv där. Desto mer känslan infinner sig, desto närmare mål. Visualisering i kombination med att verkligen förstå vad som ger energi. 

Därför är mina mål numera inte materiella längre. Det är inte där en hel själ har tankat bränsle. Och det är precis så jag hanterat min resa med min sjukdom. Jag såg mig aldrig som sjuk. I tankarna. Varje dag valde jag istället att leva i glädje och eliminerade ALLT som kunde få mina celler att komma på andra tankar. Det är mitt viktigaste mål - varje dag. Att vara i balans och göra mitt bästa för att ta ansvar för min egen hälsa. Både fysiskt och mentalt. Det handlar inte om hur man har det - utan hur man tar det. 

För svaret på vad som sätter våra gränser är - du själv. Ofta ivrigt accompagnierad av omgivningen. Indirekt. För man kan bli en rätt irriterande och obegriplig person när man gör vissa val..

Vad har DU på din Bucketlist? 

Love / Cat