SKIING & CARROTS..

Efter mötet, där vägen jag valt att vandra, helt plötsligt tog slut kände jag att jag behövde en förändring. En förändring för att blåsa liv i nytt hopp, en ny strategi och en ny sanning. 

Människor som känner mig vet, att jag kan ha otroligt snabba kast i mina tankebanor. Får jag nedslående besked, om något tråkigt och negativt inträffar så är min hjärna DIREKT igång med att projicera nya, positiva möjligheter. Ibland i en så intensiv takt att jag nästan blir trött på mig själv - men.. det är precis den egenskapen jag är så otroligt tacksam över att jag har. Och det är den egenskapen som fungerar som bäst just nu. 

Två dagar efter beskedet om att cellgifterna inte tar, skulle jag träffa den kirurg som ska operera mig när det blir dags. Och dags - ja, det är ju typ nu. Den första strategin om att krympa Inkräktaren med gift gick ju inte som planerat. Så i min värld öppnades raskt den nya dörren där fokus låg på kirurgi. Skär upp, skär bort och med VÅLD avlägsna den envisa jäkeln. En mycket bra strategi som passar mig perfekt. Snabba puckar, korta vägar och PANG - klart - liksom. 

När jag satt i väntrummet för att träffa min kirurg satt en otroligt vacker kvinna där. Hon var modigare än jag och bar inte peruk trots att hennes hår inte var längre än 5-6 mm. Det som slog mig var färgen på håret - en mahognyröd färg - otroligt fint. Det väckte en ny tanke hos mig som kändes riktigt bra. Det jag lärt mig om mig själv och mina ibland rätt spontana reaktioner beror helt enkelt på att jag vill ha kontroll. Att TA kontroll över situationer istället för att situationen kontrollerar mig. 

Att tappa allt hår och dessutom ha en cancerdiagnos är rätt svårt att ta kontroll över. 
Men det går - inte så att man kan bota sig själv, men man kan lära sig ta kontroll över situationer genom att hitta sina egna lösningar på hur det kan kännas bättre. Min reaktion blev givetvis att färga mitt eget korta hår. I en totalt KNALLORANGE färg.

Varför, kan man ju fråga sig. Jo.. just bara för att jag kan. Att experimentera med färg, frisyr och att våga förändra. Mitt i förändringen liksom. Beslutet blev inte lika uppskattat av resten av familjen. Min älskade O, han känner mig och låter mig hållas. Jag är ivrigt påhejad av honom och oftast leder mina rätt knäppa idéer och handlingar till sköna skratt och en ännu djupare kärlek och respekt oss emellan. Den som bröt ihop av en totalt motsatt anledning - var Molly. 

Ärligt - hon grät i 30 minuter över att hennes mamma skulle bli en form av "Mojoten".. Så, vad gör man.... 

Vi satt länge och pratade, Molly och jag. Där jag förklarade för henne varför det var så viktigt för mig att få färga mitt hår. Oavsett vad hon ville. För det här.. det är mitt beslut. Det hela slutade lyckligt då den lilla Sessan fick vara med under processen och med stoooora ögon såg förvandlingen där mitt korta, lätt gråspängda stubbhår blev morotsrött. Eller stubb.. egentligen ser jag mer ut som ett virvelmarsvin. Mitt normalt sett väldigt tjocka hår har intagit en helt ny look. Virvlar överallt och så många hårstrån som trängs på huvudet - så med den oranga färgen har jag nog skapat en ny trend. 

Mötet med kirurgen inträffade dock innan förvandlingen till morot. Han konstaterade egentligen bara det som jag hört två dagar tidigare. Inget har hänt. MEN med fokus på att just inget har hänt, så betyder det att tumören inte har vuxit heller. Inga fler metastaser, inga förändringar utan nu blir fokus på hur min operation ska gå till och hur min tillvaro ska planeras kring den. 

Det är ju en hel del som ska åtgärdas. Två metastaser i levern, en tumör på 10x7 cm i buken samt att livmodern med förändringar ska bort. Det är nu diskussionen blir intressant. Han, som blivit inkopplad i ett sent skede, fick för första gången se mina senaste bilder där ALLT var med. Dessa jämfördes med de bilder som tagits i augusti förra året. Helt plötsligt har man noterat att det man utgått ifrån varit "vanliga" myom på livmodern, är i princip borta. Borta liksom!! BORTA?? Han tittar länge på bilderna, kliar sig i huvudet och tittar på mig och säger: Det är anmärkningsvärt att notera att dessa förändringar inte längre syns på bilderna. Myom svarar inte på cellgifter. 

Det tar ett tag innan jag tagit in hans ord. Jag stirrar på honom och han stirrar på mig. 
O - han stirrar han med. Både på mig och kirurgen. Det kan egentligen bara betyda en sak. Sedan om den är bra eller inte, skit samma. Min förändring på livmodern är förmodligen huvudtumören. Cancer. Där med.... Som har krympt och i princip försvunnit. 

Innan vi ens hinner diskutera vidare lämnar han rummet och kommer tillbaka med den läkare som fattat beslutet att INTE ge mig min planerade 8:e behandling. Han vill att hon ska vara med, och lyssna. 

Utan att gå i på några detaljer ändrades min plan drastiskt. Direkt in med nya cellgifter för att hålla cellerna i schack. Prioritet att göra nya bilder för att så snabbt som möjligt operera. Remiss till Danderyd och till Huddinge för specialistbedömning. 

Satan i Gatan - plötsligt händer det. Mitt beslut att donera mina vävnader, tumör (Inkräktaren) och allt material som plockas ur min kropp, kändes så enkelt. Mitt beslut att återigen samla kraft och fokusera på nästa steg ännu enklare. Och jag kan lova.. de som ansvarat för min vård på Sophiahemmet från dag 1 - 2012, kommer att höra av mig. Definitivt...

Nu väntar fler undersökningar, ännu fler provtagningar men med ett nytt mål. Kill the Sucker with a knife.. I väntan på det packade vi ihop hela familjen med väskor, skidor, pjäxor, hjälmar och stavar i en Taikonliknande uppenbarelse som färdades ända upp till Sälen. 

Well.. Vi hade i alla fall en otroligt härlig långweekend i Lindvallen. Min skidåkning lämnar en hel del att drömma om, men ned kom jag och jag syntes i backen.

Ja.. mina skidbyxor går också i orange.. 

Love & Carrots/ Cat