DR MAGOOO...

Det är en väldigt märklig känsla att sitta ansikte mot ansikte med mannen som stått med båda händerna djupt begravda inne i min kropp. Att han, under SEX timmar vridit och vänt på mina organ och skurit, bränt och undersökt varje millimeter av min lever, är svårt att ta in.

Jag döpte honom snabbt till Dr Magoo.. egentligen helt fel namn, men det var liksom det första som dök upp i mitt huvud. Dr Magoo, en man med härkomst i Indien och som anlänt svensk mark för 8 år sedan. Vårt första möte var inte speciellt charmigt. När jag vaknade upp på intensiven och uppvaket stod han där. Dagen till ära ganska trött och sliten. Dessutom inledde han vår konversation med att informera om att han inte följt mina instruktioner. Du som läser min blogg vet att jag alltid tejpar en STOR lapp på bröstet där jag önskar intracutana stygn. AVSKYR klamrar då jag gillar snygga ärr. Dr Magoo förklarade hela operationsförloppet och jag förstod att det hela varit en tuff match. Även för en luttrad kirurg. Givetvis kollade jag upp Dr Magoo. Med en imponerande CV, talandes flytande svenska (trots sin korta tid här) och som visste verkligen vad han gjorde. Just detta möte blev början på en strid ström av möten där en varm respekt och många skratt utgjorde stommen. 

Jag - fylld av respekt för hans kompetens och han - genomsyrades av en förundran över min extremt snabba återhämtning. Han hängde hos mig på avdelningen varje dag och jag utnämnde honom till min Guru. Därav kärleken till Dr Magoo. 

Operationen var svår. Jäkligt svår. Min lever är nu ärrad och märkt av alla ingrepp. Visst - den växer ut - men det stora kärl som passerar genom levern har nu rullat sig runt vävnaden vilket gjorde det svårt att operera med marginal. Vid en leverresektion benämns ingreppet med siffra beroende på hur mycket kringliggande vävnad som också avlägsnas - i mitt fall blev det 0. Vilket betyder att det inte gick att ta bort mer än just själva metastasen. 
Fast det är ju gott nog bara det. 

Det måste vara svårt det där. Att hålla distansen till alla patienter man gräver i. Det blir ju minst sagt personligt och det ansvar man som läkare har för att också bemöta alla frågor, all oro och de risker som det ändå innebär. Då måste man nog vara lite "doktornördig"

Dr Magoo kvalificerar sig LÄTT inom ramen för nördighet. Den där nördigheten jag älskar hos människor. Att dedikerat, hängivet och passionerat aldrig bli fullärd och verkligen brinna för sitt arbete. Tack vare den tysta samhörighet som växte fram gjorde att jag hörde mig själv utan problem, godkänna att han ändrade min plan med stygnen. Och med facit på hand finns det nog en högre makt. Med tanke på den infektion jag sedermera drabbades av hade skapat ett katastrofalt läge med intracutana stygn. Då hade jag fått öppna upp hela såret - nu hade jag tack och lov separata stygn som möjliggjorde att man endast klippte upp där varet behövde komma ut. 

I skrivande stund har det gått en tid. Jag har läkt bra och alla sviter efter infektionen är borta. Jag har mer att berätta och också nu gjort några stora, viktiga val. 

Mer om detta inom kort. Just nu - idag - ägnar jag en stunds tillbakablick till Dr Magoo - en magisk man inom den traditionella vården. En kirurg av rang och en människa som för alltid kommer lämna minnen och spår. TACK för allt ni gör och det enastående engagemang i mig och alla andra patienter. You rock!! 

Det är dock inte min starka sida att se bakåt. Med full fart rusar jag nu framåt och smider planer. Spännande planer som innebär stora förändringar. Är sista ordet sagt? 

Hell no. Det är nu resan börjar. 

Stay tuned..

Love /Cat

FEVER..

Och precis när man tror att kusten är klar. Livet och kroppen är på banan och de högklackade ligger i startgroparna med nedräkning till att allt är som vanligt igen. Då, precis då händer det som inte får hända!

Efter min fina återhämtning och efterlängtade hemkomst har ju livet sin gilla gång. Bara det där med att ta sig upp ur sängen är ett företag som kan ta närmare halvtimmen. Att vända sig, att klä sig och att vara uppe mestadels av den vakna tiden, kräver en HEL del morfin och trixande. 

Under sjukhusvistelsen får man små medicinkoppar med en skön cocktail i tid och otid och behöver således inte tänka så mycket. Inom vården har jag fått Alvedon som en "bas". 
Ett gram - i form av ett piller som ser ut som en fiskbulle i storlek, lägger grunden till att man toppar med morfin. Korttidsverkande och långtidsverkande. Den sistnämnda varje morgon och kväll och den andra vid behov. Jag räknade ut att jag fick ca 220 mg morfin per dygn för att hålla mig smärtfri så jag på ett galant sätt (nåja) kunde swisha runt i korridorerna accompagnierad av en het droppställning med påsar från kateter och dränaget från såret. 

Allt detta är jag van vid. Inga konstigheter. Dessutom har man som mest SEX olika infarter i vener, artärer och dessutom en i min port a cath. Man ser helt enkelt ut som en trasselsudd av slangar. Men ont - nej, det har man inte. 

Även denna vända bestod av några diskussionsturer med personalen gällande min morfindosering. Notera nu att min historik finns väl dokumenterad. Alla ordinationer finns nogsamt inskrivna i min journal - och här retade jag gallfeber på sköterskan som satte sig på tvären, genom att säga: "Om du går in i journalen för anteckningen som gjordes den 22 december 2016, så ser du exakt hur doseringen såg ut"... etc. Ja, du fattar - jag är en kalenderbitare av rang, dessutom utrustad med ett väldigt specifikt fotografiskt minne, så ja. Jag har stenkoll. 

Det intressanta i just denna situation är att man på plats i sjukhussängen, nästintill får tjata sig till smärtlindring - ingen vill ju ansvara för att skapa missbrukare, men när man skrivs ut blir påsen med mediciner så stor att den fick ligga i bakluckan på grund av platsbrist i mitt knä. 

Under min återhämtning efter operationerna brukar jag behöva rätt stora mängder smärtstillande, men har varenda gång avslutat Alvedon, långtidsverkande morfin och alla andra små piller mot magsår, förstoppning etc redan efter en vecka hemma. 

Denna gång tog jag dessutom bort Alvedonet direkt jag bli utskriven. Det där med Alvedon i mitt fall är lite speciellt. Man kan ju tycka att det vore bättre att behålla ett "snällt" läkemedel och istället trappa ned på morfinet. 

Kan man lite om kroppen så vet man att just Alvedon påverkar levern oerhört mycket. Vid mina tidigare operationer har jag haft restriktioner på att inte äta Alvedon på en månad. 
Vin går bra men paracetamol skall undvikas. Bara en sån sak! 

Mina läkare har varit oeniga i just Alvedonfrågan och efter denna gång så har åtminstone jag blivit en erfarenhet rikare. 

Det som är tänkvärt är ju att Alvedon inte bara är smärtlindrande - det är även febernedsättande. Ett av de första tecken kroppen brukar visa när allt inte stå rätt till. 

Två dagar efter hemkomst stod jag och rotade i badrumsskåpet för att leta efter kirurgtejp. Där står febertermometern framför min näsa så av ren vana stoppar jag den i mitt öra och inser att jag har 39 graders feber. TRETTIONIO GRADER!! Så hög feber har jag inte haft sedan jag var liten. Hmmm.. Jag ringer O som givetvis säger att vi åker in till sjukhuset direkt. Jag var inte lika pigg på det beslutet - att sätta mig som nyopererad på akuten är en omöjlighet. Jag kan inte sitta och vänta i timmar i min kondition. 

Här började min jakt på att hitta en "smart" lösning. Egentligen handlade allt om att jag mest ville att någon skulle säga - "Ta en Alvedon och avvakta". Men inte då. 

Efter många samtal till "min" avdelning, vårdcentral och närakuter inser jag att ingen vill ta i mig med tång. En nyopererad cancerpatient som kapat levern, dessutom med hög feber. Det var bara att gilla läget och sätta sig i bilen. Halv fem en måndag-eftermiddag i rusningen, dessutom mitt i studenttider med 100-tals flak med glada studenter överallt. Bilresan tog 1 1/2 timme. 

Väl framme skriver jag in mig där sköterskan lovar att jag ska få komma in och lägga mig på en brits så jag slapp sitta. Nöjd med det, placerar jag O på en stol och tänker att jag snabbt piper in på toaletten innan jag blir uppropad. 

Dagen till ära var jag klädd i en röd velouroverall - lite a la Desperate Housewifes. Under den skapelsen bär jag bikini. En förvisso snygg, orange en, med missonimönster, men ändå. 
Det var det enda jag kunde ha då en vanlig bh trycker mot såret så det var otänkbart. 

Väl inne på toaletten drar jag ned byxorna och sätter mig och BOOM. Där spricker såret!
Jag känner hur varmt var forsar ner över magen. Jag hinner tänka två tankar där i kaoset - det ena är  
- Så BRA! (Infekterade sår brukar ändå klippas upp) - och det andra 
- Djävlars, bikinin! 
Så typiskt mig. Den var nyinköpt under en resa till Marbella veckan innan operationen så jag bar den endast för att pigga upp mig med något snyggt under min rehab. Dessutom kändes lite märkligt att söka akut sjukvård i piffig bikini och mysoverall.. 

Därefter samlade jag mig och lyckas få ihop 15 meter Torkypapper som jag trycker mot såret och vacklar ut för att få hjälp. Säga vad man vill men när det gäller då jäklar går det fort. 

Det tog 10 sekunder så låg jag på en brits med 3 läkare och en sköterska som ägnade mig all uppmärksamhet. En infart sattes och operationsbandaget öppnades. 
DET var ingen rolig syn. En knytnävsstor böld hade spruckit och behövde åtgärdas. Min älskade O stod bredvid, höll handen och var nog rätt chockad men var ännu en gång, stabil vid min sida. Att han ens får vara kvar i rummet, vet jag att jag tänkte. 

Två manliga och en kvinnlig läkare stod med näsorna i mitt sår - och som en blixt från klar himmel ser jag saxen - vips hade flera stygn klipps upp på olika ställen - allt för att få ut varet. INTE roligt!
Det spolades och sköljdes och sögs med en pytteliten slang. TUR att jag hade morfin i kroppen för någon smärtlindring var det inte tal om. Det klämdes och trycktes och Adam, 
AT-läkaren, var lyrisk över sitt eget arbete. Nöjd och glad med hur bra han lyckats med rengöringen, lämnades de uppklippta sårkanterna öppna med ett gigantiskt bandage som täckte halva min mage. Men en order om att uppsöka vårdcentral för såromläggning. Varje dag. 

Och på toppen av det hela - antibiotika - 3 g per dag i 10 dagar som en start.. 

Infektionen tog musten ur mig. Inte operationen, utan infektionen. Jag har sovit upp till 15 timmar per dygn och varit HELT slut. Men återigen. Bara att gilla läget. Skapa förutsättningar för kroppen att återställa bakteriefloran i magen efter antibiotikan med probiotika. 
Öka på C-vitaminer och zink för bättre sårläkning och förhoppningsvis lägga även denna resa till erfarenhetsryggsäcken. 

Nu är ju min plan att aldrig mer behöva göra några operationer. Att det är över en gång för alla. Men OM jag - eller någon annan - skulle behöva ett gott råd på vägen är att hålla koll på sina blodprovssvar. Eller lyfta frågan med eventuell vårdpersonal.
Nu för tiden kan man se journaluppgifter, provsvar etc på 1177.se. 
Hade jag varit lite mer uppmärksam så ser man att mina infektionsindikatorer, CRP, höjdes markant dag 3 efter operationen och stegrade sig varje dag under mina 5 dagar som inlagd.

Nu får jag helt enkelt nöja mig med att jag garanterat kommit upp i kvoten för maximal skönhetssömn. Kapad på mitten, men utvilad och snygg, haha. Dessutom är jag numera en jäkel på avancerad såromläggning. Kanske borde söka sommarjobb? 

Love /Cat

UPDATE...

Så förberedd som jag var inför denna operation har jag aldrig varit. På något sätt så känns det som om hela den här resan är och har varit en enda stor prövning och lärdom. 

Så mycket som hänt. Så mycket jag lärt mig om mig själv och så otroligt mycket jag utvecklats. Galet egentligen. Att behöva leva med cancer i flera år för att äntligen hitta svar på så många existensiella frågor. 

Nåväl. Nedräkningen till dagen D har bestått i en mängd förberedelser. Jag har slaviskt följt ett kostprogram och använt mig av tillskott vars primära syfte och mål varit att bygga ett starkt immunförsvar, basa kroppen och se till att kroppens upptag av näring är optimalt. Jag har använt höga doser C-vitamin med "trojanska hästar" i form av MSM - organiskt svavel - som öppnar cellerna så tillskotten hamnar där jag vill att de ska hamna. 

Jag har följt en diet - Cellect Budwig Protocol och därtill använt mig av;

Gurkmeja, Kollodialt silver, Aprikoskärnor och D-vitamin. Jag har alltid utgått ifrån denna grund och skött kosten bra. Men inte så extrem-nitiskt som denna gång. 
Jag gjorde även en leverrening med Epsomsalt och olivolja - (en otroligt märklig men häftig upplevelse - skriver mer om denna vid ett annat tillfälle) Resultatet talade för sig självt och detta kommer jag definitivt göra om.

Jag har också haft i bakhuvudet att om Inkräktarbebisarna är envisa - då är jag jäklar i mig ÄNNU mer envis!

På kirurgagendan stod 3 metastaser denna gång. 3 små rackare som upptäcktes via MR den där dagen i september 2017. Hela förra året tyckte jag att jag åkte skytteltrafik in- och ut på olika mottagningar. Det abladerades, det funderades och till slut - efter den där stora operationen 2016 och efter två punktvisa ablationer - bestämdes att jag återigen skulle få cellgifter. Var tredje vecka har så giftet runnit i varenda del av min kropp, på bekostnad av mitt immunförsvar som varit hårt prövat. 

Beslutet att ännu en gång göra en stor operation var inte väntat. Jag trodde inte de skulle göra det utan att de istället skulle prioritera ett mindre ingrepp. Men icke! 

Min kropp anses stark och frisk och mina värden är på topp. Jag har tränat extremt bra och mitt hårda arbete har lönat sig. Så vad kände jag inför operationen? 
Well - om min läkare tror på mig, tja.. då tror jag på dem. Tillsammans ska vi besegra de där småjäklarna. 

Man kan på ett enkelt sätt summera hela förloppet på ett enkelt sätt. 

Söndag 27/5 Inskrivning och förberedelser, Måndag 28/5 Operation, tidig morgon
Därefter följer tre dagar av total trötthet och sömn följt av en dag med smärta när ryggbedövningen ska bort. 

Dag 3 påbörjas utsättningen av alla infarter, slangar, katetrar och dränage. En efter en plockas de bort. Detta i takt med att man ersätter ryggbedövningen med morfin i tablettform. 
Hela kroppen, inklusive smärtlindring måste fungera, annars får man inte åka hem. Basta!

Mitt mål var att vara hemma igen efter fem dagar. Jag hade det som tydlig målbild eftersom det följde scenariot från förra gången. 

Sagt och gjort. Envist har jag spänt ögonen i de ansvariga på avdelningen. Varje dag. Tveklöst tackade jag nej till den planerade rehabiliteringen på Stockholms Sjukhem. 
Utan att blinka blåljög jag om att smärtlindringen var perfekt och att jag inte hade så ont (det går alltid att justera hemma) Allt för att få komma hem. Allt för att få följa den mentala väg jag nogsamt förberett. Den där vägen jag alltid går för att dag för dag komma ett steg närmare mitt vanliga liv. 

Operationen gick över förväntan. Metastaserna är borta och leverns funktion är redan optimal. Jag mår bra. Riktigt bra. Givetvis finns det som alltid massor att berätta. Storyn om Dr Magoo.. Storyn om sköterskan som sprang gatlopp med morfinsprutor mellan fingrarna, i utbyte mot drömmen om de röda skorna. Storyn om min ovilja till att äta vilket ledde till att sjukhuskylen såg ut som en blåbärsskog. Storyn om min smoothiekurs med personalen i köket och alla de andra anekdoterna som involverar krossade linfrön och ayurvedisk tarmmassage då rumsgrannen hade kronisk förstoppning. Men det där, det berättar jag sen. Fokus på inlägget idag är att jag sedan en vecka är hemma. Lycklig. Befriad från Inkräktare och med målsättningen att lägga orörligheten bakom mig. Där stannar tangentbordet idag. MEN to be continued såklart. 

TACK till er alla som sänder mig kärlek, omtanke och så oerhört mycket energi. Ni är guld värda och jag älskar er för det. Vetskapen strömmar genom min kropp och fyller den med hopp och en snabb återhämtning. 

Until next time, 

All my love /Cat

FOUR YEARS...

Detta är förmodligen den längst skriv-timeouten jag tagit. Skönt faktiskt. Ända tills jag insåg att många som läser min blogg förmodligen tror att jag dött. 

Nä, det kanske inte är något att skämta om. Fast sanningen är att det är precis min humor. Jag lever ju med Döden på axeln. Varje dag. Då vill det till att ha jäkligt roligt som en balans i en situation som annars skulle kunna bli väldigt jobbig och svår. 

Det ligger ju inte för mig det där. Alltså det där med offerkofta och tycka synd om mig själv. Jodå. Jag har mina stunder. När jag får nya besked som inte går min väg drar jag mig inom mitt skal. Väl därinne ägnar jag all hjärnenergi till att hitta nya anfallsvinklar, nya strategier och re-boosta min "aldrig-ge-upp-glöd". 

Det går bra. Väldigt bra faktiskt. Så länge principen är ett steg bakåt - TRE steg framåt. 
Det är helt galet vad jag lärt mig om mig själv de senaste åren. Så vad händer i min värld nu för tiden? Den senaste rapporten handlade ju om den superröntgen jag skulle genomgå. PET scan. Radioaktiva isotoper i kombination med glukos injicerades för att leta upp mina små inkräktarbebisar. Rådet jag fick inför undersökningen var att inte träna 1-2 dagar innan. Anledningen är att tränade muskler är lika sugna på socker som cancerceller är. Och med tanke på min muskelstatus så låg jag lågt. Vad jag däremot och la till det hela var att jag nollade mitt intag av kolhydrater 2 dagar före scanningen. Självklart för att optimera glukosupptaget i metastaserna. 

3 st ligger i levern - små som attan. Men. De är där... Sagt och gjort. Undersökningen gick galant och svaret blev att metastaserna var SÅ små att de knappt orkat ta in sockret. Och de bästa av allt. Inga andra cancerceller, nya tumörer eller metastaser på andra ställen. 

Tack för den - underbart. Då kan vi släppa den delen och fokusera på det som fortsatt bråkar. Så. Planen blev nu att få en ny kur med cellgifter. I min värld trodde jag att sex nya behandlingar skulle göra susen. Min kurer har sett ut ungefär så. Tre behandlingar - utvärdering och sen tre behandlingar till. Denna gång blev det inte så. Grekgurun har beslutat att "Nu kör vi". Det betyder att jag från November fått behandling var tredje vecka och sitter i skrivande stund uppkopplad på Nr NIO. Häpp! 

Målet är att köra så länge kroppen orkar. OCH den lilla tidigare födelsedagspresenten jag fick i förrgår var att man haft mitt case upp på konferens i måndags. 

Det är dags för en operation av levern. Igen. En stor en. Så vad känner jag för det...

En STOR lättnad faktiskt. Nej - jag längtar inte efter dagarna efter operationen med ryggmärgsbedövningar, syrgas, kateter och provtagningar x flera varje dag.  MEN känslan av att de tror på mig och att anser mig stark och vital nog att klara detta. 
Lägg då på minnet att det finns ingen annan patient på Radiumhemmet som har en så omfattande historik som jag. Jag förstår fortfarande inte att det är mig de pratar om, haha. 
Men faktum är att jag hållit på med Inkräktarjakten i FYRA ÅR. Egentligen är det sex år - men diagnosen tog tid att få fram..

Operationen blir av inom tre-fyra veckor. Här går det undan. Här hemma i provköket ligger jag inte på latsidan heller. Jag har sedan en vecka satt mig själv på ett intensivt alternativmedicinskt cancerprotokoll. Så nu är jag tillbaka i rutiner igen som känns bra. Det ska bli väldigt spännande att följa utvecklingen. Det jag gör nu har jag inte gjort förut. 
Däremot har jag ägnat många och långa timmar åt att studera metoder och gjort efterforskningar för att skapa det protokoll jag tror passar mig. Det är dessutom kompatibelt med cellgifter, vilket är nödvändigt i mitt fall. Cellgiftspåverkade cancerceller reagerar inte som obehandlade celler. Dessutom har jag sarkomceller i levern. Inte levercancer - så här gäller det att hålla tungan rätt i mun. 

Jag märker redan en skillnad på hur urinen ser ut och det bästa av allt - jag har enträget jobbat hårt för att stimulera produktionen av mina vita blodkroppar som INTE gillar cellgifter. på tre veckor har de stigit såpass att jag utan omprov och uppskjuten behandling, fick denna utan att passera gå. 

Så. Just nu är jag inte speciellt social. Jag ägnar all tid åt träning, extrem kosthållning och sömn. Och att ha roligt såklart. Jag har påbörjat några projekt som ger mig oerhörd stimulans och glädje. Mer om det en annan gång. 

Just nu är fokus på att hitta de där vägarna som är kvar att gå. För då kommer det att gå. No matter what. 

To be continued.

/Love Cat

KRYPTONITE..

Vän av ordning som jag är, gillar jag inte alltid förändringar. Eller jo - om förändringen innebär att det inte på något sätt skapar en stagnation i det som är den ursprungliga planen.  

Stagnation innebär att det blir en käpp i hjulet, en tanke som mal utan slut eller en handling utan något egentligt mål - att bara "göra det man alltid gjort". Helt enkelt gillar jag inte när "det sitter fast". 

Exempel på detta kan vara att leva i en relation där man bara låter livet rulla på med tesen "Då det funkat hittills kommer det säkert funka i all framtid". Eller - bevare mig - att ha idéer, tankar och visioner som aldrig blir mer än just en tanke. Är det inte bättre att prova något oväntat - för att röra om lite i energigrytan - och inse att det kanske inte var så bra istället för att närma sig döden och inse att man borde nog vågat? Man måste utvärdera sina åsikter, jobba för sina mål och ha tålamod i olika processer. Jag har mina vanor och rutiner och en aldrig sinande energi för att nå mitt slutmål. Därför är det ibland med tvekan jag emottar information om förändringar - framförallt i min behandlingsplan. Jag gillar INTE om någon utsätter mig för något som rör till det. 

Jag har en ny guru däruppe på Spa Radiumhemmet. Inte istället för, utan också. Guru Lidbrink, min ljuvliga, lite torra men ack så coola människa, har jag ju hängt med ett tag nu. Vi har diskuterat åtgärdsplaner, beslutat kirurgiska ingrepp och däremellan haft långa samtal om Toscanas vindistrikt och vikten av att våga njuta av dyyyyyyyyra, goda viner trots att man i princip är svårt sjuk. Att våga bli frisk med alla sinnen. 

Nu råkar det ju vara så att jag är den patient på Spa´t som är mest omfattande opererad, fått galet många cellgiftsbehandlingar och överlevt. Jo. Precis så är det. Med betoning på överlevt. 

Jag har svårt att ta in det där. Det borde väl finnas fler än jag? Det gör det ju såklart, men inte med den track-rekord jag samlat på mig sedan 3 1/2 år. Vi är rörande överens, jag och gurun, om att kombinationen god hälsa, vältränad i både kropp och själ och med en inställning som kan försätta berg är framgångsfaktorn. 

Det senaste halvåret har jag gått in i ett nytt modus. Jag har inte lika uppkavlade ärmar längre och lyssnar inte heller på Rammstein när jag tränar. 

Jag har i stället förlikat mig med tanken att inte lägga någon energi på fight. Jag lägger istället ALL energi på kärleken till mig själv och det jag brinner för i livet. 
Jag är lite snällare mot mig själv även om jag fortfarande har mina vanor där kosten, örterna och principerna är Top-of-mind. Varje dag. 

Skillnaden ligger i att jag insåg att jag faktiskt kan bidra till att skapa min egen stagnation om jag fastnar i tanken på att jag har cancer. Så nu har jag slutat med det. Helt.

Sedan december 2016 har jag gjort 3 operationer. En stor och två mindre. De där metastaserna envisas ju med att reproducera sig själva och poppa upp i en aldrig sinande ström. Lite irriterande faktiskt. När jag gjorde min kontroll i september kom beskedet att det nu är tre nya som gjort sig synliga över radarn.

I samma veva dök hon upp. Den nya gurun med ett jättelångt namn som börjar på A och slutar på S som jag ALDRIG kommer att lära mig. Hon är jäkligt cool hon med. Men. Helt NY i min värld. Fast jag måste ju säga att jag numera sitter med eliten inom onkologin. Jäklars vilken samlad kompetens som ägnar sig åt mina Inkräktare. Faktum är att jag är nog minst sagt lika intressant för dem då ingen riktigt vet vad det är som gör att jag inte är mer märkt av sjukdom än vad jag är. Lite ärr på kroppen, javisst. Men min inre glöd har ingen lyckats skära bort ännu.. 
Jag brukar fundera på vad jag kostat bara i förbrukningsmaterial för mina stygn? Undrar om det finns någon statistik för det där.. 

Nåväl. Mötet med gurun med det jättelånga grekiska namnet tog en ny vinkling. På frågan om jag gjort en PET-scan var ju svaret - NEJ. 

När jag kom under behandling 2014 fanns ingen tid för det. Då var det en smash and grab med omedelbar verkan om gällde. Ut med levern och in med cellgifter. Ut med tumör och resten av organen och in med ännu mer cellgifter. Och däremellan ett pärlband av olika undersökningar. Men ingen PET. 

Grek-gurun hade kommit på att det kanske är en bra idé att kontrollera så det inte finns fler modertumörer i min kropp. Med tanke på att det uppstått sisådär 10 bebisar den senaste tiden. Hon förklarade att undersökningen också går under namnet "Super-röntgen". 

Man får en injektion med radioaktiva isotoper och glukos, får låta det gå ut i kroppen en timme och sedan röntgas man. Man kan enkelt säga att sockret visar var tumörerna gömmer dig. De radioaktiva isotoperna gör dem självlysande. Men SOCKRET är blodhunden som nosar upp de små liven. 

Sockret är ungefär som kryptonit är för Stålmannen - det avslöjar de svagaste sidorna. 

Så. Nu är kontentan att vi backar tillbaka till ruta 1. Superröntgen kommer att utvisa om jag är full av kryptonit eller om jag helt enkelt kan fokusera på de små busfröna i levern. 

Oavsett så väcktes en ny tanke i mitt huvud. Om vad återkommer jag till när jag fått svar. 
Om jag är orolig? Nej, faktiskt inte. Alla mina prover är på topp. Jag har haft det lite stressigt omkring mig vilket gjort att jag varit lite osocial - men annars bultar hjärtat för Livet och leendet sitter på plats som vanligt. 

Eller nej. Inte som vanligt. Utan med en ny energi som skingrar ALL form av stagnation. Och som krossar den kryptonit som ligger i min väg.. Vem vet. Det kanske blir JAG som förändrar den nya guruns inställning till saker och ting.. Time will tell..

Love /Cat

LIFE..

Häromdagen fick jag frågan om jag tror på ett Liv efter Döden. 

Personen som ställde frågan och i det sammanhang den kom upp, gjorde att den blev högst relevant för mig att faktiskt tänka till över. 

Jag föreläste om Energimedicin för ett gäng härliga elever som nyfiket söp in mitt budskap om fysikens lagar. Temat för dagen var relationer, "maggropskänslan" och vårt "sjätte sinne". 

Vi diskuterade vårt enteriska nervsystem, vår bukhjärna och att ALLT, inklusive möten mellan människor, handlar om fysik och inte filosofi. 

Sedan jag fick min diagnos har jag nogsamt känt av hur min energi är, mår och värderat högt och lågt som viktig information i hur jag ska agera. Utåt eller inåt. Att få göra denna resa är både skrämmande men oerhört häftigt. Att på ett enastående, totalegoistiskt sätt, koncentrera sig på att vara närvarande. Närvarande i sig själv. 

Den senaste tiden har varit speciell. Flera personer i min omgivning har gått bort av sviterna av cancer. Det är ju så det är - det är ju inte cancern i sig man dör av, utan det är ju beroende på lokalisation, spridning och form som avgör hur det kommer att se ut. Vissa kan leva med kronisk cancer genom att hålla den stången under många år, medan andra har en primär cancer som minskar överlevnaden dramatiskt och då kan det gå fort. 

Idag är det så att överlevnaden för flera cancerformer är hög då man har fungerande behandlingsprotokoll, medan i andra fall där svaret på gåtan inte är löst, inte ser lika ljust ut. 

Eller - precis just DET, var ju den springande frågan. Att tro på ett liv efter döden. 

För att "tro" på något, krävs en övertygelse. Och jag - jag har en stark övertygelse om att våra själar väljer en kropp att bo i - där själen kan vara stark och odödlig även om kroppen är svag. 

När jag var 13 år gammal blev jag akut sjuk. Sådär riktigt, svårt sjuk med hög feber, en sänka som var okontrollerbar och jag lades givetvis in på sjukhus med dropp och en oroligt vilande mor vid min sida. Det sades att det första dygnet var kritiskt - så kritiskt att jag hade en 50/50 chans på att överleva. 

Under det här dygnet var jag i princip medvetslös och sades vara icke-kontaktbar. 

Det som är poängen i den storyn är att jag de facto inte själv upplevde det som så. Jag har ett oerhört starkt minne av att jag satt - som en liten fågel - ihopkrupen på en pinne i taket. Jag såg mig själv i ett perspektiv snett uppifrån och såg när sköterskan satte droppnål, och det blödde rejält. Jag såg mig själv ligga där i sjukhussängen under det tunna lakanet och den gula Landstingsfilten. 

Det som slår mig än idag när jag tänker tillbaka på de där dagarna på sjukhuset, är att jag aldrig upplevde situationen som konstig eller otäck. Jag bara satt där. Utan smärtor, utan några som helst andra känslor än ett stort, varmt lugn. 

Först långt efteråt förstod jag att man beskriver upplevelser som dessa "Nära-döden-upplevelser". 

Så. Vad är kontentan? Tror jag på ett Liv efter Döden? Ja, det gör jag. På ett eller annat sätt så tror jag att det finns en högre mening med vår existens. Att vi alla har ett syfte med våra livsresor. Därför är det viktigt för mig att vara sann mot sig själv och vara närvarande med min själ. Jag lyssnar på signaler och försöker verkligen att leva så rent som möjligt. Både när det gäller maten jag äter OCH de tankar jag låter min hjärna producera. Jag är en sann anhängare av mentala detoxer nästan MER än de fysiska. 

Jag har dessutom sett ett antal avlidna människor och för varje gång insett att det som blir kvar är bara ett tomt skal av fysisk materia. Själen hamnar förhoppningsvis på ett annat ställe, betryggande långt ifrån de skal som hamnat i hälsomässig eller livsoduglig onåd. 

Det finns ju ett gammalt ordspråk "När fan blir gammal så blir han religiös" 
Kan tyckas lite märkligt kanske, men desto äldre man blir så skalar man av sig en massa onödigt. Man går sin egen väg och gör det som känns bra. Man gör det man tror på, helt enkelt. 
I alla fall jag. 

I skrivande stund känns det i allra högsta grad relevant det där med att fundera på ett Liv efter döden. 

Inte för att jag tänker dö. I alla fall inte just nu! Men... Eländet är tillbaka. Eller tillbaka och tillbaka - de där små rackarna som flyttat in i levern har lekt kurragömma sedan december. Vi skjuter dem i sank - och de poppar upp ur de djupa skyttegravarna (ironiskt nog) och är fast beslutna över att bo kvar. 

Så. Vad tycker JAG om det hela? Tja.. Vi har en plan jag och mina gurus på Onkologen.
En bra en..

Jag går just nu i väntans tider på beskedet efter en "superröntgen" jag gjorde för två veckor sedan.

Time will tell... förhoppningsvis i veckan som kommer. 

Fram till dess lever jag för dagen, hänger med dem jag älskar och tänker faktiskt inte på det särskilt mycket. Vi förbereder oss för vårt gigantprojekt Fitnessfestivalen som avlöper om 5 veckor, vi har betat av ett par dagar i Palma och firat vår nyblivna tonåring Molly, i dagarna tre.

Life is good... 

Love / Cat

TIME OUT..

Jag har haft en time out. En rätt lång period av en icke-kommunikativ tid där jag undvikit allt som haft med cancer och sjukdom att göra.

Undvikit att skriva, prata eller ens tänka på det. Bara fokuserat på att LEVA. 
Nu är det dags att summera och kontemplera.

Är SÅ dålig på att sitta still och skriva bara. Vet att jag lovat en update och mitt mål är verkligen att "göra klart" det under veckan. Min käre man är ju den alla frågar - så han blängde lite på mig såhär på måndagsmorgonen...

Förlåt ni som väntat. Jag mår bra. Och saknar faktiskt skrivandet, så jag ska skärpa mig :)

Stay tuned! 

Love /Cat 

CHANGE OF PLANS...

Och någonstans där, mitt i den begynnande sommaren, så var cirkusen igång igen.

Jag, som är GRYM på att gå vidare, glömma, ta lärdom av och alltid se framåt - fick en flash-back som kändes väldigt onödig. Men tydligen nödvändig för just mig och det som står i min Livsplan. 

Precis när jag kände att mitt jobb som koordinator på hittegodsavdelningen led mot sitt slut, var det tydligen en Inkräktarjäkel som bestämde sig för att katt-och-råttaleken skulle vara högaktuell.

Jo. Den är tillbaka. Inte cancern i sig, men en inte så ytte-pytteliten metastas beslutade sig för att ta fart med råge. Suck!

Och nej - jag har INTE legat på latsidan nu heller utan ägnat de senaste 3-4 veckorna åt en hetsjakt på väl vald kirurg. Även det en hästjobb för hittegodschefen såhär i semestertider. Det vill säga jag. 

Så... hur gick det här till då? Jag som haft fullt upp med Livet sedan den borttappade lilla plutten gick sitt öde tillmötes, den där dagen i mars. 

På något sätt har jag haft det på känn.Det blev liksom aldrig riktigt bra efter den där misslyckade pillerilloperationen där de grävde runt i en timme efter "The lost one". 

Där och då blöder man en del, och jag är fortfarande efter ett halvår, rejält svullen och medtagen i ärrområdet. Då är det lätt att cellerna drar iväg från oredan och gömmer sig på ett lugnt och säkrat område.

Jag anade oråd redan när vi skulle få röntgensvaret hos Guru Lidbrink den 14 juni. 
Det hummades en del och beskeden var oklara. Svaren måste alltid vara beskådade och signerade av två röntgenspecialister. Notera då även att jag numera gör magnetröntgen istället för datortomografi. Det gör att det blir mer utförliga bilder men uppenbarligen mer svårtydda, så givetvis blev beskedet blev att vi vackert fick vänta. 

Så. Kontentan av det hela blev en JÄTTELÅNG väntan. Under tre veckor har jag nogsamt ringt, mailat, letat fram nya ansvariga personer då ordinarie - hör och häpna - gått på semester. 

Hallå.. En Inkräktare tar INTE semester! Det jag fick bekräftat till slut, var att det fanns en ny metastas i levern. 

Fuck.Skit. Helvetes jäkla skit..

Efter att ha beslutat att sova på saken vaknade jag med insikten av att det faktiskt bara var en. En enda liten plupp. Eller liten - tio millimeter är icke att förringa när vi pratar storlek på just metastaser. Men. Det var fortfarande bara en. Inte tio. Eller ens fem. Utan EN..

Där och då väcktes fighterandan igen. Så efter ett idogt jagande fick jag fram den information jag behövde. Såg till att remiss skickades till Danderyd och ringde operationskoordinatorn. I går måndag. Why wait liksom?

Samma dag, 30 minuter senare ringde hon tillbaka och sa - Har hittat remissen. 
Dessutom är "din" kirurg tillbaka från semestern så jag tar det med honom direkt.

"Direkt" i hennes värld blev en godkänd ablation utförd av min Metastashjälte - idag tisdag. 
SOM jag älskar effektiva människor!

Jag slapp nya prover, röntgen, narkosbedömning etc då teamet på Danderyd ansåg mig vara i mycket väl stridsdugligt skick. Så 09:00 checkade jag in, 11:25 slocknade jag och vaknade 14:00. Givetvis redan flaggandes för att jag minsann ville hem samma dag. BOOM!

Så nu ligger jag här, hemma i min egen säng. Hämtad av min Prins i den silverfärgade springaren och undrar vad fasen som hände.

Mage och lever har massor av spännande tuschmarkeringar, jag har en liten plåsterlapp som berättar att något hänt och en rygg som känns som en liten elefant klivit på den. 
Metasten låg vid mina ryggkotor, därav elefantkänslan.

Stickmärkena efter mina tre infarter är värre. Mycket värre. Då fattar ni den mikroskopiska nivå vi pratar om.

Jag blev opererad direkt inne på röntgenavdelningen, liggandes i och uppkopplad mot den datortomografiska röntgen apparaturen. Efter en massiv syreladdning av mina lungor släcktes jag med den magiska narkosteknik som skapar 200 andetag per minut. Allt för att det minutiösa precisionsinstrument ska kunna döda metastasen medan hela jag ligger blick stilla. Inget organ får röra sig. Minsta muskelrörelse gör att de sederar tyngre och djupare. 
När man andas normalt vidgar sig lungorna och levern pressas ihop. Vilket alltså inte får hända.

En mycket märklig upplevelse - och man vaknar väldigt ödmjuk över att denna teknik finns möjlig. Annars hade det förmodligen varit kört. 

Så nu släppte jag på handbromsen till mina nästkommande 3 månader fyllda med Livet. 
Nu med en trygghet i att metastaserna med all säkerhet kan poppa upp igen och då veta att jag svarar bra på dessa behandlingar.

Men.. Jag har också i skrivande stund tagit några ytterligare livsstilsbeslut. Vad?
Stay tuned for more..

This too shall pass...

Love / Cat 

ITALY, WIGS & THE PISA TOWER..

Ibland känner man bara för att släppa taget om allt. 
Ibland känner i alla fall JAG att resan är det som är målet. 

Det spelar liksom ingen roll vart den bär hän - utan glädjeeuforin handlar enbart om att få stilla en rastlöshet som inte går att göra när man trampar i samma hjulspår. 

Och om det något hjulspår jag trampat i så är det av exakt samma karaktär som det varit alldeles för länge. 

När jag växte upp var jag inte speciellt intresserad av att resa. Jag gillade inte att flytta på mig eller ens upptäcka nya städer eller länder. På sin höjd kunde jag sträcka mig till en vecka i Grekland eller möjligtvis London. Då mest för att komma åt sol eller shopping. Punkt. 

Det där med att dra iväg lite mållöst, hyra en bil eller gu´bevars tågluffa - NOT my cup of tea. 

Det har gått över. Med råge. Därav min ständigt växande frustration de senaste åren. 
Att vara låst till alla sjukhusrelaterade dagar och timmar har bara givit näring till min iver i att utforska världen. Jag har ju så SJUKT mycket att göra. Länder att besöka, saker att göra och passionerade projekt att gräva mig allt djupare i. Fotograferandet är ett av dem. 

Den helande energin det ger att låta hjärnan fokusera på kreativitet är magisk. Så numer är varje resa givetvis kopplad till nya objekt att föreviga. 

På den senaste tidens agenda stod två resmål - Köln, för i princip endast arbetsrelaterade orsaker och Rom. For pure pleasure, and wine. Och givetvis med kameran i högsta hugg. Eller nåja - högsta hugg - det är ju mer som att släpa runt på en mindre bil, men SÅ värt det.
Egentligen handlade Italienresan om så mycket mer. Florens, Montepulciano, Toscana. 
Vi bodde kungligt, åt magiskt och satte givetvis myror i huvudet på alla när jag i princip bytte peruk dagligen eller inte hade någon alls. Jäkligt kul det där, faktiskt.. 

I Köln tror jag att jag tryckte på knappen av privat karaktär en gång. Jag har liksom betat av den stan genom min lins. Det jag förevigade var när jag och O satte vårt vackra Kärlekslås på The Lovebridge enligt plan. Ett lås, format som ett rött hjärta, sitter nu där för evigt. 
Givetvis är nyckeln kastad i Donau. Signed, sealed and delivered.. and I am yours.. 

Rom. Herregud! Summeringen är enkel. Måste tillbaka - nyss! Jag vet faktiskt inte hur många italienska flugor som flög in i min ständigt gapande mun. Totalt absorberad och fascinerad av arkitektur, kultur och atmosfär. 

Jag fick makalösa bilder. Och målet med resan blev helt annorlunda än grundplanen. 
Jag insåg att hela världens befolkning vallfärdar för att ta del av de sju underverken varav Collosseum är ett. Det lutande tornet i Pisa är kanske inte ett underverk, men en av världens mest besökta sevärdheter. 

Ett jäkla torn som är snett och vint. Mitt i en ytte-pytteliten stad in-the-middle-of-nowhere.. Och helt ärligt - kan ett torn bli världsberömt för att det inte blev riktigt som det var tänkt - så borde vi alla istället ta vara på våra små skavanker som gjort att Livet inte blev som vi tänkt. Erfarenheter, ärr och som i mitt fall - ett extremt roligt, fluffigt hår. På toppen av en djupt grävd stigfinnarkarta på min kropp. 
Men who cares, liksom.  

The name of my game är ju överlevnad med allt vad det innebär.

Så från och med nu vaknar jag varje morgon med känslan av att vara ett av världens underverk. 
Eller.. 
I alla fall en helt unik sevärdhet. 
Förmodligen väl värd en vallfärd för att beskåda. 

Bara en sån sak..

Love /C 

LOST & FOUND...

Det här inlägget skulle inte alls se ut på det här sättet. 
Det skulle haft ett helt annat innehåll och framförallt - varit publicerat för länge sedan. 

Det kom liksom av sig. Inte jag alltså - utan inlägget. 

Ännu en gång tar sig Livet nya vägar. Eller. Nej - inte nya, men vägar jag på sätt och vis känner att jag gått några varv på. 

Den senaste tiden har bestått i en gigantisk rehabilitering. Det har gått utmärkt, om det inte vore för att jag på något underligt sätt samtidigt upprättat en ny tjänst inom vården. 

Jag är numera Chef för avdelningen för borttappade saker. Det där med att tappa bort en metastas är ingen höjdare att vara ansvarig för. Inte om man är kirurg. Inte om man är patient heller - fast det blir på två helt skilda sätt. 

Att acceptera att man efter 6 timmars öppen kirurgi med nästan en timmes letande med ultraljud "hands-on" inne i levern, ändå inte riktigt till 100% kan veta att man är cancerfri - det kräver sin kvinna. 

Att som kirurg med kollegor bestämma sig för exakt HUR man ska gå vidare var tydligen inte heller något det fanns rutiner för.

Så nu - nu finns det en regel. Regeln lyder - if it´s lost - find it!! 

Jag har fortfarande synen starkt på näthinnan. Direkt på uppvaket, när de stod där alla tre. Hummandes och mumlandes om att den bara var "borta". Men att de hade en plan. 

Vad SKÖNT tänkte jag då. I alla fall första veckan - ända till jag insåg att jag var tvungen att öppna hittegodsavdelningen. 

Först började jakten på röntgenremissen. Den där som med akut varsel skulle göra att eventuella Inkräktare skulle bli varse att vi inte tänkte låta dem vara. Den kom aldrig - och efter en del tjat insåg jag att remissen aldrig kommit fram. Det hade skrivits en ny av en läkare som stod HELT utanför detta och missförstått uppgiften. Hon hade skrivit en kallelse om tre månader. Ehhhh... Om någon missat min historik så är tre månader en potentiell katastrof då tillväxten kan bli ödesdigert stor på kort tid. 

Ny remiss, nya samtal - fast nu med en kirurg som vagt antydde att det nog inte skulle göra någon skillnad med röntgen nu eller sen. Efter min avhyvling ändrade han sig. Väldigt snabbt. 

Nåväl. Den nya remissen gav mig access till magnetröntgen all inclusive på KS inom ett par dagar. Halleluja! 

In och ut i röret i Boogie Wonderland där jag aldrig slutar förvånas över att de frågar vilken radiokanal man vill lyssna på under tiden. Har ni gjort en magnetröntgen? Alltså - man hör INGENTING utom de där Star Wars skramlande oljuden. Dunk, dunk, dunk. Wii wii wii. Honk, honk, honk. Men tanken är säkert god. Det fyller en bättre funktion att som jag, be om lugnande medel istället. Jag behöver det inte alls, men varför inte liksom. Sist var det dock lite mycket kanske eftersom jag glömde bort att andas.. 

Så kom då dagen för uppföljning. Det var länge sedan jag träffade min guru Lidbrink. Min torra, sjukt roliga onkolog. Mötet med henne blev både bra, konstigt och lite tänkvärt. 

Enligt hennes bedömning så ser jag strålande frisk ut. Precis som jag känner mig, och ändå kom slutklämmen - att under hennes 25 år som överläkare inom cancervården har hon aldrig haft en patient som är så omfattande opererad som jag. 

Som jag? Hurdå som jag? I min värld har jag trott att alla i min situation har det ungefär likadant. Men icke! 

Fast när jag tänker efter så har jag gått igenom en jäkla resa de senaste åren. Sex kilo vävnad är borta. Det har rykt tarmar, inre organ, tumörer och metastaser i en jäkla fart - och ändå sitter jag här och är så oerhört full av Liv. Läskigt och samtidigt häftigt. 

Och hur var det nu med den där prickjäkeln? Jodå. Den fanns där. Som en Orion lös den med sin närvaro på bilderna MEN.... har stått still i tillväxt och alltså fortfarande pytteliten. 

Men. Ändå där. 

Lidbrink avfärdade pricken med att säga att vi låter den vara. Skulle vi göra något åt alla prickar som syns på de mest noggranna röntgenundersökningarna skulle vi inte göra annat. 

Allt annat är toppen. Alla värden är fantastiska. Min återhämtning nästintill mirakulös. 
Så jag och O tackade för oss och åkte hem. Jag med den där gnagande känslan av att inte riktigt känna mig nöjd med svaret. Skulle jag förlita mig på att gurun hade rätt? 

Två dagar senare, i torsdags - närmare bestämt 16:25 ringer han. Kirurgen som anmält till hittegodsavdelningen att han tappat bort Inkräktaren. Han hade funderat på det där och blandat in några andra som jobbat på att hitta pillemyrerna länge. De där pillemyrproffsen. Som bara jobbar med att skjuta de minsta Inkräktarna i sank med precision.

Pillemyrproffsen bor på Danderyds sjukhus och vi har mötts förut. En gång för länge sedan när diagnosen var en mardröm jag trodde jag skulle vakna upp ifrån istället för den blodiga verklighet och sanning det blev. 
På den tiden när ingen visste om det gick att göra någonting överhuvudtaget. 
En evighet sedan...

BOOM. Beslut taget. Akut operation. Typ nyss. Och jag hör mig själv säga: Just DO it!

Så istället för att skriva det där inlägget jag tänkt, hamnade jag under kniven. IGEN. Fast denna gång i form av en ablasionsnål. Med hjälp av en magisk narkos - där jag andades 200 andetag per minut - allt för att hålla levern blickstilla, avslutades Inkräktarens eventuella planer abrupt. 

Pillemyrmännskorna hittade Inkräktaren direkt. Med ultraljud. Jag och O satt bredvid varann och såg pricken som vållat så mycket rabalder. På samma sätt visade kirurgen mig bilderna när jag vaknat upp efter operationen så jag fick se den lyckade förödelsen. 

Så nu sitter jag här, med ett nytt plåster på magen. Med hål i levern. Och är gladare än på länge. Och än mer nöjd över att jag inte gav mig. Det kanske är fler som behöver en chef för borttappade saker? 

Burn, baby burn... 

Love /Cat