STRONG...

Det kan ju faktiskt vara så att det är mig det är fel på. Eller åtminstone att det är jag som tänker annorlunda. 

Under hela min process i att hantera det tillstånd jag befinner mig i, har jag upprepade gånger fått höra hur stark jag är. 

Jag funderar en del på det där. Stark. Styrka. Att vara stark i olika situationer - vad betyder det? 

Jag tror ärligt talat inte att jag är starkare än någon annan. Men jag har förmodligen ett helt eget sätt att tänka. Och sen är det ju faktiskt så att ingen vet exakt HUR man kommer att reagera i en sån här situation förrän man hamnar i den. Hade någon sagt till mig för 10 år sedan att jag skulle få cancer och behöva åka skytteltrafik in- och ut på sjukhus med otaliga behandlingar och operationer som vardag så hade jag ju inte vetat hur det skulle vara. Eller hur jag skulle hantera det överhuvudtaget. 

Det är ungefär som att föreställa sig hur det är att bli gammal. När man är 18 och funderar på hur det är att bli 50 så känns det overkligt och nästan HELT omöjligt att det kommer hända - och sen,när man väl är där - så är det skönt, jäkligt coolt och faktiskt helt naturligt. Då är man rätt nöjd på att slippa allt det det innebär att vara ung. Faktiskt.

Jag tror att allt handlar om att leva i nuet. Det är jag grymt bra på. Jag ältar ALDRIG i det som varit och har inte heller ett allt för långt perspektiv framåt. Jag oroar mig helt enkelt aldrig för något som inte hänt. Och anser att det förflutna gjort mig till den jag är. Dåliga beslut och taskiga val har helt enkelt skaffat mig perspektivet i att i nuet - inte göra dem igen. Att ta vara på alla lärdomar, bra som dåliga, och forma varje dag med det som mall. 
Därav min inställning till allt. Därav mitt val att skala av väldigt mycket som dagligen sker runt ikring mig. Därav min upplevda aura av styrka gällande min sjukdom. I guess. 

När jag växte upp fick jag ofta höra av min mor att jag var en rätt oempatisk typ. Säga vad man vill om det, vi har ju haft våra duster hon och jag, men just i det har hon faktiskt rätt. 

Med oempatisk menade hon att jag i många situationer förhöll mig kylig och oberörd, där kanske andra upplevde en emotionell berg-och dalbana. 

Jag har alltid varit så, det är inget nytt, och är förmodligen anledningen i varför jag upplevs som starkare än genomsnittet. 

I min cancervärld gör jag ingen skillnad på någon eller något. I min värld finns det ingen gradskala på om det är mer synd om någon än någon annan. Men just det där med att gnälla över skitsaker har jag alltid stängt ute i min värld. Det skapar bara den perfekta miljön för att a) ingen orkar lyssna b) en sur, stressad kropp som blir en lysande plattform för sjukdom och obalans c) du attraherar förmodligen ett gäng med likasinnade, och helt plötsligt handlar hela din värld om missnöje. 

Faktum är att när man blir sjuk på riktigt är det viktigare än någonsin med glädje, humor och perspektiv. Jag har inte TID, ens en sekund, att lägga på sådant som inte ger ett skit tillbaka. 

Och då kan man ju undra - är aldrig människan på dåligt humör? Låg på energi? Sur och grinig? 

Jodå. Jag har mina stunder. Det är och har varit jäkligt tufft denna gång. Att bli kapad på mitten är en sjukt stor skillnad att hantera än att bli snittad längs med kroppen. Jag har svårt att röra mig, speciellt när jag ska sova och har ena berg av kuddar för att kunna finna ro. Jag kan inte äta så mycket. Min diafragma har nolltolerans mot att tänjas ut så jag får i princip småäta hela tiden för att hålla kaloriintaget. Kroppen tar inte upp näring - jag håller på att justera det i skrivande stund. Att inte ta upp näring gör att du har exakt NOLL energi i bland. Kroppen är som en urvriden trasa och man blir ur balans på många sätt. Allt påverkas, hormoner, sömn och humör givetvis. Men att gnälla om det? Så fasen heller. Varför? Därför att det är vad det är och jag har VALT att i vägskälet gå den väg som leder någonstans. Jag går hellre en fotokurs eller går och tränar eller varför inte gå på en "Stand-upcomedy" kväll? Inte ett av mina bästa beslut som nyopererad då jag som sagt inte kan skratta fullt ut. Jag hade nästan mest kul åt mig själv i hur det hela skulle gå till.. Men känslan av att VÄLJA positivitet, glädje och kärlek ger en spinoff som GÖR dig stark. Ta makten över Gnällspiken på axeln. Orka deppa liksom..

Vad jag vill säga med det hela är att man är sin egen lyckas smed. Vi är alla ansvariga för att fylla våra kroppar med en daglig dos positivitet. Och viktigast av allt - är man inte riktigt nöjd med Livet - ändra då på det som inte är bra. Gör en to-do-list över det som bör ändras och sätt upp en konstruktiv plan för det. HÄR är det grymt bra att ta hjälp av en vän eller mentor som kan komma med sunda råd. Men att bara fortsätta i samma anda skapar bara destruktivitet. 
Att våga förändra något bygger styrka - mental styrka. Och mental styrka hjälper kroppen på traven. Jag har sagt det förut men det tål att upprepas. Varje dag i all oändlighet. Det handlar inte om att inte ha dåliga dagar, det handlar om din egen vilja till förändring. Känner man att något inte är bra - ta en timeout och fundera på vad som kan göra det bättre. Och hur du kan nå dit. Var din egen guru.

Och faktiskt. Jag lyssnar gärna på någon som piper över frustrationen i att vara förkyld. Eller som har ont i magen. Eller har ett knä som krånglar. Jag har det faktiskt inte värre än er. Jag är MER frustrerad över att dygnet inte har fler timmar då jag VILL så mycket, än de facto att jag har cancer. Min situation är den absolut bästa blåslampan för extrem kreativitet. Bli inte förvånad om du inom kort läser om någon ny utbildning jag betat av eller några nya projekt jag införlivat. 

För skillnaden ligger i att ha en stark framtidstro och lägga fokus på HUR man ska få den att bli som man vill. Att fylla varje dag med saker som tar dig närmare dina drömmar och mål. Inte ägna en sekund åt missnöje och klagan. Om det inte är under en konstruktiv plan i hur och vad du vill förändra. Fast tro mig - det är fasen jobbigare att vara riktigt förkyld eller ha ett bråkigt knä än att sitta i min situation. Åtminstone kortsiktigt.  Jag är ju faktiskt helt frisk på alla andra ställen i kroppen än just i de där cellerna som knökat ihop sig. 

Lägger man energi på rätt saker - FÅR man oerhört mycket tillbaka. Och då blir man stark, 
I guess.. Vad tycker du? 

Love / Cat