.. Och bara så där, på ett ögonblick, fick han mig att totalt tappa fattningen. Igen.
Att helt naket bara låta tårarna trilla och hela att i hela hjärtat ännu en gång känna magin mellan oss.
När vi gifte oss, jag och O, var det en ganska liten intim ceremoni på vackra Grand Hotel. Familj, de närmaste vännerna och gudbarnen. Inför den stundande vigseln, planerade vi minutiöst. Ingen av oss hade tidigare varit gift så det gjorde det hela ännu mer speciellt. Jag glömmer aldrig natten, när vi låg på varsin solstol och skulle bestämma musik. Ingångsmarsch, musik under vigselakten och, ja - allt det där. 01:52 föll pusselbitarna på plats och vi låg där under en stjärnklar himmel med varsin rulle hushållspapper och ömsom grät lyckotårar eller skrattade. Redan där kände jag att jag rent känslomässigt skulle få problem.
Alltså - nu ska man ju då förstå hur jag som person fungerar. Jag bokstavligen livnär mig på att prata, föreläsa, diskutera både med och utan publik. Jag har hållit i stora seminarier och utbildat grupper de senaste 25 åren. Man ska också notera att jag är en extremt stabil person och har tacklat många tuffa situationer och löst dem med logiskt tänkande och en stenhård strategi. Jag är heller ingen direkt fan av emotionella berg-och-dal banor. Men när det kom till att läsa upp mina äktenskapslöften sket det sig. Alltså sådär totalt att så fort jag öppnade munnen så kom inga ord - bara glädjetårar. Det hela löste sig natten för bröllopet. Vi sov på varsitt håll och jag satt och fnulade på innehållet i det jag ville säga. Vackert nedskrivet på brevpapper med guldpenna. Den lysande idé jag då fick var att läsa innehållet i voicememo på min mobil. Någonstans med en enda tanke i huvudet - att åtminstone kunna få ur mig ett "JA".
O var måttligt road av tanken att hans blivande fru skulle trycka upp en mobiltelefon i ansiktet under det rätt speciella ögonblicket och tyckte "Att jag kunde väl i alla fall försöka?"
Så - sagt och gjort. När det var min tur åkte den fram. Mobilen. Ingen av gästerna hörde ett ord. Men budskapet gick fram och min numera äkta make fick orden på pränt i det vackra guldskimrande kuvertet. I tillägg till mobilpratet, och lite för att sopa igen spåren av mitt digitala beslut.
När vi så satte oss till bord för att äta bröllopsmiddagen var det för mig självklart att hålla inledningstalet. Jag sade det då och jag säger det igen.
"Alla som känner mig, vet att jag inte direkt är varken tyst eller lågmäld. Jag har allt som oftast ett rätt bra flow just när det gäller ord. Men faktum är att en av de få människorna som fått mig att tappa orden, bli mållös och breathtaken - är min älskade O. Ingen kan få mig att lyssna och bli hänförd som han. Den enorma respekt och kärlek jag känner för honom och dessa förmågor han besitter - är en av de anledningarna till att jag blev hans hustru. Och så vidare....."
Vi har skrattat gott åt detta många gånger. O - mannen som fick mig att hålla tyst, bara en sån sak.
Den 25 april fyllde jag 53 år. Jag är mitt i Livet och väldigt tacksam för det. Det hade kunnat tagit slut innan denna födelsedag så därför är mitt beslut att detta egentligen är År Noll. Year Zero. Det är NU allt börjar. Det är nu jag fått min andra chans.
På min födelsedagsmorgon fylldes hela lägenheten av alla känslor - på samma sätt som den dagen jag sa JA. Av just den musiken vi valde som inledning av vår vigsel. Och alla känslor kom som en flodvåg och fick mig ännu en gång att bara bli "Lost in Love"... Givetvis var det min älskade O som bjöd upp till morgondans med "Vår låt".
Du är den ende. Denna fantastiska text och musik med Lill Lindfors. I Livets dubbla bemärkelse så är det så. O är den ende för mig och kommer att förbli så. Men JAG är också den enda för mig - så att vara extra rädd om sig, att vakna tacksam och lycklig för hur jag mår idag - gör att jag nogsamt lyssnar i varenda liten förändring i mina behov. Den här resan har för alltid förändrat hur jag ser på saker och är inte helt enkel heller för den delen. Just idag blev det extra starkt och tydligt i vad jag behöver förändra. Och det är en hel del.
Det är dags att göra omval, lägga min Livsstrategi EXAKT så som jag vill att den ska se ut härifrån och framåt. Det är min födelsedagsgåva till mig själv och jag ser fram emot ett grymt spännande arbete. Med visionboards, detox, meditationer och ett träningsprogram som innebär att jag kommer stå på huvudet varje dag. I 5-10 minuter. MINST!
Vad det blir av det hela? Jag har inte en aning. Jag vet dock jäkligt tydligt vad jag INTE vill. Ibland måste man våga hoppa och tappa fotfästet för en stund...
Love /Cat
