PROUD

Just nu är jag SJUKT stolt. Jag är stolt över mig själv - över den otroligt tuffa resa jag genomgått de senaste åren. Jag är än MER stolt över min enastående, fantastiska Kropp som stått ut, orkat, genomlidit och hanterat cellgifter, operationer - och framförallt - orkat vara bärare av min egensinniga själ. Min oövervinneligt jobbiga mentala inställning där INGENTING är omöjligt. Just-DO-it-sluta-gnäll-mentaliteten kan vara nog så tuff även för den erfarna, så mitt magiska skal har just vunnit "The-Most-Amazing award". Ever!

Och hederpriset - går - till min rumpa! Du vet den där sharpei-liknande, helplatta, skrynkliga uppenbarelsen som dystert infann sig i blickfånget när jag speglade mig bakifrån. Inte för att titta på rumpan, utan för att se hur jag såg ut utan hår när O hade rakat mitt huvud. Och DÄÄÄÄÄR kom chocken. 

Det händer mycket nu i min värld. Jag har så otroligt mycket att ta igen så det känns som att jag är totalt gränslös. Och mitt upp i allt - så kom den tillbaka. Med råge! 

Så - just nu är jag en extremt stolt, snart 53-årig qvinna, över en bakdel som tagit en riktigt trevlig form. Rund, hård och snygg. Tack för den! 

Och nu kan man ju tycka - hur kan människan vara mest lycklig över formen på bakdelen? Vore det inte på sin plats att bara vara tacksam över att ha överlevt? Jodå. Tackar som frågar. Men nu råkar ju min livsfilosofi bygga på de där sakerna och upplevelserna som stimulerar dopamin och serotoninproduktionen. Och då känns det jäkligt mycket sexigare att fokusera på en snygg stjärt än på att hålla sig vid liv. Faktiskt. Så ytlig måste man få vara. 

Rumpan hör ju liksom till helheten. Så just nu är min bakdel det som visar min totala livskvalitet. Så - Livet.. är just nu precis som den. Fylligt och innehållsrikt. 
Min älskade O är givetvis min bästa rumpcoach. Det var ju han som noterade Sharpei-statusen, gud förlåt honom. Så nu tvingas han poängbedöma den i tid och otid. 
Med asgarv, kärlek och värme. Och han ÄLSKAR den!! Notera då att just min rumprehab började inte ens på noll. Skulle den bedömts i poäng var det typ minus 127,5 upphöjt till 100. Hur tar man igen det, liksom?

Skämt åsido. Jag ägnar många kärleksfulla, ödmjuka och tacksamma tankar åt hela Kroppen som visar sig från sin bästa sida. Givetvis beror det på att jag fyllt på med mat, träning och vätska inifrån och ut. Och - att se till att mitt psyke är i extremt bra form.

Och nej - jag är inte ens i närheten av min vikt B.C - (Before Cancer). Men jag närmar mig med stormsteg! 

Helt ärligt. Jag tittade nyligen på en bild av mig. Tagen i augusti förra året. Men hallå. 
Skinn och BEN! Inte konstigt att rumpan gick och gömde sig. Hela jag är skrämmande mager. Det sjuka är att jag inte upplevde mig själv så. Alls. Och notera då att ett foto lägger på minst 5 kg på en person. Scary!! Fast helt ärligt - så mådde jag riktigt bra då också. 

I morgon väntar telefonkonferens med min kirurg. Vi ska diskutera min status kring mina märkliga smärtor i Kroppen och framtiden för min mage. Ingen big deal. Faktiskt. Man lär sig att leva med massor av konstiga saker. Nu är det mer för att jag är nyfiken på hela min operationsberättelse. 

Min kontaktsköterska sa faktiskt något viktigt till mig vid dagens samtal. När man känner sig på gränsen till enerverande för att man SJÄLV inte gillar att behöva fråga, fråga och åter fråga. Hon var bra där, Madeleine.. och konstaterade att HON förmodligen var i större behov av våra samtal. Allt det jag berättar. Allt det jag återger i upplevelser och biverkningar av operationer och mediciner - lär hon sig av. Och kan informera och lugna andra. 

DET kändes väldigt, väldigt bra. Så givetvis drog jag berättelsen om min rumpa som en slutkläm - och jag tror faktiskt att det tog en kvart innan vi slutade skratta hysteriskt. 

Livet på en pinne... 

Love / Cat