RHUBARB & REDWINE..

Ibland har man de där dagarna man vet att man kommer minnas länge. De där dagarna när tiden står still och när hela Kroppen bara är inställd på harmoni och balans. 

En av mina absoluta favoritsysselsättningar är att odla egna grönsaker. Efter mitt första år som ingift i Paradiset skaffade jag mig ett växthus. Jag har ett närmast besatt förhållande till mina mikroskopiskt små frön som varje år ska ned i jorden. Efter mycket Kärlek och extrema mängder tålamod skördar jag sedan egenodlade gurkor, tomater och alla tänkbara sorters örter. Sallad, svarta rädisor och minimorötter bor också i Edens Lustgård i gott sällskap med en ny kinesisk kålsort. 
I år har jag även utökat med paprikor, chili och jag odlar till och med opium i Paradiset. 

Min man brukar säga att från juni kan vi eftersända posten till växthuset då jag hänger där alltsom oftast och bara finns till därinne i värmen. Han anser också att om all tid jag lägger ned på trädgården skulle värderas i pengar skulle jag kunna handla hela ICAs grönsaksdisk, dock älskar han smakerna och allt gott som växer där och ler överseende åt min passion. 

Det finns absolut ingenting som är så avkopplande för hela Kroppen. Att ägna kärlek åt det som växer till ätbart och samtidigt blicka ut över vattnet ger min själ all tänkbar energi och uppladdning - inte bara för det som komma ska, utan alltid. Mitt Paradis på jorden. 

I år kommer även mina planteringar av frukt och bär ge en gigantisk skörd och mitt mål är att familjen ska vara självförsörjande under åtminstone 4-5 månader per år.

Söndagen var en riktig feel-good dag. Efter att ha hängt med Prinsessan under lördagen då maken var på galej, vaknade jag tidigt och mådde oförskämt bra. Morgonpromenad, skön långfrukost följt av rastlöshetens idébehov som pockade på min uppmärksamhet gjorde att blicken vändes ut emot trädgården. 

Rabarbern ståtade med långa klarröda stjälkar som skrek - DOOOO ME!!! Lyckan var total när jag skördade mängder och det knappt märktes i rabatten. 

Då jag är en sann vän av funktionell, nyttig mat blev beslutet att tillreda en rabarberpaj utan socker samt göra rabarbermarmelad, lika osötad den med. Otroligt gott att ha på det nästintill kolhydratsfria bröd på sojamjöl och pumpafrön jag har en sjuk craving efter.. 
Och när jag ändå var igång blev det en stor dos med nässelpulver också.

Eftermiddagen ägnades i köket accompagnierat av ett gott glas organiskt rödvin och skapande av lyxig mat som gör Kroppen gott. Mitt mål har den senaste tiden varit att äta upp mig ett par kilo - det har gått sådär, men mycket god mat har det blivit. 

Det är nu bara dagar kvar till nästa ingrepp. Jag är stark, laddad och fylld av kraft. 

Jag äter som en häst, är hungrig precis hela tiden och ser att Kroppen fyller på sina reserver. Min Kropp och min Hjärna är bästisar igen - de VET att de måste hålla ihop för en gemensam strategi i den slutgiltiga striden mot Inkräktaren. 

De sista dagarna innan min operation bor vi i Paradiset. 

Sover, tränar och laddar. Med nässlor och rabarber.. Det känns bra - I am back on track... 

Love / Cat 

BUTTERFLIES..

Jag tror tanken föddes just i den stund när jag tillsammans med min kirurg diskuterade min första operation. 

Jag har haft som en policy och röd tråd under hela sjukdomsförloppet, att inte fråga så mycket. Jag har istället hela tiden förlitat mig på min inre styrka och känsla. 

Den där dagen - när vi besökte kliniken för att få min diagnos - så ville O gärna ställa den brännande frågan. 

Hur illa är det - vad är prognosen? 

Jag reagerade blixtsnabbt och svarade "det vill vi INTE veta". Det kan tyckas märkligt - men för mig var det solklart. Jag valde att förlita mig på den behandlingsplan som skulle presenteras och inte gräva i det faktum som inte kunde förändras. 

Jag sa till O, att om han ville ha svar på den frågan, fick han ställa den utan att jag närvarade. Jag tror, eller rättare sagt, är ÖVERTYGAD om, att man måste lita till sin egen inre röst. För mig var det oerhört viktigt att utesluta alla andra vägar än att jag ska bli helt frisk. 

Alla människor är unika - även i hur en sjukdom angriper och hur förloppet blir. För mig räckte det med att veta vad det var. Att förstå vem Inkräktaren är. Inte att fokusera på vad som KAN hända eller att värsta scenariot kan lura bakom hörnet. 

Därför har och är, denna resa väldigt mycket fokuserad på glädje. Glädje, styrka, energi och KRAFT. 

Alla mina tankar, mina beslut och handlingar har ett enda fokus och det är att ta vara på Livet varje dag. Att ta hand om mig - äta bra, träna, sova, kramas ofta och mycket och slösa på Kärlek till dem som är viktiga i Livet. 

Det är där fjärilarna kommer in. Jag älskar fjärilar. Delikata, färgstarka och fascinerande. 

Efter att ha vuxit till sig från larvstadiet, vilat i sin kokong för att sedan veckla ut sina magiskt vackra vingar och flyga iväg. Att flyga ut i frihet! 

En av de få frågor jag ställt var hur mina operationer ska utföras - hur snitten ska läggas. Inte så mycket beroende på att jag får ärr efteråt, utan faktiskt mer för att jag veta hur min konvalescens kommer att bli. Den övre delen av magen är rätt tuff att operera. Det är dessa muskler man använder när man sätter sig upp, lägger sig ned och i stort sett använder i de flesta rörelser. Är man inställd på hur det kommer att se ut så kan man mentalt förbereda sig. Så fungerar jag. Alltid hitta en lösning och en väg förbi svårigheterna. 

Någonstans där såg jag bilden framför mig - vackra fjärilar skulle pryda min kropp - inte för att täcka ärren utan mer för att symbolisera Friheten. 

Skissen är redan klar - jag VET hur den ska se ut. Den är inte den första tatueringen jag gjort, men definitivt den med den starkaste symboliken. 

Det coola i det hela är att O har en fjäril tatuerad på foten. Under sin judokarriär kallades han för Butterfly feet - hans fotarbete var snabbt och imponerande - som fjärilsvingar. 

Den gjordes för säkert 40 år sedan och behöver en uppfräschning - så tanken är att när tiden är inne möter vi Friheten tillsammans med nya färgstarka vingar. 

Att planera framtid genererar så mycket kraft. Kraft till att läka och se förbi alla hinder. 

Idag är det 5 dagar kvar till min nästa operation. Ännu ett steg närmare Frihet. 

Jag längtar....

Love / Cat 

THE COLOR RUN RACE...

Det var verkligen ingen självklarhet att jag ens skulle klara av åka dit.  

När jag anmälde mig och tjejerna var det i och för sig för att jag verkligen ville springa just DET loppet. Inte för att jag skulle springa - gudarna ska veta att jag är verkligen ingen löpare. Och kanske just därför - att mitt första lopp skulle utföras dels tillsammans med mina fina tjejer men faktiskt mest för att jag visste att jag skulle älska folkfesten i Tanto med massor av färg, musik och 10 000 glada människor utklädda till allt ifrån stjärngossar till änglar. 

På något sätt var jag övertygad om att min löploppsdebut skulle bli precis den glammiga, glittriga upplevelse jag tänkte mig. Planen var tyllkjol och boa - och ja, peruk var liksom självskriven. Fast jag hade tänkt mig en rosa en..

Man kanske tycker att jag borde har lärt mig - att inte planera när situationen är som den är. Dagen innan loppet vaknade jag 07:10 och mådde så där illa som man förmodligen gjorde när man haft sitt livs första fylla. Sprängande huvudvärk, ett illamående som sköljde kallsvettigt över mig och vred om hela magen till en skurtrasa. 

Katastrofen var ett faktum - några tafatta försök till att bryta kaskadtrenden med anti-illamåendepiller och avslagen coca cola (gud förbjude), gjorde bara att jag överhuvudtaget inte kunde lämna badrummet med mer än en meter. 
Jag vet egentligen fortfarande inte vad det hela berodde på - kanske var det den där starka thaimaten som retade mitt bortglömda magsår (mitt motto - känns det inte så finns det inte...) eller var det en reaktion på att ännu ett piller ska mixas i läkemedelsfabriken Rytters lilla minikropp? 

Min numera rätt härdade man insåg faktum där på morgonen, inväntade våra barn och packade in oss alla i bilen efter att ha hängt en plastpåse på sin grönfärgade fru och tog oss ut till Paradiset. Hur allt än är, så känns det alltid bättre i Paradiset. Inte just då dock - med tanke på att jag ännu en gång totaldäckade. Denna gång med en sorgsen insikt i att inte kunna springa och fullfölja min plan.

Någonstans där och då - under natten bestämde jag mig. Fasen heller att sjukdom och Inkräktare ska ha någonting att säga till om. Jag vaknade 04:11 lördag morgon. Jag kände efter, i alla fall en liten stund. Insåg att jag förmodligen var rätt uttorkad - inte en bra start på ett lopp. Efter att ha druckit chaga te i kombination med lite salter och mineraler ställde jag mig framför spegeln i badrummet och sa till mig själv: 

Nu.. kör vi! 

I vanlig ordning tittade O på mig och fattade precis. Utan förklaring, utan ett ord gick vi ned i köket, samlade familjen och deras vänner och sa samma sak. Nu KÖR vi! 

Känslan när jag gick i mål, totalt dränkt i regnbågens färger, dyngsur efter regnet och likt en pytteliten Quasimodo som gå-sprang-lunkat sig igenom de 5 km var total lycka. Inte för att prestationen var speciellt märkvärdig. Men för mig var den ALLT. Jag tog kommandot över min Kropp och bröt ner varenda hinder Inkräktaren placerat ut för att försvåra och för att jävlas. 

Känslan över att bara DO-IT! gör att jag vunnit en viktig seger. Jag tänker fasen inte ge mig. ALDRIG att jag kommer ge upp. Inkräktaren får en tuff match - denna fight den vann jag med råge. Nere för räkning - ja, kanske - men utslagen? 

ALDRIG - inte jag inte.. I will be back! Nästa år springer vi igen - och då glömmer jag INTE den rosa boan hemma..

Love / Cat 

TOXIC..

Det finns ett begrepp som kallas Cytostatikahjärna. Jo – det är sant!

När jag stundtals upplevt att jag varit okoncentrerad och haft svårt att ta in information så har jag givetvis min vana trogen bara slagit bort det och skyllt på något annat. För mycket att göra, ålder, mitt extrema behov av simultankapacitet – att ALLTID göra minst 4 saker samtidigt. Jag bara är sådan. Det märkliga i det hela är att jag alltid får till det. Jag har fler mentala dokument eller excelfiler jag alltid är uppkopplad på samtidigt. Och betar av i tur och ordning. Varför jag gör så är för att alltid fylla min tid med ”något”.

En idiotisk strategi tycker många – människan måste väl kunna koppla av och ta det lugnt någon gång?

Jag är som mest avkopplad när jag får göra det – på mitt sätt.  Det är förklaringen till varför jag alltid studerar något, samtidigt som jag ska uppdatera min blogg och gärna samtidigt som texter ska levereras och numera två mässor som ska sättas på kartan.

Alla mina dagar har en gedigen agenda – det är inte alltid jag är stolt över det, speciellt inte när barnen ibland tycker att jag är rätt muppig. Och jag har faktiskt blivit mycket bättre på att verkligen vara närvarande med dem med kvalitativ tid.

Jag har alltid haft ett extremt högt tempo. Det är ingenting jag börjat med för att hinna med saker nu när jag blivit sjuk. Tvärtom. Nu har jag sållat bort en massa onödigt – mest socialt – men har fortfarande det där tempot i blodet.

Min man är precis likadan – om inte värre. Och nej – ingen av oss irriterar sig på den andre. Det handlar mer om att förstå hur den andre fungerar. Min man, han tävlar ibland med sig själv – hur snabbt han kan komma iväg på morgonen trots en väldig massa saker som ska uträttas innan avfärd. Hur man borstar tänderna samtidigt som man skriver ut dokument, skickar iväg tidiga morgonmail så svaren ska ha hunnit komma vid ankomst till kontoret, torkar köksgolvet, läser tidningen som ligger uppslagen på bordet, klär på sig och dricker proteindrink EFTER frukosten. Ja, ni fattar.

Hemma hos Familjen Rytter skulle inte många orka hänga – inte under de produktiva, kreativa dagarna då tanken ofta väcks redan 03:57.

Notera att vi faktiskt ändå är jäkligt bra på att vara lediga, åka på semestrar, hänga med våra barn och hitta på saker – men nu pratar vi om den vuxna versionen av planering och struktur i vardagen.

Det som verkligen gör mig galen – det är när jag tappar kontrollen över min tid. Över min Kropp och över min Hjärna. Och man behöver ju inte vara speciellt smart för att inse att man inte KAN genomgå så många behandlingar utan att ens reagera. Så självklart blev begreppet cytostatikahjärna en del av även min erfarenhetsbank. 

Tisdagen den 12 maj skrevs jag in på Radiumhemmet för min 10:e cellgiftsbehandling. På toppen efter min påfrestande operation där min lever fått jobba på för att växa ut igen och ta hand om allt.  Och visst vore jag en idiot om jag inte insåg att NÅGONTING rimligtvis borde hända?

Jag kände redan när gifterna gick in i systemet att Kroppen skulle reagera. Inget märkvärdigt med det. Det har hänt tidigare. MEN.. denna gång slog ut mig totalt. I nästan en vecka!

Inte nog med det – en märklig, skarp smärta tilltog högt upp i magen, till vänster om mitt ärr. Min första tanke var att gallgångarna som skadades under ingreppet gjorde sig påminda. Jag mådde ju inte så bra där på morgonen. Jag orkade inte sitta, stå, ligga, gå eller överhuvudtaget göra någonting vettigt – utan låg och stirrade på den förmodligen sämsta dokusåpan i världshistorien. Det var det enda min hjärna kunde ta in. En otroligt märklig känsla spred sig i hela Kroppen – Jag är förgiftad!!

Hjärnan och Kroppen gick i total strejk. All tidsuppfattning försvann, inga tankar gick att hålla kvar i huvudet och varenda del av mig var som förlamad. Förgiftad! Att äta var totalt otänkbart, att dricka likaså. Jag plågade i mig små saker av det som Kroppen klarade av. Fett och salt. Typ.

Att smärtan sedan under helgen blev så stark att jag fick återgå till morfin, kändes inte speciellt bra. Det kändes inte heller tryggt att ringa till akuten där de självklart tog emot mig, men med min situation tyckte både jag och personalen att det var bättre att avvakta till måndag då mina vanliga läkare var i tjänst.  Till saken hör att jag är väldigt mycket som ett litet barn. Har jag inte ont eller mår dåligt – då kör jag på, precis som vanligt och Livet är toppen! Men – har jag ont så har jag ONT! Fast jag är extremt dålig på att erkänna det, och brukar oftast köra på ändå. Denna gång gick det inte.

Begreppet cytostatikahjärna passerade min värld som en Formel 1 bil med råge. Det kanske är dags igen?

Men jag insåg snabbt att det här – det var något helt annat. Jag som normalt sett är som en Duracellkanin fick plötsligt finna mig i att vara totalt orkeslös där varenda cell totalvägrade att lyda. Jag är ju inte dummare än att jag faktiskt inser att Kroppen – när den säger nej, då är det NEJ.

Det hela slutade med att efter en märklig, plågsam och totalförvirrad helg blev det ilfärd in till KS där jag och maken hängde på min kirurgs mottagningsrum – en hel dag. Den underbara mannen tog emot mig mellan sina operationspass. In på provtagning och på akutröntgen i en rasande fart. Kärlek till honom och hans fantastiska sköterska! De som satt i väntrummet måste ha undrat vem sjutton jag var som fick denna VIP-treatment.

Det kunde ju varit värre – misstankarna om inflammation i bukspottskörteln eller gallgångarna gjorde mig faktiskt orolig. Jag laddar ju inför nästa Touch-down. Den typen av komplikation hade satt stopp för det.  Jag erkänner att jag faktiskt åkte hem ifrån sjukhuset med ett stort leende på läpparna. Proverna var på topp. Röntgen visade ingenting. Spekulationsdiagnosen löd - Magsår – well.. Bara att gilla läget och knapra på ett piller till. Och inför den stundande dagen D detoxa kroppen för att skingra tankedimman.

I skrivande stund mår jag toppen. Efter en riktig berg & dalbanefärd med ömsom vin och ömsom taggtråd. Nu blickar jag framåt -  jag menar – vem har tid med sånt här? Jag ska ju springa The Color Run på lördag! Jo, faktiskt. Galet kanske - men sant. 

Love /Cat

HAPPINESS..

Varje dag är en ny dag med framsteg och glädje. 

Veckans glädjefnatt; 

- Vi gick sista gången på Salsakursen - bara för att det gick. Det kanske inte är den snyggaste dansen jag gjort, men det gav mersmak på fortsättning i höst

- Jag och tjejerna kommer springa Color Run loppet Lördagen 23 maj. Även om min rehab går utmärkt är det inga självklarheter. 

- Jag tränar igen. Både en lustig form av gång/spring/lunk på löpbandet, men det går framåt i alla fall, och lyfter vikter på mitt eget vis i ett högintensivt tempo. 

- Mitt växthus har fått så många nya gäster, uppdragna från frön - att få peta i jord och odla egna grönsaker är den bästa medicinen.

- Jag och mina läkare har en plan för resten av min resa. All inclusive med operation, fler cellgiftsbehandlingar och allt därtill. Det enda molnet är min vikt. 47,5 kg är inte mycket. 

- Känslan i magen när min läkare säger " Vi gör ju inte allt detta för att vi tycker att det är kul. Vi gör allt detta för att vi är övertygade om att det finns en stor chans att du kommer bli frisk och fri från din cancer". Den karamellen suger jag på varje dag och får en glädjetår i ögonvrån. 

Love / Cat

SNIPER...

Jag skulle kunna berätta om hur Livet egentligen var däruppe på avdelning K72. Där varje dag var sig lik och ändå inte. Hur man snabbt fann sig i rutinerna med nattliga promenader när sömnen vägrade infinna sig, om den inre strid som pågick mellan mig och katrinplommondrycken - sockerhalten kontra den effekt min lilla kropp så väl behövde. 

Jag skulle också kunna berätta om min bästisar - Alva 80 och Solveig 79. Solveig var den första generationen kvinnlig polis och hade fantastiska historier att berätta om avancerad utfrysning bara för att män var män och kvinnor kvinnor. Alva - hon var synsk. Vilken fantastiskt spännande kvinna. Vi delade rum och pratade dagarna igenom ända tills hörapparaten rök. Det var perfekt tyckte Alva - att bara ta ut den när hon tröttnade så hörde hon inget mer. 

Jag lärde damerna vad en selfie var och vi skrattade så tårarna rann när vi iscensatte bilden av Tant Skär (jag), Tant Gredelin (Solveig) och Tant Gul. Alva fick vara Tant Gul. Hon behövde ingen rekvisita då hennes lever och galla läckte så hon var kycklinggul alldeles av sig självt. 

Eller storyn om Firat - min avdelningsläkare som bestämt sig för att vara min Guardian Angel. På honom lät det som att han var The One. Den som opererat, den som fattade besluten och i princip ägde mig, mina slangar och diskussionerna kring mina mediciner. Jag tror aldrig jag mött någon så beskyddande som dessutom förberedde mig för hur mina stygn skulle tas därhemma på Vårdcentralen. Enligt honom så hade jag metallagraffer längs hela magen. Jodå - så var det. NOT. När jag och O två veckor senare anlände till VC fanns inte ett spår av några metallstift - allt var sytt enligt principen om intracutana stygn. Vilket betyder att de försvinner av sig självt. 

Icke att förglömma är heller den nitiska undersköterska som skaffat sig en extremt dålig vana att smyga sig in på mitt rum VARJE morgon 05:30, och iskallt bara sätta sig bredvid mig för att "HUN SKULLE TA BLOOOOOD". På riktigt alltså - precis så sa hon. 

Gränsen gick när hon på eget bevåg började pilla på fjärrkontrollen och resa min säng för att komma åt, och då small det bara i mitt huvud!

Hon kommer aldrig att glömma mig. Det är jag säker på. Men hon kommer för alltid ha fått lära sig en trevlig, empatisk, mjuk approach där man börjar en provtagning med att åtminstone säga God Morgon! Inte bara bryskt sticka en nål hysteriskt i någons arm likt en casting till filmen Pshycho. Jo - jag höll faktiskt en kurs med henne. I bemötande och respekt. Alva skrattade så hon grät när scenariot efter min kurs ändrades drastiskt så varje morgon istället blev ett märkligt skådespel. Vi döpte henne givetvis till Norma Bates.. Hon fattade såklart absolut ingenting. 

Men istället för att bara berätta de snöpliga, roliga och ibland galet knäppa situationer som uppstår under Livet på Kliniken, väljer jag också att återge den underton som bor i min hjärna. Den som ruvar på en gruvlig hämnd, där under skratten. 

Likt en krypskytt förbereder jag mig på att totalt förinta resterna av Inkräktaren. Det är det enda som hägrar. Det är det enda som finns i min målbild. Inkräktaren lever i sitt sista andetag, intet ont anande att det inte var en miss. Det där med att bara bebisarna rök. Nej - nu är det dags att fyra av det stora artilleriet och vässa kikarsiktet för den optimala träffen. 

BOOM - ett skott och du är så förintad. Sedan att varenda kärl, varenda cell, varenda nerv i min Kropp påverkas av både splitter och sårskador. Well - det är så krypskyttar jobbar. 
Utan att ens tänka på övriga konsekvenser så är siktet inställt på Inkräktaren med rött ljus i lasersiktet. 
Vi pratar inte om att skjuta för att skrämma eller skada. Vi pratar total förintelse. 

Min person är delad i två. En form av Dr Jekyll & Mr Hyde där skratten, livsglädjen och min sjuka humor kärleksfullt slickar alla sår, läker min Kropp och gör mig stark. Samtidigt och paradoxalt är det samma styrka, fast den lågmälda, morrande och elakt väsande sidan av mig som för varje dag förbereder sig för ett avslut på dessa Livskapitel. 

I skrivande stund är det ett enda ord som är starkt malande i mitt huvud och det är FRIHET. 

Som jag längtar till att få tillbaka makten över min Kropp och äga min frihet. En sak är säker - Livet kommer aldrig mer bli sig likt. Men i framtiden har jag också gjort mig av med ilska, frustration och brist på kontroll. I framtiden finns bara glädje och tacksamhet. 

Annars ringer jag Firat, min Guardian Angel, för att höra om han har några visdomens ord. 

Nedräkningen har börjat. 

Love / Cat 

RECOVERY...

En sak är säker. Hade jag inte varit i den form jag är så hade min story blivit helt annorlunda. 

Hade jag dessutom vetat omfattningen av ingreppet - så hade jag nog inte åkt dit. 

Om man bortser från det faktum att man kan klanta sig rejält kring något så viktigt som adekvat smärtlindring, så måste jag ändå ge en eloge till de som var involverade i min vård. Framförallt de kirurger som såg till att ALLA spår av mina metastaser nu är borta. 

LYCKA!!

Ända sedan jag fick min diagnos i September, eller egentligen ända sedan jag förstod att min situation var riktigt allvarlig, har jag metodiskt och systematisk ägnat mig åt det jag verkligen kan. 

Jag har minutiöst tränat, sovit och ätit exemplariskt. De första månaderna uteslöt jag allt som snabbt omvandlas till socker - frukt, vin och bröd. Mjölkprodukter, vetemjöl och socker äter jag ju inte sedan många år, men det finns så mycket annat i kroppens kemifabrik man bör tänka på vid en cancerdiagnos. 

Socker är cancercellerna främsta bränsle, så mitt mål med kosten var givetvis att svälta ut cellerna med kost baserad på protein och fett. Jag har sett till att tillgodose mina vitamin och mineralbehov och även använt kosttillskott som reglerar immunförsvar och leverrening. 

När jag skrevs in på Huddinge sjukhus var min kropp så förberedd den bara kunde. Min hjärna också. Tillsammans har vi en pakt, Kroppen, Hjärnan och jag, där målet bara är att förinta Inkräktaren. 

Det har varit några snubbeltrådar på vägen, men egentligen inga som givit några bestående men - mer saker som gjort att jag blivit ännu mer fokuserad på min resa. 

Om man bortser från den smärtchock Kroppen fick ta stryk av och istället fokuserar på hur min Kropp återhämtade sig i form av läkning, behov av smärtlindring och hur mina värden sett ut, så var de alla överens. 

Jag har haft en rekordsnabb återhämtning, där blodvärden och syresättning var tillbaka i full funktion efter några dagar. Väl hemma påbörjade jag även, på eget bevåg, en rejäl nedtrappning av allt morfin. 

Jag är nu nere på mindre än 1/4 av den rekommenderade dosen, ibland nästan inget alls. Jag har tränat mitt första pass i gymmet. Ett rätt gulligt ett - med 1 kg hantlar och ägnat en stund åt att kliva upp och ned på en 25 kg viktplatta. Jag går i uppförsbackar varje dag - allt för att få upp min kondition. 

Det är i skrivande stund 3 veckor sedan min operation. Såret har läkt otroligt fint och känns redan mjukt och följsamt. Jag är stark i både Kropp och Själ och evinnerligt tacksam över mina val. Tacksam över att mitt beslut om att se denna resa som en utmaning i att verkligen optimera min fysiska och mentala form, diagnos och ålder till trots. Tacksam över att jag har en Kropp som egentligen vill mig väl och just nu kompenserar mig rejält som ursäkt för att Inkräktaren fick fotfäste. 

One down - and one to go - nu är det första ingreppet gjort och planeringen inför nästa ligger runt hörnet. 

Fortfarande med kortsiktiga mål - mitt mål just nu är inte att bli frisk, utan att för varje dag vinna en seger. Den segern att se mig själv i ögonen i spegeln och se den starka glöd av fightingspirit som lyser där. 

Att fortsätta vara både eremit och egoist, med bara mig själv i fokus. 

Och fortsatt leva efter mantrat - det finns inget som är omöjligt - det omöjliga tar ibland bara lite längre tid. 

Nu jäklar liksom..

Love / Cat