Sen omsider kommer orden. De ord som borde flödat för länge sedan. Min ursäkt hade kunnat vara att jag egentligen inte vet varför de faller tungt och trögt ur fingrarnas tangettryck, men då skulle jag ljuga.
Jag har haft en svår form av skrivkramp. Inte för att jag inte vet vad jag skall skriva. Utan för att jag inte har orkat grotta i den egentlige anledningen.
Nåväl.. Hursom.. Mitt liv, mitt 2012 och avslutningen, nyåret har aldrig varig bättre och mer harmoniskt. Det är mer bråkiga omständigheter jag aldrig valt att acceptera som skapat mitt vaccum. Det jag nämner nu, kommer aldrig mer att beröras. Från och med nu kommer jag ha fokus på framtid och de beslut som är fattade. Nog om det. För den som känner mig, är sanningen att jag är en oerhört energisk, frisk, pigg och engagerad person. Jag har inte känt igen mig sedan.. ja.. när jag väl tänker efter så dök jag nog som djupast i juli månad 2012. Kroppen sa stopp. Fast inte på det där sättet "Gå-in-i väggen" - åtminstone inte vad jag själv tror. Andra anser förmodligen att det kan vara anledningen. För mig blev det mer ett tunnelseende i Landstingskorridorer. Tänk nu att jag är en erfaren Naturläkare, med en kunskap om kropp, själ & hälsa, som få besitter.
Likväl förbannat...
Det började med en märklig nacksmärta. En smärta jag inte förstod. När jag, som jag brukar, vilade på makens arm, kände jag en stelhet och en obekant känsla jag inte förstod. Sedan kom yrseln. En galen, okontrollerbar yrsel som slog till som en rak höger, och fullkomligt fick mig att tappa fattningen. Det HÄR är ju inte jag??? Sedan började cirkusen. I samma veva började jag ett nytt jobb, en tuff utmaning, em spännande möjlighet jag verkligen såg fram emot.
Det var nu vägen mot det mest annorlunda årsskiftet jag upplevt, började.
Tänkvärt är att jag inte uppsökt sjukhus sedan jag var liten. Utredningarna haglade och jag orkar inte ens skriva om dem. Kontentan blev att jag efter en rätt tafflig diagnos bara vaknade en morgon, en vecka innan Fitnessfestivalen, med en halvsidig ansiktsförlamning. PANIK!!! Min första tanke var stroke, och väl hos min läkare blev beslutet att akut åka in för ryggmärgsprov på KS.
Historien slutar inte där. Men den absolut värsta tiden på länge påbörjades. Mitt i livet, med ett jätteevent, Finessfestivalen, bara någon vecka fram. Stängde jag av min sociala klocka. Nej. De som mötte mig under den veckan, märkte nog inget. Lättkamoflerat, utan att egentligen le. Veta vilka kameravinklar jag skulle undvika. Men känslan, obehaget går inte att beskriva.
Jag har haft en tuff tid. Med pågående stridigheter i min kropp, där själen vägrar komma ikapp. Detta samtidigt som min faktiskt snart 50 åriga kvinnlighet, valt att gå en annan väg än den jag stakat ut. Detta halvår kommer att ta lite tid att reparera. Men jag är på god väg nu. Riktigt god väg. Jag tvingades av flera skäl, avsluta min så nyss påbörjade tjänst. Det går inte att göra ett bra arbete när kroppen befinner som på planeten Venus i kollision med Mars.
Därför beslutade min man att ett nyår i New York... Var en bra start, en bra början, på något som kunde blivit en än värre katastrof. Idag och i skrivande stund, är jag på banan och på benen igen. Med en lågmäld respekt och en enorm tacksamhet. Gentemot min kropp, som valde den rätta vägen. Och gentemot min helt underbara man, som bara förstår och finns där. Dagarna på Manhattan. Nyårsafton på Akvavit med Champagnens sprudlande inverkan på livsglädjen tände lågan inför ett magiskt 2013. Långa promenader, underbara luncher och middagar. Massor av kärlek. Han hade rätt. Det blev den bästa medicinen.
Så här är jag nu. Naken. Relativt frisk. Hungrig och nyfiken på framtiden.
Still alive & kickin´!! 2013 - here I come..
Love / Cat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar