PROUD

Just nu är jag SJUKT stolt. Jag är stolt över mig själv - över den otroligt tuffa resa jag genomgått de senaste åren. Jag är än MER stolt över min enastående, fantastiska Kropp som stått ut, orkat, genomlidit och hanterat cellgifter, operationer - och framförallt - orkat vara bärare av min egensinniga själ. Min oövervinneligt jobbiga mentala inställning där INGENTING är omöjligt. Just-DO-it-sluta-gnäll-mentaliteten kan vara nog så tuff även för den erfarna, så mitt magiska skal har just vunnit "The-Most-Amazing award". Ever!

Och hederpriset - går - till min rumpa! Du vet den där sharpei-liknande, helplatta, skrynkliga uppenbarelsen som dystert infann sig i blickfånget när jag speglade mig bakifrån. Inte för att titta på rumpan, utan för att se hur jag såg ut utan hår när O hade rakat mitt huvud. Och DÄÄÄÄÄR kom chocken. 

Det händer mycket nu i min värld. Jag har så otroligt mycket att ta igen så det känns som att jag är totalt gränslös. Och mitt upp i allt - så kom den tillbaka. Med råge! 

Så - just nu är jag en extremt stolt, snart 53-årig qvinna, över en bakdel som tagit en riktigt trevlig form. Rund, hård och snygg. Tack för den! 

Och nu kan man ju tycka - hur kan människan vara mest lycklig över formen på bakdelen? Vore det inte på sin plats att bara vara tacksam över att ha överlevt? Jodå. Tackar som frågar. Men nu råkar ju min livsfilosofi bygga på de där sakerna och upplevelserna som stimulerar dopamin och serotoninproduktionen. Och då känns det jäkligt mycket sexigare att fokusera på en snygg stjärt än på att hålla sig vid liv. Faktiskt. Så ytlig måste man få vara. 

Rumpan hör ju liksom till helheten. Så just nu är min bakdel det som visar min totala livskvalitet. Så - Livet.. är just nu precis som den. Fylligt och innehållsrikt. 
Min älskade O är givetvis min bästa rumpcoach. Det var ju han som noterade Sharpei-statusen, gud förlåt honom. Så nu tvingas han poängbedöma den i tid och otid. 
Med asgarv, kärlek och värme. Och han ÄLSKAR den!! Notera då att just min rumprehab började inte ens på noll. Skulle den bedömts i poäng var det typ minus 127,5 upphöjt till 100. Hur tar man igen det, liksom?

Skämt åsido. Jag ägnar många kärleksfulla, ödmjuka och tacksamma tankar åt hela Kroppen som visar sig från sin bästa sida. Givetvis beror det på att jag fyllt på med mat, träning och vätska inifrån och ut. Och - att se till att mitt psyke är i extremt bra form.

Och nej - jag är inte ens i närheten av min vikt B.C - (Before Cancer). Men jag närmar mig med stormsteg! 

Helt ärligt. Jag tittade nyligen på en bild av mig. Tagen i augusti förra året. Men hallå. 
Skinn och BEN! Inte konstigt att rumpan gick och gömde sig. Hela jag är skrämmande mager. Det sjuka är att jag inte upplevde mig själv så. Alls. Och notera då att ett foto lägger på minst 5 kg på en person. Scary!! Fast helt ärligt - så mådde jag riktigt bra då också. 

I morgon väntar telefonkonferens med min kirurg. Vi ska diskutera min status kring mina märkliga smärtor i Kroppen och framtiden för min mage. Ingen big deal. Faktiskt. Man lär sig att leva med massor av konstiga saker. Nu är det mer för att jag är nyfiken på hela min operationsberättelse. 

Min kontaktsköterska sa faktiskt något viktigt till mig vid dagens samtal. När man känner sig på gränsen till enerverande för att man SJÄLV inte gillar att behöva fråga, fråga och åter fråga. Hon var bra där, Madeleine.. och konstaterade att HON förmodligen var i större behov av våra samtal. Allt det jag berättar. Allt det jag återger i upplevelser och biverkningar av operationer och mediciner - lär hon sig av. Och kan informera och lugna andra. 

DET kändes väldigt, väldigt bra. Så givetvis drog jag berättelsen om min rumpa som en slutkläm - och jag tror faktiskt att det tog en kvart innan vi slutade skratta hysteriskt. 

Livet på en pinne... 

Love / Cat 

THE ASIAN HIDEAWAY..

O har med väldigt bestämd ton, sagt att man inte ska lägga upp sin jag-är-på-arlanda-och-försvinner-långt-bort-på-obestämd-tid status på sociala medier.

Jag kan förstå det, då vi haft en inbrottsraid hos grannar med omnejd under en tid. Så därav min tystnad under ett par veckor. 

Otrevligt det där - att utnyttja människors välvilja i att sprida glädje med bilder från när och fjärran där man suktas av sol, värme och lata dagar på vita sandstränder. För att inte tala om all exotisk shopping. 

Jag är GRYM på det där. Det där med att maxa dagarna i varma länder. Njuta fullt ut av ALLT utom just bad då jag är en badkruka av rang. Alltså - hade det funnits en olympisk gren i badkrukning hade jag vunnit. LÄTT!  Och inte har det blivit bättre efter min gigantoperation där nervändarna envisas med att leka kurragömma med känseln. Allt ifrån ingen alls till en djävulskt lurig en, där minsta beröring eller temperaturskillnad skapar kaos. 

Efter det galet efterlängtade beskedet, såg vi på varann, jag och O.. (Du vet - den där dagen efter mitt totala vredesutbrott). Då kändes det rätt bra att boka en magisk resa till Thailand för att komma över mordhoten och alla andra grodor som envisats med att hoppa ur min mun. Att bara kasta sig över en orgie i flighter, hotell och en PLAN! Hallå liksom. En PLAN där man får äga sin tid. 

Jag tror det var det som gjorde att vägskälet var så tufft denna gång. Urladdningen efter våra två gigantevent. Urladdningen efter att äntligen kunna DRA. Åka. Resa. 

Att få utlopp för min längtan. Att slippa vara hållen på halster och vara tvungen att mentalt ladda för "worst-case". Att behöva tänka att OM jag inte drar på semester så är alternativet att vara bänkad på Spa Radiumhemmet igen. Med gigantnålar i Kroppen och en Never-ending anspänning där KRIGstillstånd råder. 

Vi hamnade på Surin Beach. På Twin Palms Hotel. Där man vid incheckning fick iskall rosa champagne och därefter välja blommor till rummet (jasmin), favoritdoft i aromalyktor (citrongräs) och kuddkvalitet (tempur). Där man, inramad av asiatisk design fann total ro. Harmoni. Lugn. 

Givetvis i en galen kombination med coola beachclubs, iskalla daquiris och magiska middagar i en solnedgång jag aldrig sett maken till. 

Nyfikna som vi är drog vi på utflykter till stränder där det bara var vi, beställde knäppa maträtter vi aldrig slutade skratta åt när de väl kom in och knöt nya bekantskaper som jag fortfarande tror var ryska maffian på flykt och det där härliga paret som hade rejäl swingers-wanna-be attityd - skapade minnen för alltid.

Och ja - vi drog in till Phuket. Eller rättare sagt Paton. Bangla Road. Och hängde en sjukt roligt kväll på bargatorna. No comments till det. Typ. 

De sista dagarna spenderades i mitt älskade Bangkok. De som säger att New York aldrig sover. Well.. det gör fasen inte Bangkok heller. Vi - eller rättare sagt jag - trotsade alla trötthetssymptom och njöt av långa promenader överallt. Sista dagen valde O att ta det lugnt vid hotellpoolen och släppte mig lös. Själv. Så - givetvis var jag på gränsen till övervikt efter ett i mitt tycke, rätt sansad shopping. Notera att det var första gången vi var här tillsammans jag och O. Tror jag denna gång kom hem med 12 par skor (varav 4 par i kartong), 10 klänningar, 8 schalar, 4 väskor, 1 ny peruk (!) och en miljon smycken. Och minst hälften av mina "fynd" packades i HANS väska. 

Det kallas rutin.. 

Enda molnet på min himmel var att min kära mage aldrig hann komma ikapp tidsomställningen. Jag hade en HEL del att stå i dessa dagar. Suck. Upp till 15 vändor per dag - en inte helt enkel uppgift. Och när man dessutom ÄLSKAR chilli.. 

Fast - vem bryr sig. Vad är alternativet liksom.... 

Love / Cat