A POSITIVE MIND..

Jag gjorde det igen. 

Det är inte ofta - och med facit på hand - så händer det cirka en gång om året. Men när det väl händer, då blir det rejält. Med råge. Man kan även kalla det för en total förintelse. I alla fall en mental sådan. Vi pratar om när jag tappar humöret och blir arg. På riktigt.

Stackars människa som stod i min väg.. 

Vad jag verkligen lärt mig om mig själv under den här resan är att jag är begåvad med ett positivt tänkande. Då menar jag inte att jag är lite gladare än andra, utan riktigt jäkla positiv på ett sådant sätt att det kan irritera andra. I alla fall om man betänker att jag det senaste året tänkt utifrån en positiv synvinkel där motpolen till det dagliga livet och vardagen faktiskt handlat om att dö. 

Do or die, typ. Varje gång jag tänker på det tycker jag nästan själv att det är märkligt att man kan reagera som jag gjort och fortfarande gör. 

Det vill säga - om du inte rubbar mina planer och mitt fokus. Vilket givetvis hände i samband med att jag skulle få mina röntgensvar på om Kroppen klarat att mota Inkräktaren i grind.

Så här är det. Efter min sista cellgiftskur sa Kroppen och benmärgen stopp. Då är det liksom ingen idé att ens tänka tanken på fler cellgifter. Så jag har givetvis fokuserat på att bygga upp mitt immunförsvar, ägnat mig åt positiva affirmationer och satt mina två mål. Den 17 för själva röntgen och sedan då den 28 december där läkarbesök med besked var bokat.

Återigen - det där marathonloppsliknande planerandet. Sova, äta, träna och stenhårt fokusera på att Kroppen är FRI (sk) och ska så förbli. Dagarna och julen förlöpte väl med hög livskvalitet och många skratt. Och så givetvis - all tänkbar tid till att framkalla de där positiva spiralerna och känslorna i kroppen. Att vakna varje morgon och ÄLSKA det. Att njuta hejdlöst av stora som små saker och helt ärligt, aldrig ens bli småirriterad över saker eller skitsaker. Alls. 

Det är inte min grej liksom. Som en hal ål med ett brett smajl på läpparna ägnar jag dagarna åt att faktiskt tycka det mesta är roligt, skönt, underbart och en ynnest att få uppleva. Lite på gränsen till religiöst..

Ända till vi infann oss på Radiumhemmet. 30 minuter före utsatt tid. Denna gång pillertrillad med 50% av förra gångens dos. Ärligt talat så hade jag lekt med tanken att skicka in O och låta honom ta smällen. För hur positiv man än är så hade jag ju rustat för det värsta. 

Det måste man. Att lulla runt i en falsk förhoppning om att allt är toppen med Kroppen - nej, det är inte DET jag menar. Jag var HELT inställd på att de säkert hittat något litet spår och att jag skulle få göra om hela eller valda delar av resan. Det är kanske det som är min styrka. Att gå dit och veta att jag med ett positivt sinne skulle klara det. Igen. Också. Min Kropp är stark nu. Mitt psyke också. Starkare än någonsin. Jag säger inte att fler operationer eller behandlingar skulle vara en Walk-in-th-park. Men helt ärligt - vad är alternativet? 

Do or die. 

Redan när Dr Lidbrink kom ångande i korridoren kände jag det på mig. Känslan hon bekräftade genom att hastigt slänga ur sig "Jag har tyvärr inget besked att ge dig.. de är inte klara, däruppe på röntgen". 

Varvid jag fick den där svarta blicken. Det blev liksom svart i hela huvudet och jag slutade tänka. 
- Vadå, inget svar? Vad gör jag då här? När kommer svaret? 

Hade hon kunnat svara hade vi såklart aldrig hamnat i denna situation. Nu fick jag och O åka hem i ogjort väder. Totalt förvirrade och känslomässigt kraschlandade. Glad, ledsen, orolig, rädd? Nej - faktiskt ingetdera. Mer skitförbannad på att bli snuvad på konfekten och satt på "Hold" i ett ingenmansland. Och som grädde på moset åkte jag direkt till min stundande rotfyllning. Suck. 

I skrivande stund vet jag ingenting. Det vet däremot personalen på Radiumhemmet. Jag har ägnat ALL tid till att slänga ur mig otrevligheter över telefon till jourhavande sköterska och i princip mordhotat personalen på röntgen. Inte så bra.. Sist det hände var när min första kontaktsköterska Stefan, fuckade upp rejält. Han jobbar inte kvar längre. Inte på grund av mig - men förmodligen för att han inte var rätt person på rätt ställe. Det är VÄLDIGT sällan jag blir arg eller höjer rösten. Men när jag GÖR det blir det ett jäkla liv. 

Med all rätt, tycker jag. Det är ju inte ett jäkla enkelt blodprovssvar jag väntar på..

Det är liksom Livet..

Love /Cat

A BODY IN MOTION..

Just nu behöver jag min träning mer än någonsin. Inte bara för att bibehålla muskler och hålla igång kroppen, utan även för att återigen inse - att de signaler och hormoner som stimuleras av hård träning - ger en harmoni och ett lugn inga mediciner i världen kan ersätta. 

De personer som liksom jag, vigt sitt liv åt att hålla Kroppen i kärleksfull rörelse, förstår precis vad jag menar. 

Kroppen har bestämt sig för att tappa lite vikt igen. 48,8 är dagens resultat. Och jag har ingen aning om varför. Kanske för att jag utökat mina promenader. Precis som tidigare går jag så ofta jag kan. Dels för att det är ett skönt och enkelt sätt att transportera sig mellan hemmet och de platser som är målet och dels för att det är ett lätt sätt att få sin "powerwalk". Numer kan jag gå i den takt jag gjorde innan mina operationer vilket är helt underbart. Ibland när jag ser tillbaka på året som gått - känns det helt overkligt vad jag, Kroppen och Hjärnan egentligen gått igenom. Vad jag kommer fram till, varje gång tankarna gör en tillbakablick, är att jag ALDRIG klarat detta så bra utan min träning. 

Den gör mig stark, både mentalt och fysiskt, och som tack för den tid jag investerat i att bygga mitt tempel, svarar Kroppen med att återhämta sig och visa sig från sin bästa sida. Hela tiden. Gång på gång. 

Torsdagen den 17 december var det dags för 3-månaders kontroll igen. Att låta Kroppen förflyttas genom Sanningsröret. Att låta kontrastmedlet flyta in i mina ådror och locka fram alla mikroskopiska tecken på Inkräktare. Att ligga på den hatade britsen, åka fram och tillbaka i röret med den elektroniska rösten som upprepar "Andas in - håll andas - andas igen".. En riktigt passiv kroppsrörelse som jag ändå är oerhört tacksam för då den faktiskt räddar Liv - MITT Liv. Det är viktigt att tänka på när man utsätts för alla de otaliga undersökningar situationen bjuder på. Denna gång är dock unik på flera sätt. Det är inte den första kontrollbesiktningen av Fru Rytters cancerstatus, men det är den första där Kroppen ska visa upp en frisk version utan stöd av cellgifter.

Pirrigt? Ja, givetvis. Just nu är min hemliga plan att sitta kvar i väntrummet och låta O gå in och ta beskedet i vacker hand. Hur resten av storyn ska förtäljas ingår inte i min plan. Tanken tog liksom slut där. Och det är väl fördelen med att ha förmågan att leva i nuet och inte oroa sig så mycket. För till och med jag inser att jag måste läsa nästa kapitel i min Livsbok - oavsett vilket väg Livet och provsvaren visar. På måndag är det dags. Svart eller vitt - Krona eller klave. 

Oavsett besked så är det faktiskt såhär - man får gilla läget hur det än blir. Jag får ibland verkligen lägga band på mig. Att inte gå in i det fokusläge jag levt i under så lång tid. Fokus på att vinna. Fokus på att göra allt i min makt för att döda.
Utan istället bara leva fullt ut för varje dag och tillägna Kroppen mycket villkorslös Kärlek.

Som ett riktigt fint julkort fick jag svar på mina blodtester - alla värden är bättre än bra. Blodstatus och leverstatus visade de bästa värdena sedan 2013. Mitt näringsupptag likaså. 
Trots ett bråkigt avslut på november med antibiotika för min tandinfektion, en irriterande herpesattack och influensa i familjen. 

Immunförsvaret är på topp och jag känner mig stark och frisk!

Nu väntar en lång härlig julhelg med de allra närmaste. Mycket träning, promenader, god mat och närhet med min älskade O. Allt för att ladda energi och krafter till på måndag.

Men lite som att hålla andan är det faktiskt.. 

Love /Cat

PROUD..

Det är märkligt det där. Det där med tidsperspektiv. När man var liten var det ALLTID en evighet till den där dagen eller det där speciella tillfället man längtade efter. Likadant var det med jobbiga saker - man oroade sig i dagar och bland veckor, innan det hela skulle inträffa. 

När man växer upp går tiden galet fort och det gäller att hänga med om man ens ska hinna uppleva saker innan de är slut. 

Innan jag fick min diagnos var det flera år som jag egentligen inte riktigt "varit mig själv". 
Det förstår jag nu när Livet så sakteliga kommer tillbaka in i Kroppen igen. Det jag trodde var en naturlig trötthet av ett begynnande klimakterium visade sig ju istället vara Inkräktaren som sög all näring ur mig på bekostnad av min energi. 

De som känner mig vet att min energi konstant ligger på nivåer som får de flesta att tappa andan - så när jag blev lite tröttare blev jag egentligen bara pigg på normalnivå. 
Jag har ALLTID haft minst 7 bollar i luften och älskar när det rör på sig. Jag blir fruktansvärt rastlös av stagnation och det absolut värsta du kan säga till mig är; 

"Du borde ta det lugnt och koppla av..." 

Jag förstår givetvis att det är i all välmening - men det som håller min Kropp och framförallt min Hjärna lugn - är aktivitet. Och tro mig - jag är GRYM på att koppla av när det behövs. På mitt eget sätt. 

De senaste veckorna har givetvis varit totalt fyllda med roligheter. ALLT går i och för sig under kategorin roligt. Arbete, städning, träning, dans, alla mina projekt med foto, möbeltapetsering och det som nu tillkommit - totalrenovering av vardagsrum och matsal. På toppen av det passade jag och O på att bränna av två stora mässor - Fitnessfestivalen, som nu flyttat till Stockholm och premiären av Scandinavian Power WKND i Göteborg. Där lyckan var total över att stå på scenen igen. För säkerhetsskull med två paljettklänningar, en i varje halvlek. Dessutom i en för dagen NY peruk som går att sätta upp i en snygg knut - bara en SÅN sak!! Happiness in a little wig.. Under planeringen av prisutdelningsceremonin för Guldhjärtat föll inte bara EN tår av glädje hos oss båda. Att återigen bli påmind om det härliga i att existera. Att leva fullt ut - varje dag. Tillsammans!

Ja, just det - inför mässorna passade jag också på att göra mitt årliga besök hos tandhygienisten. Inga konstigheter. Bortsett från att hon gjorde sitt jobb så bra att jag lyckades få ner bakterier i en tandficka. Detta resulterade i en infektion i käken som gjorde det omöjligt att äta och en hemsk tandvärk. Perfect timing. Så på toppen av morfinet blev det smärtstillande och antibiotika. INTE idealiskt för tarmfloran. Fördelen med det hela var att jag inte kunde vara för långt borta från hemmet, vilket ledde till att jag fick ännu mer gjort! Med en look av cortisonsvullen ekorre.. 

Om tiden räcker till? Hell yes! Fast då får familjen finna sig i att jag ibland brakar ur sängen och börjar städa lådor och skåp. Sorterar kläder och skor och möblerar om. Oavsett om klockan är 07:00. Och det är med stolthet jag kan säga att jag skulle kunna pressa in några aktiviteter ytterligare. Min hjärna går på ett helt galet högvarv med tankar, idéer och framtidsplaner i en aldrig sinande ström. 

Att tillägga - är att jag i skrivande stund verkligen upplever att jag inte bara fått Livet tillbaka. Utan även all den energi jag så innerligt saknat och trott var borta för alltid. 

Till och med min rätt energiske man, har fått sin överkvinna. Jag ägnar just nu ALL tid till allt det jag vill göra. Att ta igen de år jag inte orkat. Att ge igen för de år Inkräktaren bråkat i Kroppen. Och näringen hämtar jag ifrån kärleken till familjen. 

Veckan som kommer är dock speciell. Provtagning påbörjades i går inför stor scanning på torsdag. Det är första röntgen efter avslutad cellgiftskur. När Kroppen ska ta över och mota Inkräktaren i grind med hjälp av immunförsvar och normal celldelning. Provsvar bokat den 28 december. Samma dag som rotfyllningen. Bara att beta av allt på en gång.

Och ja.. lite pirrigt är det - men det ska fasen gå det här med!! 

Wish me luck! 

Love /Cat 

LIVING LIFE!!

50,3 kg. Dagsform - Fantastisk. Sånär som på 10 mg morfin varje morgon. Livet på andra sidan Diagnos - 16 cellgiftsbehandlingar - 100-tals provtagningar och sjukhusbesök, 2 gigantoperationer och 1 liten.. ter sig tämligen harmoniskt. 

Det är länge sedan jag skrev. Det tråkiga med det är att jag själv nästan undrat vad jag hållit på med. Det positiva är att jag hunnit med SJUKT mycket roligt och givetvis har massor att berätta. 

Jag skulle kunna berätta om hur otroligt UNDERBART det är att få äga sin Kropp igen. Att se kärlen på armarna läka, att se sig själv i spegeln, inse att jag numer har en rumpa och inte längre behöva tänka i 3-veckors cykler. Under mina cellgiftsbehandlingar var uppkopplingen den mest angenäma delen. Den mindre trevliga var att blir totalt dum i huvudet och bara orka ägna flera dagar i sträck till att stirra - nej, inte in i en vägg, men väl stirra på de dokusåpor som var Flavour of the Day. Alltså typ "Ex on the beach", "Paradise Hotel" och liknande. Totalt intelligensbefriat, totalt noll krävande och totalt - det enda som gick att genomföra på slutet. Jag försökte mig på Hollywoodfruar - men vart så utmattad att jag fick se om varje avsnitt 4 gånger då jag ALLTID somnade. SUCK. 
Tröttheten. Bristen på förmåga till koncentration och fokus. Att leva i Bubblan. Det är FANTASTISKT att vakna varje morgon och vara super-duper pigg och inte ha någon kännbar Inkräktare eller slangar som orsakar både trassel och kemisk förvirring. Och inga tider att passa för provtagning, läkarbesök eller behandling. Att också få äga sin tid. 
Tid som kan ägnas till saker jag VILL göra. Inte saker jag MÅSTE. 

Jag skulle också kunna berätta att jag agerat fotoassistent för första gången. Alltså på riktigt! Att få äran att hänga med Seth Janson på en plåtning för BODY på "Gymmet" var grymt. Den där lilla detaljen att jag där och då var uppkopplad på min sista behandling var liksom ointressant. Där och då var min hjärna redan inkörd på att detta var den sista. Den sista någonsin. Punkt. Aldrig mer! Nu är det framtid som gäller - och fler fotouppdrag. Dagen till ära träffade jag en up-coming stjärna - Linda. Vi hade en galet kul dag och väldigt mycket att prata om. Och det är inte varje dag en liten människa full med kemikalier får agera oljeinsmörjare, använda både ljuspinnar och rep som rekvisita. Blodad tand och mersmak. Plan upprättad. 

Eller - varför inte passa på att berätta om när jag och maken valde att gå på premiär. Mitt i festivalstressen. Blue Spa & Hotel på Lidingö bjöd in till en härlig dag med behandlingar, spa och middag. JAAA sa jag och NJAAAA sa maken. Inställd på hårt arbete och att först vila EFTER mässan. Väl där insåg vi hur väl vi behövde detta och lufsade runt i morgonrock, skönt sipprandes på alldeles för många glas champagne. Det hela kom av sig lite när jag skulle in på behandling. En ansiktsbehandling med galvanisk ström. Terapeuten, som för övrigt var en drillad säljare, slutade aldrig att prata. Inte förrän hon ställde frågan "..Och du är fullt frisk?".. Varvid jag... Eh...nja... njaej, kanske inte riktigt... svarade svävande på målet. Jag menar - hade det varit JAG som suttit på hennes stol hade jag ALDRIG behandlat mig. Hela jag är ju en enda stor kontraindikation. Dessutom hade jag fallit för frestelsen att göra lite andra behandlingar hos mina kollegor på kliniken efter ett låååångt år utan hår och en vandrande-pinne-look. Då har man lite "Gör-mig-sjukt-jäkla-snygg-spelar-ingen-roll-hur - behov. 

Hon - "Är du frisk, frågade jag?"
Jag - Njaeeee..... jag har egentligen cancer. 
Hon - "Egentligen?" Är du eller är du inte frisk? 
Jag - Njaaaaa - jag har haft cancer.. jag är nog cancerfri nu... 
Hon - "NOG?" Har det gått 5 år? 

Varvid jag sa att vi kanske kan "Bara-göra-lite-grann" behandling? 

Hon: "Ok.. Fast - Vad är det för blåmärken du har i pannan?"
Jag: Åh - ja just det.. Jag gjorde en liiiiten injektion där..
Hon: "När då?"
Jag: Ehhh.. Typ 4 dagar sedan? 

Någonstans där gav hon upp. Ridå. Nej - det var inte optimalt. Det slutade med att jag fick 7 minuters massage runt munnen. Inget mer. NADA. Men - vi var i alla fall på SPA. Och drack vin. Fast snyggare, nej - det blev jag inte. Möjligtvis fick jag svullna läppar. En väldigt oönskad effekt.. 


Jag har också passat på att få känna oerhörd glädje och gränslös sorg. På samma dag. Med 10 minuters mellanrum. 
En mycket älskad vännina väntar barn. Ett efterlängtad sådant. Vänninan är i chock och tror inte att det är sant utan tror att det är en krokodil därinne. Givetvis döptes The-baby-to-be till Drutten & Gena. Efter det där urgamla crazy barnprogrammet som kan skrämma vem som helst. En underbar väntan och längtan är inledd! 
En annan fin, kär vän drabbades av cancer. En smygande elak jävla hjärntumör som brett ut sig över viktiga funktionscentran i hjärnan. Operation väntar. Typ NU. Med ovissheten om den är snäll eller elak. Och vi som skulle äta kokosgröt på Urban Deli. FAN! 

Jag har ägnat sanslöst mycket Kärlek till Livet. Till min man. Till mina barn. Och känner mig både vackrare och starkare än någonsin. Snart är det dags för min andra kontroll. Den 17 december skall jag in i tunneln. För att se sanningen i vitögat. Igen. Det är så Livet kommer att se ut de nästkommande 10 åren. Jag och O förbereder oss också för att återigen sjösätta vår gemensamma bebis - Fitnessfestivalen. Nu i Stockholm 27-29 November under Fit for Life WKND. Jag kommer att stå på scenen igen för att presentera vinnarna i Guldhjärtat. 
14 månader efter Knock. Det är nästan som att gå på tå att få göra det igen. När jag gjorde det senast var det verkligen ingen självklarhet att få göra det igen. Det var ingen självklarhet att överhuvudtaget få göra någonting igen. Ever. 

Min sjukdom var vid diagnostillfället väldigt långt gången, elakartad, aggressiv och spridd med metastaser som inte var lokaliserade på ett gynnsamt sätt. Det var nära ögat. Jäkligt nära.

Just därför kommer fortsätta mitt skrivande. Det finns alltid något att berätta.
Och jodå - även detta år har valet av klänning legat högt på "Viktiga Ansträngningslistan".
OCH ny peruk kvällen till ära. Why not liksom..  

Fast numer önskar jag INTE att - This too shall pass... Jag vill aldrig att det ska ta slut.. 

I am back!

Love /Cat

INSIDE MY BOX..

Nej. Jag har inte försvunnit. Jag är i allra högsta grad närvarande. 

Men både reflektion och att ta tillbaka kontrollen över sitt Liv tar tid. 

I´ll be back before you know it!! 


Love /Cat 

EMOTIONS & SURVIVOR STRATEGIES...

2 veckor har nu gått sedan D-day. Dagen med beskedet. Den där dagen då allt skulle vända och att beskedet kunde innebära antingen Himmel eller Helvete. 

Så blev det inte. Jag är inte där än. Jag litar inte ett DUGG på att Inkräktaren ska komma krypandes med vit flagg och vifta för att visa sin reträtt och att vara besegrad. Gone. Död. Non Existing Enemy. Typ.

På något sätt blev det en märklig bubbla att hamna i. Där gratulationerna haglat och välviljan inte har några gränser. 

Men jag vet inte.. Är det så enkelt? Att man bara efter den enorma fokusraid som styrt hela min Kropp och Hjärna bara stänger den dörren och kör vidare? 

Eller är det så att det är den enklaste vägen? Både för mig och för min omgivning? 

Där har du anledningen till min tystnad och brist på uppdatering av bloggen. Jag har behövt uppdatera mina överlevnadsstrategier och bestämma mig för hur jag känner. VAD och OM jag känner. Och.. Måste man känna något och i så fall - vad är normalt?

Du som följer min resa vet att min emotionella spännvidd både är STOR och innehållsrik, men i vissa avseenden, jäkligt snäv. Någon känslomässig berg-och-dalbanetyp - det är jag INTE. Frågar du mig hur jag mår och hur allt är får du vanligtvis svaret att det är bra. Med betoning på BRA. För precis så är det. 

Precis så har det varit hela min sjukdomsperiod. Jag har inte mått speciellt dåligt, inte haft dödsångest och inte funderat eller analyserat heller. 

Jag vaknar oftast varje morgon med en skön känsla i Kroppen och ett leende på läpparna i Glädjen över att det är en NY dag. Det har jag fortsatt att göra även sedan jag fick mitt cancerfria besked, MEN - jag har isolerat mig just i tanken för att i lugn och ro få fatta besluten för framtiden. 

Missförstå mig rätt. Jag ÄLSKAR mina nära, kära och alla vänner som stöttar, peppar och som gläds för min skull. Jag är oerhört lyckligt lottad över dem jag har i min Hjärtecirkel. Vilken ENERGI ni har givit mig - och fortfarande ger. TACK!!

Den som står mig absolut närmast är O. Min mentor, soulmate och livskamrat. Vi är rörande eniga om att inte älta sjukdom. Vi kör bara på. Och nej - de handlar INTE om att trycka ned några känslor eller tankar. Vi har faktiskt skrivit både testamenten och diskuterat "Worst-case-scenario". Om något skulle hända. Fast det vi gjort är att diskutera det ifrån två håll. Det behöver ju inte vara JAG som dör först? För oss har det varit otroligt viktigt att beröra det VÄRSTA. Just i-fall-om-att.. Svårt, men nödvändigt. Så nu är vår Livsplan uppdaterad, reviderad och jäkligt spännande!

Min status just nu är BRA. Jag fick min sista cellgiftsbehandling för två veckor sedan. 
Min benmärg vill inte ha mer. Jag känner av giftet på ett helt annat sätt och blir totalt oförmögen att tänka klart i perioder. Jag har fortfarande mina morgnar. Det tar tid för Kroppen att "vakna" och jag står fortfarande på morfin. I låg dos visserligen, men ändå. 
Jag tränar hårt och äter bra, även om O tycker att jag äter precis hela tiden. Jag väger just nu 48 kg vilket för mig är fantastiskt. Den vandrande pinnen börjar inta formen av människa igen. Rumpan är tillbaka - inte som förr - men jag fyller i alla fall snart ut en stl 34. 

Det är ju först nu som jag kan planera min come-back på riktigt. Och förbereda mig för Livet utan de ständiga provtagningarna och vistelserna på SPA Radiumhemmet. DET är just nu min definition på LYCKA. 

Jag tror, då jag faktiskt inte vet, men jag TROR att nästa kontroll som sker i december, kommer bli min vändpunkt. Då har jag varit utan cellgifter 2 månader och har inga krypskyttar kvar som undsättning. Då är det JAG och mitt immunförsvar som tillsammans ska se till att den där vita flaggan från Inkräktaren blir ett statement för min framtid. Det är där min strategi kommer att ligga. Att bygga upp Kroppen exakt så som jag tror blir det bästa. Med ett Immunförsvar starkt och oigenomträngligt som Fort Knox, en ännu starkare Kropp och en mental inställning där den ödmjuka vinnarskallen regerar.

Till hjälp tar jag till mina starkaste kort; - stå på huvudet - varje dag. - Meditation för extremlåga stressnivåer och mitt kost- och träningsupplägg jag vet fungerar. 
Och ett par paljettklänningar som grädde på moset..

Nu Jäklar liksom...  


Love / Cat 

BE YOUR OWN GURU...

Jo.. jag ska villigt erkänna att jag drömde otäcka mardrömmar så här natten innan. 

Och jo.. Utan att ens tveka så rotade jag fram hela asken med de där lugnande pillren jag fått lådvis av, men tack och lov inte använt. Förrän idag. 

Två stycken. Visserligen på futtiga 5 mg styck - men man vet ju inte. En kanske inte skulle göra någon skillnad. Så det blev två. Där jag direkt efter att ha svalt den andra kom på att jag kanske kunde somna. Mitt i läkarbesöket. 

Det var idag - Torsdagen den 8 oktober vi skulle till Radiumhemmet för utvärdering av min stora scanning som gjordes för två veckor sedan. Jag har faktiskt varit riktigt bra på att förtränga det hela. Insett och tänkt att det inte är någon idé att oroa sig i förväg. 

Jag var istället HELT inställd på att rusta för det värsta. Scanningen skulle ge oss svaret på om det finns några nya tumörer eller tecken på att cellerna klustrar sig. Alltså - finns det fortfarande cancer kvar i Kroppen. 

Ja - ni fattar. Det är ju inte varje dag man ställs inför faktumet att dagen D faktiskt bara har två scenarier. 

Antingen blir det riktigt SKIT. Eller så blir det riktigt jäkla BRA. 

Därav mitt val av att starta dagen med att pillertrilla. 

Jag tror faktiskt vi alla sov riktigt dåligt. Jag, O och lilla M. Hon kom in till oss mitt i natten och kröp  ner, nära mig och fick ligga kvar till det var dags att gå upp. Ingen av oss sa någonting. M åt frukost, gjorde sig klar och gick till skolan. Jag och O hade tänkt att träna innan besöket, men kom oss liksom inte för. Jag - som fortfarande var helt blöt av svett efter att ha drömt om snabbväxande knölar hela natten. Jag vågade först inte ens känna efter men tvingade mig till att lägga händerna på magen och.. Nej, ingen knöl. Bara en extremt svettig Kropp och en sprängande huvudvärk. 

Ärligt talat så kändes hela morgonen som en enda stor bubbla. Upp, duscha och sedan iväg till Radiumhemmet. 

Vi pratade knappt med varann, jag och O, utan försökte mest fokusera på att vi haft en grymt mysig kväll dagen innan. Vår datenight med salsa och efterföljande middag på Miss Voon. Underbar mat och jag lyckades trycka i mig TRE glas vin. Inte smart. Alls. 

Förmodligen var huvudvärken en baksmälla - jag tål ingenting längre - och kanske speciellt inte inför dagen D. 

Nåväl - Efter tio minuter på plats kom hon. Onkologen jag aldrig tidigare träffat, men som skulle förmedla mitt öde. 

Väl inne på rummet gick det att ta på tystnaden tills hon bröt den och sa "Nej men - ska vi ta och titta på röntgen direkt? 

Just där och då insåg jag att jag faktiskt tagit de lugnande pillren - jag fortsatte bara stirra på henne utan att röra en min. 

"Det ser bra ut - det finns INGA spår av återväxt av tumör eller metastaser". 

Vi ska visserligen alltid ha två onkologer som uttalar sig och nu är det bara en som hunnit, men svaren brukar stämma överens - sa hon med ett stort leende. 

Ingen cancer. INGA TUMÖRER!! Men hallå - LYCKA!!!! 

Just där och då önskade jag faktiskt att jag INTE tagit de där jäkla pillren då jag bara kände en total luddig förvirring. Det gick liksom inte att ta in. Efter 3 1/2 år av besvär och stämpelkort hos olika läkare - 13 månader av 100-tals provtagningar, 15 cellgiftsbehandlingar, 1 mindre och 2 omfattande operationer där 4,7 kilo vävnad avlägsnats och en gigantisk massa dagar, timmar och minuter blev plötsligt fruset till is i form av ett enda besked. 

Du är på väg att bli frisk. FRISK. Att få äga min tid igen. Att få vara min egen Guru.. 

För just där och då. I det där ögonblicket VET jag att det som gjort mest nytta har varit mitt eget sätt att hantera det hela. Hur jag lever och äter. Hur jag tränar, fysiskt och mentalt. 

Mitt fokus, min järnvilja och mitt mantra - This too shall pass... 

Det är en lång väg kvar. Ständiga kontroller under 5 upp till 10 år i svåra fall som mitt. Många säger säkert att man inte ska ropa "hej".. Men - i MIN värld är det ju just det som är hela grejen. Att glädjas i stunden, att skapa lyckospiraler i hela Kroppen och våga njuta av varje Babystep. Jag är ju inte dum i huvudet - klart jag förstår att nästa gång kan beskedet vara ett annat. Men här och nu är det BARA detta som florerar i mina tankar och i hela min Kropp. Ingen Cancer... Ingen Inkräktare... Bara jag och min Kropp!! 

På måndag väntar min 16:e cellgiftsbehandling. För säkerhets skull. Den sista? 

Det vet jag inte.. och det spelar ingen roll. För nu är planen satt. MIN egen plan. För att bygga min och VÅR framtid. 

På riktigt. 

Love / Cat

PICTURE THIS...

Jag har sugit på den här karamellen länge. Jag köpte min första systemkamera 1986. En Minolta av okänd modell där jag för ägnade mig åt att makrofotografera humlor. Därefter plåtade jag min egen förlossning. I svartvitt för mer odramatiska bilder men nog så talande. 

Jag var tvungen då den blivande barnafadern var så känslig att han först snodde lustgasen och var HELT borta. För att sedan inte riktigt klara av att hålla kamera och klippa navelsträng. Så - då tog jag helt enkelt saken - dvs kameran, i egna händer. 

Att fota min nyfödda son blev början till ett intresse för att se världen ur andra ögon. Notera att detta är 30 år sedan så mycket vatten har runnit under broarna. Och jag köpte ingen ny kamera efter den där Minoltan. Efter en intensiv partyresa med väninnorna något år senare kom det grogg och sand i kameran (sa de när jag lämnade in den på service) så då dog intresset lite grann. Ända tills nu. Jag tog upp mitt fotande igen för 5-6 år sedan, men lite på halvfart. Det blev mest bilder på familj och vänner, vid resor och ja, ni vet lite sisådär. Mest för att det var kul att få lite roligare bilder än vad mobilkameran ger. 

För ett år sedan, ungefär 3 månader efter att jag fick min diagnos bestämde jag mig.

Jag menar.. HUR många gånger skjuter man upp saker man vill och önskar till SEN? 

Det där jäkla SEN kommer aldrig. Det finns inte ett bättre tillfälle än NU. Eller hur? 

Tänker du på någon - RING! Är du sugen på något - KÖP eller ÄT! Längtar du till solen - Jamen boka den där resan då - typ NU! 

Så jag gick och köpte mig den bästa kameran som finns med 4 objektiv. Punkt, 

Behöver jag säga att försäljaren i kamerabutiken var rätt nöjd med sin dag? 

Och jag - lika nöjd med det jag kom hem med. Det första jag gjorde var att fota mig själv. Igen. Fast denna gång i olika situationer och stadier av min sjukdom. Från början, när jag bestämde mig för att skriva, var det lika naturligt att ta bilder. En fotografvän påbörjade projektet men jag kände snabbt att jag vill mer och ville annat. Dessutom är det rätt tidskrävande att fota någon annan på beställning. Desto mer jag använder kameran, desto mer känner jag vad jag vill göra med den. Och ska jag göra något ska jag göra det ordentligt. Därav ett av mina andra stämpelkort - på Fotografiska. Här är 100 besök bara givande och utvecklande och jag har ägnat en del tid här på kurser eller för att studera fantastiska fotografers utställningar. 

Att fotografera är för mig att dels dokumentera speciella personer, tillfällen eller saker.

Men det är också att JUST det tillfället jag trycker av - kommer aldrig igen. 

Man fryser tiden. Jag vill frysa tid med minutiös precision. Ta de perfekta bilderna. DET kräver tålamod och övning. I massor. Just nu har jag inte den tiden - men jag lägger grunden genom att lära mig allt. 

Jag har två nya spännande upptåg som väntar. Dels en kurs i porträttfoto - på Fotografiska såklart. 

MEN sedan ska jag få vara Prao - vid snart 53 års ålder ska jag hänga med en god vän, tillika riktigt grym fotograf, under några plåtningar. I studio och på location och praktisera. Sug på den liksom! 

På tisdag smäller det - är som ett barn inför julafton och hoppas att jag inte tjatar ihjäl stackars Seth med mina frågor och min nyfikenhet. 

Jag lovar - rapport kommer. Men jag tänker INTE berätta vad mitt eget mål är. Inte än. 

Jag kan bara säga att det är inte något vanligt eller väntat. Så några naturbilder på solnedgångar, det får du inte se i min portfolio. 

Eller - Jo, kanske.. När jag fotar utsikten från vår terass på Mallis. 

Love /Cat 

EVALUATION HOUR..

Just nu står jag i ett vägskäl. Förmodligen det viktigaste vägskälet någonsin. Och det är inte ens jag som väljer vilken väg jag ska ta. 
Jag får snällt invänta och se om universum väljer höger eller vänster. 

Den senaste tiden har varit oerhört rörig. Det är svårt, faktiskt nästintill omöjligt, att hitta rätt fokus. Eller att hitta ett fokus över huvud taget. 

Är jag under behandling eller har jag påbörjat min resa mot ett liv som frisk? 

Det blev ett märkligt scenario då jag samma vecka laddade på min 15 cellgiftsbehandling och samtidigt var inbokad på den första kontrollen - den som kommer skapa det första kapitlet i nästa del av min resa. Den resan kommer att vara under 5 år där jag de första 2 åren ska scannas var tredje månad. Därefter var sjätte månad. Det är först efter 5 år utan spår av Inkräktarminioner som man anses som frisk. 

Helt sjukt egentligen - jag tycker givetvis att man bör kontrolleras och följa upp Kroppen så man kan sätta in åtgärder om Inkräktaren gömt sig i någon kroppslig liten håla. Men inte fasen gillar jag att man går under benämningen sjuk? 

I det vårdsamhälle vi lever i finns bara två alternativ. Frisk eller inte. Punkt. 

Jag anser mig i allra högsta grad frisk och har som mål att fortsatt leva Livet All-in & Fullt-ut. Varenda jäkla dag. 

När jag blickar tillbaka på året som gått, känner jag fortfarande så starkt, att jag inte skulle velat vara utan denna resa. Jag önskar kanske bara att vi människor, och tydligen även jag, inte ska behöva en käftsmäll för att förstå essenserna i livet. Alltså det som är viktigt. Viktigt på RIKTIGT och framförallt - vad är viktigt för MIG.

När jag nu satt där i väntrummet, drickandes mitt vatten timmen före scanningen, kände jag att jag bara ville ha det hela överstökat. Mest för att jag inte var riktigt förberedd och inte haft något fokus alls. Mentalt är jag redan igenom de svåra kapitlen och lätt kantstött vill jag bara gå framåt, vidare, uppåt och för varje dag - ha mitt mantra och fokus inriktat på helt andra saker än cancer och sjukdom. Jag laddar för fullt för den andra, härliga halvlek som väntar. Med salsa, fotografering, spanska och ekologisk hudvård. Till att börja med.

Torsdagen den 8 oktober blir en bra dag. En helt jäkla fantastisk dag. För den ska gå MIN väg, eller hur? 

Inkräktaren borde väl ha fattat vid det här laget.. 

Love / Cat

JUST AN ORDINARY CHEMODAY..

För den 15 gången var det dags att återigen upprepa proceduren. Den senaste tiden har inte vägen varit spikrak - trots min rutin på detta. Provsvar som inte hållit måttet, avbokade tider och en lätt förvirring om var i processen jag faktiskt befinner mig. 

Det kanske blir så - efter att ha levt i mer än ett år i centrumet av en intensiv krigszon är det förmodligen mer regel än undantag att vara lite virrigare än vanligt. 

Det jag däremot märkt är att jag utvecklat en vana - eller egentligen - ett beteendemönster jag känner igen från förr. 

Så fort något eller någon begränsar mig, är Hjärnan där och stökar fram alternativa lösningar. Jag bara ÄR sån. Har jag förstått. Oftast kan jag le åt mig själv i efterhand..

Du som följer mig, har förstått att jag alltid har en önskan om att vara över-effektiv. Alltså sådär så det nästan blir löjligt. Att alltid hitta nya möjligheter till multitaskning. Inte bara när det gäller jobb utan i de flesta situationer. 

Jag kommer ihåg när jag gick på diet inför tävling. Jag har en enorm disciplin och har inga som helst problem med att slaviskt följa denna, och njuter av att se formen slipas fram för att nå mina uppsatta mål. Och det kan ju vara bra. 
Jag har verkligen haft användning av min mentala förmåga, min envishet och mitt stabila psyke under den här perioden och levt mitt Liv i "kampen mot cancer" med en vinnande strategi och målmedvetenhet. 

Fast - sen är det ju det där med vad som händer samtidigt. Under mina dietperioder poppade det alltid upp en massa roliga idéer, tankar och recept jag var tvungen att prova. Matlagning, bakning och att sylta och safta blev inslag i Livet jag inte kunde vara utan. För att inte tala om den strida ström vänner som mer eller mindre tvångsinbjöds för att smaka. En del kallar det  säkert en ätstörning eller liknande och visst - det kanske det var. 

Det är bara en människa som lever med begränsningar som förstår känslan av att spränga sina egna gränser. Allt för att lära och utvecklas. Nu var det ju inte direkt så att någon tvingade mig till att tävla. Eller någon som bestämde att jag aldrig mer skulle få äta en kanelbulle eller en gigantisk 3-vånings pannkakstårta (jodå - jag gjorde sådana med). 

Kontentan av det jag vill förmedla är att man är väl aldrig så sugen på något som just vid de där tillfällena när man inte får/ska/borde/har-en-annan-plan? 

Eller som i mitt fall när jag är uppkopplad på cellgifter - DÅ hittar jag alltid de snyggaste kläderna. När det är som mest omöjligt att prova. Och det är DÄR mitt mönster kommer in. HUR löser man det omöjliga... 

Då jag nu känner mig starkare och piggare än på länge letar jag nya möjligheter (såklart) till att förbättra Kroppens status ännu mer. Jag springer så ofta jag kan för att förbättra min kondition. Inte så långt och egentligen bara med ett enda mål - och det är att inte tröttna. Jag beslutade mig för att springa upp till Radiumhemmet inför behandlingen. Det tar ca 30 minuter hemifrån och blev en bra distans att lägga under pinnfötterna. Tyckte jag. 

Väl framme på plats och uppropad, frågade ju givetvis min sköterska om jag varit sen och stressat dit, då svetten rann längs med Kroppen. 

Nej då, svarade jag - jag sprang hit. Jag antar att jag inte bör springa hem också, fortsätter jag kvittra - intet ont anande. Behöver jag säga att en språngmarsch rakt in på behandlingsavdelningen inte gick obemärkt förbi. Jag lärde mig att det finns vissa oskrivna regler och att vara prutthurtig ingår INTE i seder och bruk. Med stor misstänksamhet kontrollerade sköterskan mina personuppgifter och satte tveksamt dit gigantnålen i min port. 

Och vis av erfarenheten valde jag att inte gå in något utlägg om motionens fantastiska värld när man är sjuk. Istället valde jag på att fokusera på hur jag skulle ta mig hem. Efter min 11-åriga dotters totala brist på kontroll av sina SL kort, var även alla mina kort med "åk" förbrukade, efter att hon lånat dem, så jag valde att gå hem. Med betoning på att GÅ. 

I med headsetet, på med Rammstein (jo, fortfarande en favorit) och NÄSTAN hemma kommer jag på den absolut briljanta idén om att stanna till i Västermalmsgallerian. Och vad händer där... JO - höstkollektionerna har anlänt. Och jag - jag hemfaller till lustan att gå in i butik efter butik. Och inse att jag förmodligen inte kan leva utan ett enda plagg. 

Nu är det ju så att när man är uppkopplad på cellgifter har man; 
a) en LÅNG nål intryck i venporten som är tejpad hårt för att sitta kvar. 
b) man har restriktioner - vad du än gör - fastna inte med slangen.. 
c) vänster arm är omöjlig att röra annat än i små kontrollerade rörelser. Bh-bandet bör helst inte ens ligga i kontakt med huden på den sidan
d) slangen leder till en stor behållare där själva giftet ligger som bärs i en väska på magen. 

Det är här mönstret tar vid. Just denna dag, vid denna promenad hem, hittar jag den mest fantastiska BH i smaragdgrönt på rea. I min storlek. Ett exemplar kvar. Ingen bytesrätt. 

Jodå - klart jag ska testa. Men nöjer mig med att krångla på mig den högra kupan och intala mig själv att den sitter. Som smäck. Klart jag köper. Den och tillhörande trosor och börjar maniskt dra i två BH-ar till som jag TROR kommer sitta minst lika bra. 

I nästa butik hittar jag svaret på mina drömmar. 2 tröjor och två magiska klänningar. Samtliga väldigt tighta. Och med polokrage. Ja - du fattar. Polokrage?? Klart jag ska prova. Det är nu problemet börjar. Headseatet sitter på plats. Likaså den långa slang som är fästad i nålen. Du vet den där som sitter fast. I mig. 

Notera att jag även bär peruk. Jag är inne i en sådan period igen. Så när lustan tar över och jag intar provhytten spårar det givetvis ur. Det svåra är inte att komma IN i kläderna. Det är att komma ur. Så när telefonen ringer och jag svarar, samtidigt som jag ska trassla mig ur allt blir kaoset totalt. Cellgiftslangar och telefonsladdar fastnar totalt i peruken och allt bara låser sig i ett enda sammelsurium. Jag inser att jag måste se helt galen ut. Som ett scenario ifrån Absolutely Fabulous. Minus Fabulous. Samtidigt som peruken faller till golvet likt en golvmopp. 

Väl ute ur röran, rafsar jag snabbt ihop mig, köper samtliga plagg och går hem. Två morfintabletter och ett glas vin senare sitter jag och stirrar på mina påsar och hoppas att kläderna ska funka. Så typiskt mig. 

Vi pratar om att vänta en dag. EN DAG! Det är det som är mitt mönster. Dagen efter då jag blir bortkopplad från slangarna är shoppinglustan totalt obefintlig. Precis som min ödesdigra bak- och matorgie vägrade infinna sig när jag slutat dieta. 

End of story liksom. Man vill alltid ha det ouppnåeliga och omöjliga. I alla fall jag. 
Och i alla fall där och då. Just nu måste jag ändå säga att varken bullar eller polotröjor står överst på listan. 

Nu inväntar jag min omvärldskontroll. Dagen D för min första scanning för att se om cancern håller sig borta. Den kan jäklar ingen BH ta udden av. Helt ärligt alltså. 

Jag tror jag håller tummarna istället..


Love / Cat 

LATINO CRAVINGS..

Alltså - våra onsdagar är magiska! Vi går nu andra terminen på Salsakurs och vi är inte direkt ensamma om att vilja vara där. Kursen är HELT fullbokad och det är lika många män som kvinnor. 

Dansglädjen är total och vår lärare rolig, proffsig och oerhört pedagogisk. 

Dessutom ger det relationen en ny dimension att dansa tillsammans. Jag menar att dansa på riktigt - i en nära, rytmisk sensuell dans där mannen för och kvinnan följer. Att lära sig stegen, att förstå turerna och få njuta av skön musik där Kroppen släpper loss helt. Jag är helt övertygad om att glädjen, alla skratt och njutningen som rusar i Kroppen under lektionerna, bidrar starkt till att jag snabbare blir frisk. Det skapar ett långvarigt, svängigt salsaeko i mina celler och blodkärl..

"Do more of what makes you happy"

Förra terminen blev ju lite si och så, då jag for in och ut på sjukhus med operationer och cellgifter, och den sista lektionen tvingade jag mig själv att gå på, trots ett operationsärr som spände och rörligheten i min vandrande pinnekropp var minst sagt begränsad. 

Nu är jag helt inne på även detta som en framtida karriär! Och när jag gör något, gör jag det ordentligt. Just nu surfar jag runt på rätt suspekta websidor som saluför latino equipment. 

Skor i siden med mockasulor för rätt feeling i svängarna, klänningar med paljetter och fransar och mitt absolut största problem just nu är vilken färg jag ska välja. 

När jag är inne på sidorna blir jag helt tagen av alla vackra tillbehör och är nästan inne på samba som danskarriär nr två. Fatta att få ha en sån där gigantisk glittrig fjäderkreation på huvudet och rulla på höfterna a la Brazil. Well... vid närmare eftertanke kanske just den karriären får vänta. Risken är stor att jag mer kommer se ut som en cirkushäst..

Så - mina latinska begär stannar vid dessa charlstonliknande kreationer. Enkla, vackra och skitroliga att dansa i då alla fransar står rätt ut när man snurrar. Love it!! 

Och ja.. på min nivå i kunskap är jag rätt ensam om utstyrsel. Men för mig är det halva grejen. All-in liksom. 

O - älskar det. Dansen, våra onsdagar och även min vurm för utsvävningar.. Nu har jag förvisso inte riktigt introducerat klänningen på kursen. Än. Och inte köpt dansskor till honom heller. Än. 

Men mina skor har snurrat många, många varv - de jag har just nu är svarta, höga och glittriga. Det är lika bra att lära sig dansa snyggt på en gång istället för att börja med gympaskor (vilket jag provat - helt omöjlig uppgift) tycker jag i alla fall. 

Om du har en kväll över och verkligen vill göra något extra med din man/fru/partner - DANSA. Boka en kurs och TA på varann. Njut av en date night och bli Latino Lovers för några timmar.

It is so worth it! Och vem vet - det KAN ju bli ett beroende.. 

Love / Cat 

Love / Cat 

STAY FOCUSED - THINK POSITIVE..

Efter härliga fester och Bröllopsdagar blev det dags att se sanningen i vitögat igen. 

Men det är väl så här Livet ska vara? Ömsom vin och ömsom vatten. 

Planen var att jag skulle träffa min favoritläkare Måndagen den 14 September. Med målsättningen att alla prover skulle vara på min sida och cellgifterna hamna i mitt system dagen efter. Nyfikenheten var också stor på om mina vävnadsprover kommit tillbaka från analysen.

Det hela började dock inte så bra. Jag hade först fått en läkartid och en behandlingstid. Dessa ändrades med anledningen att man dels ville byta läkare och dels ville ha bättre marginal så mina blodprover skulle hinna fram. Det fungerar nämligen såhär. 

Jag får cellgifter var tredje vecka. Inför behandling måste jag ta blodprov för att se att mina vita blodkroppar, mitt hb och mina levervärden klarar av den kemiska belastningen. Framförallt mina vita blodkroppar. De är de som bygger mitt immunförsvar och som produceras i benmärgen. Jag minns den där fruktansvärda smärtan i ryggen som om det vore igår - den där smärtan jag fick som biverkning i samband med de första cellgifterna. 
Därefter måste jag träffa en läkare som beslutar mitt öde - behandling eller inte. 

Att ha cancer och få cellgifter blir lite samma sak som att ha HIV. Immunförsvaret blir din största fiende. Det är just immunförsvaret som är så viktigt i hanteringen av alla sjukdomar - i mitt fall blir jag så känslig för infektioner att jag kan drabbas av livshotande tillstånd bara för att Kroppen inte mäktar med. Det som under normala omständigheter är en walk-in-the-park.

Benmärgen är känslig. Och otroligt förunderlig som orkar. 

Och det var ju just det.. Min Kropp orkar inte. Inte enligt proverna. Suck! 

Du som följer mig och läser VET att om det är någonting jag har svårt för så är det när det inte går enligt plan. Nu pratar vi Kroppens tillfrisknandeplan. 

Allt annat kan jag med kärleksfulla ögon ta med en nypa salt och stor flexibilitet. 

Tanken är att jag nu ska stå i slutet av tunneln - och se ljuset. Det är min sista behandling där jag och Kroppen sedan ska slussas ut i verkligheten igen. Med kontroller via scanning var tredje månad som enda påminnelse av det senaste årets merry-go-round.

Det har inte riktigt blivit som planerat och mina behandlingar har blivit små lösryckta attacker på eventuella kvarvarande Inkräktargäster. 
Lite som att skjuta knallpulver när man ska invadera en krigszon och möta yrkesmördare.

Besöket med Elisabeth var bra. Om man nu kan kalla ett besök hos onkologen på Radiumhemmet för BRA? Hon är rak, tydlig och det är inga konstigheter liksom. Jag får alltid kopia på mina prover och denna gång även på den stora, omfattande analysen av mina vävnader. I min hand fick jag en avhandling på rätt många sidor.

Att se summeringen av vad som lämnat min Kropp kändes rätt märklig. 

Höger leverlob vägde 927 gram, livmodern vägde 750 gram, tarmarna som togs bort gissar jag vägde ca 1,5 kilo - precis som min tumör gjorde. Sammanräknat blir det nästan 4,7 kilo!!

Inte så konstigt att jag känner mig tom därinne.. Det mesta visade också att det var cancer, det enda som egentligen var oklart var just var det kom ifrån. Precis den informationen jag verkligen velat ha! Nåväl - det sista är inte sagt där.. 

Mina provsvar talade dock sitt eget språk. Kaos. Min läkare ordinerade ny provtagning där och då. Och menade på att hon fick anpassa dosen (läs sänka). 
Nya prover - nytt kaos. Ingen behandling förrän om tre veckor. TRE VECKOR? Notera då att jag blivit utan i 6 veckor. Man kan lugnt säga att min planerade After-Burner efter mina operationer skitit sig rejält. 

Så nu är jag satt i karantän. Med några enkla grundregler. Träffa ingen i onödan. Ta inte i någon och se för fasen till att inte bli sjuk. Punkt. 

Och mitt i allt detta råder en oenighet på Radiumhemmet om min framtida resa. Jag blev således uppringd igen i fredags med nya besked. Behandling bokad till måndag. Boom. 
Nya prover bör således tas typ nyss. Boom. Med projektilhastighet sladdade jag in på Vårdcentralen och fyllde rören ungefär samtidigt som den elektroniska remissen ramlade in i datorn. KaBoom!

I stunder som dessa - behöver jag säga att en positiv inställning, ett gott humör och ett gigantiskt tålamod är på sin plats? 

Nu håller vi tummarna. För att den kemiska dödsstöten inträffar och att den träffar så bra att det är min sista behandling. Och - att min planerade scanning den 23 september bara blir en stor blank röntgenplåt. 

För jag - jag har fullt upp med att fokusera på Kärlek, salsa och lägenhetsletande. Det känns som om det är dags för Love, Peace & Understanding... 

Sug på den, Inkräktarjäkel... 


Love / Cat