The Story..

"Att helt plötsligt stå inför situationen att behöva ändra kurs i Livet gjorde att jag valt att skriva. Att få dela med mig av min berättelse kan ge kunskap till andra för att skapa förståelse för hur det är att leva med en tuff diagnos. Dela gärna med dig till någon du tror behöver läsa, eller ta del av mina ord själv. Ingen vet hur morgondagen ser ut"... Carpe Diem! Du öppnar första kapitlet i storyn Lördagen 6 September 2014..

måndag 6 oktober 2014

THERE IS NO TOMORROW...




En sak som jag lärt mig av O, är att man aldrig ska skjuta upp saker. Ofta gör man det - det  där jobbiga telefonsamtalet, eller räkningar man ska betala eller vissa saker som man-kan-göra-sen-när-man-har-bättre-om-tid-typ-imorgon-eller-nästa-vecka... Eller rättare sagt. JAG kan vara duktig på det. Jag har ju så himla mycket som är så mycket roligare att göra jämt!! En sådan där split-vision-multifunktionell-personlighet... det är jag i ett nötskal.

Vad är det man väntar på? Man har inte MER tid, eller mer pengar på kontot i morgon eller veckan därpå utan faktiskt precis tvärtom. All den tid man lägger ned på framskjutandet är viktig tid man kan göra annat på. 
Just DO it liksom. Vad det än är som ska göras. Fundera inte så länge och så mycket..

Att leva som jag gör nu påverkar mina beslut än mer. Jag har inte tid att INTE vara effektiv i mina beslut. Jag tror aldrig jag varit så fokuserad som jag är nu. Fokuserad på mina mål. Fokuserad på att vara i nuet. I stunden. Det är otroligt njutningsfyllt att hänga en eftermiddag med Molly och verkligen se henne. SE henne och inte samtidigt planera för nästa aktivitet. 

Samma sak med O. Vår tid är så kvalitativ. Vi spiller inte en sekund. Vi lever tillsammans så mycket som det bara går och njuter av allt vi har. Här och NU. 

Varje kväll gör jag en agenda för morgondagen. Och följer den slaviskt. Har jag inte planerat in samtal med någon som ringer så svarar jag inte. Helt enkelt. 

Jag planerar bara saker jag vill göra. Inte saker jag måste. Nu räknar jag inte in arbete och praktiska ting som matplanering och annat. Jag gör det istället till något jag älskar och formar det till det bästa. Att i huvudet omformatera ett måste till ett vill.

Egentligen ska det ju vara så här jämt. Inte bli en effekt av att få en diagnos som påverkar hur man tänker. Att ta vara på den där tiden som passerar, de där stunderna man missar, all tid vi ägna åt negativa saker och stress.. Det är ju LIVET som dansar förbi och vill ju inget hellre än att man tar ut svängarna och dansar tillsammans.. 

Just nu prioriterar jag att göra det jag vill. Det som skapar en feel-good känsla. Det är en märklig men häftig känsla att besluta sig för att släppa taget - jag har aldrig särskilt svårt att bestämma men jag har ibland skjutit upp saker. Kanske prioriterat fel. Nu är känslan för vad jag vill och gör väldigt ren, naken och direkt. Jag säger vad jag tycker och undviker att skjuta upp någonting. Det är otroligt skönt att ha rent hus i sina åtaganden, i mailskörden och i det dagliga livet. Faktiskt. Lite av en okontrollerad impulsivitet fast under kontroll ändå. 

Jag önskar jag hade gjort det tidigare.. Lived like there is no tomorrow.. 

Love / Cat


Inga kommentarer:

Bloggarkiv