KARMA CHAMELEON..

Nöjd och tacksam över att behandlingen gått bra utan några direkta biverkningar. Nu håller jag tummarna för att de nästkommande dagarna blir ännu bättre. Helgen bjuder på härligt umgänge med underbara vänner och ett riktigt roligt bröllop! 

Under tiden roar jag mig med att vara kameleont och dagens look blev såhär..

Why not, liksom.. 

Love /Cat

AND THE WINNER IS...

Det är egentligen helt SJUKT att man kan bli så lycklig över att få den optimala dosen av gift insprutad i Kroppen. 

Livets proportioner blir helt plötsligt bara baserade på en enda sak - överlevnad. 

Eller nej - flera saker. Överlevnad, att ha jäkligt roligt och skratta varje dag och slösa massor av Kärlek på Livet och min familj. 

När jag vaknade på morgonen var min första tanke att låta bli att ta mina läkemedel som förbereder mig inför cellgifterna. Det är en hög dos cortison och en lika hög dos som hjälper mot illamående. Det tog 5 sekunder så stirrade jag på mig själv i spegeln och undrade "Hur tänkte jag där?". Klart jag ska utgå ifrån att behandlingen blir av - fattas bara annat. En snabb koll av vikten gav sanningen - 44 kilo.. 

Veckan som gått har gått bra, utan några direkta tankar och funderingar på Kroppens status. Jag har gjort allt som står i min makt för att vila, tanka energi, träna och boosta immunförsvaret. Jag har BARA gjort roliga saker och undviker alla stressmoment (jodå - det går, men det krävs att alla i familjen är involverade och förstår att jag inte lider av lättja och egotrippar..) Min familj är helt underbar. De ställer upp, avlastar, skämmer bort - både med massor av Kärlek, men även med tålamod av guld. Det går inte en dag utan att jag ägnar dem Kärlek och feedback över hur otroligt värdefullt det är. Vår redan starka sammanhållning är starkare än någonsin, och jag är övertygad om att det beror på att vi dels lever i mesta möjliga mån, så vanligt som möjligt. Men lika viktigt är att prata med varann, vara lyhörd och att alltid ha VARANDRAS bästa som mål. Allt kretsar ju inte bara kring mig. För mig är det oerhört viktigt att veta att min man och våra barn mår bra och inte sitter och håller på några känslor eller rädslor de inte vill eller vågar prata om. Var sak har förvisso sin tid, men vi är väldigt öppna om både glädje och sorg. 

Barnen får följa med till sjukhuset om de vill, men måste absolut inte. Igår bar färden av till Radiumhemmet där målet var behandling, givetvis - men även en skön lunch tillsammans låg på agendan. Lite belöningstänk, typ. 

1 1/2 timme före utsatt tid bänkade vi oss i väntrummet till provtagningslabbet. Jag är långt ifrån stickrädd och definitivt inte smärtkänslig, men nu för tiden drar jag mig lite för dessa små stick som blivit så avgörande för att berätta min story. Idag träffade jag Adam. 
Adam är GRYM på att sticka, han älskar mina kärl (som förmodligen är en våt dröm för alla som jobbar med detta) Det bara GÅR inte att missa, kärlen skapar nog mer beslutsångest över vilket som ska väljas. 

Adam och jag slöt en pakt idag, att när han jobbar, ställer jag mig i en egen Adam-kö. 

Allt för att skapa feel-good känsla kring mitt andra hem. Jag tror att den där jäkla Norma Bates traumatiserade mig - ni vet hon den där.. "Jag ska ta blooooood" människan på Huddinge sjukhus. 

Efter omplåstring åt vi och gick sedan till Giftcentralen. Och - BOOOOM!! Jag blir hämtad och fick accept på att få min kur. Då jag är obotligt nyfiken bad jag om utskrift på provresultaten samt sammansättningen av cellgifterna. Skulle jag få samma dos denna gång? 

Men icke. Beslutet blev 90% av normaldos. Hjärnan malde igång direkt - Gilla läget.. Med tanke på att jag väger så lite SAMT att jag inte har växande tumörer kvar så kändes det fair enough. 

Det som är lite oroväckande är att min värden fortfarande ligger lågt. Snäppet under acceptansnivå. Jag är oerhört tacksam över att få behandling trots detta - och jag frågade inte vad som hänt om det inte varit möjligt heller. Det är bättre att ta det som det kommer för att slippa slösa onödig energi.

Jag fortsätter som jag planerat. Snäppa upp renhetsgraden i Kroppen, se till att jobba vidare på immunförsvarsstärkande åtgärder och inte tillföra några som helst kemikalier i Kroppen utom det som är nödvändigt (läs mediciner).

Idag har vi vänner på besök och jag och tjejerna ska plocka färska bär. 

Bild: Organicmakers

Och jodå - hudvårdslabbet är öppet och verksamheten frodas. Idag skapas handgjorda ekologiska tvålar med lavendel från trädgården och vårdande cerat med ringblomma och sheasmör. 

It feels good to be me.. 

Love /Cat 

PATIENCE...

Plötsligt hände det där jag fasat för. I alla fall funderat på hur det skulle kännas om det någon gång skulle hända. 

Min kropp satte stopp. 

Det otäcka är att det skett helt utan förvarning (nåja) och inte alls blev som jag trott. 
Inför min tolfte cellgiftsbehandling var mina värden alldeles för låga så hela behandlingen fick ställas in. De vita blodkropparna som reglerar mitt immunförsvar var under acceptansnivå. Immunförsvaret behövs i allra högsta grad för att bekämpa sjukdomen och för att hålla kroppen intakt emot infektioner bl a. Jag trodde i min enfald att jag skulle märka av ett sådant tillstånd mycket mer. Men icke..

Jag har alltid haft ett otroligt bra immunförsvar, är sällan eller aldrig sjuk och hittills under min resa har mina värden legat mycket bra. Precis som alla andra värden. Ända tills nu. 

Den första reaktionen när sköterskan sa stopp var givetvis chock. Precis som tidigare är jag oerhört fokuserad på att följa min plan och efter alla operationer och ingrepp är planen att få 4-6 behandlingar med 3 veckors mellanrum. Allt för att ta död på Inkräktarens efterskalv i Kroppens alla skrymslen och vrår. 

Jag borde kanske anat att det skulle innebära någon form av efterverkning efter den mastodontdos cellgifter jag fick för tre veckor sedan. Den där gången när jag nästan mörkade min vikt för att slippa gå ner i dos. Tack vare en lätt virrig onkolog fick jag min vilja igenom och utsatte Kroppen för en kemisk resa som hette duga. 

Och fick bita i det sura äpplet av att Kroppen var helt utslagen i flera dagar. Som det givetvis var värt. Tyckte jag då. 

Jag var HELT inställd på exakt samma sak denna gång. ALLT för att ta död på den Jäkeln. Istället fick jag åka hem i ogjort ärende och fundera på hur jag skulle tackla sanningen. Med en ny tid bokad om en vecka. En vecka är jäkligt lång tid när man är mitt upp i en förintelse. Det är som att ligga i en skyttegrav utan ammunition och vänta på att någon ska ha vägarna förbi och fylla på lagret. 

Efter att ha gråtit en skvätt och vridit och vänt på alternativen, insåg jag att hur irriterande det än är och hur ARG jag än blir så leder det absolut ingenstans. Min Kropp behöver vila ett par dagar till för att värja sig inför fighten som väntar. Hur mycket jag än skulle tjata och be får jag ingen behandling i alla fall. Sä är det med det. 

Så denna vecka blev min uppgift att träna på mitt tålamod. Då jag är en extremt driven och envis person som gärna ser att jag får som jag vill, är detta oerhört prövande. Men det måste ju gå det med. 

Det som ställer till det lite extra är att vi har en resa inbokad. En resa som var minutiöst inplanerad efter min behandlingar. En resa med sol, bad och njutning med våra tjejer som är så efterlängtad. Nu skiter sig alltihop och behandlingsplanen måste justeras. 

Det blir en déjà-vu av känslan jag hade när jag fick min behandling inställd i vintras. Denna gång var det en av onkologerna som fick hjärnsläpp och ansåg att vi kunde avvakta behandling. Det blev för en förödande konsekvens då Inkräktaren växte till sig tack vare vapenvilan. 

Den är den känslan jag hantera nu. Nu finns ju inte Inkräktaren kvar men om du var jag skulle du också ta det säkra före det osäkra. 

Just nu är jag helt fokuserad på min kreativitet. Det fotas som aldrig förr och laboreras i mitt ekologiska hudvårdskök. Denna vecka har jag provat säkert fem saltpeelingar och har världens mjukaste hud som doftar härligt av ros ena dagen och choklad den andra. På måndag anländer ytterligare komponenter som kommer resultera i rengöringar och cremer. Galet kul och spännande!

Och ja, just det. Jag ropade in en helt sagolik rokokosoffa på Auktionsverket häromdagen som nu pryder sin plats i Paradiset. Bara för att..

Så jag är inte direkt sysslolös här i mitt Base Camp. Dagarna och tiden räcker aldrig till. 

Jag borde egentligen isolera mig och inte träffa folk som det är just nu. Vilket är sorgligt då jag precis börjat ta upp den sociala tråden igen. Så jag kombinerar umgänge så mycket jag orkar och har lust med Pau de Arco thé i mängder och frossar i färska grönsaker och bär blandat med Chaga och vitamincocktails. Allt ekologiskt och oftast från den egna odlingen.  Jag tar även tillskott som Schizandra (är adaptogen och ökar interleukin nivåerna, och stärker immunförsvaret genom att stimulera makrofagerna och granulocyterna) ) och lakritsrot (större binjurarna), glutamin och probiotika mixas med vetegräs och spirulina. Denna vecka gör att jag blir grönskimrande den med, fast av en annan anledning. 

Och nej, jag har inte gått upp speciellt mycket i vikt. Något kilo kanske. Så målet är att inför nästa behandling braka på igen. Varför inte liksom? Hellre en bazooka var 4:e vecka istället för ett pistolskott var 3:e. 

Och man KAN säkert vistas i andra länder som lätt grönskimrande - en sak är i alla fall säker - det kommer INTE att regna..

Love /Cat

AS TIME GOES BY..

Dagarna går och jag närmar mig en status som känns överkomlig. Till och med i situationer som denna, hittar man rutiner, lär känna sin kropp på nytt och finner sig i förändrade vanor. Det går inte en dag utan att jag är tacksam över min medfödda flexibilitet - att aldrig se tillbaka utan att alltid blicka framåt. Att leva i nuet.

Om man någonsin skulle vackla, ser mina läkare till att hålla mig sysselsatt. Med återbesök och provtagningar och lite Spa Radiumhemmet ovanpå det. 

Nu är nästa mål den ack så viktiga kontrollen i September. Tre månader efter den senaste operationen ska det ske. Då är det dags för Datortomografisk undersökning, vilka kommer ske tätt de första åren.

Detta för att avgöra om Inkräktaren rymt fältet.. Eller inte. 

Jag fick frågan av en vän igår, om jag under denna period någon gång brutit ihop? Om jag varit rädd, orolig och känt mig maktlös inför faktum att jag är svårt sjuk. Svaret på frågan blev Nej. Och det är faktiskt precis så det är. 

Jag tror att det hela faktiskt beror på att jag inte känner mig ett dugg sjuk. Alls. 

Jag har lärt mig att ta vara på varenda minut, älska situationen som den är, trots gam-look, totalt missanpassad i alla kläder, svintohår och ständigt blossande herpesutslag. 

JAG känner mig inte ett dugg stressad, men tydligen gör Kroppen det. Det enda som gör mig sjukt irriterad, är alla mediciner i tid och otid som måste in i systemet. 

Det är magsårspiller, illamåendepiller, antivirala piller, smärtstillande piller, cortisonpiller. Jag är så tacksam att jag numera slipper mina dagliga sprutor med Fragmin - för att undvika blodproppar efter stora operationer. Lägg dessutom till Movicol, för att undvika förstoppning vilket mina morfinpiller orsakar. Ja, då är vi uppe i en dagsranson på ett halvt Apotek. Och en total moment 22 feeling. 

Idag gjorde jag faktiskt en utrensning för att lämna tillbaka hälften av alla märkliga smärtlindrande piller, några kom aldrig till användning då jag vägrar peta i mig mer än nödvändigt. På gott och på ont. 

Till detta läggs Kroppens egen utrensning vilket gör att jag svettas galet på nätterna och luktar som ett mindre kärnkraftsverk. Varje dag. Suck! 

Därför känns det som en bra idé att tillverka lite egen hudvård och botanisera i fina ekologiska oljor och väldoftande droppar och åtminstone vara naturlig på utsidan. Jag har klarat mig fint när det gäller hudkvalitet och andra suspekta biverkningar från cellgifterna, men laborerar inte mer än nödvändigt. Det där med kemiska peels och hårfärg är bara att glömma. Förmodligen skulle huden ramla av och håret bli grönt. 

Jag har tre cellgiftsbehandlingar kvar. Åtminstone enligt plan. Och jo - visst är jag där och klämmer och känner på magen. Jag är inte riktigt inkörd på att Inkräktaren är borta, någonstans tror jag att jag inte tar ut allt i förtid. Jag tänker så här - det har ju gått bra hittills, så skulle den jäkeln ligga och lura i vassen.. är det väl bara att köra en vända till. 
Tänker jag.. och använder mig återigen av mitt mantra. This too shall pass..

Jag ser ibland diverse reklaminslag på TV - just om cancer. Ett budskap är "Var än cancern sätter sig, så sitter den alltid i huvudet". Ett annat är "Säg NEJ till cancer". 

Vem FASEN säger JA?? Jag förstår innebörden av vart man vill komma, och att målet är att samla in pengar till forskning. Dock är jag fortfarande skeptisk till varför man inte arbetar mer förebyggande. Att man tar kostens betydelse på allvar. Socker, livsstil - allt det där alla pratar om och vet, men som INGEN lever efter inom vården när du väl blir en cancerpatient. Då serveras marängsviss och mazariner som ska utgöra födan för oss som ligger där. I kombination med grönsaker som är totalt befriade från vitaminer och näringsämnen under sin färd från storköken. Jag trodde inte ärtor kunde se ut så som de som låg på min tallrik. Därför kom O med mat till mig. Varje dag kunde jag frossa i färska grönsaker och bär. 
Jag säger inte att man aldrig kan äta en glass eller en kanelbulle och vara orolig för att få sjukdomen. Jag säger bara att man bär ett visst ansvar även inom vården för att informera. Socker är cancercellernas absolut bästa bränsle. Vi vet att inom en snar framtid kommer varannan att drabbas istället för var tredje. Är det inte bättre att arbeta mer för att förhindra uppkomst istället för att förbättra behandlingar för de som redan fått sin diagnos? Eller åtminstone en kombination.

Jag lever som jag lär. Jag gör det väldigt svårt för dessa celler att överleva. Jag lever varje dag i min egen övertygelse om vad som är bra för mig och skit för Inkräktaren. 

Så är det med det. Alla är sin egen lyckas smed.

Jag väntar även med stor iver på min PAD - det analyssvar av all vävnad som plockades bort. Vi räknade ut att det rör sig om flera kilo. Det gör att svaret tar tid - men väntan är mer än intressant. Äntligen kanske jag kan sluta cirkeln. Ifrån där allt började, den undermåliga vård jag fick i en förvirrad cirkus av olika besked, runtskickad till alldeles för många instanser, och den kvinnliga gynekologens totala brist på intresse. 

Fram till dess - njuter jag av att träna, träffa vänner och fylla på mina depåer med skratt och kärlek. Och hemmagjord glass förstås!

Love / Cat

CREATE HAPPINESS..

Inget ont som inte har något gott med sig. Jag har ägnat mycket tid åt att fundera på vad jag ska göra härnäst. När hjärnan gått på nollvarv (inte lågvarv) vaknar min kreativitet och blir nästan löjligt aktiv. Helt plötsligt räcker inte tiden till. Likt en hetsig vandrande pinne far jag omkring mellan växthus och rabarberplantage och undrar hur tiden fördelas bäst.

Så visst finns det många Glädjefnatt att njuta av; 

- Jag ska lära mig spanska i höst. Då jag vill bo i solen är det ett måste att göra sig förstådd
- Ny Salsakurs på G med maken - nu fortsättningsvarianten!
- Ny fotoskrivare införskaffad. Målet är att med mina bilder skapa en egen "Wall of  
  Fabulous"
- Ny fotokurs inbokad på Fotografiska i September. Ska man bli bäst är det bra att sätta fart.
- Massa roliga, ekologiska ingredienser införskaffade. Nu ska jag och barnen skapa 
  egen hudvård, saltscrub, kroppsoljor och annat väldoftande.
- Glassmaskin införskaffad - ekologisk, sockerfri glass skall kreeras till familjen i sommar!

Det jag inte tog med var den sjukt läckra maskin jag hittade som skär ut coola schabloner att pryda väggar, kuddar eller vad som helst egentligen. Med tanke på den verkstad som snart öppnar där ekologisk hudvård ska tillredas och den fotostudio som tar allt mer plats kände jag att maken behövde förskonas ifrån en gårdsbutik för närvarande. Så glassen och rabarberchutneyn får ätas enbart av familjen, än så länge.. Men NÄSTA vecka - då kanske...

Love /Cat 

THIS TOOO SHALL PASS..

Jag har ett mantra - en livlina jag alltid tar till när Livet inte går min väg. Det är egentligen inte förrän på senare år jag har förstått att det blivit ett mantra - men tänker jag efter har jag nog använt mig av det sedan jag var ganska liten. 

Alla har vi väl starka minnen av kaosartade situationer, kriser vi går igenom - kanske separationer, sorg, osämja vänner emellan eller situationer i vårt liv eller arbete som är tuffa, jobbiga och som man egentligen inte vare sig vill eller orkar hantera. 

This too shall pass.... Allting har en början och allting har ett slut. 

Mitt mantra är just de orden. Det kommer gå över.. This too shall pass.. 
När jag tänker tillbaka på mina 52 år så har mitt liv verkligen varit fyllt av ALLT! 
Och på något sätt har det alltid varit en stark tröst att veta att ingenting är för evigt. Inte ens den svåraste sorg eller den värsta smärtan. Livets flow - och lagen om oändligheten.. 

This too shall pass... Jag kommer ihåg en oerhört svår tid i mitt liv med dödsfall, sjukdom, separation, ofrivillig flytt OCH byte av jobb. Samtidigt. Då var jag helt övertygad om att jag nog inte skulle överleva det hela och kunna gå vidare. Men givetvis blev det så. Då med. 

Jag tror att alla människor som LEVER sitt liv har upplevt både glädje och sorg. Förälskelse som separation. Obegränsad lycka och ändlös sorg. Livets berg- & dalbana. Då kan det vara tryggt att veta att oavsett så går det över. Ibland övergår det i något annat - en känsla eller situation som ger lugn och trygghet. Eller så tar det slut. En stormande förälskelse kan vara lika omvälvande och jobbig som den djupaste sorg. 

This too shall pass... 

Jag har förmodligen genomgått den absolut svåraste perioden i mitt liv, någonsin. 
Med smärta, acceptans av min sjukdoms alla sidor, se kroppen brytas ned till en vandrande pinne och totalt tappa kontrollen över mig själv. Det enda som jag fokuserat på när det varit som värst är att det kommer gå över. Det kan ta 10 minuter eller flera dagar men det kommer gå över, vilket det också gjort. 

Min Kropp har nu nått bottennoteringen i vikt - 42,5 kg så utvecklingen inkluderar nu looken av en vandrande pinne. Det är normalt att tappa så mycket i vikt efter så omfattande kirurgi och jag är inte undernärd på något sätt. Mina albuminvärden som indikerar näringsupptag är jättebra, precis som alla andra värden. Det som ställt till det denna gång är att min tarm inte riktigt vill stabilisera sig därinne. Därinne i det gigantiska tomrum som blev kvar när Inkräktaren bryskt lyftes ut. Samt att mitt utgångsläge inte bar på några extrakilon att "ta" av.

På toppen av det ska läggas att jag nu startat en ny cellgiftskur. Då jag i vanlig ordning är envis var det inget snack om att minska på dosen och anpassa den efter min vikt - och då får man skylla sig själv lite grann. 

Om man tänker sig en vandrande pinne på dryga 42 kilo som inte äter optimalt och har en Kropp som är kraftigt nedkörd efter alla turer - och kör igång med starka gifter - då får man den värsta baksmällan Kroppen någonsin upplevt. Och tro mig, den har upplevt i sina dagar. 

Jag har kräkts, svettats och faktiskt aldrig varit så grönskimrande... Jag har vissa dagar inte ätit alls och andra dagar enbart ätit asiatiska nudlar.. This to shall pass....

I dag, i skrivande stund har jag för tredje dagen i rad vaknat efter att ha sovit en hel natt. Jag har tränat i två dagar, gått promenader och bara ägnat mig åt saker jag älskar. Jag börjar känna igen mig själv och känner att Livet sipprar ut i mina vener igen och har orken att avgifta varenda cell efter den senaste attacken. 

Vissa dagar har jag bara legat still och blundat och upprepat mitt mantra. Gång efter gång, timme efter timme. I över en månad har varje dag bjudit på denna upprepning.. 

Nu förbereder jag mig mentalt för nästa behandling - det kommer att gå det med. Precis lika bra som det kommer att gå att bli helt återställd. Vill man någonting riktigt ordentligt så blir det den sanning man lever efter. Jag har haft ett tufft år, men det ligger bakom mig nu. Jag är läkt efter operationerna. Jag har framtiden för mig att ta kontrollen över Kroppen och det är det enda som är viktigt. Inte älta i det som varit. 

This toooo shall pass... För det är över nu.  Åtminstone för idag och kanske i morgon, vem vet. 

Älskade mantra - min mentala livräddare.. TACK! Nu tar vi tag i framtiden.. Five minutes at the time.. 

Love /Cat