The Story..

"Att helt plötsligt stå inför situationen att behöva ändra kurs i Livet gjorde att jag valt att skriva. Att få dela med mig av min berättelse kan ge kunskap till andra för att skapa förståelse för hur det är att leva med en tuff diagnos. Dela gärna med dig till någon du tror behöver läsa, eller ta del av mina ord själv. Ingen vet hur morgondagen ser ut"... Carpe Diem! Du öppnar första kapitlet i storyn Lördagen 6 September 2014..

söndag 19 mars 2017

LOST & FOUND...


Det här inlägget skulle inte alls se ut på det här sättet. 
Det skulle haft ett helt annat innehåll och framförallt - varit publicerat för länge sedan. 

Det kom liksom av sig. Inte jag alltså - utan inlägget. 

Ännu en gång tar sig Livet nya vägar. Eller. Nej - inte nya, men vägar jag på sätt och vis känner att jag gått några varv på. 

Den senaste tiden har bestått i en gigantisk rehabilitering. Det har gått utmärkt, om det inte vore för att jag på något underligt sätt samtidigt upprättat en ny tjänst inom vården. 

Jag är numera Chef för avdelningen för borttappade saker. Det där med att tappa bort en metastas är ingen höjdare att vara ansvarig för. Inte om man är kirurg. Inte om man är patient heller - fast det blir på två helt skilda sätt. 

Att acceptera att man efter 6 timmars öppen kirurgi med nästan en timmes letande med ultraljud "hands-on" inne i levern, ändå inte riktigt till 100% kan veta att man är cancerfri - det kräver sin kvinna. 

Att som kirurg med kollegor bestämma sig för exakt HUR man ska gå vidare var tydligen inte heller något det fanns rutiner för.

Så nu - nu finns det en regel. Regeln lyder - if it´s lost - find it!! 

Jag har fortfarande synen starkt på näthinnan. Direkt på uppvaket, när de stod där alla tre. Hummandes och mumlandes om att den bara var "borta". Men att de hade en plan. 

Vad SKÖNT tänkte jag då. I alla fall första veckan - ända till jag insåg att jag var tvungen att öppna hittegodsavdelningen. 

Först började jakten på röntgenremissen. Den där som med akut varsel skulle göra att eventuella Inkräktare skulle bli varse att vi inte tänkte låta dem vara. Den kom aldrig - och efter en del tjat insåg jag att remissen aldrig kommit fram. Det hade skrivits en ny av en läkare som stod HELT utanför detta och missförstått uppgiften. Hon hade skrivit en kallelse om tre månader. Ehhhh... Om någon missat min historik så är tre månader en potentiell katastrof då tillväxten kan bli ödesdigert stor på kort tid. 

Ny remiss, nya samtal - fast nu med en kirurg som vagt antydde att det nog inte skulle göra någon skillnad med röntgen nu eller sen. Efter min avhyvling ändrade han sig. Väldigt snabbt. 

Nåväl. Den nya remissen gav mig access till magnetröntgen all inclusive på KS inom ett par dagar. Halleluja! 

In och ut i röret i Boogie Wonderland där jag aldrig slutar förvånas över att de frågar vilken radiokanal man vill lyssna på under tiden. Har ni gjort en magnetröntgen? Alltså - man hör INGENTING utom de där Star Wars skramlande oljuden. Dunk, dunk, dunk. Wii wii wii. Honk, honk, honk. Men tanken är säkert god. Det fyller en bättre funktion att som jag, be om lugnande medel istället. Jag behöver det inte alls, men varför inte liksom. Sist var det dock lite mycket kanske eftersom jag glömde bort att andas.. 

Så kom då dagen för uppföljning. Det var länge sedan jag träffade min guru Lidbrink. Min torra, sjukt roliga onkolog. Mötet med henne blev både bra, konstigt och lite tänkvärt. 

Enligt hennes bedömning så ser jag strålande frisk ut. Precis som jag känner mig, och ändå kom slutklämmen - att under hennes 25 år som överläkare inom cancervården har hon aldrig haft en patient som är så omfattande opererad som jag. 

Som jag? Hurdå som jag? I min värld har jag trott att alla i min situation har det ungefär likadant. Men icke! 

Fast när jag tänker efter så har jag gått igenom en jäkla resa de senaste åren. Sex kilo vävnad är borta. Det har rykt tarmar, inre organ, tumörer och metastaser i en jäkla fart - och ändå sitter jag här och är så oerhört full av Liv. Läskigt och samtidigt häftigt. 

Och hur var det nu med den där prickjäkeln? Jodå. Den fanns där. Som en Orion lös den med sin närvaro på bilderna MEN.... har stått still i tillväxt och alltså fortfarande pytteliten. 

Men. Ändå där. 

Lidbrink avfärdade pricken med att säga att vi låter den vara. Skulle vi göra något åt alla prickar som syns på de mest noggranna röntgenundersökningarna skulle vi inte göra annat. 

Allt annat är toppen. Alla värden är fantastiska. Min återhämtning nästintill mirakulös. 
Så jag och O tackade för oss och åkte hem. Jag med den där gnagande känslan av att inte riktigt känna mig nöjd med svaret. Skulle jag förlita mig på att gurun hade rätt? 

Två dagar senare, i torsdags - närmare bestämt 16:25 ringer han. Kirurgen som anmält till hittegodsavdelningen att han tappat bort Inkräktaren. Han hade funderat på det där och blandat in några andra som jobbat på att hitta pillemyrerna länge. De där pillemyrproffsen. Som bara jobbar med att skjuta de minsta Inkräktarna i sank med precision.

Pillemyrproffsen bor på Danderyds sjukhus och vi har mötts förut. En gång för länge sedan när diagnosen var en mardröm jag trodde jag skulle vakna upp ifrån istället för den blodiga verklighet och sanning det blev. 
På den tiden när ingen visste om det gick att göra någonting överhuvudtaget. 
En evighet sedan...

BOOM. Beslut taget. Akut operation. Typ nyss. Och jag hör mig själv säga: Just DO it!

Så istället för att skriva det där inlägget jag tänkt, hamnade jag under kniven. IGEN. Fast denna gång i form av en ablasionsnål. Med hjälp av en magisk narkos - där jag andades 200 andetag per minut - allt för att hålla levern blickstilla, avslutades Inkräktarens eventuella planer abrupt. 

Pillemyrmännskorna hittade Inkräktaren direkt. Med ultraljud. Jag och O satt bredvid varann och såg pricken som vållat så mycket rabalder. På samma sätt visade kirurgen mig bilderna när jag vaknat upp efter operationen så jag fick se den lyckade förödelsen. 

Så nu sitter jag här, med ett nytt plåster på magen. Med hål i levern. Och är gladare än på länge. Och än mer nöjd över att jag inte gav mig. Det kanske är fler som behöver en chef för borttappade saker? 

Burn, baby burn... 

Love /Cat 



Bloggarkiv