Ibland känner man bara för att släppa taget om allt.
Ibland känner i alla fall JAG att resan är det som är målet.
Det spelar liksom ingen roll vart den bär hän - utan glädjeeuforin handlar enbart om att få stilla en rastlöshet som inte går att göra när man trampar i samma hjulspår.
Och om det något hjulspår jag trampat i så är det av exakt samma karaktär som det varit alldeles för länge.
När jag växte upp var jag inte speciellt intresserad av att resa. Jag gillade inte att flytta på mig eller ens upptäcka nya städer eller länder. På sin höjd kunde jag sträcka mig till en vecka i Grekland eller möjligtvis London. Då mest för att komma åt sol eller shopping. Punkt.
Det där med att dra iväg lite mållöst, hyra en bil eller gu´bevars tågluffa - NOT my cup of tea.
Det har gått över. Med råge. Därav min ständigt växande frustration de senaste åren.
Att vara låst till alla sjukhusrelaterade dagar och timmar har bara givit näring till min iver i att utforska världen. Jag har ju så SJUKT mycket att göra. Länder att besöka, saker att göra och passionerade projekt att gräva mig allt djupare i. Fotograferandet är ett av dem.
Den helande energin det ger att låta hjärnan fokusera på kreativitet är magisk. Så numer är varje resa givetvis kopplad till nya objekt att föreviga.
På den senaste tidens agenda stod två resmål - Köln, för i princip endast arbetsrelaterade orsaker och Rom. For pure pleasure, and wine. Och givetvis med kameran i högsta hugg. Eller nåja - högsta hugg - det är ju mer som att släpa runt på en mindre bil, men SÅ värt det.
Egentligen handlade Italienresan om så mycket mer. Florens, Montepulciano, Toscana.
Vi bodde kungligt, åt magiskt och satte givetvis myror i huvudet på alla när jag i princip bytte peruk dagligen eller inte hade någon alls. Jäkligt kul det där, faktiskt..
I Köln tror jag att jag tryckte på knappen av privat karaktär en gång. Jag har liksom betat av den stan genom min lins. Det jag förevigade var när jag och O satte vårt vackra Kärlekslås på The Lovebridge enligt plan. Ett lås, format som ett rött hjärta, sitter nu där för evigt.
Givetvis är nyckeln kastad i Donau. Signed, sealed and delivered.. and I am yours..
Rom. Herregud! Summeringen är enkel. Måste tillbaka - nyss! Jag vet faktiskt inte hur många italienska flugor som flög in i min ständigt gapande mun. Totalt absorberad och fascinerad av arkitektur, kultur och atmosfär.
Jag fick makalösa bilder. Och målet med resan blev helt annorlunda än grundplanen.
Jag insåg att hela världens befolkning vallfärdar för att ta del av de sju underverken varav Collosseum är ett. Det lutande tornet i Pisa är kanske inte ett underverk, men en av världens mest besökta sevärdheter.
Ett jäkla torn som är snett och vint. Mitt i en ytte-pytteliten stad in-the-middle-of-nowhere.. Och helt ärligt - kan ett torn bli världsberömt för att det inte blev riktigt som det var tänkt - så borde vi alla istället ta vara på våra små skavanker som gjort att Livet inte blev som vi tänkt. Erfarenheter, ärr och som i mitt fall - ett extremt roligt, fluffigt hår. På toppen av en djupt grävd stigfinnarkarta på min kropp.
Men who cares, liksom.
The name of my game är ju överlevnad med allt vad det innebär.
Så från och med nu vaknar jag varje morgon med känslan av att vara ett av världens underverk.
Eller..
I alla fall en helt unik sevärdhet.
Förmodligen väl värd en vallfärd för att beskåda.
Bara en sån sak..
Love /C
