The Story..

"Att helt plötsligt stå inför situationen att behöva ändra kurs i Livet gjorde att jag valt att skriva. Att få dela med mig av min berättelse kan ge kunskap till andra för att skapa förståelse för hur det är att leva med en tuff diagnos. Dela gärna med dig till någon du tror behöver läsa, eller ta del av mina ord själv. Ingen vet hur morgondagen ser ut"... Carpe Diem! Du öppnar första kapitlet i storyn Lördagen 6 September 2014..

måndag 26 oktober 2015

INSIDE MY BOX..



Nej. Jag har inte försvunnit. Jag är i allra högsta grad närvarande. 

Men både reflektion och att ta tillbaka kontrollen över sitt Liv tar tid. 

I´ll be back before you know it!! 


Love /Cat 

lördag 10 oktober 2015

EMOTIONS & SURVIVOR STRATEGIES...



2 veckor har nu gått sedan D-day. Dagen med beskedet. Den där dagen då allt skulle vända och att beskedet kunde innebära antingen Himmel eller Helvete. 

Så blev det inte. Jag är inte där än. Jag litar inte ett DUGG på att Inkräktaren ska komma krypandes med vit flagg och vifta för att visa sin reträtt och att vara besegrad. Gone. Död. Non Existing Enemy. Typ.

På något sätt blev det en märklig bubbla att hamna i. Där gratulationerna haglat och välviljan inte har några gränser. 

Men jag vet inte.. Är det så enkelt? Att man bara efter den enorma fokusraid som styrt hela min Kropp och Hjärna bara stänger den dörren och kör vidare? 

Eller är det så att det är den enklaste vägen? Både för mig och för min omgivning? 

Där har du anledningen till min tystnad och brist på uppdatering av bloggen. Jag har behövt uppdatera mina överlevnadsstrategier och bestämma mig för hur jag känner. VAD och OM jag känner. Och.. Måste man känna något och i så fall - vad är normalt?

Du som följer min resa vet att min emotionella spännvidd både är STOR och innehållsrik, men i vissa avseenden, jäkligt snäv. Någon känslomässig berg-och-dalbanetyp - det är jag INTE. Frågar du mig hur jag mår och hur allt är får du vanligtvis svaret att det är bra. Med betoning på BRA. För precis så är det. 

Precis så har det varit hela min sjukdomsperiod. Jag har inte mått speciellt dåligt, inte haft dödsångest och inte funderat eller analyserat heller. 

Jag vaknar oftast varje morgon med en skön känsla i Kroppen och ett leende på läpparna i Glädjen över att det är en NY dag. Det har jag fortsatt att göra även sedan jag fick mitt cancerfria besked, MEN - jag har isolerat mig just i tanken för att i lugn och ro få fatta besluten för framtiden. 

Missförstå mig rätt. Jag ÄLSKAR mina nära, kära och alla vänner som stöttar, peppar och som gläds för min skull. Jag är oerhört lyckligt lottad över dem jag har i min Hjärtecirkel. Vilken ENERGI ni har givit mig - och fortfarande ger. TACK!!

Den som står mig absolut närmast är O. Min mentor, soulmate och livskamrat. Vi är rörande eniga om att inte älta sjukdom. Vi kör bara på. Och nej - de handlar INTE om att trycka ned några känslor eller tankar. Vi har faktiskt skrivit både testamenten och diskuterat "Worst-case-scenario". Om något skulle hända. Fast det vi gjort är att diskutera det ifrån två håll. Det behöver ju inte vara JAG som dör först? För oss har det varit otroligt viktigt att beröra det VÄRSTA. Just i-fall-om-att.. Svårt, men nödvändigt. Så nu är vår Livsplan uppdaterad, reviderad och jäkligt spännande!

Min status just nu är BRA. Jag fick min sista cellgiftsbehandling för två veckor sedan. 
Min benmärg vill inte ha mer. Jag känner av giftet på ett helt annat sätt och blir totalt oförmögen att tänka klart i perioder. Jag har fortfarande mina morgnar. Det tar tid för Kroppen att "vakna" och jag står fortfarande på morfin. I låg dos visserligen, men ändå. 
Jag tränar hårt och äter bra, även om O tycker att jag äter precis hela tiden. Jag väger just nu 48 kg vilket för mig är fantastiskt. Den vandrande pinnen börjar inta formen av människa igen. Rumpan är tillbaka - inte som förr - men jag fyller i alla fall snart ut en stl 34. 

Det är ju först nu som jag kan planera min come-back på riktigt. Och förbereda mig för Livet utan de ständiga provtagningarna och vistelserna på SPA Radiumhemmet. DET är just nu min definition på LYCKA. 

Jag tror, då jag faktiskt inte vet, men jag TROR att nästa kontroll som sker i december, kommer bli min vändpunkt. Då har jag varit utan cellgifter 2 månader och har inga krypskyttar kvar som undsättning. Då är det JAG och mitt immunförsvar som tillsammans ska se till att den där vita flaggan från Inkräktaren blir ett statement för min framtid. Det är där min strategi kommer att ligga. Att bygga upp Kroppen exakt så som jag tror blir det bästa. Med ett Immunförsvar starkt och oigenomträngligt som Fort Knox, en ännu starkare Kropp och en mental inställning där den ödmjuka vinnarskallen regerar.

Till hjälp tar jag till mina starkaste kort; - stå på huvudet - varje dag. - Meditation för extremlåga stressnivåer och mitt kost- och träningsupplägg jag vet fungerar. 
Och ett par paljettklänningar som grädde på moset..

Nu Jäklar liksom...  


Love / Cat 

fredag 9 oktober 2015

BE YOUR OWN GURU...


Jo.. jag ska villigt erkänna att jag drömde otäcka mardrömmar så här natten innan. 
Och jo.. Utan att ens tveka så rotade jag fram hela asken med de där lugnande pillren jag fått lådvis av, men tack och lov inte använt. Förrän idag. 

Två stycken. Visserligen på futtiga 5 mg styck - men man vet ju inte. En kanske inte skulle göra någon skillnad. Så det blev två. Där jag direkt efter att ha svalt den andra kom på att jag kanske kunde somna. Mitt i läkarbesöket. 

Det var idag - Torsdagen den 8 oktober vi skulle till Radiumhemmet för utvärdering av min stora scanning som gjordes för två veckor sedan. Jag har faktiskt varit riktigt bra på att förtränga det hela. Insett och tänkt att det inte är någon idé att oroa sig i förväg. 

Jag var istället HELT inställd på att rusta för det värsta. Scanningen skulle ge oss svaret på om det finns några nya tumörer eller tecken på att cellerna klustrar sig. Alltså - finns det fortfarande cancer kvar i Kroppen. 

Ja - ni fattar. Det är ju inte varje dag man ställs inför faktumet att dagen D faktiskt bara har två scenarier. 

Antingen blir det riktigt SKIT. Eller så blir det riktigt jäkla BRA. 

Därav mitt val av att starta dagen med att pillertrilla. 

Jag tror faktiskt vi alla sov riktigt dåligt. Jag, O och lilla M. Hon kom in till oss mitt i natten och kröp  ner, nära mig och fick ligga kvar till det var dags att gå upp. Ingen av oss sa någonting. M åt frukost, gjorde sig klar och gick till skolan. Jag och O hade tänkt att träna innan besöket, men kom oss liksom inte för. Jag - som fortfarande var helt blöt av svett efter att ha drömt om snabbväxande knölar hela natten. Jag vågade först inte ens känna efter men tvingade mig till att lägga händerna på magen och.. Nej, ingen knöl. Bara en extremt svettig Kropp och en sprängande huvudvärk. 

Ärligt talat så kändes hela morgonen som en enda stor bubbla. Upp, duscha och sedan iväg till Radiumhemmet. 

Vi pratade knappt med varann, jag och O, utan försökte mest fokusera på att vi haft en grymt mysig kväll dagen innan. Vår datenight med salsa och efterföljande middag på Miss Voon. Underbar mat och jag lyckades trycka i mig TRE glas vin. Inte smart. Alls. 

Förmodligen var huvudvärken en baksmälla - jag tål ingenting längre - och kanske speciellt inte inför dagen D. 

Nåväl - Efter tio minuter på plats kom hon. Onkologen jag aldrig tidigare träffat, men som skulle förmedla mitt öde. 

Väl inne på rummet gick det att ta på tystnaden tills hon bröt den och sa "Nej men - ska vi ta och titta på röntgen direkt? 

Just där och då insåg jag att jag faktiskt tagit de lugnande pillren - jag fortsatte bara stirra på henne utan att röra en min. 

"Det ser bra ut - det finns INGA spår av återväxt av tumör eller metastaser". 

Vi ska visserligen alltid ha två onkologer som uttalar sig och nu är det bara en som hunnit, men svaren brukar stämma överens - sa hon med ett stort leende. 

Ingen cancer. INGA TUMÖRER!! Men hallå - LYCKA!!!! 

Just där och då önskade jag faktiskt att jag INTE tagit de där jäkla pillren då jag bara kände en total luddig förvirring. Det gick liksom inte att ta in. Efter 3 1/2 år av besvär och stämpelkort hos olika läkare - 13 månader av 100-tals provtagningar, 15 cellgiftsbehandlingar, 1 mindre och 2 omfattande operationer där 4,7 kilo vävnad avlägsnats och en gigantisk massa dagar, timmar och minuter blev plötsligt fruset till is i form av ett enda besked. 

Du är på väg att bli frisk. FRISK. Att få äga min tid igen. Att få vara min egen Guru.. 

För just där och då. I det där ögonblicket VET jag att det som gjort mest nytta har varit mitt eget sätt att hantera det hela. Hur jag lever och äter. Hur jag tränar, fysiskt och mentalt. 
Mitt fokus, min järnvilja och mitt mantra - This too shall pass... 

Det är en lång väg kvar. Ständiga kontroller under 5 upp till 10 år i svåra fall som mitt. Många säger säkert att man inte ska ropa "hej".. Men - i MIN värld är det ju just det som är hela grejen. Att glädjas i stunden, att skapa lyckospiraler i hela Kroppen och våga njuta av varje Babystep. Jag är ju inte dum i huvudet - klart jag förstår att nästa gång kan beskedet vara ett annat. Men här och nu är det BARA detta som florerar i mina tankar och i hela min Kropp. Ingen Cancer... Ingen Inkräktare... Bara jag och min Kropp!! 

På måndag väntar min 16:e cellgiftsbehandling. För säkerhets skull. Den sista? 

Det vet jag inte.. och det spelar ingen roll. För nu är planen satt. MIN egen plan. För att bygga min och VÅR framtid. 

På riktigt. 

Love / Cat

onsdag 7 oktober 2015

PICTURE THIS...


Jag har sugit på den här karamellen länge. Jag köpte min första systemkamera 1986. En Minolta av okänd modell där jag för ägnade mig åt att makrofotografera humlor. Därefter plåtade jag min egen förlossning. I svartvitt för mer odramatiska bilder men nog så talande. 

Jag var tvungen då den blivande barnafadern var så känslig att han först snodde lustgasen och var HELT borta. För att sedan inte riktigt klara av att hålla kamera och klippa navelsträng. Så - då tog jag helt enkelt saken - dvs kameran, i egna händer. 

Att fota min nyfödda son blev början till ett intresse för att se världen ur andra ögon. Notera att detta är 30 år sedan så mycket vatten har runnit under broarna. Och jag köpte ingen ny kamera efter den där Minoltan. Efter en intensiv partyresa med väninnorna något år senare kom det grogg och sand i kameran (sa de när jag lämnade in den på service) så då dog intresset lite grann. Ända tills nu. Jag tog upp mitt fotande igen för 5-6 år sedan, men lite på halvfart. Det blev mest bilder på familj och vänner, vid resor och ja, ni vet lite sisådär. Mest för att det var kul att få lite roligare bilder än vad mobilkameran ger. 

För ett år sedan, ungefär 3 månader efter att jag fick min diagnos bestämde jag mig.
Jag menar.. HUR många gånger skjuter man upp saker man vill och önskar till SEN? 

Det där jäkla SEN kommer aldrig. Det finns inte ett bättre tillfälle än NU. Eller hur? 

Tänker du på någon - RING! Är du sugen på något - KÖP eller ÄT! Längtar du till solen - Jamen boka den där resan då - typ NU! 

Så jag gick och köpte mig den bästa kameran som finns med 4 objektiv. Punkt, 
Behöver jag säga att försäljaren i kamerabutiken var rätt nöjd med sin dag? 

Och jag - lika nöjd med det jag kom hem med. Det första jag gjorde var att fota mig själv. Igen. Fast denna gång i olika situationer och stadier av min sjukdom. Från början, när jag bestämde mig för att skriva, var det lika naturligt att ta bilder. En fotografvän påbörjade projektet men jag kände snabbt att jag vill mer och ville annat. Dessutom är det rätt tidskrävande att fota någon annan på beställning. Desto mer jag använder kameran, desto mer känner jag vad jag vill göra med den. Och ska jag göra något ska jag göra det ordentligt. Därav ett av mina andra stämpelkort - på Fotografiska. Här är 100 besök bara givande och utvecklande och jag har ägnat en del tid här på kurser eller för att studera fantastiska fotografers utställningar. 

Att fotografera är för mig att dels dokumentera speciella personer, tillfällen eller saker.
Men det är också att JUST det tillfället jag trycker av - kommer aldrig igen. 

Man fryser tiden. Jag vill frysa tid med minutiös precision. Ta de perfekta bilderna. DET kräver tålamod och övning. I massor. Just nu har jag inte den tiden - men jag lägger grunden genom att lära mig allt. 

Jag har två nya spännande upptåg som väntar. Dels en kurs i porträttfoto - på Fotografiska såklart. 

MEN sedan ska jag få vara Prao - vid snart 53 års ålder ska jag hänga med en god vän, tillika riktigt grym fotograf, under några plåtningar. I studio och på location och praktisera. Sug på den liksom! 

På tisdag smäller det - är som ett barn inför julafton och hoppas att jag inte tjatar ihjäl stackars Seth med mina frågor och min nyfikenhet. 

Jag lovar - rapport kommer. Men jag tänker INTE berätta vad mitt eget mål är. Inte än. 
Jag kan bara säga att det är inte något vanligt eller väntat. Så några naturbilder på solnedgångar, det får du inte se i min portfolio. 

Eller - Jo, kanske.. När jag fotar utsikten från vår terass på Mallis. 

Love /Cat 

Bloggarkiv