The Story..

"Att helt plötsligt stå inför situationen att behöva ändra kurs i Livet gjorde att jag valt att skriva. Att få dela med mig av min berättelse kan ge kunskap till andra för att skapa förståelse för hur det är att leva med en tuff diagnos. Dela gärna med dig till någon du tror behöver läsa, eller ta del av mina ord själv. Ingen vet hur morgondagen ser ut"... Carpe Diem! Du öppnar första kapitlet i storyn Lördagen 6 September 2014..

söndag 5 november 2017

KRYPTONITE..


Vän av ordning som jag är, gillar jag inte alltid förändringar. Eller jo - om förändringen innebär att det inte på något sätt skapar en stagnation i det som är den ursprungliga planen.  

Stagnation innebär att det blir en käpp i hjulet, en tanke som mal utan slut eller en handling utan något egentligt mål - att bara "göra det man alltid gjort". Helt enkelt gillar jag inte när "det sitter fast". 

Exempel på detta kan vara att leva i en relation där man bara låter livet rulla på med tesen "Då det funkat hittills kommer det säkert funka i all framtid". Eller - bevare mig - att ha idéer, tankar och visioner som aldrig blir mer än just en tanke. Är det inte bättre att prova något oväntat - för att röra om lite i energigrytan - och inse att det kanske inte var så bra istället för att närma sig döden och inse att man borde nog vågat? Man måste utvärdera sina åsikter, jobba för sina mål och ha tålamod i olika processer. Jag har mina vanor och rutiner och en aldrig sinande energi för att nå mitt slutmål. Därför är det ibland med tvekan jag emottar information om förändringar - framförallt i min behandlingsplan. Jag gillar INTE om någon utsätter mig för något som rör till det. 

Jag har en ny guru däruppe på Spa Radiumhemmet. Inte istället för, utan också. Guru Lidbrink, min ljuvliga, lite torra men ack så coola människa, har jag ju hängt med ett tag nu. Vi har diskuterat åtgärdsplaner, beslutat kirurgiska ingrepp och däremellan haft långa samtal om Toscanas vindistrikt och vikten av att våga njuta av dyyyyyyyyra, goda viner trots att man i princip är svårt sjuk. Att våga bli frisk med alla sinnen. 

Nu råkar det ju vara så att jag är den patient på Spa´t som är mest omfattande opererad, fått galet många cellgiftsbehandlingar och överlevt. Jo. Precis så är det. Med betoning på överlevt. 

Jag har svårt att ta in det där. Det borde väl finnas fler än jag? Det gör det ju såklart, men inte med den track-rekord jag samlat på mig sedan 3 1/2 år. Vi är rörande överens, jag och gurun, om att kombinationen god hälsa, vältränad i både kropp och själ och med en inställning som kan försätta berg är framgångsfaktorn. 

Det senaste halvåret har jag gått in i ett nytt modus. Jag har inte lika uppkavlade ärmar längre och lyssnar inte heller på Rammstein när jag tränar. 

Jag har i stället förlikat mig med tanken att inte lägga någon energi på fight. Jag lägger istället ALL energi på kärleken till mig själv och det jag brinner för i livet. 
Jag är lite snällare mot mig själv även om jag fortfarande har mina vanor där kosten, örterna och principerna är Top-of-mind. Varje dag. 

Skillnaden ligger i att jag insåg att jag faktiskt kan bidra till att skapa min egen stagnation om jag fastnar i tanken på att jag har cancer. Så nu har jag slutat med det. Helt.

Sedan december 2016 har jag gjort 3 operationer. En stor och två mindre. De där metastaserna envisas ju med att reproducera sig själva och poppa upp i en aldrig sinande ström. Lite irriterande faktiskt. När jag gjorde min kontroll i september kom beskedet att det nu är tre nya som gjort sig synliga över radarn.

I samma veva dök hon upp. Den nya gurun med ett jättelångt namn som börjar på A och slutar på S som jag ALDRIG kommer att lära mig. Hon är jäkligt cool hon med. Men. Helt NY i min värld. Fast jag måste ju säga att jag numera sitter med eliten inom onkologin. Jäklars vilken samlad kompetens som ägnar sig åt mina Inkräktare. Faktum är att jag är nog minst sagt lika intressant för dem då ingen riktigt vet vad det är som gör att jag inte är mer märkt av sjukdom än vad jag är. Lite ärr på kroppen, javisst. Men min inre glöd har ingen lyckats skära bort ännu.. 
Jag brukar fundera på vad jag kostat bara i förbrukningsmaterial för mina stygn? Undrar om det finns någon statistik för det där.. 

Nåväl. Mötet med gurun med det jättelånga grekiska namnet tog en ny vinkling. På frågan om jag gjort en PET-scan var ju svaret - NEJ. 

När jag kom under behandling 2014 fanns ingen tid för det. Då var det en smash and grab med omedelbar verkan om gällde. Ut med levern och in med cellgifter. Ut med tumör och resten av organen och in med ännu mer cellgifter. Och däremellan ett pärlband av olika undersökningar. Men ingen PET. 

Grek-gurun hade kommit på att det kanske är en bra idé att kontrollera så det inte finns fler modertumörer i min kropp. Med tanke på att det uppstått sisådär 10 bebisar den senaste tiden. Hon förklarade att undersökningen också går under namnet "Super-röntgen". 

Man får en injektion med radioaktiva isotoper och glukos, får låta det gå ut i kroppen en timme och sedan röntgas man. Man kan enkelt säga att sockret visar var tumörerna gömmer dig. De radioaktiva isotoperna gör dem självlysande. Men SOCKRET är blodhunden som nosar upp de små liven. 

Sockret är ungefär som kryptonit är för Stålmannen - det avslöjar de svagaste sidorna. 

Så. Nu är kontentan att vi backar tillbaka till ruta 1. Superröntgen kommer att utvisa om jag är full av kryptonit eller om jag helt enkelt kan fokusera på de små busfröna i levern. 

Oavsett så väcktes en ny tanke i mitt huvud. Om vad återkommer jag till när jag fått svar. 
Om jag är orolig? Nej, faktiskt inte. Alla mina prover är på topp. Jag har haft det lite stressigt omkring mig vilket gjort att jag varit lite osocial - men annars bultar hjärtat för Livet och leendet sitter på plats som vanligt. 

Eller nej. Inte som vanligt. Utan med en ny energi som skingrar ALL form av stagnation. Och som krossar den kryptonit som ligger i min väg.. Vem vet. Det kanske blir JAG som förändrar den nya guruns inställning till saker och ting.. Time will tell..

Love /Cat

söndag 29 oktober 2017

LIFE..


Häromdagen fick jag frågan om jag tror på ett Liv efter Döden. 

Personen som ställde frågan och i det sammanhang den kom upp, gjorde att den blev högst relevant för mig att faktiskt tänka till över. 

Jag föreläste om Energimedicin för ett gäng härliga elever som nyfiket söp in mitt budskap om fysikens lagar. Temat för dagen var relationer, "maggropskänslan" och vårt "sjätte sinne". 

Vi diskuterade vårt enteriska nervsystem, vår bukhjärna och att ALLT, inklusive möten mellan människor, handlar om fysik och inte filosofi. 

Sedan jag fick min diagnos har jag nogsamt känt av hur min energi är, mår och värderat högt och lågt som viktig information i hur jag ska agera. Utåt eller inåt. Att få göra denna resa är både skrämmande men oerhört häftigt. Att på ett enastående, totalegoistiskt sätt, koncentrera sig på att vara närvarande. Närvarande i sig själv. 

Den senaste tiden har varit speciell. Flera personer i min omgivning har gått bort av sviterna av cancer. Det är ju så det är - det är ju inte cancern i sig man dör av, utan det är ju beroende på lokalisation, spridning och form som avgör hur det kommer att se ut. Vissa kan leva med kronisk cancer genom att hålla den stången under många år, medan andra har en primär cancer som minskar överlevnaden dramatiskt och då kan det gå fort. 

Idag är det så att överlevnaden för flera cancerformer är hög då man har fungerande behandlingsprotokoll, medan i andra fall där svaret på gåtan inte är löst, inte ser lika ljust ut. 

Eller - precis just DET, var ju den springande frågan. Att tro på ett liv efter döden. 

För att "tro" på något, krävs en övertygelse. Och jag - jag har en stark övertygelse om att våra själar väljer en kropp att bo i - där själen kan vara stark och odödlig även om kroppen är svag. 

När jag var 13 år gammal blev jag akut sjuk. Sådär riktigt, svårt sjuk med hög feber, en sänka som var okontrollerbar och jag lades givetvis in på sjukhus med dropp och en oroligt vilande mor vid min sida. Det sades att det första dygnet var kritiskt - så kritiskt att jag hade en 50/50 chans på att överleva. 

Under det här dygnet var jag i princip medvetslös och sades vara icke-kontaktbar. 

Det som är poängen i den storyn är att jag de facto inte själv upplevde det som så. Jag har ett oerhört starkt minne av att jag satt - som en liten fågel - ihopkrupen på en pinne i taket. Jag såg mig själv i ett perspektiv snett uppifrån och såg när sköterskan satte droppnål, och det blödde rejält. Jag såg mig själv ligga där i sjukhussängen under det tunna lakanet och den gula Landstingsfilten. 

Det som slår mig än idag när jag tänker tillbaka på de där dagarna på sjukhuset, är att jag aldrig upplevde situationen som konstig eller otäck. Jag bara satt där. Utan smärtor, utan några som helst andra känslor än ett stort, varmt lugn. 

Först långt efteråt förstod jag att man beskriver upplevelser som dessa "Nära-döden-upplevelser". 

Så. Vad är kontentan? Tror jag på ett Liv efter Döden? Ja, det gör jag. På ett eller annat sätt så tror jag att det finns en högre mening med vår existens. Att vi alla har ett syfte med våra livsresor. Därför är det viktigt för mig att vara sann mot sig själv och vara närvarande med min själ. Jag lyssnar på signaler och försöker verkligen att leva så rent som möjligt. Både när det gäller maten jag äter OCH de tankar jag låter min hjärna producera. Jag är en sann anhängare av mentala detoxer nästan MER än de fysiska. 

Jag har dessutom sett ett antal avlidna människor och för varje gång insett att det som blir kvar är bara ett tomt skal av fysisk materia. Själen hamnar förhoppningsvis på ett annat ställe, betryggande långt ifrån de skal som hamnat i hälsomässig eller livsoduglig onåd. 

Det finns ju ett gammalt ordspråk "När fan blir gammal så blir han religiös" 
Kan tyckas lite märkligt kanske, men desto äldre man blir så skalar man av sig en massa onödigt. Man går sin egen väg och gör det som känns bra. Man gör det man tror på, helt enkelt. 
I alla fall jag. 

I skrivande stund känns det i allra högsta grad relevant det där med att fundera på ett Liv efter döden. 

Inte för att jag tänker dö. I alla fall inte just nu! Men... Eländet är tillbaka. Eller tillbaka och tillbaka - de där små rackarna som flyttat in i levern har lekt kurragömma sedan december. Vi skjuter dem i sank - och de poppar upp ur de djupa skyttegravarna (ironiskt nog) och är fast beslutna över att bo kvar. 

Så. Vad tycker JAG om det hela? Tja.. Vi har en plan jag och mina gurus på Onkologen.
En bra en..

Jag går just nu i väntans tider på beskedet efter en "superröntgen" jag gjorde för två veckor sedan.

Time will tell... förhoppningsvis i veckan som kommer. 

Fram till dess lever jag för dagen, hänger med dem jag älskar och tänker faktiskt inte på det särskilt mycket. Vi förbereder oss för vårt gigantprojekt Fitnessfestivalen som avlöper om 5 veckor, vi har betat av ett par dagar i Palma och firat vår nyblivna tonåring Molly, i dagarna tre.

Life is good... 

Love / Cat





onsdag 20 september 2017

TIME OUT..

Jag har haft en time out. En rätt lång period av en icke-kommunikativ tid där jag undvikit allt som haft med cancer och sjukdom att göra.

Undvikit att skriva, prata eller ens tänka på det. Bara fokuserat på att LEVA. 
Nu är det dags att summera och kontemplera.

Är SÅ dålig på att sitta still och skriva bara. Vet att jag lovat en update och mitt mål är verkligen att "göra klart" det under veckan. Min käre man är ju den alla frågar - så han blängde lite på mig såhär på måndagsmorgonen...

Förlåt ni som väntat. Jag mår bra. Och saknar faktiskt skrivandet, så jag ska skärpa mig :)

Stay tuned! 

Love /Cat 

onsdag 12 juli 2017

CHANGE OF PLANS...


Och någonstans där, mitt i den begynnande sommaren, så var cirkusen igång igen.

Jag, som är GRYM på att gå vidare, glömma, ta lärdom av och alltid se framåt - fick en flash-back som kändes väldigt onödig. Men tydligen nödvändig för just mig och det som står i min Livsplan. 

Precis när jag kände att mitt jobb som koordinator på hittegodsavdelningen led mot sitt slut, var det tydligen en Inkräktarjäkel som bestämde sig för att katt-och-råttaleken skulle vara högaktuell.

Jo. Den är tillbaka. Inte cancern i sig, men en inte så ytte-pytteliten metastas beslutade sig för att ta fart med råge. Suck!

Och nej - jag har INTE legat på latsidan nu heller utan ägnat de senaste 3-4 veckorna åt en hetsjakt på väl vald kirurg. Även det en hästjobb för hittegodschefen såhär i semestertider. Det vill säga jag. 

Så... hur gick det här till då? Jag som haft fullt upp med Livet sedan den borttappade lilla plutten gick sitt öde tillmötes, den där dagen i mars. 

På något sätt har jag haft det på känn.Det blev liksom aldrig riktigt bra efter den där misslyckade pillerilloperationen där de grävde runt i en timme efter "The lost one". 

Där och då blöder man en del, och jag är fortfarande efter ett halvår, rejält svullen och medtagen i ärrområdet. Då är det lätt att cellerna drar iväg från oredan och gömmer sig på ett lugnt och säkrat område.

Jag anade oråd redan när vi skulle få röntgensvaret hos Guru Lidbrink den 14 juni. 
Det hummades en del och beskeden var oklara. Svaren måste alltid vara beskådade och signerade av två röntgenspecialister. Notera då även att jag numera gör magnetröntgen istället för datortomografi. Det gör att det blir mer utförliga bilder men uppenbarligen mer svårtydda, så givetvis blev beskedet blev att vi vackert fick vänta. 

Så. Kontentan av det hela blev en JÄTTELÅNG väntan. Under tre veckor har jag nogsamt ringt, mailat, letat fram nya ansvariga personer då ordinarie - hör och häpna - gått på semester. 

Hallå.. En Inkräktare tar INTE semester! Det jag fick bekräftat till slut, var att det fanns en ny metastas i levern. 

Fuck.Skit. Helvetes jäkla skit..

Efter att ha beslutat att sova på saken vaknade jag med insikten av att det faktiskt bara var en. En enda liten plupp. Eller liten - tio millimeter är icke att förringa när vi pratar storlek på just metastaser. Men. Det var fortfarande bara en. Inte tio. Eller ens fem. Utan EN..

Där och då väcktes fighterandan igen. Så efter ett idogt jagande fick jag fram den information jag behövde. Såg till att remiss skickades till Danderyd och ringde operationskoordinatorn. I går måndag. Why wait liksom?

Samma dag, 30 minuter senare ringde hon tillbaka och sa - Har hittat remissen. 
Dessutom är "din" kirurg tillbaka från semestern så jag tar det med honom direkt.

"Direkt" i hennes värld blev en godkänd ablation utförd av min Metastashjälte - idag tisdag. 
SOM jag älskar effektiva människor!

Jag slapp nya prover, röntgen, narkosbedömning etc då teamet på Danderyd ansåg mig vara i mycket väl stridsdugligt skick. Så 09:00 checkade jag in, 11:25 slocknade jag och vaknade 14:00. Givetvis redan flaggandes för att jag minsann ville hem samma dag. BOOM!

Så nu ligger jag här, hemma i min egen säng. Hämtad av min Prins i den silverfärgade springaren och undrar vad fasen som hände.

Mage och lever har massor av spännande tuschmarkeringar, jag har en liten plåsterlapp som berättar att något hänt och en rygg som känns som en liten elefant klivit på den. 
Metasten låg vid mina ryggkotor, därav elefantkänslan.

Stickmärkena efter mina tre infarter är värre. Mycket värre. Då fattar ni den mikroskopiska nivå vi pratar om.

Jag blev opererad direkt inne på röntgenavdelningen, liggandes i och uppkopplad mot den datortomografiska röntgen apparaturen. Efter en massiv syreladdning av mina lungor släcktes jag med den magiska narkosteknik som skapar 200 andetag per minut. Allt för att det minutiösa precisionsinstrument ska kunna döda metastasen medan hela jag ligger blick stilla. Inget organ får röra sig. Minsta muskelrörelse gör att de sederar tyngre och djupare. 
När man andas normalt vidgar sig lungorna och levern pressas ihop. Vilket alltså inte får hända.

En mycket märklig upplevelse - och man vaknar väldigt ödmjuk över att denna teknik finns möjlig. Annars hade det förmodligen varit kört. 

Så nu släppte jag på handbromsen till mina nästkommande 3 månader fyllda med Livet. 
Nu med en trygghet i att metastaserna med all säkerhet kan poppa upp igen och då veta att jag svarar bra på dessa behandlingar.

Men.. Jag har också i skrivande stund tagit några ytterligare livsstilsbeslut. Vad?
Stay tuned for more..

This too shall pass...

Love / Cat 









tisdag 18 april 2017

ITALY, WIGS & THE PISA TOWER..



Ibland känner man bara för att släppa taget om allt. 
Ibland känner i alla fall JAG att resan är det som är målet. 

Det spelar liksom ingen roll vart den bär hän - utan glädjeeuforin handlar enbart om att få stilla en rastlöshet som inte går att göra när man trampar i samma hjulspår. 

Och om det något hjulspår jag trampat i så är det av exakt samma karaktär som det varit alldeles för länge. 

När jag växte upp var jag inte speciellt intresserad av att resa. Jag gillade inte att flytta på mig eller ens upptäcka nya städer eller länder. På sin höjd kunde jag sträcka mig till en vecka i Grekland eller möjligtvis London. Då mest för att komma åt sol eller shopping. Punkt. 

Det där med att dra iväg lite mållöst, hyra en bil eller gu´bevars tågluffa - NOT my cup of tea. 

Det har gått över. Med råge. Därav min ständigt växande frustration de senaste åren. 
Att vara låst till alla sjukhusrelaterade dagar och timmar har bara givit näring till min iver i att utforska världen. Jag har ju så SJUKT mycket att göra. Länder att besöka, saker att göra och passionerade projekt att gräva mig allt djupare i. Fotograferandet är ett av dem. 

Den helande energin det ger att låta hjärnan fokusera på kreativitet är magisk. Så numer är varje resa givetvis kopplad till nya objekt att föreviga. 

På den senaste tidens agenda stod två resmål - Köln, för i princip endast arbetsrelaterade orsaker och Rom. For pure pleasure, and wine. Och givetvis med kameran i högsta hugg. Eller nåja - högsta hugg - det är ju mer som att släpa runt på en mindre bil, men SÅ värt det.
Egentligen handlade Italienresan om så mycket mer. Florens, Montepulciano, Toscana. 
Vi bodde kungligt, åt magiskt och satte givetvis myror i huvudet på alla när jag i princip bytte peruk dagligen eller inte hade någon alls. Jäkligt kul det där, faktiskt.. 

I Köln tror jag att jag tryckte på knappen av privat karaktär en gång. Jag har liksom betat av den stan genom min lins. Det jag förevigade var när jag och O satte vårt vackra Kärlekslås på The Lovebridge enligt plan. Ett lås, format som ett rött hjärta, sitter nu där för evigt. 
Givetvis är nyckeln kastad i Donau. Signed, sealed and delivered.. and I am yours.. 



Rom. Herregud! Summeringen är enkel. Måste tillbaka - nyss! Jag vet faktiskt inte hur många italienska flugor som flög in i min ständigt gapande mun. Totalt absorberad och fascinerad av arkitektur, kultur och atmosfär. 

Jag fick makalösa bilder. Och målet med resan blev helt annorlunda än grundplanen. 
Jag insåg att hela världens befolkning vallfärdar för att ta del av de sju underverken varav Collosseum är ett. Det lutande tornet i Pisa är kanske inte ett underverk, men en av världens mest besökta sevärdheter. 

Ett jäkla torn som är snett och vint. Mitt i en ytte-pytteliten stad in-the-middle-of-nowhere.. Och helt ärligt - kan ett torn bli världsberömt för att det inte blev riktigt som det var tänkt - så borde vi alla istället ta vara på våra små skavanker som gjort att Livet inte blev som vi tänkt. Erfarenheter, ärr och som i mitt fall - ett extremt roligt, fluffigt hår. På toppen av en djupt grävd stigfinnarkarta på min kropp. 
Men who cares, liksom.  

The name of my game är ju överlevnad med allt vad det innebär.

Så från och med nu vaknar jag varje morgon med känslan av att vara ett av världens underverk. 
Eller.. 
I alla fall en helt unik sevärdhet. 
Förmodligen väl värd en vallfärd för att beskåda. 

Bara en sån sak..

Love /C 











söndag 19 mars 2017

LOST & FOUND...


Det här inlägget skulle inte alls se ut på det här sättet. 
Det skulle haft ett helt annat innehåll och framförallt - varit publicerat för länge sedan. 

Det kom liksom av sig. Inte jag alltså - utan inlägget. 

Ännu en gång tar sig Livet nya vägar. Eller. Nej - inte nya, men vägar jag på sätt och vis känner att jag gått några varv på. 

Den senaste tiden har bestått i en gigantisk rehabilitering. Det har gått utmärkt, om det inte vore för att jag på något underligt sätt samtidigt upprättat en ny tjänst inom vården. 

Jag är numera Chef för avdelningen för borttappade saker. Det där med att tappa bort en metastas är ingen höjdare att vara ansvarig för. Inte om man är kirurg. Inte om man är patient heller - fast det blir på två helt skilda sätt. 

Att acceptera att man efter 6 timmars öppen kirurgi med nästan en timmes letande med ultraljud "hands-on" inne i levern, ändå inte riktigt till 100% kan veta att man är cancerfri - det kräver sin kvinna. 

Att som kirurg med kollegor bestämma sig för exakt HUR man ska gå vidare var tydligen inte heller något det fanns rutiner för.

Så nu - nu finns det en regel. Regeln lyder - if it´s lost - find it!! 

Jag har fortfarande synen starkt på näthinnan. Direkt på uppvaket, när de stod där alla tre. Hummandes och mumlandes om att den bara var "borta". Men att de hade en plan. 

Vad SKÖNT tänkte jag då. I alla fall första veckan - ända till jag insåg att jag var tvungen att öppna hittegodsavdelningen. 

Först började jakten på röntgenremissen. Den där som med akut varsel skulle göra att eventuella Inkräktare skulle bli varse att vi inte tänkte låta dem vara. Den kom aldrig - och efter en del tjat insåg jag att remissen aldrig kommit fram. Det hade skrivits en ny av en läkare som stod HELT utanför detta och missförstått uppgiften. Hon hade skrivit en kallelse om tre månader. Ehhhh... Om någon missat min historik så är tre månader en potentiell katastrof då tillväxten kan bli ödesdigert stor på kort tid. 

Ny remiss, nya samtal - fast nu med en kirurg som vagt antydde att det nog inte skulle göra någon skillnad med röntgen nu eller sen. Efter min avhyvling ändrade han sig. Väldigt snabbt. 

Nåväl. Den nya remissen gav mig access till magnetröntgen all inclusive på KS inom ett par dagar. Halleluja! 

In och ut i röret i Boogie Wonderland där jag aldrig slutar förvånas över att de frågar vilken radiokanal man vill lyssna på under tiden. Har ni gjort en magnetröntgen? Alltså - man hör INGENTING utom de där Star Wars skramlande oljuden. Dunk, dunk, dunk. Wii wii wii. Honk, honk, honk. Men tanken är säkert god. Det fyller en bättre funktion att som jag, be om lugnande medel istället. Jag behöver det inte alls, men varför inte liksom. Sist var det dock lite mycket kanske eftersom jag glömde bort att andas.. 

Så kom då dagen för uppföljning. Det var länge sedan jag träffade min guru Lidbrink. Min torra, sjukt roliga onkolog. Mötet med henne blev både bra, konstigt och lite tänkvärt. 

Enligt hennes bedömning så ser jag strålande frisk ut. Precis som jag känner mig, och ändå kom slutklämmen - att under hennes 25 år som överläkare inom cancervården har hon aldrig haft en patient som är så omfattande opererad som jag. 

Som jag? Hurdå som jag? I min värld har jag trott att alla i min situation har det ungefär likadant. Men icke! 

Fast när jag tänker efter så har jag gått igenom en jäkla resa de senaste åren. Sex kilo vävnad är borta. Det har rykt tarmar, inre organ, tumörer och metastaser i en jäkla fart - och ändå sitter jag här och är så oerhört full av Liv. Läskigt och samtidigt häftigt. 

Och hur var det nu med den där prickjäkeln? Jodå. Den fanns där. Som en Orion lös den med sin närvaro på bilderna MEN.... har stått still i tillväxt och alltså fortfarande pytteliten. 

Men. Ändå där. 

Lidbrink avfärdade pricken med att säga att vi låter den vara. Skulle vi göra något åt alla prickar som syns på de mest noggranna röntgenundersökningarna skulle vi inte göra annat. 

Allt annat är toppen. Alla värden är fantastiska. Min återhämtning nästintill mirakulös. 
Så jag och O tackade för oss och åkte hem. Jag med den där gnagande känslan av att inte riktigt känna mig nöjd med svaret. Skulle jag förlita mig på att gurun hade rätt? 

Två dagar senare, i torsdags - närmare bestämt 16:25 ringer han. Kirurgen som anmält till hittegodsavdelningen att han tappat bort Inkräktaren. Han hade funderat på det där och blandat in några andra som jobbat på att hitta pillemyrerna länge. De där pillemyrproffsen. Som bara jobbar med att skjuta de minsta Inkräktarna i sank med precision.

Pillemyrproffsen bor på Danderyds sjukhus och vi har mötts förut. En gång för länge sedan när diagnosen var en mardröm jag trodde jag skulle vakna upp ifrån istället för den blodiga verklighet och sanning det blev. 
På den tiden när ingen visste om det gick att göra någonting överhuvudtaget. 
En evighet sedan...

BOOM. Beslut taget. Akut operation. Typ nyss. Och jag hör mig själv säga: Just DO it!

Så istället för att skriva det där inlägget jag tänkt, hamnade jag under kniven. IGEN. Fast denna gång i form av en ablasionsnål. Med hjälp av en magisk narkos - där jag andades 200 andetag per minut - allt för att hålla levern blickstilla, avslutades Inkräktarens eventuella planer abrupt. 

Pillemyrmännskorna hittade Inkräktaren direkt. Med ultraljud. Jag och O satt bredvid varann och såg pricken som vållat så mycket rabalder. På samma sätt visade kirurgen mig bilderna när jag vaknat upp efter operationen så jag fick se den lyckade förödelsen. 

Så nu sitter jag här, med ett nytt plåster på magen. Med hål i levern. Och är gladare än på länge. Och än mer nöjd över att jag inte gav mig. Det kanske är fler som behöver en chef för borttappade saker? 

Burn, baby burn... 

Love /Cat 



måndag 6 februari 2017

DEATH..


För mig kom insikten den där dagen i september 2014. 

Det var en måndag och jag och O skulle möta Mannen som satt på Sanningen. Ett möte med onkologen på Radiumhemmet. Efter en galet lång väntan där mer än två år passerat drogs snaran åt och det oundvikliga knackade på dörren.

Någonstans innerst inne visste jag redan, då jag bollats mellan olika vårdinstanser sedan den 12 juli 2012. Hade jag fått som jag velat då, hade detta förmodligen aldrig hänt. 
Och ändå.. är jag innerligt tacksam över att befinna mig i EXAKT den situation jag gör just nu. 

Statistiken säger att om vi stod inför valet att få veta exakt när vi ska dör skulle två procent välja att få veta det. Och jag kan i skrivande stund förstå dem. Jag ska förklara varför..

När vi satt i väntrummet sa O att det var viktigt att ställa frågan om min prognos. Det vill säga - hur illa är det och vilka chanser jag har att överleva. 

Mitt svar då, var att det skulle vi inte alls - för ingen, INGEN har en aning om exakt just min väg skulle bli. Och ville han ställa den frågan fick han göra det själv - utan att jag var närvarande för att höra svaret. 

När jag blev uppropad så var jag också tydlig med att jag ville gå in till läkaren själv. Ett märkligt val kanske - men jag kände så starkt att jag ville skydda O (helt i onödan) men framförallt få ta in Sanningen själv först. Så typiskt mig.
Jag var inte speciellt nervös eller orolig. Mer ivrig över att få veta vad som pågått i min kropp under så lång tid. De där blödningarna som blev avfärdade som  helt normala "övergångsproblem" av den där gynekologen som borde bytt jobb för väldigt länge sedan. Mitt tjat, min aldrig sinande vilja i att få ett svar och en envishet i att inte nöja mig med att knapra hormoner och blodstillande i all oändlighet. Vi var jäkligt osams, den där gynekologen och jag. Och snart - riktigt snart kommer hon att bli medveten om EXAKT hur oeniga vi var. För alltid. 

Leiomyosarkom. En elak jäkla Inkräktare som givetvis är väldigt ovanlig cancerform och som flyttar in i den glatta muskulaturen. Aggressiv som bara den och spridd till levern med flera metastaser som satt riktigt illa. Punkt. 

Där och då hämtade jag O. Och där och då bestämde jag mig för att döden inte blir MITT alternativ. Men istället för att vara rädd för att dö bestämde jag mig för att knyta bekantskapens band med Liemannen. Att lägga in Döden i Livsplanen.

Dagen efter opererades min port a cath in. Och dagen efter det inleddes den första av 16 cellgiftbehandlingar som skulle bli tätt följt av 3 stora operationer. Allt gick jäkligt fort när de bestämt min plan. 

Inte en enda gång under hela min behandlingsprocess har jag varit rädd för att dö. Sannolikheten att jag ska bli överkörd av en buss eller få en istapp i huvudet innan cancern härjat färdigt, är nästan större och då dör jag förmodligen direkt. I min situation handlar det istället om att köpa tid. Att bli livs- och kärlekseffektiv. Vilket man borde vara ändå. Utan livets ryska roulett.

Jag tror de flesta är rädda för döden för att det är förknippat med sjukdom, sorg, med smärta och lidande - men framförallt det okända - att vi inte har en aning om vad som händer när döden inträffar. Oavsett på vilken sida man står. Det är också jäkligt tufft att bli lämnad kvar - ofta läggs allt fokus på den drabbade och man glömmer bort den som står med ett liv framför sig med brustet hjärta och ändrade framtidsplaner. 

Det som gav upphovet till detta inlägg var att en person  - en ung kvinna, gift - med två små barn - dog häromdagen. Efter en lång cancerresa i flera år var hennes dagar plötsligt räknade. Hon planerade detaljer in i det sista och somnade sedan bara in. På 2-3 dagar ändrades Livet för dem som blev kvar och för henne var det över. Ett Instagraminlägg ifrån hennes vardag där allt var som vanligt och dagen efter somnade hon in. Bara så där. 

Och sedan finns andra som väljer att avsluta sitt liv för att de inte orkar med de toppar och dalar som just är Livet. 

Tänk så olika ödets lotter faller. Att vissa lever med rädsla för Döden och andra längtar efter den som en vän och enda utväg.. 

Jag tänker på dem och deras anhöriga och hoppas den ena får vila i frid och att de andra hittar tillbaka till glädjen. 

Reflektionen som slår mig är hur JAG tänker. Att man kan leva med Döden på sin axel och ändå inte känna sig sjuk eller ens i närheten av att dö. Att veta att Döden finns närvarande i Kroppens celler. Men - Jag har liksom inte tid med det där med Döden - men måste ändå medge att det är både märkligt och sjukt häftigt hur starkt Livet har fotfäste i mig. Aldrig någonsin tidigare har jag njutit så hämningslöst av livet. Det är viktigare än någonsin att ta vara på varje stund. Allt handlar också om att spara på och samla energi. Göra (för mig) rätt saker och hänga med människor som fyller cellerna med bubblor och kraft. 
Make your life memorable!

Jag har nästan helt slutat med alkohol helt bara för att inte missa något - och för att inte slösa på min så värdefulla energi. Det finns liksom inte plats för "blurret". Inte illa för en partyprinsessa som jag.

Men det som avgjorde min övertygelse och brist på oro och rädsla var att jag mer och mer får känslan av att de flesta upplever att man är nästan precis som vanligt men att kroppen blir tröttare när döden närmar sig och till slut tar bränslet slut. Livsgnistan slocknar. Som att somna. 

Jag tänker på alla mina operationer, narkosen som bara gör att allt blir svart - all smärta som  varit min vardag så länge och ÄNDÅ spirar Livet starkare än någonsin i mig. Det är för mig helt omöjligt att det ska vara värre att dö? 

This to shall pass kan även appliceras på Livet - så se till att ta beslutet om vad du vill göra med det. Om DU skulle få beskedet om en begränsad livstid så kan jag lova dig att oavsett hur man reagerar i början - så får man eld i baken för att ta tag i saker. DEN energin är magisk. Den energin borde man hitta nyckeln till UTAN sjukdom eller dödshot. Så just det där med att ta reda på när man ska dö - det finns faktiskt en tjusning i det. Att rannsaka sig själv i vad som är viktigt med vetskapen om att man inte har allt tid i världen - döden är ju faktiskt Livets deadline. Den går inte att skjuta upp med ursäkten om att man inte hunnit klart, typ. 

När jag fick mitt besked så gjorde vi några förändringar, jag och O. Vi lever ju efter en skriven livsplan där saker som är viktiga för oss har olika prioriteringsordning och som bockas av allt eftersom. Saker som låg långt bort, flyttades närmare i tid och vi tog beslutet om att flytta vårt gemensamma projekt, Fitnessfestivalen, till Stockholm. Vi såg över vårt liv och la till diskussionen om det oundvikliga, att vi alla - förr eller senare - kommer att dö. Det är bara att gilla läget liksom. 

Att leva fullt ut är en kombination av att planera men också att njuta av varje sekund. För många är Livet en stor röra av oro för saker som inte hänt eller att man väntar på rätt tillfälle.  Vad väntar vi på egentligen? 

Svaret är att rätt tillfälle är NU. Därför inväntar jag inga mirakel, inte heller på att tillhöra de som tillhör överlevnadsstatistiken efter cancer utan jag bara kör. Gör det jag vill och ägnar oerhört mycket tid till reflektion. Det är därför jag är tacksam över att vara där jag är i Livet.

Jag ser till att göra mitt bästa, VARJE dag, för att optimera min livskvalitet - både fysiskt, mentalt och andligt. Man kan inte göra mer. Jag skjuter inte upp saker och jag gör det jag känner för här och nu, men planerar roliga saker med framtidstro och skapar en struktur så jag eliminerar oros-och stressmoment så mycket det bara går. Jag ser till att ha jäkligt roligt mestadels av tiden och försöker sprida glädje och energi i min omgivning.Om du inte gjort det förr så passa på NU att skapa EXAKT det liv du vill leva. 

Jag är övertygad om att om man gör det - så blir det vad det blir när tiden är inne. Man måste utgå ifrån att det blir bra. Det gör i alla fall jag. Med den totala övertygelsen om att man kan hitta på MASSOR med roligt var man än hamnar efteråt.. :-) Förhoppningsvis som en Ängel i högklackat och svandunsboa..

Alla vill till himlen, men få vill ju dö.. 




Love /Cat


söndag 29 januari 2017

STRONG...



Det kan ju faktiskt vara så att det är mig det är fel på. Eller åtminstone att det är jag som tänker annorlunda. 

Under hela min process i att hantera det tillstånd jag befinner mig i, har jag upprepade gånger fått höra hur stark jag är. 

Jag funderar en del på det där. Stark. Styrka. Att vara stark i olika situationer - vad betyder det? 

Jag tror ärligt talat inte att jag är starkare än någon annan. Men jag har förmodligen ett helt eget sätt att tänka. Och sen är det ju faktiskt så att ingen vet exakt HUR man kommer att reagera i en sån här situation förrän man hamnar i den. Hade någon sagt till mig för 10 år sedan att jag skulle få cancer och behöva åka skytteltrafik in- och ut på sjukhus med otaliga behandlingar och operationer som vardag så hade jag ju inte vetat hur det skulle vara. Eller hur jag skulle hantera det överhuvudtaget. 

Det är ungefär som att föreställa sig hur det är att bli gammal. När man är 18 och funderar på hur det är att bli 50 så känns det overkligt och nästan HELT omöjligt att det kommer hända - och sen,när man väl är där - så är det skönt, jäkligt coolt och faktiskt helt naturligt. Då är man rätt nöjd på att slippa allt det det innebär att vara ung. Faktiskt.

Jag tror att allt handlar om att leva i nuet. Det är jag grymt bra på. Jag ältar ALDRIG i det som varit och har inte heller ett allt för långt perspektiv framåt. Jag oroar mig helt enkelt aldrig för något som inte hänt. Och anser att det förflutna gjort mig till den jag är. Dåliga beslut och taskiga val har helt enkelt skaffat mig perspektivet i att i nuet - inte göra dem igen. Att ta vara på alla lärdomar, bra som dåliga, och forma varje dag med det som mall. 
Därav min inställning till allt. Därav mitt val att skala av väldigt mycket som dagligen sker runt ikring mig. Därav min upplevda aura av styrka gällande min sjukdom. I guess. 

När jag växte upp fick jag ofta höra av min mor att jag var en rätt oempatisk typ. Säga vad man vill om det, vi har ju haft våra duster hon och jag, men just i det har hon faktiskt rätt. 

Med oempatisk menade hon att jag i många situationer förhöll mig kylig och oberörd, där kanske andra upplevde en emotionell berg-och dalbana. 

Jag har alltid varit så, det är inget nytt, och är förmodligen anledningen i varför jag upplevs som starkare än genomsnittet. 

I min cancervärld gör jag ingen skillnad på någon eller något. I min värld finns det ingen gradskala på om det är mer synd om någon än någon annan. Men just det där med att gnälla över skitsaker har jag alltid stängt ute i min värld. Det skapar bara den perfekta miljön för att a) ingen orkar lyssna b) en sur, stressad kropp som blir en lysande plattform för sjukdom och obalans c) du attraherar förmodligen ett gäng med likasinnade, och helt plötsligt handlar hela din värld om missnöje. 

Faktum är att när man blir sjuk på riktigt är det viktigare än någonsin med glädje, humor och perspektiv. Jag har inte TID, ens en sekund, att lägga på sådant som inte ger ett skit tillbaka. 

Och då kan man ju undra - är aldrig människan på dåligt humör? Låg på energi? Sur och grinig? 

Jodå. Jag har mina stunder. Det är och har varit jäkligt tufft denna gång. Att bli kapad på mitten är en sjukt stor skillnad att hantera än att bli snittad längs med kroppen. Jag har svårt att röra mig, speciellt när jag ska sova och har ena berg av kuddar för att kunna finna ro. Jag kan inte äta så mycket. Min diafragma har nolltolerans mot att tänjas ut så jag får i princip småäta hela tiden för att hålla kaloriintaget. Kroppen tar inte upp näring - jag håller på att justera det i skrivande stund. Att inte ta upp näring gör att du har exakt NOLL energi i bland. Kroppen är som en urvriden trasa och man blir ur balans på många sätt. Allt påverkas, hormoner, sömn och humör givetvis. Men att gnälla om det? Så fasen heller. Varför? Därför att det är vad det är och jag har VALT att i vägskälet gå den väg som leder någonstans. Jag går hellre en fotokurs eller går och tränar eller varför inte gå på en "Stand-upcomedy" kväll? Inte ett av mina bästa beslut som nyopererad då jag som sagt inte kan skratta fullt ut. Jag hade nästan mest kul åt mig själv i hur det hela skulle gå till.. Men känslan av att VÄLJA positivitet, glädje och kärlek ger en spinoff som GÖR dig stark. Ta makten över Gnällspiken på axeln. Orka deppa liksom..

Vad jag vill säga med det hela är att man är sin egen lyckas smed. Vi är alla ansvariga för att fylla våra kroppar med en daglig dos positivitet. Och viktigast av allt - är man inte riktigt nöjd med Livet - ändra då på det som inte är bra. Gör en to-do-list över det som bör ändras och sätt upp en konstruktiv plan för det. HÄR är det grymt bra att ta hjälp av en vän eller mentor som kan komma med sunda råd. Men att bara fortsätta i samma anda skapar bara destruktivitet. 
Att våga förändra något bygger styrka - mental styrka. Och mental styrka hjälper kroppen på traven. Jag har sagt det förut men det tål att upprepas. Varje dag i all oändlighet. Det handlar inte om att inte ha dåliga dagar, det handlar om din egen vilja till förändring. Känner man att något inte är bra - ta en timeout och fundera på vad som kan göra det bättre. Och hur du kan nå dit. Var din egen guru.

Och faktiskt. Jag lyssnar gärna på någon som piper över frustrationen i att vara förkyld. Eller som har ont i magen. Eller har ett knä som krånglar. Jag har det faktiskt inte värre än er. Jag är MER frustrerad över att dygnet inte har fler timmar då jag VILL så mycket, än de facto att jag har cancer. Min situation är den absolut bästa blåslampan för extrem kreativitet. Bli inte förvånad om du inom kort läser om någon ny utbildning jag betat av eller några nya projekt jag införlivat. 

För skillnaden ligger i att ha en stark framtidstro och lägga fokus på HUR man ska få den att bli som man vill. Att fylla varje dag med saker som tar dig närmare dina drömmar och mål. Inte ägna en sekund åt missnöje och klagan. Om det inte är under en konstruktiv plan i hur och vad du vill förändra. Fast tro mig - det är fasen jobbigare att vara riktigt förkyld eller ha ett bråkigt knä än att sitta i min situation. Åtminstone kortsiktigt.  Jag är ju faktiskt helt frisk på alla andra ställen i kroppen än just i de där cellerna som knökat ihop sig. 




Lägger man energi på rätt saker - FÅR man oerhört mycket tillbaka. Och då blir man stark, 
I guess.. Vad tycker du? 

Love / Cat 


lördag 14 januari 2017

STATUS..


..Och BOOM så var den plötsligt där. 

Energin, glädjen och livsviljan. Inte för att dessa egenskaper någonsin är borttappade, men jag kan ju inte heller direkt säga att man sprudlar i samband med tuffa operationer och smärta. 

Ändå så är det så värt det. Betänk motsatsen. Att du får ett besked att ingenting går att göra.. Jag är oerhört tacksam över att ha en kropp att ha ont i. Faktiskt. 

Jag väger 48 kg. Inte särskilt imponerande. Jag är inte lika skrämmande smal som förra vändorna, men märker tydligt av hur Kroppen kämpar för att hålla näringsupptag. Jag gör verkligen allt jag kan för att hjälpa till. 

Jag går lite som en krokig gam och skrattar ofta åt min spegelbild där jag med en rätt krum rygg kämpar varje dag med att stretcha såret så jag kan sträcka på mig. 

Jag har väldigt svårt att äta några större portioner. Såret - som löper tvärs över diafragman från sida till sida - stramar oerhört. Det gör inte så ont, men det känns som att jag har en bälte som sitter för hårt. När jag går och står en hel dag svullnar det och stramar givetvis ännu mer. 

Jag - som dessutom vägrar följa sjukvårdens rekommendationer om energirik kost - har hittat andra lösningar för att få i mig tillräckligt med kalorier. Men mitt fokus handlar mest om näringstäthet. Inga tomma kalorier här inte. Jag använder mycket tillskott nu. Dels vitaminer och mineraler, bl a B & C-vitamin, D3, Selen och zink för att hjälpa kroppen till att läka bra och reparera den stress ett kirurgiskt ingrepp innebär. 

Jag använder enzymer, probiotika och glutamin för att mag- och tarmslemhinnan ska må bra och att min matsmältning ska vara optimal. Det största fokuset är dock immunförsvaret. 

Jag är nu nere på hälften av min ordinerade dos smärtlindring. Jag har helt tagit bort vissa läkemedel som jag anser göra mer skada än nytta. Min lever är mitt tempel och jag vårdar den ömt! Det jag använder är rent morfin - här gäller det dock att hitta rätt i dos så man inte har ont, men inte heller blir så trött att man somnar stående. 

Jag har nästan helt uteslutit kaffe med koffein, ersatt det med grönt te och äter nästan helt vegetariskt. Jag äter fisk och fågel ibland men inget nöt- eller fläskkött. Mycket frysta och färska bär mixat med hampaprotein, betaglukaner, collagen och frystorkad broccoli. 
Förmodligen är min kropp så otroligt avgiftad då jag till och med tappat suget efter gott vin. Tro mig - jag ÄLSKAR vin och har gladeligen smuttat på ett glas när tillfälle givits. Ända tills nu. Förmodligen en normal reaktion, men liiiiiite tråkig. 

Jag har en hel del annat pyssel för mig i köket och använder mig själv (och allt som oftast även maken) som ett experiment. 

Så förberedd som jag var inför detta ingrepp har jag nog aldrig varit. Det gav en rejäl payoff och jag känner i ännu högre grad hur kombinationen av mental inställning i hop med kost och näring verkligen gjort underverk. Jag läker i rekordfart och mina värden var normala redan efter tre dagar. Jag har inte "fyllt upp" kroppen än - musklerna är små och huden lätt dehydrerad. All energi går åt till läkning - det är en gigantisk mängd kalorier som bara går åt till det - musklerna får finna sig i att vara på "hold" till reparationsprocessen är klar. 

Faktum är att det är bara 3 1/2 vecka sedan min operation, det är lätt att glömma bort. Jag mår oförskämt bra men är oerhört noga med att fortfarande fördela min energi på RÄTT saker. 

Jag sover, äter, vilar och tränar. OCH har ägnat väldigt mycket tid till läsning. Jag har gått tillbaka i min gamla studielitteratur för att repetera och fördjupa mig i några saker. Jag har även deltagit i några spännande webinars som presenterar nya rön.

Jag har ju lovat att skriva ett längre inlägg om sköldkörteln bl a, och har hittat väldigt många spännande samband. Saker som ALDRIG vår vanliga vård skulle arbeta med som grund - men inom naturläkeriet så arbetar man med hela människan och helt andra orsaker som kan ge utslag på ett skolmedicinskt test. Den största skillnaden ligger i åtgärdsplanen. 

Till och med de som är diagnosticerade med Hashimotos kan med rätt vägledning få ordning på sin sköldkörtel. Mycket hänger ihop med mag- och tarmstatus, kostvanor, stress och även användning av preventivmedel och läkemedel skapar obalanser. 

Utöver det som utgör mina dagar, funderar jag väldigt mycket på andra saker. Det som är skönt när man är bortkopplad från den vanligtvis väldigt intensiva vardag jag lever i, är att de luckor i tid jag nu äger - släpper in väldigt mycket kreativitet, nya tankar och idéer. Ofta är mina dagar väldigt späckade från morgon till kväll - så jag tar tacksamt emot denna tillvaro. 

Jag mediterar en del och ägnar mig åt ljudakupunktur. Istället för att lyssna på musik, lyssnar jag på frekvenser som är oerhört lugnande och helande. 

Nej - jag är inte speciellt social och har ingen som helst lust till det heller. Jag lever i min lilla rehabbubbla och njuter av att känna hur livsglädjen bara sprudlar i ådrorna. Jag vaknar varje morgon med ett leende och är sjukt nöjd med att allt gått så bra. 

Det är en tuff resa jag gjort. Och gör. Men det gäller att hela tiden sträva framåt och inte stanna i oro eller rädslor. Jag märker att jag väljer bort SÅ många saker som skulle kunna göra mig stressad eller upprörd. Vissa kanske skulle kalla det världsfrånvänd - jag kallar det ett medvetet val. 

Tänk om vi alla fokuserade på att planera för exakt det liv vi vill leva. Att inte lägga någon energi på att gnälla och irritera oss på vad andra tycker, säger eller gör? 

Att vi alla istället delade varandras visioner och mål kring livets positiva saker - tänk vilken värld vi skulle leva i då. 

Jag har den fantastiska lyckan i att ha så mycket positiv energi omkring mig. Människor som  ger obegränsat av kärlek. Men jag har också förmågan att säga ifrån - jag lyssnar inte på onödigt tjafs. 

Så summa summarum är att livet just nu ter sig finfint. Jag lever för dagen och i nuet och tar det som det kommer. Jag har väl aldrig njutit så mycket av att när som helst när jag behöver, bara gå och lägga mig bland kuddar och dunbolster - med en bra serie eller spännande bok - och bara ligga där. Ibland flera timmar. 

Mitt år har börjat riktigt bra och jag ser med spänning fram emot resten. Nästa milstolpe är ju att hitta den där borttappade metastasen. Hur DET blir - det återstår att se. 

Den 19 januari får jag en plan.. 

Love / Cat 




Bloggarkiv