The Story..

"Att helt plötsligt stå inför situationen att behöva ändra kurs i Livet gjorde att jag valt att skriva. Att få dela med mig av min berättelse kan ge kunskap till andra för att skapa förståelse för hur det är att leva med en tuff diagnos. Dela gärna med dig till någon du tror behöver läsa, eller ta del av mina ord själv. Ingen vet hur morgondagen ser ut"... Carpe Diem! Du öppnar första kapitlet i storyn Lördagen 6 September 2014..

torsdag 20 november 2014

ROUND 4 - ME V/S THE INTRUDER..


Jag ligger efter. Hur man nu kan göra det i en situation som denna. Men.. det gör jag. 

Tiden som varit har varit intensiv, full av händelser och massor av roliga, bra saker. Saker som starkt kommer att påverka min framtid. 

Nåväl. Mer om detta vid ett senare tillfälle och raskt tillbaka till det som borde vara nuet. Berättelsen om det som blev min 4:e behandling. 

Det är helt galet vad fort tiden går - den borde ju egentligen nästan stå stilla och bara invänta varenda smygande steg. Fast mitt i alltihop så har jag faktiskt aldrig varit mer närvarande än nu. Jag vet att jag kanske borde varit orolig inför just denna gång. Det var dags för utvärdering i halvlek - en röntgen som obönhörligt skulle avslöja min exakta status av tumör och sjukdomsförlopp. Men nej.. inte ens nu bet orosandarna tag i tanken. Det vilar fortfarande ett märkligt "Just-Do-It" över det hela. Att komma framåt, att det ska vara klart och över snart. 

Under min förra sjukhusvistelse hittade man vatten i min ena lunga. En väldigt liten mängd, men ändå vätska. En akuttid för röntgen avklarades utan några större tecken på något allvar - men valet blev att följa upp det hela i samband med denna röntgen. Jag börjar nästan känna mig som en stammis på samtliga instanser, så även på Sophiahemmets datortomografiska avdelning. In - drick kontrast - ligg på brits - in med nål - intravenös kontrast och sedan - åka fram & tillbaka som en skottspole under en metalliskt klingande inspelad röst med kommandot "Andas in - håll andan - andas som vanligt". 

Vadå som vanligt? Man flåsar och nästan hyperventilerar för att göra rätt och det finns verkligen inget vanligt någonstans. Under hela sessionen är känslan nästan overklig, och tanken mal ändå i huvudet: Hoppas, hoppas, hoppas att knölen krympt. Att Inkräktaren börjar visa ett tecken på utmattning och helst ha dött en kvalfull död. 

Min älskade man väntade utanför och som alltid är han mitt stora stöd och den som aldrig viker en tum från min sida. För mig är hans välmående otroligt viktigt för som anhörig är man totalt maktlös och nästan mer drabbad rent känslomässigt. Min stora lycka och styrka i allt är vår närhet, vår helt outgrundliga kärlek och tacksamheten i att kunna dela precis allt. Våra tankar, känslor och sätta ord på funderingar på både nuet och framtiden. 

Vi visste att väntan på besked skulle ta ungefär en vecka och hade ett läkarbesök bokat inför min behandling. 

Mitt ess till koordinator hade såklart lyckats igen med att boka in fel tid för inläggningen så läkarbesöket blev inte på samma dag. Skit samma - jag har ändå en plan för vårt "förhållande" och det går inte direkt i en positiv riktning. 

Mötet med Dr Elisabeth blev en positiv upplevelse. Inte för det hon sa, men för att hon var påläst, resonabel och väldigt tydlig. Min tumör har inte svarat på behandlingen som väntat. Tumören har inte krympt snabbt nog så beslutet blev att jag nu ska få andra cellgifter. Med start från behandling 4. Min första tanke blev sjävklart en enorm frustration och besvikelse. Tumörjäkel liksom... 

När jag funderat en stund ändrade jag mig. Det handlar ju faktiskt om att förstå sig på Inkräktaren, att orka ha tålamod med de celler som efter ÅR av felprogrammering beslutat sig för att bete sig illa. Det handlar om att överlista och att lydigt låta giftet verka och bryta ned cell för cell. Då går det inte att ha bråttom. Jag är övertygad om att man valt fel starttaktik. Det blev en lång diskussion kring min situation som faktiskt fick en väldigt intressant vändning. Att backa bandet lite kring hur allt egentligen började. 

Jag känner mig lugn och trygg i medicinbytet. Nästa steg är ju trots allt att kirurgiskt avhysa Inkräktaren. Då är det helt ointressant hur stor eller hur liten den är. Den viktiga är att den inte längre är farlig och aggressiv. Det som lyfte tanken lika högt som himlen är faktumet att mina röntgenbilder sett likadana ut sedan INNAN jag började med mina cellgifter. Och så länge det inte blir värre, tumören större och sprider sig vidare.. 

Ja.. då är jag lycklig. 

Varje litet steg i rätt riktning, är ändå ett steg närmare mål.

Love / Cat 

söndag 16 november 2014

WILL - WANT - DO..


Tankens kraft kan försätta berg. Om man nu skulle tvivla på detta så skulle jag gärna erbjuda vem som helst att ta del av de tankar som finns i mitt huvud. Den vilja, den kraft och den ibland märkliga inriktning min tankar har - är nästan så jag själv undrar. De blir mer fokuserade, mer intensiva men med en enda undermening. 

Just DO it!!

Jag läste ett inlägg nyligen där en bekant, som för ett par år sedan blev dödligt sjuk, men överlevde, uttryckte sig; "Jag blev en bättre och helt annorlunda människa av att göra den resan". Och jag tror faktiskt att hon har helt rätt. Att hamna i en dead end - en svår livsavgörande situation gör kanske att vi MÅSTE tänka på ett annorlunda sätt, eller?

Jag är ju inte på något sätt i slutet av någon resa, jag är i allra högsta grad i början av en Levnadstripp som kan sluta precis som helst. Men precis så är ju Livet för alla - vi har inte en susning om vad morgondagen har i beredskap för oss. Jag är ju född optimist. Med en makalös portion av positivitet och glädje har jag forsat fram i Livet under mina drygt 50 år. 
Det gör jag fortfarande - i precis samma takt. Men jäkligt mycket mer lyhörd och målinriktad över vart jag är på väg. Det nästan uttjatade Carpe Diem - Fånga dagen,  har för mig istället fått innebörden Crea Diem - Skapa dagen.

Mina tankar kretsar otroligt mycket kring kreativitet för närvarande. Att skapa, lyssna, se i bilder och visualisera. Jag vet inte riktigt varför det blivit så, men det är både kul och intressant. Det känns som att jag lever med en nyfiken tunnelsyn - kristallklar, nära och väldigt tydlig.

När jag påbörjade min resa handlade allt om att rida ut stormen såklart. Jag valde ju att gå den skolmedicinska vägen med cellgifter, fast det var mer beroende på att sjukdomsbilden gått så långt, inte för att jag egentligen vill.

Min plan har hela tiden varit att hitta sätt och metoder som jag känner spelar i min liga. Ett tonläge som ligger i linje med kropp och själ - inte enhetligt välja The Total Destruction Line. 
Jag har tidigare skrivit om mitt tänk när det gäller kost och träning - inga konstigheter där inte. Det som nu upptar min tid är andra saker - som vad jag lyssnar på när jag tränar och hur jag tänker rent generellt under mina vakna minutrar och timmar varje dag. 

Det är som om jag per automatik fått Feng Shui att rumstera om i mina ådror, i min kropp och själ.  En gigantisk städprocess pågår och nya intryck tar plats. 

Jag har möblerat om hemma, städat garderober, slängt, bytt ut och ser det mesta med andra ögon. Det där man kanske skjutit upp för att man vill "suga på karamellen", det händer nu med en rasande fart. 

Lägg märke till då att vi är mitt uppe i en slutplanering av årets Fitnessfestival, där ALL tid behöver ägnas åt projektet och INTE till att städa garderober.. 

På något underligt sätt så hinner jag med precis allt ändå.. och lite till. I min speedade hjärna ligger till och med första uppgiften som ska förverkligas dagen efter hemkomst från Göteborg - ett besök på Creatima, då jag nu tänkte ge mig på att måla en tavla. Eller... flera tavlor om inspirationen växer i den här takten. Det är en strid ström av idéer med nya tapeter i tvättstugan i Paradiset och en inom-en-snar-framtid - design av nya walk in closets för att bringa ordning. 

Det senaste alstret jag lyckats med är att ladda ned alla Rammsteins album som numer utgör en tung, stridslysten musik som gör min träning riktigt, riktigt... Heavy.. Du Hast, Engel och Mutter dundrar i mina öron och musiken känns som ren terapi när jag krossar min Inkräktare med hårdrocks intensitet. Min 28 årige son har fortfarande inte slutat skratta, när hans snart 52- åriga mor sms bombar honom med frågor om vad det där bandet hette som vi lyssnat på för ett antal år sedan. Rammstein liksom.. hur gick DET till? 




Om man hade frågat en sakkunnig hade jag förmodligen fått en helt annan diagnos än den jag har. Jag har rannsakat mig själv många gånger för att se om det kanske är vanligt med den här typen av beteende hos sjuka människor och försökt att jämföra? Just den här sidan hittar jag absolut ingen som helst information om. Det kanske helt enkelt är så enkelt att tankens kraft, MINA tankars kraft - stimulerar och förhöjer alla sinnen. Att njuta av intrycken fast lite fortare och mer intensivt än vanligt? Man vet ju aldrig hur mycket tid man har, då blir det oerhört viktigt att ta vara på den dyrbara gåvan. 

Fast jag försöker foga mig.. Jag BORDE ju ta det lite lugnt?? Det går sådär.. Utfordringen denna vecka blir vad jag ska ha på mig på Guldhjärtat - galamiddagen vi avhåller på Lördag kväll..  Inte bara klänning, utan självklart även perukvariant. Det är ungefär på den nivå jag borde vara på på.. 




Vi får väl se hur det går.. 

Love / Cat





lördag 8 november 2014

HOPE..


 Jag har en vän - en väldigt speciell vän som jag känner att jag måste berätta om. 

Vivi och jag har känt varann några år och lärde känna varann i samband med ett gäng som hängde på fredagar på Aw´s, trevliga temafester och annat bus. När vi lärde känna varann var vi båda singlar och vi fann varann på det där speciella sättet som man gör med vissa människor. 

Vi har egentligen aldrig umgåtts, bara vi -  och heller inte hörts av under några långa samtal eller ens via mail. Vi har en annan typ av kommunikation som bara vi förstår och som betyder väldigt mycket för mig. 

Vi är lika på många sätt - jag och Vivi,  och ändå väldigt olika. Det är det som är det coola - att man kan gilla varann utan att varken behöva nöta ut varann eller varken ses eller höras, utan man bara vet. Man bara känner i maggropen att OM.... så skulle man i ett nafs kunna utveckla vänskapen till något både djupt och innerligt. 

Vivi är inte som andra kvinnor. Hon är en blandning av medium och prinsessa. Precis så är det och det är just det som gör att jag gillar henne så mycket. Den perfekta cocktailen av en vacker kvinna med mycket yta, glamour och bling-bling kombinerat med en imponerande intelligens, styrka och självdistans samt ett never-ending djup och livsperspektiv. 

Det är Prinsess-Vivi och jag som har hängt - iförda allt ifrån guldglittrande paljettklänningar på James Bond fester till Halloweenutstyrda häxor och Shedevils under Berns vackra kristallkronor. Det har varit champagne mixat med högklackat som stått på menyn.

Jag följer Vivi på Facebook precis som hon följer mig ibland. Det jag älskar just med Facebook är att man kan titta in hos fina vänner och se vad de gör trots att det går lång tid mellan varven man ses. 

När jag blev sjuk och började skriva bloggen igen uppmärksammande Vivi det och gav mig en fin och positiv feedback och uppmuntrade andra till att ta del av denna skrivna resa utan befintligt slut. Att ta del av hennes värld är att ta del av något helt annat än bara högklackat och champagne. Det innebär att du bjuds in i en värld, full av spirituella intryck och avtryck. Att arbeta som medium är INTE som att arbeta mellan 8-17. Det innebär att du har helt andra typer av arbetskompisar som ofta kommer ifrån en annan dimension. I den världen lever andar och guider som skyddar oss om vi vill och är mottagliga,  och guiderna visar oss vilken väg vi ska ta och välja, ofta med små eller ibland påtagliga tecken. 

Jag älskar den andliga världen och har alltid levt nära den med en total fascination över hur vi väljer att ta till oss det osynliga och subtila. Vissa gör det och andra inte. Vissa pratar om det och andra inte, för mig handlar det om att leva med öppna sinnen och låta det som händer.. hända. 

Jag lever just nu i ett märkligt ingemansland där jag valt att hålla min linje, med kost och träning och är självklart extra uppmärksam på allt som handlar om det som blivit min vardag. Jag läser mer än gärna artiklar kring forskning om cancer och det är många saker som blivit tydliga och klara i att mina val är precis i rätt linje. Just kosten och inställningen mentalt är oerhört viktig. 

Den senaste tiden har jag fått många signaler och ibland så starkt att jag reagerat. 
Ifrån flera av varandra oberoende källor har jag fått rekommendationen att börja använda Björkaska och Chaga - ett extrakt gjort av sprängticka. Två naturläkemedel/kosttillskott som båda med framgång används vid behandling av cancer. Jag har ju varit i valet och kvalet just inför vissa tillskott och valt att avvakta till jag hur jag vet hur tumören svarar på cellgifterna. Jag gjorde min röntgen och tog prover måndagen den 10 november. Svaren vet jag på onsdag när Rond 4 vs Inkräktaren väntar. 

Vivi och jag påbörjade nyligen en dialog på Facebook om olika saker, men som tog en annan vändning. Jag fick information om en vän till henne som använt just dessa preparat och blivit frisk med hjälp av dem. Läs mer om det på Vivis blogg här. Det som är så coolt med Vivi, är att hon med sån säkerhet bara VET att jag skulle ta till mig detta. Ni vet när man får den där häftiga känslan i hela kroppen, att något bara är så rätt - precis så känns det och övertygelsen var bara där. Så självklar. 

Tre dagar senare var beslutet ett faktum - nu sitter jag och tittar på det som är ännu ett verktyg mot min Inkräktare. Första dagen jag använde dem var i Fredags. Nyfiket låter jag nu dagarna gå och effekten att tala för sig självt. 

Det sista som överger en människa är hoppet. Jag har en stark tilltro till varför mina Livsguider och vägvisare lät mig få dessa verktyg. Och just för att budskapet kom via Vivi så är jag henne evigt tacksam  - för hon känner min guide på ett sätt jag inte ens själv gör. Ännu... Tacksam över att man ibland måste vara och tänka outside the box - och att ha förmånen att bli påmind om det av en cool Prinsessa - ja.. då kan det ju inte bli annat än bra... 

Livet är bra förunderligt och häftigt, oavsett vilken dimension av det vår hjärna väljer att ta in, eller hur? 

Love / Cat 






tisdag 4 november 2014

ELEMENTS...


För varje vecka, månad och år som jag har förmånen att få vistas i Paradiset växer behovet starkare efter mer. 

När jag träffade O fanns Paradiset redan. Huset på Ekerö som varit hans i många år. Fast det hette ingenting då. Jag hade egen lägenhet på Kungsholmen och den första tiden vistades vi en del här vilket var otroligt mysigt såklart. 

Då var mina vistelser här mer baserade på att jag älskade närheten av min blivande man än det faktum att jag verkligen utvecklat en kärleksaffär med Paradiset. Det är jag som döpt huset - eller egentligen inte huset i sig, utan hela atmosfären vi vistas i när vi är här. Jag har en fabless för att skapa scenarion i Livet och gärna döpa platser, situationer och  upplevelser efter något som känns rätt. 

Efter ca ett år som par skaffade vi vår gemensamma lägenhet i stan - Slottet. Det där rosa vackra sekelskifteshuset med koppartak och tornrum varav ett är vårt vardagsrum. I Slottet tillbringar vi vår vardag, våra veckodagar och Slottet är perfekt då det är nära till barnens skolor och gångavstånd till vårt kontor. 

MEN - Paradiset är det där stället man hela tiden ser förändras med nya ögon. I Paradiset växer magiska äppelträn, pyttesmå djupröda körsbär och saftiga lila plommon.  Gräset är alltid grönare och himlen alltid blå. Huset är gult med vita knutar, massor med snickarglädje stor gräsmatta och numera, fullt av vackra växter. I Paradiset har man ALDRIG tråkigt. 

Sedan ett par år finns det växthus, hallonbuskar, jordgubbsland och en aldrig sinande ström av ätbar växtlighet i takt med att mina ekologiska krav ökar. Vi är självförsörjande på tomater, gurka, sallader av olika slag och färsk spenat växer som ogräs. För att inte tala om Örtträdgården. 

Sedan jag fick besök av Inkräktaren slog det mig vad som egentligen är anledningen till varför Paradiset är den perfekta platsen att vara på, och SÄRSKILT nu - är närheten till naturen och alla dess element. Att vakna varje morgon med fantastisk utsikt över Vatten, känna frisk Luft i mitt ansikte när morgonkaffet intas på altanen, att känna Jord under naglarna när jag påtar i trädgård och växthus är så otroligt helande och läkande. Att avsluta dagen med att sitta framför öppen Eld och njuta av värmen skapar ett underbart lugn. 
Här kan jag bara vara.. bara vara tyst och komma ikapp mig själv. 

Vi spenderar all ledig tid här. Vi tar långa promenader, krattar löv, planterar och har alltid något på gång. Vi planerar så optimalt vi kan och framför allt efter mina sjukhusvistelser åker vi hit och stänger ute omvärlden. Jag andas, lever, njuter och låter naturens element ge mig energi. Så gott som jag sover här finns ingen annanstans - och tro mig, jag sover gott nästan jämnt. Jag är som ett litet barn som somnar på 2 minuter och sover oavbrutet 7-10 timmar. Men här.. är luften annorlunda och känslan i kroppen efter en natts sömn, helt obetalbar. 

Vad man än tar sig för med här är det alltid så avkopplande och ger så otroligt mycket energi. Även om man så bara stannar en natt laddas batterierna med Duracellkraft. 

Vi upplever Årstider, regn, snö och ljuvligt solsken. Alla med samma Kärlek. I morgon ska jag sätta mig på bryggan, oavsett väder och bara insupa de kraftfulla element jag har omkring mig. 

DET gör mig stark och hel.. 

Love / Cat 

Bloggarkiv