FREEDOM..

Vad är egentligen frihet? 

Idag tar man friheten för given just för att man ofta kan avnjuta den när man vill. OM man nu lär sig lyxen av att utveckla den känslan. Många av oss fastnar i ett scenario där vi inte riktigt njuter av Livet kan jag känna. 

Nu menar jag inte heller den typ av frihet det skulle innebära att inte behöva gå till jobbet eller kämpa på med alla de där måstena som man lagt sig till med av någon outgrundlig anledning.

Jag menar.. Frihet. På riktigt. 

Det är en märklig känsla att skriva in sig på Radiumhemmet och ligga där med ett inplanerat schema som slaviskt ska följas. Tre dagar senare åker man hem med ett digert behandlingsprogram med injektioner, cortison m.m. som ska bli en del av nedtrappningen efter varje kur. 

Denna gång blev det precis som jag befarat - det kändes helt annorlunda att vara där inne, förmodligen bidrog det ju att min start i veckan blev lite annorlunda. (Läs gärna "Round 3" inlägget) Väl inlagd kom jag på mig själv med att bli totalt asocial och dra för de blå skynken som avskiljer mig från "de andra". I min kokong läser jag, jobbar med O och bara låter tiden gå med nedräkning till allt är klart. Jag pratar inte gärna med någon eller hänger i dagrummet. Nej - jag är en riktig ensamvarg. 

Denna gång upplever jag också att cellgifterna påverkat mer, inte på det mentala planet, nej - där är jag fortfarande stark och rustad. Men jag känner mig mer påverkad, lite illamående och har en envis Inkräktare som gör sig påmind hur illa den trivs nu när jag tagit in flyttstädningens hårda artilleri. I min värld så betyder det bara att behandlingen lyckas väl. Att det är därför det känns som att vi just nu är i närkamp, jag och Inkräktaren, Ungefär som att spraya med Radar i ett insektsbo - It Works.. Det surras ett tag i boet sedan faller de liksom bara ut och dör. 

Det var fler saker som kändes annorlunda denna gång. Det som slår mig är såklart hur många andra har det. Svårt sjuka män och kvinnor som ligger inne länge, ofta i väntan på en vårdplats för vistelser i kanske upp till månader och vad vet jag, år..

Många som hamnar här är obotligt sjuka vilket jag bestämt inte ska få påverka mig. När jag är i min bubbla så känns det som att jag är fången, men bara för ett litet tag. Jag kan veckla ut mina vingar och flyga därifrån till Friheten när behandlingen är över. På riktigt. 
Jag följer min strategi och låser ute omvärlden med fokus på min egen resa. Det viktigaste just nu är att bara följa den linje jag beslutat är min. 

Att bli sjuk mitt i Livet kan säkert bli ett fängelse om man låter det bli det. Det är nog ganska lätt att hamna mitt i en oerhörd kris där man tappar kontrollen över vart Livet är på väg. Att känna sig fångad av sjukdom och begränsningar. Vilket i och för sig inte är så konstigt.

För mig var det nog mer så att sökandet efter felet innan min diagnos kom - DET var fruktansvärt jobbigt. När jag nu vet vad jag har i min kropp är det mycket enklare att följa planen. Låter det konstigt? Varför jag valt detta tänk är för att det finns INGEN annan som är precis som jag. Det gör att jag självklart väljer det jag stenhårt tror är bästa sättet att bli frisk på för mig.  

DET är frihet på riktigt för mig - att njuta av att vakna varje morgon, träna, äta som jag gör och disciplinerat följa behandlingsplanen. En dag läggs till en annan och tiden är snart inne för första beskedet i hur det gått. Frihet för mig - är att känna tryggheten i att fatta mina beslut själv och känna mig helt tillfreds med det. Målmedvetet och planerat. 

Om det är någonting jag aldrig kommer ge avkall på när detta är över - så är det njutningen i att få tillbaka sin kropp & själ. Att alltid lyssna på den inre rösten i vad som är bra och viktigt. Att alltid leva i nuet fullt ut och inte fundera så länge på nästa steg. Att få tillbaka friheten i att inte behöva planera allt utifrån ett tillstånd utan bara utifrån det man vill berika sitt liv med. Just do it, liksom.. Som jag längtar.

En frisk människa har tusen önskningar - den sjuke har bara en.. Wish me luck.

Love / Cat 

ROUND 3 - ME VS THE INTRUDER..

Denna gång har jag varit väl förberedd. Packning klar, väl anpassad till det man faktiskt hinner med på SPA Radiumhemmet. 

I min enfald trodde jag att jag skulle hinna med så mycket - läsa böcker, surfa på nätet, titta på serier jag gärna velat se. 

Men inte då. Det är ett heltidsarbete att vara här. Vikt, pH-mätning, medicinbyten och kontroller hela tiden. Denna vistelse började inte direkt så bra heller. Jag är ju lite av en kontrollfreak. Hur man nu kan vara det när man är sjuk. Då borde man väl bara gilla läget, eller? 

Nu råkar det vara så att min timing med allt detta inföll ca två månader innan vårt gigantiska projekt, Fitnessfestivalen den 28-30 November. Att ha en Plan B fanns liksom inte på tapeten så vi har fått göra det bästa av situationen. Att göra det kräver en minutiös planering. 

Jag tror inte det var helt uppskattat när jag tillsammans med min kontaktsjuksköterska försökte lägga in MITT scenario i Vårdens agenda. Mitt försök att var tredje vecka planera in min tre dagars behandling varvat med att schemalägga läkarbesök, inläggningstider, provtagningar, röntgen samt de biverkningar jag som sagt får kändes inte riktigt som att det gick hem. Att sitta med Mac kalendern i högsta hugg och styra upp tillvaron, nja man kanske borde ha en annan approach i en sån här situation, vad vet jag? 

Vid mitt senaste läkarbesök dagen före inläggning kände jag att något inte stämde. Speciellt inte när läkaren frågade om jag fått besked om när jag skulle in. Varvid jag svarade att det var nogsamt planerat till dagen efter. I min värld alltså. I deras värld hade kommunikationen inte nått fram och jag hade ingen plats. PANIK!! Innan jag lämnade sjukhuset fick jag beskedet om att jag skulle bli uppringd när det löst sig. LÖST SIG?? Notera då att jag för säkerhets skull varit i kontakt med min koordinator TRE gånger inför detta för att försäkra mig om att planen skulle hålla. Men inte då. Förmodligen hade mitt namn hamnat på en gul notislapp på skrivbordet, märkt med "att göra".. 

Jag hade hunnit bli riktigt grinig när jag själv får ringa kring 15-tiden då jag fortfarande inte hört något. Blir uppringd efter en stund och får beskedet om att jag eventuellt blir inskriven på torsdagen OM man kan starta upp en så avancerad behandling i samband med en helg. Helst ville de skjuta upp det till på Måndag.

Jag undrar fortfarande när jag skulle fått beskedet om jag inte själv ringt. Tro mig, jag är en väldigt foglig och anpassningsbar person, men i just en sådan här situation känns det inte riktigt som att man vill bli bollad med. Det som hände sedan är inget jag är stolt över, men som kändes jäkligt skönt i hela kroppen.

Jag skällde fullkomligen ut min koordinator efter noter. Förmodligen har han inte hört så många svordomar i en sammanhängande mening på så kort tid någonsin. Förmodligen har ingen heller slängt på luren i örat efter att ha väst "Fixa det!!" och "Vad är det du jobbar med? Just det.. att KOORDINERA patienter".. Kanske inte det mest intelligenta jag sagt, men som det ligger en viss sanning i.. 

Efter samtalet var jag fortfarande så upprörd att jag satte mig på Waynes för att fika och ladda min söndersvurna telefon. Deras kortdragare var såklart trasig så det blev ingen fika.. Tack för den... vissa dagar funkar liksom ingenting...

Jag ringde O och bara kort konstaterade att jag förmodligen inte skulle komma till himlen och kände mig som en dålig människa, men ändå stolt på något vis - för någonstans måste jag ju få ur mig allt. 

Självklart fick jag inte komma in som önskat - det hela blev förskjutet, vilket satte spår i hela mitt välbefinnande. Förmodligen som straff för att jag blev så arg. Alla kan göra misstag, det kan ju jag med - men dessa perioder är verkligen en nedräkning av tiden tills jag är klar så jag är så otroligt laddad, fokuserad och inställd på detta. Det är som att stå i startblocken på ett explosivt sprinterrace och få loppet inställt en sekund innan start. Då är det svårt att starta om när man toppat formen och förberett allt för målgång. 

Besvikelse är egentligen det man känner - att det läggs en extra dag till att vara mitt upp i detta. Man lär känna sig själv väldigt väl i svåra situationer och det jag lärde mig av detta är vilken otrolig tävlingsinstinkt jag har. Vilket fokus jag har på att komma i mål även i de mindre projekten som är en del av min långa resa. Jag känner mig fortfarande stark och målmedveten. 

Jag har redan lagt detta bakom mig och ser nu istället fram emot att jag nu kommit till halvtid för mina 6 behandlingar. 

Den 10 November ska min första kontrollröntgen ske. Det är mitt viktigaste mål just nu. Att tumören ska ha krympt och svarat på behandlingen. Det är 11 dagar kvar tills dess. Det jag känns i min kropp är att den åtminstone inte blivit större. Jag känner den tydligt där den ligger. Inkräktaren som upptar så mycket av min tid nu. Den ändrar form och flyttar sig ibland, precis som om den försöker smita undan när The Terminators anfaller. Ibland håller jag min hand över den och tänker intensiva tankar för att övertala den om att bara försvinna. Bara... lösas upp och att allt ska bli som vanligt igen. 

I kväll är sista kvällen jag ligger här - denna gång längtar jag hem så det värker. O finns vid min sida varje dag här uppe och i kväll ordnade vi lite fredagsmys. En soffa i dagrummet med sköna filtar, lite tända ljus (som O tagit med hemifrån, underbara man!!) och en bra film på datorn gjorde min fredagskväll. Underbar närhet av varann gör mig lugn och hel i själen. Vad hade gjort utan honom? 

Jag måste dock säga att när jag är på avdelning, får jag en fantastisk vård. Underbar personal som ser till att jag har det bra. Man lär känna varann och det blir ett märkligt, men kärt återseende. Just nu roar jag både dem och mig själv med att ha införskaffat ännu fler peruker så nu är hårgarderoben uppe i fyra varianter. De senaste alstren är en svart page med lugg (lite Uma Thurman i Pulp Fiction) och en lång blond. Den senaste veckan har jag roat mig med att ringa O via Skype iförd nya varianter.. Har man inte roligt så får man pigga upp tillvaron. Jag är ju lite av en Addicted Personality och nu står peruker högt på listan. And more is yet to come..

 

Nåväl.. Det kunde ju varit värre.  Jag är i alla fall sjukt nöjd med att ha terroriserat min Inkräktare för 3:e gången. Och visst vinner jag. Fattas bara annat.. 

Love / Cat

IN MY HEAD...

Just nu observerar jag omvärlden.. Och undrar om omvärlden ser på mig.. HUR andra ser på mig..

Det är märkligt det där, hur man ser på andra människor - och tror sig kunna göra sig en uppfattning om hur personen är. På en kort sekund och i ett ögonblick tror man sig veta nästan allt. Jag älskar möten med människor. Alla typer av människor, och älskar att förundras över vilka historier som döljs bakom anletsdragen. Där man minst anar, finns mörka hemligheter, ljusa överraskningar och dolda begär. 

Och ändå.. vet man inte ett dugg. 

När omvärlden ser på mig, är jag övertygad om att ingen, INGEN ens i sin vildaste fantasi kan se hur min situation är för närvarande. Jag mår bra, ser frisk ut, skrattar ofta, sover gott, går till gymet, tränar och lever och fungerar precis som vanligt. Ingen ser cancerknölen, ingen tänker på mina metastaser i min lever och ingen kan ens ana att jag nästan inte har något hår längre.

Det är märkligt vad en positiv livssyn, snygga kläder, smink och en peruk kan dölja, eller hur? 

Det som rör sig i mitt huvud är när JAG observerar omvärlden. Hur många jag möter är i samma situation? Kan man se det på dem eller finns det något hemligt tecken som visar hur det egentligen står till? Eller är det så att JAG har en osynlig stämpel i pannan som gör att andra ser något om mig? Jag kommer på mig själv att verkligen syna människor i sömmarna för att nyfiket utforska deras eventuella hemligheter. Jag tittar även på mig själv för att se om även jag förändrats? Att många andra har samma diagnos vet jag ju. Det sägs att var tredje människa någon gång kommer att drabbas och man vet ju inte vem som står på tur..

Det känns som att jag sitter som avskild, utanför alla andra ibland och verkligen använder alla mina sinnen för att lära mig att se och förstå. Jag är otroligt mycket mer närvarande i nuet och använder VARJE dag för att njuta av dem jag har i min närhet och viktiga saker i mitt Liv... 

Jag styrs så otroligt starkt av känslan av att vilja hjälpa, att stötta att ge hopp till dem som i framtiden hamnar här. Det är det som ger mig styrka och fokus. Det bara måste ju komma något gott även ur det här. Vem vet - man kanske blir en bättre människa när Livet kommer med en fet knytnäve som knockar alla gamla värderingar och beteendemönster? 
Oavsett - så har jag en plan, en riktigt jäkla bra plan..

Just nu är jag bekväm och trygg i min värld. Inrättad i de nya mönster som är inrutade efter mina behandlingsperioder och i väntan på nästa, tar jag dagen som den kommer och gör det bästa av den. Och där emellan ägnar jag tiden till att se omvärlden med nya ögon och inser hur ödmjuk man borde vara. 

Jag anser ändå att jag är väldigt lyckligt lottad.

Love / Cat 

VISION BOARD..

I hela mitt Liv har jag varit envis. 

Alltså sådär envis att det kan vara jobbigt. Även för mig själv. Jag har allt som oftast haft en tro och en övertygelse som varit riktad åt det håll jag vill. 

Just den där kraften och förmågan har jag extra mycket nytta av nu. Kraften att med tanken kunna försätta berg. På senare år har jag läst och studerat mycket kring just energier. Om Tankens kraft och att visualisera det man önskar. 

Lagen om attraktion och hemligheterna bakom att nå sina mål är ju baserat på de tankar Kroppen och Hjärnan slänger ut i Universum - och hur man får dem att bli verklighet. 
Det tog lite tid tid innan jag förstod hur det fungerade på riktigt. Från början när jag läste var det lätt att få uppfattningen att man nästan tänkte fel, om man inte attraherade in värden som obegränsat med pengar, stora hus och allt som hör den där Sagobokslyckan till. Ni vet - Prinsen  och inte bara halva, utan helst HELA kungariket. Lite amerikanskt på något vis.

Jag lärde mig dock en metod och ett tänk som passar mig. Först måste man rannsaka sig själv och vara ren i sina tankar - och inte önska sig saker som är på någons bekostnad. Utan saker man VERKLIGEN vill ha och mål man vill uppnå i Livet. 

Många säger att jag alltid haft det lätt för mig. Vilken tur jag haft och så skönt att slumpen gjort att jag "hamnat" i vissa situationer i livet. 

Jag skulle nog istället säga att jag medvetet alltid arbetat väldigt hårt, inte bara för att jobba för brödfödan utan för att jag satt upp tydliga mål. Privat, yrkesmässigt, känslomässigt etc, etc. 
OCH.. hållit mig till min plan. 

Vad jag mitt i allt detta kom på att det jag faktiskt tagit för givet - är den hälsomässiga aspekten. 

Visst - jag äter bra, tränar regelbundet och allt det där. MEN jag har inte satt några MÅL eller önskat något kring min hälsa. Inte på väldigt länge.. 

När jag hamnade i övergångsåldern blev det som en trött rundgång, där jag egentligen, så här med facit på hand borde ha reagerat annorlunda. Jag har egentligen länge känt att något inte stod rätt till, men bara låtit det bero... För jag hade ju sökt professionell hjälp hos de bästa läkarna. Och det kommer säkert att gå över.. Trodde jag. 

Tidigare, när jag var yngre lärde jag mig ett, för mig, fantastiskt verktyg. Något jag tittade på varje dag, som jag älskade att skapa och som gjorde mig påmind om mina mål och vad jag verkligen ville uppnå. 

En Vision Board. En tavla baserad på bilder, ord, citat, saker - eller egentligen precis vad man vill - för att tankarna skall förbli fokuserade på det man vill ha ut av Livet.

Jag har klistrat och klippt, och blandat hus, bilar, hjärtan, drömmar, resmål och utbildningar. Yrken och hobbies... Samt visualiserat Prinsen... 

Att fylla tavlan är magiskt. Magen, själen och hjärtat fylls av bubbel och glädje och blir något som visar vem jag är och vart jag vill. Det har fungerat. Varje gång... 

Denna gång blir tavlan stor, ljus och fylld med gamla människor som är aktiva och lyckliga, en frisk och sund kropp och själ och laddad med allt som jag vill ska bli mitt nästa mål. En tavla fylld av energi, styrka och kraft. För mig blev det här en otroligt stark känsla i att vara med och påverka hur min tid framöver ska se ut. Just nu är den fylld av sjukhus, provtagningar och läkemedel. Det har jag valt själv, ingen har ju tvingat mig. 
Men för att ha en plan oavsett, blir min Vision Board min spegel och min framruta. För det FINNS en viktig aspekt och en mening med allt som händer just nu - och den erfarenheten tänker jag ta med mig och göra något riktigt bra av - något som även kan hjälpa andra. 

En stor, ljus vacker bild, en KRAFT Vision Board,  över hur Livet ska se ut från och med nu och läääääänge framöver... 

Love / Cat 

THE HAPPY HANGOVER..

Det vore synd att säga att jag fått en rutin på detta nu. Det tänker jag aldrig underkasta mig. Men för varje dag, för varje steg och efter varje behandling så lär jag mig förstå hur min Kropp reagerar på behandlingen och på cellgifterna. 

Efter två behandlingar och i väntan på den tredje, lägger jag erfarenhet, åsikter, tankar i min ryggsäck och framförallt - är jag mer och bättre rustad inför hur jag på bästa sätt ska överlista Inkräktaren. 

Jag vet exakt hur jag mår dag för dag och lägger upp en plan för att hantera det ännu bättre. 

Dag 10 efter påbörjad behandling kommer den - den riktiga Baksmällan. Denna gång blev den mer hanterbar då jag nu var rustad med smärtstillande i förebyggande syfte. 
Den som då händer är att jag dag 9 börjar känna av en molande värk i ryggmärgen som går upp i huvudet och nacken. Dag 10 är det fullt ös - då vaknar jag av att en flodhäst satt sig i ansiktet och vägrar resa på sig. Baksmällan är INTE bara fysisk, jag bli otroligt låg, gråtmild och väldigt trött. Värken sprider sig likt en influensa och sätter sig i leder, benhinnor och allt bara gör ont och är olustigt. 

Denna gång var jag så förberedd. Jag hade till och med bokat en date med Biverkningen i agendan.. Det som händer är egentligen inte att jag reagerar på cellgifterna, vilket man skulle kunna tro. Det som händer är att jag reagerar på en kombination av den injektion med Neulasta - ett läkemedel som stimulerar produktionen av vita blodkroppar i ryggmärgen samt att allt det cortison jag får, går ur Kroppen. 

Det är viktigare än någonsin nu att träna, hålla endorfinerna igång samt se till att Kroppen är så basisk den bara kan för att hålla endorfinerna höga och inflammatoriska reaktioner låga. Denna gång gick det galant. Det enda som hände var att jag fick en ordentlig huvudvärk som gav med sig först efter rätt stor dos kodein. 

Jag håller mig på en minimal nivå av läkemedel - allt för att spara och vårda levern. Det är ju den som tar hand om mina tumörceller som bryts ned av cellgifterna. Det har liksom blivit en liten sport här hemma, att boosta levern - och jag och maken turas om att ha stafettpinnen.  

Vin känns alltmer avlägset - vilket alla som känner mig VET, är mycket märkligt.. 

Från Partypingla som älskar Bubbel och årgångsviner, till en envis, målmedveten & lite stridslysten soldat där planeringen av Cancerdieter just nu är bästa festen! 

Efter första behandlingen gjordes omfattande blodanalyser för att testa mitt immunförsvar. Jag blir extremt infektionskänslig i samband med Baksmällan (tack för den liksom) och borde sitta hemma och trycka för att undvika riskerna. I min värld, finns det inget som sunt förnuft, handtvätt och handsprit samt att undvika och kramas kan ersätta. Mår jag bra och känner mig stark, finns det inget som är så härligt energigivande som att få träffa människor, skratta och att försöka leva som vanligt. 

Inför behandling nr 3 har man uteslutit de flesta provtagningarna, endast en återstår två dagar före behandling. Man har uteslutit dem för att mina värden har legat på topp vid samtliga tillfällen. 

Den som också bidrog lite extra till min Happiness denna gång var att jag fick svar på den senaste CT scanningen. Jag har inga.. läs INGA metastaser, alltså dottertumörer i mina lungor! Jag vet att min cancer är spridd. Man hittade två metastaser i levern i Juni - den goda nyheten även här, är att de har avstannat, inte spritt sig och inte vuxit mer! 

LYCKA!!! Det är svårt att beskriva hur det känns mitt i allt - men någonting hände uppenbarligen i Kroppen efter att jag fattade beslutet att ändra livsstilen totalt i somras. 

Jag börjar varje dag med citronvatten, en smoothie gjord på aminosyror, broccoli, vetegräs och supergreens. Lite färska blåbär på det så är drinken klar. 

Till det tar jag glutamin, bikarbonat, Lactobaciller och Enzymer samt krillolja. 

Summasummarum - basbildande och antiinflammatoriskt - en riktigt bra start på dagen. Förödande för Inkräktaren.. 

Enzymerna och aminosyrorna är otroligt viktiga för optimal funktion av nedbrytning av föda samt att man stödjer leverns reningsfunktion. Glutamin och lactobaciller för immunförsvar och fungerande mag och tarmhälsa. 

Min kost är inte längre helt vegansk. Den är det uteslutande när jag ligger inne på sjukhus. Jag äter lax och annan fisk och någon gång kyckling. Men basen är grön med nötter på toppen. Jag känner i min Kropp vad den mår bra av - efter min stora utrensning under 6 veckor ligger nu min vikt stabilt. Jag väger 5 kg mindre än i somras, men Kroppen mår utmärkt. 

Min träning är en kombination av cardio och styrka. Jag använder exakt samma vikter och tränar även under tiden jag ligger inne. Jag försöker att undvika det när jag är uppkopplat med mediciner - det skulle nog se rätt kul ut att trassla in sig i slangarna när man försöker träna inför nästa års målsättning. Skulle det vara så att cellgifterna läcker ut, måste man saneras. På riktigt alltså. Saneras. Kläderna slängs, och man behandlas som om man besökt Tjernobyl. 

Nåväl. So far so good. Just nu känner jag mest en eufori över mina Baksmällor. Blir det inte värre än så kan man ta det hela med ro. 

Jag trodde aldrig att jag skulle säga så. Att jag kan bli lycklig över en sådan sak.. 

The Happy Hangover... 

Love / Cat

THERE IS A WAR GOING ON...

Jag känner min Kropp. Väldigt, väldigt väl. 
Vi har en lång relation på drygt 50 år, Kroppen och jag, där vi enats om det mesta. 
Vi har oftast strävat mot samma mål och Kroppen vet att jag alltid vill det bästa för att vi ska ha det riktigt bra tillsammans. 

Jag har sett till att Kroppen får bra näring, får röra på sig ordentligt även om Kroppen nog ibland har tyckt att det varit lite väl mycket. På senare år tror jag Kroppen tycker att den har fått lite konkurrens ifrån Hjärnan. Hjärnan har alltid funnits med i bilden, lite som en dold mistress, men det är inte alltid Hjärnan fått styra Kroppens ibland rätt slitsamma tempo.

Mitt mål är ju dock att Hjärnan ska få sitt också. Hjärnan är den del av mig där viljan styr. Det logiska tänket och det sunda förnuftet. Vad är bra, lagom och hur håller man balansen i relationen mellan Hjärnan och Kroppen. Just MIN hjärna är starkt styrd av en stor envishet som inte alltid Kroppen mäktar med. Jag VILL ju så himla mycket..

Just nu är Kroppen och jag inte riktigt överens om vad som gäller för vårt framtida förhållande. 

Kroppen såg till att Inkräktaren fick en plats att bo in sig på. Någonstans, på något sätt bestämde sig Kroppen för att trots alla skötsamma rutiner och vanor, var man tvungen att skapa någon form av obalans. Det enklaste hade ju varit att säga - varför hände det mig? Vad orättvist!! Varför ska JAG bli drabbad. 

Lite som en otrohet från Kroppens sida. I ett obevakat ögonblick fanns det utrymme för att en Inkräktare - Kroppen träffade en annan. Någon som gjorde att Kroppen fick mer uppmärksamhet. 

I våra vanliga relationer är otrohet, när vår partner träffar en annan, en rätt likvärdig situation. Man blir arg, ledsen, känner sig sviken och glömmer ofta bort att OM relationen hade varit riktigt bra - hade det kanske inte funnits samma utrymme för att ens partner ens SETT åt någon annan. 

Nu säger jag inte att det är anledningen till varför man är otrogen till fullo eller att det ens är okej att vara det - vad jag säger är att i alla våra relationer har vi ett ansvar mot oss själva och mot vår partner att dagligen vårda det partnerskap vi faktiskt båda gått in i. 

Det är inte ens fel att två bråkar. 

När nu Kroppen sett till att stöka om lite i vår relation är ju reaktionerna upp till mig. Är jag ett offer som med stora tårfyllda ögon ska titta på Kroppen och säga; VARFÖR gjorde du detta emot mig? Eller.. kanske ska jag rannsaka mig själv och se om det kanske varit så att jag faktiskt varit ouppmärksam på Kroppens behov? Det är så lätt att bara köra på i sin egen takt och missa de små signalerna. När jag tänker efter så vet jag egentligen precis vad jag kanske kunde gjort, kanske inte bättre, men på ett annat sätt. 

Just nu - när Kroppen och jag är oense, kommer jag på mig själv med att VERKLIGEN lyssna på Kroppen. Det är riktigt häftigt, att lära känna varann på nytt. När man haft ett helt Liv tillsammans tror man att man känner varann. Man glömmer bort att man utvecklas och förändras och får andra behov. 

Det är där vi är nu, Kroppen och jag. Vi lär känna varann på nytt och har kommit så långt att vi bestämt att vi verkligen vill fortsätta leva tillsammans. Att hitta nya, spännande vägar och göra mycket kul saker tillsammans. 

Just nu behöver vi dock tillsammans genomgå den kemiska krigsföring vi beslutat behövs för att alla Inkräktare ska lämna oss. Att Inkräktarna känner att vi är så starka tillsammans att INGET kan ändra på det. Allt är liksom tillåtet i Krig & Kärlek, eller hur? 

Vi ska greja det här, jag och Kroppen.  Vi är såååå inne på den här LOVE & PEACE känslan.. Du vet, den där sköna känslan när man vinner efter en lång förberedelse, efter ett hårt träningspass, när man äntligen når MÅL. 

I helgen gör vi en Vision Board, jag och Kroppen. Hjärnan kommer att vara med på ett hörn såklart, men vi har också bjudit in en ny kompis för en riktig Makeover.. Hjärtat... Ska bli så spännande att hänga med dem alla.. 

Vad det är och vad det blir.. Blir nästa inlägg...

Love / Cat 

BIRTHDAY GIRL..

Måndagen den 13 Oktober är en speciell dag varje år. I år extra mycket. Min älskade Prinsessa Molly fyllde 10 år. Tio fantastiska år där jag fått glädjen och lyckan att följa henne från det lilla, lilla frö hon var till den spirande, fantastiska lilla tjej hon är idag. Så mycket glädje, humor, kramighet, underfundighet och humor hon besitter.. För att inte tala om Kärlek. Morgonen startade med pannkakstårta med turkisk yougurt toppat med färska hallon och blåbär och en färskpressad juice i champagneglas. 

Kanske bara just för att.. Dagen till ära och kanske just för att det är extra viktigt med glamour nu, bestämde vi oss, jag och Molly att vi redan på eftermiddagen kring 14:00 gjorde oss riktigt fina. På med paljetterna, snygga skor och (strumpor på mig) sedan spenderade vi dagen och kvällen med firande. God mat och dryck i vackra glas med hela restaurangen involverat i pynt och fix. Vår Sessa somnade sött i soffan på Primo med Mozart i lurarna. Blev hon bortskämd? Jajamensan.... Presenterna fanns i tusenfald!! 

Ska det firas - ska det göras med stil!!

Happy Birthday Darling - Vi älskar dig!! 

Love / Cat 

GRATEFUL..

Det är en otroligt stark och speciell känsla när man möter omvärlden mitt i en sådan här situation. Man är trots allt rätt ensam om den resa Kroppen tagit en med på. Faktiskt. Till syvende och sist så är det så. 

Det är ju min Kropp, min obalans och min Livsresa som helt plötsligt fått en totalt oförutsägbar och odefinierbar karaktär. Utan att ens ge en föraning om hur det kommer att sluta. En dag i taget, där varje dag är en ny dag. Och så vidare... 

Det har inte varit så självklart att berätta. Än mindre hur. Hur berättar man för sin omvärld att det blivit så här? Jag som är mitt i Livet och fullkomligen bara ÄLSKAR varje sekund... Min familj och mina barn... Vi har ju så mycket som väntar tillsammans.. 

Jag och O beslutade snabbt att vi måste ha en plan. En kommunikationsplan. Egentligen en överlevnadsplan om jag ska vara ärlig - mest för att undvika att fastna i att diskutera kring sjukdom, tillstånd, hur-går-det-med-allt och hur-mår-JAG-i allt... 

Därav min blogg, mina ord och det som blir mina absolut innersta tankar utan att bli för privat. Eller jo, det kanske jag är. Det viktigaste är ju att det jag skriver kommer från mitt hjärta. Att det är på riktigt. Då är det svårt att inte bli personlig eller privat. Jag skriver mest för min egen del, då det som sagt redan från början brann både i huvudet och i fingrarna över att få ur mig tankar och känslor. 

Skrivandet har dock blivit något helt annat också - en otroligt fin möjlighet till att låta människor i min närhet som vill veta, att få ta del av den här resan utan att utarma mig eller O. Det är också en fin känsla att veta att om någon annan drabbas av samma diagnos JAG fått, någon gång kanske söker efter information och kanske kan känna lugn och få mer kunskap utifrån det jag har att berätta här i cyberspace.

Everybody has a story to tell. I am just telling you mine. 

Jag känner en djup tacksamhet för alla fantastiska människor jag har i mitt Liv. 
Både gentemot de fina vänner jag har närmast mitt hjärta men även gentemot de som kommit mig närmre här och nu i en prövad situation. Det går inte en dag utan ett otroligt stöd med så mycket kärlek från så många människor. Ofta tror man att det är en självklarhet att få stöd och support från de man har närmast - men att Livet ändå går vidare hos vänner, bekanta och de som inte finns i din vardag och dagliga kontakt. 

Jag måste säga att jag är rörd av hela mitt hjärta över hur många som hör av sig, hela tiden, många varje dag. Bryr sig, peppar, skriver fantastiska ord, delar med sig av tankar och insikter och skänker så mycket kärlek och energi. 

Det som gör mig lugn och precis det som gör mig så stark och fokuserad, är all den enorma kraft som jag får påfyllt från er alla. Nära och mer avlägsna. Ni är alla fantastiska och det vill jag att ni alla ska veta. 

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något - och jag är helt överväldigad och så tacksam över att få så mycket energi tillägnad min själ varje dag. I am blessed..

Kärlek till Er alla i massor!!

Love / Cat 

THE NEXT ROUND..

Så var det då dags igen. Andra ronden mot Inkräktaren. Inskrivning 8 oktober efter en avstämning med min onkolog. 

Jag fick träffa en ny läkare då "min" är på konferens. Nåväl. Hon verkade insatt och påläst i mitt fall, gick igenom mina prover och återigen - alla prover är jättebra. Det som slår mig är att det är just det jag finner så märkligt? Jag har en ovanlig cancertumör inne i buken, i muskulaturen med metastaser, alltså dottertumörer i lever och inte ett enda prov är avvikande. Jag har genomgått en Tjernobyliknande genomsköljning rakt in i blodet där kärlen sett till att blandningen hamnar i vartenda skrymsle och vrå. Jag har haft biverkningar med värk i skelettet, tappat allt hår och har ett immunförsvar som in princip varit på botten och vänt. Mina celler borde vara så påverkade att NÅGONTING syns. 

Men det GÖR det inte, är inte det märkligt. Det gör mig än mer övertygad om vikten att förebygga sin hälsa och lyssna på kroppens tidiga signaler. Det ska tydligen MYCKET till för att man via denna typ av provtagning ska kunna spåra rätt ordentliga fel och sjukdomar. Backar jag bandet så vet jag ju så väl när mina första egna tecken började.  

Det positiva är ju ändå att mina reningssystem fungerar optimalt och att jag är stark nog att återhämta mig. Men det som känns lite olustigt i tanken är ju att man tydligen man utveckla sjukdomar som egentligen knappt märks trots att de är långt gångna.

Vad hade hänt om jag varit några kilon tjockare? Då kan jag garantera att jag inte känt knölen utan förlitat mig på att min diagnos var myom i livmodern som skulle avlägsnas kirurgiskt "så småningom". EFTER att jag följt läkarens ordination om att äta hormoner för att få ordning på mina problem.

Nu har jag ännu inte skrivit den LÅNGA versionen om hur allt detta började. Jag har haft fullt upp med att finna mig i min nya situation, men tro mig. Den kommer. Hur man i mer än två långa år sökt hjälp och istället blivit ett experiment för någons "kunnande" när man istället hade kunnat hittat felet mycket tidigare med rätt enkla medel. Ett cellprov, ett enkelt blodprov för en blodstatus eller en scanning. Nu blev det inte så utan enkelheten byttes ut mot det tunga artilleriet då min väntan övergick i en visshet om att något allvarligt hann hända. De första jag gjorde när jag skrevs in var att ta bort hormonbehandlingen, efter att ha frågat min onkolog. Det beslutet har absolut inte påverkat någonting. Alls. Det känns bara som en lättnad att slippa den manipulationen i kroppen.

Trots detta så känner jag ändå det där märkliga lugnet. Jag har aldrig sett möjligheten att jag kan dö som en option. Åtminstone inte nu. 

Alla ska vi ju den vägen vandra någon gång, men jag känner så starkt att jag har så mycket kvar att åstadkomma, så det är inte min tur. Min livsresa får istället en helt ny dimension där jag vet att jag kommer kunna gör något gott av detta. Att berätta är en viktig grundsten, att berätta om tankar, känslor och om Livet, hur det ter sig när vägskälet blev lite mer hardcore. 

Att välja den starka, raka vägen med fokus på just Livet, eller att lägga sig ned och tycka synd om sig själv och låga de negativa energitjuvarna få blomstra fritt. För mig är valet enkelt. 

Det finns de som säkert tycker att jag är märklig. Det hoppas jag, då blir det kanske mer intressant att följa min resa med alla dess snirkliga vägar. Jag själv föredrar att läsa om de där magiska människorna som hittar styrka i situationer, där andra istället blir sin diagnos. 

Man kan vara sjuk och stark - Livet är ju långt ifrån slut - då är det än mer av vikt att ta kontroll över Livet, skratta, njuta och dra ut på varje dyrbar sekund. 

Så är det även i dag, på tredje dagen av min andra kur. Denna gång i en sal med 3 andra människor. Och gudarna ska veta, jag känner mig som en katt bland hermelinerna. 
Behandlingen går bra, jag får snart min sista godispåse innan hemgång som blir någon gång i kväll. Den rigorösa kontroll som pågår under hela behandlingen har mest fokus på min vätskebalans. Det är ett evigt drickande och kissande och vägande. pH värde och blodstatus mäts. Jag vägde in på 49,6 kg och väger som mest 53,9 - då blir det vätskedrivande utan pardon. Urinens pH skall vara över 7.0 och jag hamnar allt som oftast kring 6. Målet är liksom att jag inte ska vara sur och tjock helt enkelt. 

Denna gång har jag varit upp och rört på mig massor, tränat i motionsrummet och sett till att kroppens cirkulation är igång. Löpning, roddmaskin och fria vikter samt yoga. 
Det ställer en del krav på den egna förmågan att sova bland människor som är svårt sjuka med värk hela natten, så jag har sett till att få sömntabletter för att få min så nödvändiga sömn så gott det går. Första natten bet det inte alls, jag var vaken till 01:30 och vaknade 05:00. I natt har jag sovit från 23:00 till 07:30 sånär som på medicin och kisspauser under natten. Här väcks man mitt i natten om inte "vätskelistan" är i balans. Minst 400 ml kiss per 4-timmarsperiod, annars jäklar, liksom.

Mitt beslut mellan dessa behandlingsperioder är också att jag inte tar några andra rekommenderade läkemedel alls. Jag byter ut magmedicinen Omeprazol till Glutamin istället och ser till att basa kroppen redan från start. Citronvatten med bikarbonat är startshoten följt av en smoothie på vatten, risprotein med avgiftande aminosyror, gurka, selleri, broccoli och blåbär. Jag har även Mighty Greens, ett pulver på bl a vetegräs, chlorella, sprirulina och en massa torkade nyttigheter som rödbeta, alger m.m. Innehållet i drinken kan variera men basen är alltid densamma. För att få detta att fungera har jag med mig egen mixer och har alltsom ofta rätt intressanta diskussioner med framförallt dietisterna här. Min kost i övrig är renodlat veganskt. O har med sig färska bär som hallon och blåbär och ser till att jag blir sjukt ompysslad. VAD hade jag gjort utan honom? Min bästa vän och stöttepelare som finns vid min sida så mycket det går här uppe. Han gör mig lugn, harmonisk, glad och lycklig. Det känner kroppen. Som jag skrev tidigare så finns det några enkla regler att förhålla sig till enligt min regelbok. 

Cancerceller älskar stress, oro och sur miljö i kroppen. Cancer är en riktig liten gottegris och älskar socker och de kolhydrater som snabbt omvandlas till energi. 

Det gör att jag fortfarande lever under, en i andra människors ögon, en rätt extrem diet med lite hokuspokus ovanpå det. Det enda jag gör avkall på är just antioxidanter. Det finns inga studier på att antioxidanter INTE skyddar även cancerceller, vilket gör att jag avvaktar dessa under min kur. Att äta viss frukt och bär med lågt glykemiskt index är dock ok. Det får räcka. Min kost är så näringstät att jag inte oroar mig för att få i mig tillräckligt. 

I skrivande stund sattes sista droppvändan in. Skönt. Jag längtar hem, hem till min underbara familj. Jag måste ändå säga att jag på ett lite märkligt sätt ser fram emot dessa sjukhusvistelser. Jag har all tid att skriva, läsa och fundera över livet. Dagarna och timmarna går fort - det är snart dags att åka hem. Jag känner mig också väl förberedd på hur tiden efteråt kommer se ut och kan planera för detta. Det sägs att man desto längre tiden går, kan bli väldigt trött och påverkad, men so far so good. Jag mår jättebra, är pigg och har ju inte ont någonstans. Såret efter port a cathen har läkt fint, så nu tränar jag för fullt igen. Jag trivs faktiskt jättebra utan hår. Att bli så där glamoröst ubersnygg i håret tar typ en minut. EN MINUT! Jag kan inte sticka under stol med att tanken just nu är att kanske fortsätta det låta vara så. Alla dessa timmar man ägnar åt sitt hår (eller inte jag då kanske som är rätt lat på den fronten) men man tänker på det i alla fall. Nu är det en kort massage av hårbotten på med peruken så är det klart!! 

Jag har haft turen (än så länge) att få behålla ögonbryn och fransar. Men vad fasen - ramlar de så får man väl öva på att måla dit nya istället. Allt ordnar sig på något vis. Jag känner mig fin och kvinnlig ändå och har ägnat tid åt att pyssla om mig själv härinne. 

Livet handlar ju egentligen inte om hur man har det... Utan hur man tar det. 

Och jag tar det här... Bra.. 

Nu är det nedräkning till utskrivning och en ljuvlig helg på landet.. 

Lova / Cat 

THERE IS NO TOMORROW...

En sak som jag lärt mig av O, är att man aldrig ska skjuta upp saker. Ofta gör man det - det  där jobbiga telefonsamtalet, eller räkningar man ska betala eller vissa saker som man-kan-göra-sen-när-man-har-bättre-om-tid-typ-imorgon-eller-nästa-vecka... Eller rättare sagt. JAG kan vara duktig på det. Jag har ju så himla mycket som är så mycket roligare att göra jämt!! En sådan där split-vision-multifunktionell-personlighet... det är jag i ett nötskal.

Vad är det man väntar på? Man har inte MER tid, eller mer pengar på kontot i morgon eller veckan därpå utan faktiskt precis tvärtom. All den tid man lägger ned på framskjutandet är viktig tid man kan göra annat på. 
Just DO it liksom. Vad det än är som ska göras. Fundera inte så länge och så mycket..

Att leva som jag gör nu påverkar mina beslut än mer. Jag har inte tid att INTE vara effektiv i mina beslut. Jag tror aldrig jag varit så fokuserad som jag är nu. Fokuserad på mina mål. Fokuserad på att vara i nuet. I stunden. Det är otroligt njutningsfyllt att hänga en eftermiddag med Molly och verkligen se henne. SE henne och inte samtidigt planera för nästa aktivitet. 

Samma sak med O. Vår tid är så kvalitativ. Vi spiller inte en sekund. Vi lever tillsammans så mycket som det bara går och njuter av allt vi har. Här och NU. 

Varje kväll gör jag en agenda för morgondagen. Och följer den slaviskt. Har jag inte planerat in samtal med någon som ringer så svarar jag inte. Helt enkelt. 

Jag planerar bara saker jag vill göra. Inte saker jag måste. Nu räknar jag inte in arbete och praktiska ting som matplanering och annat. Jag gör det istället till något jag älskar och formar det till det bästa. Att i huvudet omformatera ett måste till ett vill.

Egentligen ska det ju vara så här jämt. Inte bli en effekt av att få en diagnos som påverkar hur man tänker. Att ta vara på den där tiden som passerar, de där stunderna man missar, all tid vi ägna åt negativa saker och stress.. Det är ju LIVET som dansar förbi och vill ju inget hellre än att man tar ut svängarna och dansar tillsammans.. 

Just nu prioriterar jag att göra det jag vill. Det som skapar en feel-good känsla. Det är en märklig men häftig känsla att besluta sig för att släppa taget - jag har aldrig särskilt svårt att bestämma men jag har ibland skjutit upp saker. Kanske prioriterat fel. Nu är känslan för vad jag vill och gör väldigt ren, naken och direkt. Jag säger vad jag tycker och undviker att skjuta upp någonting. Det är otroligt skönt att ha rent hus i sina åtaganden, i mailskörden och i det dagliga livet. Faktiskt. Lite av en okontrollerad impulsivitet fast under kontroll ändå. 

Jag önskar jag hade gjort det tidigare.. Lived like there is no tomorrow.. 

Love / Cat

THE NAKED TRUTH..

Det var en mycket märklig känsla att raka av sig allt hår. Den första känslan som infann sig när jag satte saxen i första locken var att om någon såg mig nu, skulle de förmodligen tro att jag blivit helt galen. Jag kunde inte låta bli att tänka på stackars Britney Spears som under en tuff period i Livet gjorde något liknande med stora rubriker. Det kändes busigt, och samtidigt både rätt och fel. 

Fel, för att jag precis som många andra har en kärlek till mitt hår. Ett friskt vackert hår som inramat mitt ansikte i mer än 50 år. Ett hår som bidragit till att jag känt min fin och kvinnlig med allt ifrån pagefrisyr till långa lockar i tidiga år. Jag tror håret för många kvinnor, och även för många män, är en viktig del också av ens personlighet. Att ha en klassisk, tuff, kvinnlig eller sexig hårman. How do you define yourself? Well.. 

Det kändes som om jag var 5 år igen och trotsigt tog kökssaxen och bara klippte. Okontrollerat. Bara för att jag kunde. 

Samtidigt kändes det helt rätt då håret redan börjat ramla och redan höll på att driva mig till vansinne genom att hamna i tussar precis överallt. Jag och O hade ju dessutom beslutat att föregå min Inkräktare och inte sitta passivt och vänta...

Det som överraskade mig efter den rätt långa sessionen var hur jag kände mig. Hur skönt det kändes i hela kroppen, befriande, med en lättnad, att ännu ett steg var avklarat. Ett steg där O, min fantastiska livskamrat och bästa vän, inte bara hjälpte mig att klippa och sedan raka håret till några millimeter kort, utan som även var ett underbart stöd genom att se på mig precis hela tiden. Han rörde vid mig, höll min hand och strök min kind.. Och talade om för mig hur vacker jag var. 

Just där och då hände något i mig. 

Att titta på sig själv, att se den nakna sanningen när håret fallit kunde varit en otroligt jobbig syn. Men jag kände och känner mig starkare än någonsin, vackrare än någonsin med ett skönt lugn inombords. Jag tyckte faktiskt om det jag såg i spegeln och jag är så jäkla stolt över mig själv att jag gjorde det. Vi gjorde det dessutom tillsammans med en magisk närhet och nakenhet. Det blev en väldigt stark och kärleksfull upplevelse.

Det korta hår jag har nu, kommer även det att ramla. Det gör mig absolut ingenting. Just nu ser jag det som ett lågt pris för att bli frisk. 

Jag är så otroligt tacksam för en mycket speciell helg. Man lär sig mycket både om sig själv och dem man har nära i svåra stunder. Hur stark man egentligen är när det krävs. 

I am blessed..

Love / Cat

FOOTLOOSE & HAIRFREE..

Plötsligt händer det... det där som jag faktiskt helt medvetet förträngt. 

Håret.. mitt tjocka fina hår. Jag visste ju, men hoppades att kanske, kanske inte. Inte jag liksom. Jag kanske inte kommer att tappa det?

För två dagar sedan drog jag fingrarna igenom håret och det bara släppte. Säkert 30 hårstrån gled ur sitt fäste och bara fanns mellan mina fingrar. Långa, svarta tjocka hårstrån som bestämt sig för att lämna The Baseline för att ge sig ut på nya äventyr. Det faller ju inte av på ett estetiskt, snyggt sätt utan rätt skoningslöst, rakt av och i stora tussar. 

Tankarna har ju funnits där sedan Dagen D - diagnosdagen - där Domedagsdoktorn berättade att här fanns ingen pardon, håret faller. Ingen tvekan!

Hur kommer DET att kännas? Jag som är van vid ett hårsvall, så osvenskt, tjockt och lockigt även om det är kortare nu än när jag var yngre. En skräckblandad förtjusning infann sig för att snabbt övergå i känslan - jag kommer INTE se ut som Sinead O´Connor. Alls.

I skrivande stund dricker jag ett glas vin (just idag måste det till..), stirrandes på peruken och samlar mig för det beslut jag tagit. Håret ska bort. Just nu är det viktigare för mig att ha kontroll över situationen än att vänta in hårstråets takt i att ramla. Jag har inte tid med det. Efter middagen blir det en speciell stund. O kommer hjälpa mig att raka av mitt hår. Vi tänder ljus i badrummet på Ekerö, förmodligen gråter jag en skvätt och tillsammans ligger vi steget före Inkräktaren. 

Simpson och Delilah, fast tvärtom på något vis. För styrkan sitter ju inte i håret. 

Styrkan sitter i att våga förlora fotfästet en stund för att vinna nästa battle.. 

Love / Cat