Plötsligt händer det... det där som jag faktiskt helt medvetet förträngt.
Håret.. mitt tjocka fina hår. Jag visste ju, men hoppades att kanske, kanske inte. Inte jag liksom. Jag kanske inte kommer att tappa det?
För två dagar sedan drog jag fingrarna igenom håret och det bara släppte. Säkert 30 hårstrån gled ur sitt fäste och bara fanns mellan mina fingrar. Långa, svarta tjocka hårstrån som bestämt sig för att lämna The Baseline för att ge sig ut på nya äventyr. Det faller ju inte av på ett estetiskt, snyggt sätt utan rätt skoningslöst, rakt av och i stora tussar.
Tankarna har ju funnits där sedan Dagen D - diagnosdagen - där Domedagsdoktorn berättade att här fanns ingen pardon, håret faller. Ingen tvekan!
Hur kommer DET att kännas? Jag som är van vid ett hårsvall, så osvenskt, tjockt och lockigt även om det är kortare nu än när jag var yngre. En skräckblandad förtjusning infann sig för att snabbt övergå i känslan - jag kommer INTE se ut som Sinead O´Connor. Alls.
I skrivande stund dricker jag ett glas vin (just idag måste det till..), stirrandes på peruken och samlar mig för det beslut jag tagit. Håret ska bort. Just nu är det viktigare för mig att ha kontroll över situationen än att vänta in hårstråets takt i att ramla. Jag har inte tid med det. Efter middagen blir det en speciell stund. O kommer hjälpa mig att raka av mitt hår. Vi tänder ljus i badrummet på Ekerö, förmodligen gråter jag en skvätt och tillsammans ligger vi steget före Inkräktaren.
Simpson och Delilah, fast tvärtom på något vis. För styrkan sitter ju inte i håret.
Styrkan sitter i att våga förlora fotfästet en stund för att vinna nästa battle..
Love / Cat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar