ROUND 5 - ME VS THE INTRUDER

Det börjar kännas hemtamt och mer som en bekant rutin att åka till Radiumhemmet för behandling. Det är märkligt hur vi människor vänjer oss vid nya saker. Först befinner man sig i kaosrummet när förändringar sker. Vi får nya saker att ta ställning till och måste aktivera alla sinnen för att ta in all information och alla intryck. Det blir ibland skrämmande och vår brist på kunskap gör att de nya rutinerna känns stora och oöverstigliga. Sedan övergår känslan i ”att man gjort det förut” och plötsligt är det en vana.

Gång nummer 5 skulle bli ett befriande ögonblick då jag denna gång får mina cellgifter via en pump under 24 timmar i sträck istället för att få dem fördelat på 3 tillfällen under 3 dygn. De nya cellgifterna ska tydligen vara minst lika effektiva på alla sätt men inte lika skadliga för njurar och urinblåsa. Jag behöver heller inte mäta pH, urinmängd eller känna mig som en levande festblåsa som under dessa 3 dagar varvar mellan att konstant springa på toaletten och kissa till att svälla upp som en ballong och lägga på mig 5-6 kg. Bara så där liksom. För att sekunden efter få vätskedrivande för att återigen springa på toa. Ja, du fattar – katastrofen känns total.

Denna gång skulle jag få vistas hemma under behandlingen vilket ju känns som en fantastisk framgång. Inte för att jag egentligen förstår varför jag inte fick denna medicin på en gång – den andra känns ju sjukt mycket svårare att hantera. Både för mig, Kroppen och för all personal som det går åt för att hålla min status i balans.

Min senaste läkare kunde inte heller ge något konkret svar på detta så jag nöjde mig med att acceptera och ”Gilla läget”.

Den som känner mig VET att jag oftast lever ett SJUKT välplanerat liv. Inte i alla sammanhang, men för att alla bitar ska gå ihop, med man, barn, logistik och allt annat så måste jag ha en stabil grund och även kunna planera för när mina behandlingar ska ske. Det har jag inte gjort någon hemlighet av i mina tidigare inlägg.

Likväl förbannat uppstår situationer varenda gång jag ska in. Så även denna gång.

Om du tycker att jag är en rätt cool person med en rätt avslappnad syn på det här med min sjukdom, då ska du se när saker inte går som jag tänkt.

Likt Hulken växer musklerna så blusen spricker, jag blir knallgrön och vansinnigt arg. Jo.. det må vara så att jag nog byggt upp ett litet motståndslager av ilska och irritation. Det kanske är här jag får utlopp för mina känslor, vad vet jag.

Dock vet jag att mitt beslut att göra slut med Stefan har aldrig känts mera rätt.

Mina onsdagar var 3:e vecka har varit heliga – då detta är den väg jag valt för att bli frisk. När man tänker efter så är det ju faktiskt så att jag drabbats av en livshotande sjukdom, för så är det ju, och då tycker jag att saker borde fungera. Speciellt denna gång då jag inte ens ska ligga inne utan bara infinna mig och få medicinen påkopplad. Ett ingrepp som tar ca 20 minuter.

Fredag eftermiddag, närmare bestämt 15:22 ringer han. Med facit på hand hade jag god lust att skita i att svara när jag såg hemligt nummer som avsändare på displayen. Men väluppfostrad som jag är, gjorde jag ju det – och fick dagen brutalt saboterad ännu en gång.

Jag: Catharina Rytter

Stefan; Ja, HEEEEEEJ. Hur mår du?

Jag: Jo tack, det är helt ok. Därefter tystnar jag. För att jag helt enkelt inte alls har någon lust att diskutera min hälsa med just honom.

Stefan: Jo.. just det.. jag tänkte.. Hrrrmmm.. Host, harkel – du ska ju in på måndag morgon på behandling..

Jag: Jaha, vem har sagt det? Jag ska in på onsdag som vi kom överens om senast?

Stefan; Jaha.. säger du det.. Då måste de ha missat att skicka din kallelse, för du ska komma på måndag.

Jag: Vilka ”de” har missat. De är ju du som koordinerar? Det är alltid du som ska boka tiderna på avdelningen. Då det blivit så många fel har jag tagit reda på detta för att vet vem jag ska prata med för att det ska bli rätt? Dessutom var det ju så att förra gången, du vet när jag låg inne med den NYA medicinen, blev det ju fel då också. Du hade givit mig fel ordination på efterbehandlande mediciner, missat att boka den inläggningen också så jourhavande läkare fick gå in och styra upp detta. Jag trodde jag gjort klart för dig att det här inte känns bra.

Stefan: Oj då.. Jaha.. Fast.. Du ska in på måndag.

Jag: Jag kan inte på måndag. För det betyder att jag måste in och ta bort pumpen på tisdag och just den dagen har jag ett viktigt åtagande jag inte kan avboka med kort varsel. Du vet – jag försöker PLANERA så gott det går.

Stefan: Oj då.. Jaha.. Fast måndag är den enda dag som går..

Jag skulle kunna upprepa denna rätt ensidiga dialog många vändor till, men du förstår vart jag vill komma. Återigen får man svälja förtreten och förhandla sig till att komma upp sent tisdag kväll för att få hjälp med att ta bort medicinpumpen.

Mitt scenario blev helt enkelt att utföra mina åtaganden uppkopplad på cytostatika. Inte en helt acceptabel känsla, men hellre det än att behöva sätta andra i klistret.

Jag läser varje dag nya artiklar kring vården på KS. Speciellt cancerklinikerna är överhopade med patienter, nedskärningar och ett stort budgetunderskott. I min värld är en god ekonomi synonymt med en god planering. Att missbruka egen och andras tid kostar stora pengar – men jag har lovat både mig själv och maken att inte ge mig in i någon kostnadseffektiviserande diskussion med Landsstinget.

Jag ska bara ha fokus på att bli frisk. Och tro mig – det skulle gå både fortare och kännas enklare om jag kunde ägna mig åt det – inte till att varje gång behöva strida för att få till en fungerande vårdplan.

Kontentan av allt jag läser kring Cancervård har egentligen två knorrar. Den ena är att undvika socker och processad mat. Att sköta sig helt enkelt,

Den andra är – undvik stress.. Bitvis är det svårt med tanke på de jäkla omständigheter som hela tiden vilar i vassen. Och ibland undrar jag..  hur Stefan egentligen mår.

Love / Cat

NIGHT OF THE CHAMPIONS..

Det var inte alls någon självklarhet att det överhuvudtaget skulle fungera. 

Det vi arbetat så hårt för, vår gemensamma baby, skulle sjösätta ett 10-årsjubileum med pompa och ståt. Fitnessfestivalen - Norra Europas största mötesplats och mässa för alla som älskar träning, hälsa och skönhet. Sedan våra vägar möttes blev utvecklingen naturlig att jobba ihop. När man möts sent i Livet blir varje minut dyrbar på ett helt nytt sätt. Har man dessutom driv och passion mot samma håll med samma värdegrunder vore det rent ut sagt korkat att inte dra nytta av de kvaliteterna. 

O säger ofta att vi faktiskt inte jobbar ihop för att vi är gifta, utan för att vi kompletterar varandra på ett fantastiskt sätt även arbetsmässigt. Den respekt vi känner för varann och det sjukt hårda arbete som gjort att det faller ett guldregn över festivalen är tack vare den dynamik och magi som uppstår i vår gemensamma vision. 

Därför låg det ett litet orosmolm på vår festivalhimmel att jag inte skulle kunna närvara där på samma sätt som jag brukar. Under hela hösten har min planering varit minutiös. Med ett enda mål i sikte - att genomföra alla detaljer inför helgen i Göteborg, TROTS en prenumeration på vistelser på Radiumhemmet. Det som kunde sätta stopp för det hela var mitt immunförsvar - som tidvis blir ett riktigt slag under bältet. 

Rekommendationerna som följer med i behandlingspaketet är enkla - undvik kontakt med många människor. Ta inte i dem, utsätt dig inte för smittorisk (då menar jag även de enklaste förkylningarna) och var helst lätt isolerad och ta det lugnt.. Med det i bakhuvudet ställer man inga dumma frågor om 25.000 människor räknas som många? 

Ska jag vara helt ärlig har jag inte direkt diskuterat detta med min koordinator. Det känns inte som om han kommer att bli förstahandsvalet på min partner in crime i detta beslut. Jag har faktiskt gjort slut med honom på ett rätt brutalt, ärligt sätt som jag vet blir bäst för oss båda. Jag har istället utvärderat hur jag mått efter varje behandling, och insåg tidigt att festivalhelgen skulle infalla exakt under de dagar jag är som mest infektionskänslig och vanligtvis får min baksmälla med galen värk i benmärgen. Inte heller det något min koordinator kan påverka mer än till det sämre.. SUCK.

Allt arbete och planering inför eventet har dock gått galant. Självklart tack vare lyckan i att kunna sköta det mesta ifrån Radiumhemmet. Uppkopplad både på cellgifter och KS wifi, med min älskade man sittandes bredvid, varje dag, med en mission som gjort att vi båda haft fullt upp, minst sagt. 

Beskedet om att byta cellgiftstyp 10 dagar före dagen D, blev av flera anledningar förenat med funderingar och tankar. Precis när man lärt sig hantera turerna så skulle rutinen och förloppet förändras. Och ingen kunde heller säga om det skulle bli till det bättre eller precis tvärtom.

Den viktigast informationen som jag tog till mig och valde att fokusera på var att dessa mediciner inte skulle slå ut mina blodkroppar lika hårt, thank god for that! 

Någonstans i Livet måste jag ha gjort något väldigt bra och bär på ett bra karma i min Livsryggsäck. Jag är oerhört tacksam för mitt stabila psyke som hjälper mig att hitta något positivt i de flesta situationer, så även denna gång. 

Vår festivalresa startade onsdagen den 26 November för att leverera ett helt galet stort event. Denna gång med ett 10-årsjubileum fyllt med Nätverksmiddag för träningsbranschens ledande aktörer, en galamiddag med prisutdelning av Guldhjärtat - i år i samarrangemang med Joe Laberos magiska Inferno. 203 utställande företag på ett fullknökat mässgolv med dryga 25.000 besökare och en spännande nyhet att lansera innan helgen var över. Skulle jag orka, skulle kroppen och psyket hålla? 

Well... we DID it!! Det blev succé. Känslan att stå där på scenen med O var obeskrivligt häftig, för det var liksom just i DET ögonblicket jag verkligen kände att vi var i mål. Vi hade lyckats genomföra allt vi föresatt oss trots den totalt kaosartade hösten. Ett skönt lugn infann sig i hela kroppen där och då. LYCKA! 

Och för att avsluta inlägget med svaret på den stora frågan - jodå, klänningen jag valt blev precis så bra som jag tänkt mig och ja.. peruken satt som smäck. Tillsammans med min grymt snygga smokingklädda man blev Guldhjärtat precis så förgyllt som vi önskat. 
The night of the champions blev för mig en kväll där allt är möjligt. Glädjen över att få dela ut priser till människor med hjärtan av Guld som åstadkommit behjärtansvärda insatser för att främja hälsa och glädje. Men lika stor och stark är glädjen över att med en vilja av stål, vinna över ovissheten. Att allt faktiskt är möjligt. Mitt eget pris, mitt Guldhjärta, vinner helt ohotad, min älskade man. Det han gör för mig, den enorma kärlek och stöd han ger, är verkligen den bästa medicinen. I am a lucky woman...

Nu kommer allt fokus ligga på att ta hand om varann OCH att förgöra Inkräktaren. Det är ingen kamp jag för - i mina ögon är Inkräktaren HELT försvarslös. 

Så är det och så kommer det att bli. Nu väntar nästa rond på attack.. 

Love / Cat 

ROUND 4 - ME V/S THE INTRUDER..

Jag ligger efter. Hur man nu kan göra det i en situation som denna. Men.. det gör jag. 

Tiden som varit har varit intensiv, full av händelser och massor av roliga, bra saker. Saker som starkt kommer att påverka min framtid. 

Nåväl. Mer om detta vid ett senare tillfälle och raskt tillbaka till det som borde vara nuet. Berättelsen om det som blev min 4:e behandling. 

Det är helt galet vad fort tiden går - den borde ju egentligen nästan stå stilla och bara invänta varenda smygande steg. Fast mitt i alltihop så har jag faktiskt aldrig varit mer närvarande än nu. Jag vet att jag kanske borde varit orolig inför just denna gång. Det var dags för utvärdering i halvlek - en röntgen som obönhörligt skulle avslöja min exakta status av tumör och sjukdomsförlopp. Men nej.. inte ens nu bet orosandarna tag i tanken. Det vilar fortfarande ett märkligt "Just-Do-It" över det hela. Att komma framåt, att det ska vara klart och över snart. 

Under min förra sjukhusvistelse hittade man vatten i min ena lunga. En väldigt liten mängd, men ändå vätska. En akuttid för röntgen avklarades utan några större tecken på något allvar - men valet blev att följa upp det hela i samband med denna röntgen. Jag börjar nästan känna mig som en stammis på samtliga instanser, så även på Sophiahemmets datortomografiska avdelning. In - drick kontrast - ligg på brits - in med nål - intravenös kontrast och sedan - åka fram & tillbaka som en skottspole under en metalliskt klingande inspelad röst med kommandot "Andas in - håll andan - andas som vanligt". 

Vadå som vanligt? Man flåsar och nästan hyperventilerar för att göra rätt och det finns verkligen inget vanligt någonstans. Under hela sessionen är känslan nästan overklig, och tanken mal ändå i huvudet: Hoppas, hoppas, hoppas att knölen krympt. Att Inkräktaren börjar visa ett tecken på utmattning och helst ha dött en kvalfull död. 

Min älskade man väntade utanför och som alltid är han mitt stora stöd och den som aldrig viker en tum från min sida. För mig är hans välmående otroligt viktigt för som anhörig är man totalt maktlös och nästan mer drabbad rent känslomässigt. Min stora lycka och styrka i allt är vår närhet, vår helt outgrundliga kärlek och tacksamheten i att kunna dela precis allt. Våra tankar, känslor och sätta ord på funderingar på både nuet och framtiden. 

Vi visste att väntan på besked skulle ta ungefär en vecka och hade ett läkarbesök bokat inför min behandling. 

Mitt ess till koordinator hade såklart lyckats igen med att boka in fel tid för inläggningen så läkarbesöket blev inte på samma dag. Skit samma - jag har ändå en plan för vårt "förhållande" och det går inte direkt i en positiv riktning. 

Mötet med Dr Elisabeth blev en positiv upplevelse. Inte för det hon sa, men för att hon var påläst, resonabel och väldigt tydlig. Min tumör har inte svarat på behandlingen som väntat. Tumören har inte krympt snabbt nog så beslutet blev att jag nu ska få andra cellgifter. Med start från behandling 4. Min första tanke blev sjävklart en enorm frustration och besvikelse. Tumörjäkel liksom... 

När jag funderat en stund ändrade jag mig. Det handlar ju faktiskt om att förstå sig på Inkräktaren, att orka ha tålamod med de celler som efter ÅR av felprogrammering beslutat sig för att bete sig illa. Det handlar om att överlista och att lydigt låta giftet verka och bryta ned cell för cell. Då går det inte att ha bråttom. Jag är övertygad om att man valt fel starttaktik. Det blev en lång diskussion kring min situation som faktiskt fick en väldigt intressant vändning. Att backa bandet lite kring hur allt egentligen började. 

Jag känner mig lugn och trygg i medicinbytet. Nästa steg är ju trots allt att kirurgiskt avhysa Inkräktaren. Då är det helt ointressant hur stor eller hur liten den är. Den viktiga är att den inte längre är farlig och aggressiv. Det som lyfte tanken lika högt som himlen är faktumet att mina röntgenbilder sett likadana ut sedan INNAN jag började med mina cellgifter. Och så länge det inte blir värre, tumören större och sprider sig vidare.. 

Ja.. då är jag lycklig. 

Varje litet steg i rätt riktning, är ändå ett steg närmare mål.

Love / Cat 

WILL - WANT - DO..

Tankens kraft kan försätta berg. Om man nu skulle tvivla på detta så skulle jag gärna erbjuda vem som helst att ta del av de tankar som finns i mitt huvud. Den vilja, den kraft och den ibland märkliga inriktning min tankar har - är nästan så jag själv undrar. De blir mer fokuserade, mer intensiva men med en enda undermening. 

Just DO it!!

Jag läste ett inlägg nyligen där en bekant, som för ett par år sedan blev dödligt sjuk, men överlevde, uttryckte sig; "Jag blev en bättre och helt annorlunda människa av att göra den resan". Och jag tror faktiskt att hon har helt rätt. Att hamna i en dead end - en svår livsavgörande situation gör kanske att vi MÅSTE tänka på ett annorlunda sätt, eller?

Jag är ju inte på något sätt i slutet av någon resa, jag är i allra högsta grad i början av en Levnadstripp som kan sluta precis som helst. Men precis så är ju Livet för alla - vi har inte en susning om vad morgondagen har i beredskap för oss. Jag är ju född optimist. Med en makalös portion av positivitet och glädje har jag forsat fram i Livet under mina drygt 50 år. 
Det gör jag fortfarande - i precis samma takt. Men jäkligt mycket mer lyhörd och målinriktad över vart jag är på väg. Det nästan uttjatade Carpe Diem - Fånga dagen,  har för mig istället fått innebörden Crea Diem - Skapa dagen.

Mina tankar kretsar otroligt mycket kring kreativitet för närvarande. Att skapa, lyssna, se i bilder och visualisera. Jag vet inte riktigt varför det blivit så, men det är både kul och intressant. Det känns som att jag lever med en nyfiken tunnelsyn - kristallklar, nära och väldigt tydlig.

När jag påbörjade min resa handlade allt om att rida ut stormen såklart. Jag valde ju att gå den skolmedicinska vägen med cellgifter, fast det var mer beroende på att sjukdomsbilden gått så långt, inte för att jag egentligen vill.

Min plan har hela tiden varit att hitta sätt och metoder som jag känner spelar i min liga. Ett tonläge som ligger i linje med kropp och själ - inte enhetligt välja The Total Destruction Line. 
Jag har tidigare skrivit om mitt tänk när det gäller kost och träning - inga konstigheter där inte. Det som nu upptar min tid är andra saker - som vad jag lyssnar på när jag tränar och hur jag tänker rent generellt under mina vakna minutrar och timmar varje dag. 

Det är som om jag per automatik fått Feng Shui att rumstera om i mina ådror, i min kropp och själ.  En gigantisk städprocess pågår och nya intryck tar plats. 

Jag har möblerat om hemma, städat garderober, slängt, bytt ut och ser det mesta med andra ögon. Det där man kanske skjutit upp för att man vill "suga på karamellen", det händer nu med en rasande fart. 

Lägg märke till då att vi är mitt uppe i en slutplanering av årets Fitnessfestival, där ALL tid behöver ägnas åt projektet och INTE till att städa garderober.. 

På något underligt sätt så hinner jag med precis allt ändå.. och lite till. I min speedade hjärna ligger till och med första uppgiften som ska förverkligas dagen efter hemkomst från Göteborg - ett besök på Creatima, då jag nu tänkte ge mig på att måla en tavla. Eller... flera tavlor om inspirationen växer i den här takten. Det är en strid ström av idéer med nya tapeter i tvättstugan i Paradiset och en inom-en-snar-framtid - design av nya walk in closets för att bringa ordning. 

Det senaste alstret jag lyckats med är att ladda ned alla Rammsteins album som numer utgör en tung, stridslysten musik som gör min träning riktigt, riktigt... Heavy.. Du Hast, Engel och Mutter dundrar i mina öron och musiken känns som ren terapi när jag krossar min Inkräktare med hårdrocks intensitet. Min 28 årige son har fortfarande inte slutat skratta, när hans snart 52- åriga mor sms bombar honom med frågor om vad det där bandet hette som vi lyssnat på för ett antal år sedan. Rammstein liksom.. hur gick DET till? 

Om man hade frågat en sakkunnig hade jag förmodligen fått en helt annan diagnos än den jag har. Jag har rannsakat mig själv många gånger för att se om det kanske är vanligt med den här typen av beteende hos sjuka människor och försökt att jämföra? Just den här sidan hittar jag absolut ingen som helst information om. Det kanske helt enkelt är så enkelt att tankens kraft, MINA tankars kraft - stimulerar och förhöjer alla sinnen. Att njuta av intrycken fast lite fortare och mer intensivt än vanligt? Man vet ju aldrig hur mycket tid man har, då blir det oerhört viktigt att ta vara på den dyrbara gåvan. 

Fast jag försöker foga mig.. Jag BORDE ju ta det lite lugnt?? Det går sådär.. Utfordringen denna vecka blir vad jag ska ha på mig på Guldhjärtat - galamiddagen vi avhåller på Lördag kväll..  Inte bara klänning, utan självklart även perukvariant. Det är ungefär på den nivå jag borde vara på på.. 

Vi får väl se hur det går.. 

Love / Cat

HOPE..

 Jag har en vän - en väldigt speciell vän som jag känner att jag måste berätta om. 

Vivi och jag har känt varann några år och lärde känna varann i samband med ett gäng som hängde på fredagar på Aw´s, trevliga temafester och annat bus. När vi lärde känna varann var vi båda singlar och vi fann varann på det där speciella sättet som man gör med vissa människor. 

Vi har egentligen aldrig umgåtts, bara vi -  och heller inte hörts av under några långa samtal eller ens via mail. Vi har en annan typ av kommunikation som bara vi förstår och som betyder väldigt mycket för mig. 

Vi är lika på många sätt - jag och Vivi,  och ändå väldigt olika. Det är det som är det coola - att man kan gilla varann utan att varken behöva nöta ut varann eller varken ses eller höras, utan man bara vet. Man bara känner i maggropen att OM.... så skulle man i ett nafs kunna utveckla vänskapen till något både djupt och innerligt. 

Vivi är inte som andra kvinnor. Hon är en blandning av medium och prinsessa. Precis så är det och det är just det som gör att jag gillar henne så mycket. Den perfekta cocktailen av en vacker kvinna med mycket yta, glamour och bling-bling kombinerat med en imponerande intelligens, styrka och självdistans samt ett never-ending djup och livsperspektiv. 

Det är Prinsess-Vivi och jag som har hängt - iförda allt ifrån guldglittrande paljettklänningar på James Bond fester till Halloweenutstyrda häxor och Shedevils under Berns vackra kristallkronor. Det har varit champagne mixat med högklackat som stått på menyn.

Jag följer Vivi på Facebook precis som hon följer mig ibland. Det jag älskar just med Facebook är att man kan titta in hos fina vänner och se vad de gör trots att det går lång tid mellan varven man ses. 

När jag blev sjuk och började skriva bloggen igen uppmärksammande Vivi det och gav mig en fin och positiv feedback och uppmuntrade andra till att ta del av denna skrivna resa utan befintligt slut. Att ta del av hennes värld är att ta del av något helt annat än bara högklackat och champagne. Det innebär att du bjuds in i en värld, full av spirituella intryck och avtryck. Att arbeta som medium är INTE som att arbeta mellan 8-17. Det innebär att du har helt andra typer av arbetskompisar som ofta kommer ifrån en annan dimension. I den världen lever andar och guider som skyddar oss om vi vill och är mottagliga,  och guiderna visar oss vilken väg vi ska ta och välja, ofta med små eller ibland påtagliga tecken. 

Jag älskar den andliga världen och har alltid levt nära den med en total fascination över hur vi väljer att ta till oss det osynliga och subtila. Vissa gör det och andra inte. Vissa pratar om det och andra inte, för mig handlar det om att leva med öppna sinnen och låta det som händer.. hända. 

Jag lever just nu i ett märkligt ingemansland där jag valt att hålla min linje, med kost och träning och är självklart extra uppmärksam på allt som handlar om det som blivit min vardag. Jag läser mer än gärna artiklar kring forskning om cancer och det är många saker som blivit tydliga och klara i att mina val är precis i rätt linje. Just kosten och inställningen mentalt är oerhört viktig. 

Den senaste tiden har jag fått många signaler och ibland så starkt att jag reagerat. 

Ifrån flera av varandra oberoende källor har jag fått rekommendationen att börja använda Björkaska och Chaga - ett extrakt gjort av sprängticka. Två naturläkemedel/kosttillskott som båda med framgång används vid behandling av cancer. Jag har ju varit i valet och kvalet just inför vissa tillskott och valt att avvakta till jag hur jag vet hur tumören svarar på cellgifterna. Jag gjorde min röntgen och tog prover måndagen den 10 november. Svaren vet jag på onsdag när Rond 4 vs Inkräktaren väntar. 

Vivi och jag påbörjade nyligen en dialog på Facebook om olika saker, men som tog en annan vändning. Jag fick information om en vän till henne som använt just dessa preparat och blivit frisk med hjälp av dem. Läs mer om det på Vivis blogg här. Det som är så coolt med Vivi, är att hon med sån säkerhet bara VET att jag skulle ta till mig detta. Ni vet när man får den där häftiga känslan i hela kroppen, att något bara är så rätt - precis så känns det och övertygelsen var bara där. Så självklar. 

Tre dagar senare var beslutet ett faktum - nu sitter jag och tittar på det som är ännu ett verktyg mot min Inkräktare. Första dagen jag använde dem var i Fredags. Nyfiket låter jag nu dagarna gå och effekten att tala för sig självt. 

Det sista som överger en människa är hoppet. Jag har en stark tilltro till varför mina Livsguider och vägvisare lät mig få dessa verktyg. Och just för att budskapet kom via Vivi så är jag henne evigt tacksam  - för hon känner min guide på ett sätt jag inte ens själv gör. Ännu... Tacksam över att man ibland måste vara och tänka outside the box - och att ha förmånen att bli påmind om det av en cool Prinsessa - ja.. då kan det ju inte bli annat än bra... 

Livet är bra förunderligt och häftigt, oavsett vilken dimension av det vår hjärna väljer att ta in, eller hur? 

Love / Cat 

ELEMENTS...

För varje vecka, månad och år som jag har förmånen att få vistas i Paradiset växer behovet starkare efter mer. 

När jag träffade O fanns Paradiset redan. Huset på Ekerö som varit hans i många år. Fast det hette ingenting då. Jag hade egen lägenhet på Kungsholmen och den första tiden vistades vi en del här vilket var otroligt mysigt såklart. 

Då var mina vistelser här mer baserade på att jag älskade närheten av min blivande man än det faktum att jag verkligen utvecklat en kärleksaffär med Paradiset. Det är jag som döpt huset - eller egentligen inte huset i sig, utan hela atmosfären vi vistas i när vi är här. Jag har en fabless för att skapa scenarion i Livet och gärna döpa platser, situationer och  upplevelser efter något som känns rätt. 

Efter ca ett år som par skaffade vi vår gemensamma lägenhet i stan - Slottet. Det där rosa vackra sekelskifteshuset med koppartak och tornrum varav ett är vårt vardagsrum. I Slottet tillbringar vi vår vardag, våra veckodagar och Slottet är perfekt då det är nära till barnens skolor och gångavstånd till vårt kontor. 

MEN - Paradiset är det där stället man hela tiden ser förändras med nya ögon. I Paradiset växer magiska äppelträn, pyttesmå djupröda körsbär och saftiga lila plommon.  Gräset är alltid grönare och himlen alltid blå. Huset är gult med vita knutar, massor med snickarglädje stor gräsmatta och numera, fullt av vackra växter. I Paradiset har man ALDRIG tråkigt. 

Sedan ett par år finns det växthus, hallonbuskar, jordgubbsland och en aldrig sinande ström av ätbar växtlighet i takt med att mina ekologiska krav ökar. Vi är självförsörjande på tomater, gurka, sallader av olika slag och färsk spenat växer som ogräs. För att inte tala om Örtträdgården. 

Sedan jag fick besök av Inkräktaren slog det mig vad som egentligen är anledningen till varför Paradiset är den perfekta platsen att vara på, och SÄRSKILT nu - är närheten till naturen och alla dess element. Att vakna varje morgon med fantastisk utsikt över Vatten, känna frisk Luft i mitt ansikte när morgonkaffet intas på altanen, att känna Jord under naglarna när jag påtar i trädgård och växthus är så otroligt helande och läkande. Att avsluta dagen med att sitta framför öppen Eld och njuta av värmen skapar ett underbart lugn. 
Här kan jag bara vara.. bara vara tyst och komma ikapp mig själv. 

Vi spenderar all ledig tid här. Vi tar långa promenader, krattar löv, planterar och har alltid något på gång. Vi planerar så optimalt vi kan och framför allt efter mina sjukhusvistelser åker vi hit och stänger ute omvärlden. Jag andas, lever, njuter och låter naturens element ge mig energi. Så gott som jag sover här finns ingen annanstans - och tro mig, jag sover gott nästan jämnt. Jag är som ett litet barn som somnar på 2 minuter och sover oavbrutet 7-10 timmar. Men här.. är luften annorlunda och känslan i kroppen efter en natts sömn, helt obetalbar. 

Vad man än tar sig för med här är det alltid så avkopplande och ger så otroligt mycket energi. Även om man så bara stannar en natt laddas batterierna med Duracellkraft. 

Vi upplever Årstider, regn, snö och ljuvligt solsken. Alla med samma Kärlek. I morgon ska jag sätta mig på bryggan, oavsett väder och bara insupa de kraftfulla element jag har omkring mig. 

DET gör mig stark och hel.. 

Love / Cat 

FREEDOM..

Vad är egentligen frihet? 

Idag tar man friheten för given just för att man ofta kan avnjuta den när man vill. OM man nu lär sig lyxen av att utveckla den känslan. Många av oss fastnar i ett scenario där vi inte riktigt njuter av Livet kan jag känna. 

Nu menar jag inte heller den typ av frihet det skulle innebära att inte behöva gå till jobbet eller kämpa på med alla de där måstena som man lagt sig till med av någon outgrundlig anledning.

Jag menar.. Frihet. På riktigt. 

Det är en märklig känsla att skriva in sig på Radiumhemmet och ligga där med ett inplanerat schema som slaviskt ska följas. Tre dagar senare åker man hem med ett digert behandlingsprogram med injektioner, cortison m.m. som ska bli en del av nedtrappningen efter varje kur. 

Denna gång blev det precis som jag befarat - det kändes helt annorlunda att vara där inne, förmodligen bidrog det ju att min start i veckan blev lite annorlunda. (Läs gärna "Round 3" inlägget) Väl inlagd kom jag på mig själv med att bli totalt asocial och dra för de blå skynken som avskiljer mig från "de andra". I min kokong läser jag, jobbar med O och bara låter tiden gå med nedräkning till allt är klart. Jag pratar inte gärna med någon eller hänger i dagrummet. Nej - jag är en riktig ensamvarg. 

Denna gång upplever jag också att cellgifterna påverkat mer, inte på det mentala planet, nej - där är jag fortfarande stark och rustad. Men jag känner mig mer påverkad, lite illamående och har en envis Inkräktare som gör sig påmind hur illa den trivs nu när jag tagit in flyttstädningens hårda artilleri. I min värld så betyder det bara att behandlingen lyckas väl. Att det är därför det känns som att vi just nu är i närkamp, jag och Inkräktaren, Ungefär som att spraya med Radar i ett insektsbo - It Works.. Det surras ett tag i boet sedan faller de liksom bara ut och dör. 

Det var fler saker som kändes annorlunda denna gång. Det som slår mig är såklart hur många andra har det. Svårt sjuka män och kvinnor som ligger inne länge, ofta i väntan på en vårdplats för vistelser i kanske upp till månader och vad vet jag, år..

Många som hamnar här är obotligt sjuka vilket jag bestämt inte ska få påverka mig. När jag är i min bubbla så känns det som att jag är fången, men bara för ett litet tag. Jag kan veckla ut mina vingar och flyga därifrån till Friheten när behandlingen är över. På riktigt. 
Jag följer min strategi och låser ute omvärlden med fokus på min egen resa. Det viktigaste just nu är att bara följa den linje jag beslutat är min. 

Att bli sjuk mitt i Livet kan säkert bli ett fängelse om man låter det bli det. Det är nog ganska lätt att hamna mitt i en oerhörd kris där man tappar kontrollen över vart Livet är på väg. Att känna sig fångad av sjukdom och begränsningar. Vilket i och för sig inte är så konstigt.

För mig var det nog mer så att sökandet efter felet innan min diagnos kom - DET var fruktansvärt jobbigt. När jag nu vet vad jag har i min kropp är det mycket enklare att följa planen. Låter det konstigt? Varför jag valt detta tänk är för att det finns INGEN annan som är precis som jag. Det gör att jag självklart väljer det jag stenhårt tror är bästa sättet att bli frisk på för mig.  

DET är frihet på riktigt för mig - att njuta av att vakna varje morgon, träna, äta som jag gör och disciplinerat följa behandlingsplanen. En dag läggs till en annan och tiden är snart inne för första beskedet i hur det gått. Frihet för mig - är att känna tryggheten i att fatta mina beslut själv och känna mig helt tillfreds med det. Målmedvetet och planerat. 

Om det är någonting jag aldrig kommer ge avkall på när detta är över - så är det njutningen i att få tillbaka sin kropp & själ. Att alltid lyssna på den inre rösten i vad som är bra och viktigt. Att alltid leva i nuet fullt ut och inte fundera så länge på nästa steg. Att få tillbaka friheten i att inte behöva planera allt utifrån ett tillstånd utan bara utifrån det man vill berika sitt liv med. Just do it, liksom.. Som jag längtar.

En frisk människa har tusen önskningar - den sjuke har bara en.. Wish me luck.

Love / Cat 

ROUND 3 - ME VS THE INTRUDER..

Denna gång har jag varit väl förberedd. Packning klar, väl anpassad till det man faktiskt hinner med på SPA Radiumhemmet. 

I min enfald trodde jag att jag skulle hinna med så mycket - läsa böcker, surfa på nätet, titta på serier jag gärna velat se. 

Men inte då. Det är ett heltidsarbete att vara här. Vikt, pH-mätning, medicinbyten och kontroller hela tiden. Denna vistelse började inte direkt så bra heller. Jag är ju lite av en kontrollfreak. Hur man nu kan vara det när man är sjuk. Då borde man väl bara gilla läget, eller? 

Nu råkar det vara så att min timing med allt detta inföll ca två månader innan vårt gigantiska projekt, Fitnessfestivalen den 28-30 November. Att ha en Plan B fanns liksom inte på tapeten så vi har fått göra det bästa av situationen. Att göra det kräver en minutiös planering. 

Jag tror inte det var helt uppskattat när jag tillsammans med min kontaktsjuksköterska försökte lägga in MITT scenario i Vårdens agenda. Mitt försök att var tredje vecka planera in min tre dagars behandling varvat med att schemalägga läkarbesök, inläggningstider, provtagningar, röntgen samt de biverkningar jag som sagt får kändes inte riktigt som att det gick hem. Att sitta med Mac kalendern i högsta hugg och styra upp tillvaron, nja man kanske borde ha en annan approach i en sån här situation, vad vet jag? 

Vid mitt senaste läkarbesök dagen före inläggning kände jag att något inte stämde. Speciellt inte när läkaren frågade om jag fått besked om när jag skulle in. Varvid jag svarade att det var nogsamt planerat till dagen efter. I min värld alltså. I deras värld hade kommunikationen inte nått fram och jag hade ingen plats. PANIK!! Innan jag lämnade sjukhuset fick jag beskedet om att jag skulle bli uppringd när det löst sig. LÖST SIG?? Notera då att jag för säkerhets skull varit i kontakt med min koordinator TRE gånger inför detta för att försäkra mig om att planen skulle hålla. Men inte då. Förmodligen hade mitt namn hamnat på en gul notislapp på skrivbordet, märkt med "att göra".. 

Jag hade hunnit bli riktigt grinig när jag själv får ringa kring 15-tiden då jag fortfarande inte hört något. Blir uppringd efter en stund och får beskedet om att jag eventuellt blir inskriven på torsdagen OM man kan starta upp en så avancerad behandling i samband med en helg. Helst ville de skjuta upp det till på Måndag.

Jag undrar fortfarande när jag skulle fått beskedet om jag inte själv ringt. Tro mig, jag är en väldigt foglig och anpassningsbar person, men i just en sådan här situation känns det inte riktigt som att man vill bli bollad med. Det som hände sedan är inget jag är stolt över, men som kändes jäkligt skönt i hela kroppen.

Jag skällde fullkomligen ut min koordinator efter noter. Förmodligen har han inte hört så många svordomar i en sammanhängande mening på så kort tid någonsin. Förmodligen har ingen heller slängt på luren i örat efter att ha väst "Fixa det!!" och "Vad är det du jobbar med? Just det.. att KOORDINERA patienter".. Kanske inte det mest intelligenta jag sagt, men som det ligger en viss sanning i.. 

Efter samtalet var jag fortfarande så upprörd att jag satte mig på Waynes för att fika och ladda min söndersvurna telefon. Deras kortdragare var såklart trasig så det blev ingen fika.. Tack för den... vissa dagar funkar liksom ingenting...

Jag ringde O och bara kort konstaterade att jag förmodligen inte skulle komma till himlen och kände mig som en dålig människa, men ändå stolt på något vis - för någonstans måste jag ju få ur mig allt. 

Självklart fick jag inte komma in som önskat - det hela blev förskjutet, vilket satte spår i hela mitt välbefinnande. Förmodligen som straff för att jag blev så arg. Alla kan göra misstag, det kan ju jag med - men dessa perioder är verkligen en nedräkning av tiden tills jag är klar så jag är så otroligt laddad, fokuserad och inställd på detta. Det är som att stå i startblocken på ett explosivt sprinterrace och få loppet inställt en sekund innan start. Då är det svårt att starta om när man toppat formen och förberett allt för målgång. 

Besvikelse är egentligen det man känner - att det läggs en extra dag till att vara mitt upp i detta. Man lär känna sig själv väldigt väl i svåra situationer och det jag lärde mig av detta är vilken otrolig tävlingsinstinkt jag har. Vilket fokus jag har på att komma i mål även i de mindre projekten som är en del av min långa resa. Jag känner mig fortfarande stark och målmedveten. 

Jag har redan lagt detta bakom mig och ser nu istället fram emot att jag nu kommit till halvtid för mina 6 behandlingar. 

Den 10 November ska min första kontrollröntgen ske. Det är mitt viktigaste mål just nu. Att tumören ska ha krympt och svarat på behandlingen. Det är 11 dagar kvar tills dess. Det jag känns i min kropp är att den åtminstone inte blivit större. Jag känner den tydligt där den ligger. Inkräktaren som upptar så mycket av min tid nu. Den ändrar form och flyttar sig ibland, precis som om den försöker smita undan när The Terminators anfaller. Ibland håller jag min hand över den och tänker intensiva tankar för att övertala den om att bara försvinna. Bara... lösas upp och att allt ska bli som vanligt igen. 

I kväll är sista kvällen jag ligger här - denna gång längtar jag hem så det värker. O finns vid min sida varje dag här uppe och i kväll ordnade vi lite fredagsmys. En soffa i dagrummet med sköna filtar, lite tända ljus (som O tagit med hemifrån, underbara man!!) och en bra film på datorn gjorde min fredagskväll. Underbar närhet av varann gör mig lugn och hel i själen. Vad hade gjort utan honom? 

Jag måste dock säga att när jag är på avdelning, får jag en fantastisk vård. Underbar personal som ser till att jag har det bra. Man lär känna varann och det blir ett märkligt, men kärt återseende. Just nu roar jag både dem och mig själv med att ha införskaffat ännu fler peruker så nu är hårgarderoben uppe i fyra varianter. De senaste alstren är en svart page med lugg (lite Uma Thurman i Pulp Fiction) och en lång blond. Den senaste veckan har jag roat mig med att ringa O via Skype iförd nya varianter.. Har man inte roligt så får man pigga upp tillvaron. Jag är ju lite av en Addicted Personality och nu står peruker högt på listan. And more is yet to come..

 

Nåväl.. Det kunde ju varit värre.  Jag är i alla fall sjukt nöjd med att ha terroriserat min Inkräktare för 3:e gången. Och visst vinner jag. Fattas bara annat.. 

Love / Cat

IN MY HEAD...

Just nu observerar jag omvärlden.. Och undrar om omvärlden ser på mig.. HUR andra ser på mig..

Det är märkligt det där, hur man ser på andra människor - och tror sig kunna göra sig en uppfattning om hur personen är. På en kort sekund och i ett ögonblick tror man sig veta nästan allt. Jag älskar möten med människor. Alla typer av människor, och älskar att förundras över vilka historier som döljs bakom anletsdragen. Där man minst anar, finns mörka hemligheter, ljusa överraskningar och dolda begär. 

Och ändå.. vet man inte ett dugg. 

När omvärlden ser på mig, är jag övertygad om att ingen, INGEN ens i sin vildaste fantasi kan se hur min situation är för närvarande. Jag mår bra, ser frisk ut, skrattar ofta, sover gott, går till gymet, tränar och lever och fungerar precis som vanligt. Ingen ser cancerknölen, ingen tänker på mina metastaser i min lever och ingen kan ens ana att jag nästan inte har något hår längre.

Det är märkligt vad en positiv livssyn, snygga kläder, smink och en peruk kan dölja, eller hur? 

Det som rör sig i mitt huvud är när JAG observerar omvärlden. Hur många jag möter är i samma situation? Kan man se det på dem eller finns det något hemligt tecken som visar hur det egentligen står till? Eller är det så att JAG har en osynlig stämpel i pannan som gör att andra ser något om mig? Jag kommer på mig själv att verkligen syna människor i sömmarna för att nyfiket utforska deras eventuella hemligheter. Jag tittar även på mig själv för att se om även jag förändrats? Att många andra har samma diagnos vet jag ju. Det sägs att var tredje människa någon gång kommer att drabbas och man vet ju inte vem som står på tur..

Det känns som att jag sitter som avskild, utanför alla andra ibland och verkligen använder alla mina sinnen för att lära mig att se och förstå. Jag är otroligt mycket mer närvarande i nuet och använder VARJE dag för att njuta av dem jag har i min närhet och viktiga saker i mitt Liv... 

Jag styrs så otroligt starkt av känslan av att vilja hjälpa, att stötta att ge hopp till dem som i framtiden hamnar här. Det är det som ger mig styrka och fokus. Det bara måste ju komma något gott även ur det här. Vem vet - man kanske blir en bättre människa när Livet kommer med en fet knytnäve som knockar alla gamla värderingar och beteendemönster? 
Oavsett - så har jag en plan, en riktigt jäkla bra plan..

Just nu är jag bekväm och trygg i min värld. Inrättad i de nya mönster som är inrutade efter mina behandlingsperioder och i väntan på nästa, tar jag dagen som den kommer och gör det bästa av den. Och där emellan ägnar jag tiden till att se omvärlden med nya ögon och inser hur ödmjuk man borde vara. 

Jag anser ändå att jag är väldigt lyckligt lottad.

Love / Cat 

VISION BOARD..

I hela mitt Liv har jag varit envis. 

Alltså sådär envis att det kan vara jobbigt. Även för mig själv. Jag har allt som oftast haft en tro och en övertygelse som varit riktad åt det håll jag vill. 

Just den där kraften och förmågan har jag extra mycket nytta av nu. Kraften att med tanken kunna försätta berg. På senare år har jag läst och studerat mycket kring just energier. Om Tankens kraft och att visualisera det man önskar. 

Lagen om attraktion och hemligheterna bakom att nå sina mål är ju baserat på de tankar Kroppen och Hjärnan slänger ut i Universum - och hur man får dem att bli verklighet. 
Det tog lite tid tid innan jag förstod hur det fungerade på riktigt. Från början när jag läste var det lätt att få uppfattningen att man nästan tänkte fel, om man inte attraherade in värden som obegränsat med pengar, stora hus och allt som hör den där Sagobokslyckan till. Ni vet - Prinsen  och inte bara halva, utan helst HELA kungariket. Lite amerikanskt på något vis.

Jag lärde mig dock en metod och ett tänk som passar mig. Först måste man rannsaka sig själv och vara ren i sina tankar - och inte önska sig saker som är på någons bekostnad. Utan saker man VERKLIGEN vill ha och mål man vill uppnå i Livet. 

Många säger att jag alltid haft det lätt för mig. Vilken tur jag haft och så skönt att slumpen gjort att jag "hamnat" i vissa situationer i livet. 

Jag skulle nog istället säga att jag medvetet alltid arbetat väldigt hårt, inte bara för att jobba för brödfödan utan för att jag satt upp tydliga mål. Privat, yrkesmässigt, känslomässigt etc, etc. 
OCH.. hållit mig till min plan. 

Vad jag mitt i allt detta kom på att det jag faktiskt tagit för givet - är den hälsomässiga aspekten. 

Visst - jag äter bra, tränar regelbundet och allt det där. MEN jag har inte satt några MÅL eller önskat något kring min hälsa. Inte på väldigt länge.. 

När jag hamnade i övergångsåldern blev det som en trött rundgång, där jag egentligen, så här med facit på hand borde ha reagerat annorlunda. Jag har egentligen länge känt att något inte stod rätt till, men bara låtit det bero... För jag hade ju sökt professionell hjälp hos de bästa läkarna. Och det kommer säkert att gå över.. Trodde jag. 

Tidigare, när jag var yngre lärde jag mig ett, för mig, fantastiskt verktyg. Något jag tittade på varje dag, som jag älskade att skapa och som gjorde mig påmind om mina mål och vad jag verkligen ville uppnå. 

En Vision Board. En tavla baserad på bilder, ord, citat, saker - eller egentligen precis vad man vill - för att tankarna skall förbli fokuserade på det man vill ha ut av Livet.

Jag har klistrat och klippt, och blandat hus, bilar, hjärtan, drömmar, resmål och utbildningar. Yrken och hobbies... Samt visualiserat Prinsen... 

Att fylla tavlan är magiskt. Magen, själen och hjärtat fylls av bubbel och glädje och blir något som visar vem jag är och vart jag vill. Det har fungerat. Varje gång... 

Denna gång blir tavlan stor, ljus och fylld med gamla människor som är aktiva och lyckliga, en frisk och sund kropp och själ och laddad med allt som jag vill ska bli mitt nästa mål. En tavla fylld av energi, styrka och kraft. För mig blev det här en otroligt stark känsla i att vara med och påverka hur min tid framöver ska se ut. Just nu är den fylld av sjukhus, provtagningar och läkemedel. Det har jag valt själv, ingen har ju tvingat mig. 
Men för att ha en plan oavsett, blir min Vision Board min spegel och min framruta. För det FINNS en viktig aspekt och en mening med allt som händer just nu - och den erfarenheten tänker jag ta med mig och göra något riktigt bra av - något som även kan hjälpa andra. 

En stor, ljus vacker bild, en KRAFT Vision Board,  över hur Livet ska se ut från och med nu och läääääänge framöver... 

Love / Cat 

THE HAPPY HANGOVER..

Det vore synd att säga att jag fått en rutin på detta nu. Det tänker jag aldrig underkasta mig. Men för varje dag, för varje steg och efter varje behandling så lär jag mig förstå hur min Kropp reagerar på behandlingen och på cellgifterna. 

Efter två behandlingar och i väntan på den tredje, lägger jag erfarenhet, åsikter, tankar i min ryggsäck och framförallt - är jag mer och bättre rustad inför hur jag på bästa sätt ska överlista Inkräktaren. 

Jag vet exakt hur jag mår dag för dag och lägger upp en plan för att hantera det ännu bättre. 

Dag 10 efter påbörjad behandling kommer den - den riktiga Baksmällan. Denna gång blev den mer hanterbar då jag nu var rustad med smärtstillande i förebyggande syfte. 
Den som då händer är att jag dag 9 börjar känna av en molande värk i ryggmärgen som går upp i huvudet och nacken. Dag 10 är det fullt ös - då vaknar jag av att en flodhäst satt sig i ansiktet och vägrar resa på sig. Baksmällan är INTE bara fysisk, jag bli otroligt låg, gråtmild och väldigt trött. Värken sprider sig likt en influensa och sätter sig i leder, benhinnor och allt bara gör ont och är olustigt. 

Denna gång var jag så förberedd. Jag hade till och med bokat en date med Biverkningen i agendan.. Det som händer är egentligen inte att jag reagerar på cellgifterna, vilket man skulle kunna tro. Det som händer är att jag reagerar på en kombination av den injektion med Neulasta - ett läkemedel som stimulerar produktionen av vita blodkroppar i ryggmärgen samt att allt det cortison jag får, går ur Kroppen. 

Det är viktigare än någonsin nu att träna, hålla endorfinerna igång samt se till att Kroppen är så basisk den bara kan för att hålla endorfinerna höga och inflammatoriska reaktioner låga. Denna gång gick det galant. Det enda som hände var att jag fick en ordentlig huvudvärk som gav med sig först efter rätt stor dos kodein. 

Jag håller mig på en minimal nivå av läkemedel - allt för att spara och vårda levern. Det är ju den som tar hand om mina tumörceller som bryts ned av cellgifterna. Det har liksom blivit en liten sport här hemma, att boosta levern - och jag och maken turas om att ha stafettpinnen.  

Vin känns alltmer avlägset - vilket alla som känner mig VET, är mycket märkligt.. 

Från Partypingla som älskar Bubbel och årgångsviner, till en envis, målmedveten & lite stridslysten soldat där planeringen av Cancerdieter just nu är bästa festen! 

Efter första behandlingen gjordes omfattande blodanalyser för att testa mitt immunförsvar. Jag blir extremt infektionskänslig i samband med Baksmällan (tack för den liksom) och borde sitta hemma och trycka för att undvika riskerna. I min värld, finns det inget som sunt förnuft, handtvätt och handsprit samt att undvika och kramas kan ersätta. Mår jag bra och känner mig stark, finns det inget som är så härligt energigivande som att få träffa människor, skratta och att försöka leva som vanligt. 

Inför behandling nr 3 har man uteslutit de flesta provtagningarna, endast en återstår två dagar före behandling. Man har uteslutit dem för att mina värden har legat på topp vid samtliga tillfällen. 

Den som också bidrog lite extra till min Happiness denna gång var att jag fick svar på den senaste CT scanningen. Jag har inga.. läs INGA metastaser, alltså dottertumörer i mina lungor! Jag vet att min cancer är spridd. Man hittade två metastaser i levern i Juni - den goda nyheten även här, är att de har avstannat, inte spritt sig och inte vuxit mer! 

LYCKA!!! Det är svårt att beskriva hur det känns mitt i allt - men någonting hände uppenbarligen i Kroppen efter att jag fattade beslutet att ändra livsstilen totalt i somras. 

Jag börjar varje dag med citronvatten, en smoothie gjord på aminosyror, broccoli, vetegräs och supergreens. Lite färska blåbär på det så är drinken klar. 

Till det tar jag glutamin, bikarbonat, Lactobaciller och Enzymer samt krillolja. 

Summasummarum - basbildande och antiinflammatoriskt - en riktigt bra start på dagen. Förödande för Inkräktaren.. 

Enzymerna och aminosyrorna är otroligt viktiga för optimal funktion av nedbrytning av föda samt att man stödjer leverns reningsfunktion. Glutamin och lactobaciller för immunförsvar och fungerande mag och tarmhälsa. 

Min kost är inte längre helt vegansk. Den är det uteslutande när jag ligger inne på sjukhus. Jag äter lax och annan fisk och någon gång kyckling. Men basen är grön med nötter på toppen. Jag känner i min Kropp vad den mår bra av - efter min stora utrensning under 6 veckor ligger nu min vikt stabilt. Jag väger 5 kg mindre än i somras, men Kroppen mår utmärkt. 

Min träning är en kombination av cardio och styrka. Jag använder exakt samma vikter och tränar även under tiden jag ligger inne. Jag försöker att undvika det när jag är uppkopplat med mediciner - det skulle nog se rätt kul ut att trassla in sig i slangarna när man försöker träna inför nästa års målsättning. Skulle det vara så att cellgifterna läcker ut, måste man saneras. På riktigt alltså. Saneras. Kläderna slängs, och man behandlas som om man besökt Tjernobyl. 

Nåväl. So far so good. Just nu känner jag mest en eufori över mina Baksmällor. Blir det inte värre än så kan man ta det hela med ro. 

Jag trodde aldrig att jag skulle säga så. Att jag kan bli lycklig över en sådan sak.. 

The Happy Hangover... 

Love / Cat