TIC TAC..

Jag skulle ljuga om jag sa att den här livsstilen är en dans på rosor. Jag ljuger också om jag skulle påstå att jag följt den 100% slaviskt, mer kring 97% är en realistisk siffra. De tre procenten består i att jag inte dricker mina 10 glas juice varje dag, ibland "bara" 3 och att en brödskiva med gluten åker in.. Men värre än så slarvar jag aldrig. 
Det är förmodligen det tuffaste jag gjort och tar mig i runda tal ett par timmar om dagen bara i förberedelser och planering av juicer, blandningar av mina olika gröna pulver och annat märkligt jag beslutat ska hantera situationen i min kropp. 

Är det värt det? Hell yes!

Så... nu undrar ju du hur min status är? När jag skrev senast så stod jag inför faktum att få beskedet hur det står till där inne i kroppen. Vid den senaste undersökningen i september fastslog min guru att jag nog minsann hade fått en metastas i lungan. Nej, sa jag. Det är en förtätning som funnits där och synts på bilderna länge. Nej, sa gurun. Detta ÄR en lungmetastas... Redan där borde jag anat oråd.. Beslutet blev att jag skulle genomgå två olika röntgenvarianter - en för att dubbelkolla lungorna och en MR för att djupdyka i leverns skrymslen och vrår. Min lever är ingen lek att analysera. Efter sex tuffa ingrepp är den ärrad och lite medtagen, men fungerar till 100%, vilket bara det är ett litet mirakel. 

Så. Sagt och gjort. Röntgen och blodprov betades av i en rasande takt och ett telefonmöte upprättades för att reda ut begreppen med min status. Med tanke på att alla jul- och nyårshelger var i antågande tog det en jäkla tid rent ut sagt. Men så kom det där samtalet en dag i Januari. Vi var förberedda, jag och O. Sittandes i soffan med högtalartelefonen på betade vi av en sak i taget. 

1) Skuggan i lungan var ingen metastas. Det var en förtätning. Själv var jag inte förvånad men min guru uttryckte en viss förvåning..
2) En av metastaserna är nu 8 mm och en annan visar ett mått på 20 mm. 
3) Mina blodprover är stadigt stabila. Bortsett från de vita blodkropparna. De har nu ytterligare ökat med nästan 100%. Mitt immunförsvar svarar oerhört bra på "vad-det-nu-än-är-jag-har-gjort". 

Svar 1 och 3 gjorde att lyckobubblet gjorde sig påmint i magen och stärkte munnen till att ta tag i fråga 2. What about the others? 

Vad då? sa Gurun.. Vad har hänt med de andra 4, sa jag. Gurun bläddrade på skärmen och tittade i bilderna och sa - jag har bara ett utlåtande om dessa två.. 
Då får du bakläxa, sa jag. Jag tycker tolkningen av röntgen är väldigt luddig. Förra gången fick jag ju ett tydligt besked om hur många de var och en exakt storlek. Jag vill ha en second opinion av samma läkare som analyserade de tidigare bilderna. (I september hade de sex blivit 5...)

Jag ska inte sticka under stol med att Gurun fick en lätt frustrerad ton och medgav att jag nog hade rätt. Så vips, hade vi en ny väntan framför oss. De utlovade dagarna blev till dryga två veckor. Nytt telefonmöte bokat till onsdagen 6 februari. 

Det var någonstans här min älskade O satte ner foten. Neeeej, sa han. Nu vill jag att vi åker dit. Jag vill ha besked face to face och ha en tydlig plan. 

Och så blev det såklart. I onsdags satt vi där med Gurun och inväntade BESKEDET. 
Man ska ju ha klart för sig hur det är att leva med cancer. Dessutom med en cancer som återkommit gång efter gång och är en riktigt envis jäkel. För varje gång man sitter där. Face to face... finns risken att de fäller domen där vården inte kan göra mer. 

Gurun började med att visa oss den utskrivna tolkningen. Och där står det. Svart på vitt. Det finns endast två metastaser som går att lokalisera. TVÅ liksom?? 
I Juli hade jag sex stycken och i samma veva avsade jag mig flera behandlingar med cellgifter. Så vad hände med de andra fyra? 

På den direkta frågan till min Guru om kroppens numera trivsamt fungerade immunförsvar, har kapacitet att ta hand om cancerceller, mumlade hon lite tyst att jaaaa, joooo rent teoretiskt är det ju så. Men det hon la mer fokus på var att hela min situation är smått underlig. Inte bara att jag nu levt 5 1/2 år efter diagnos som ju är smått fantastiskt. 
Under hela hennes karriär har hon inte mött en enda patient som inte utvecklat metastaser i lungorna. Hon och hennes röntgenplåtstolkande kompisar kliar sig i huvudet rätt ordentligt. Och jag - jag bara satt och stirrade på henne för att bestämma mig om det var ett BRA svar eller ett mindre bra. 
Jag har ju en metastas som vuxit till ca 2 cm. En annan som är oförändrad. Men de övriga fyra är ju bara borta?? 

Idag är det fredag och jag suger fortfarande på den här karamellen. Mer taggad än någonsin att fortsätta med det jag gör och peta i mig alla konstigheter. Fortfarande noll alkohol sånär som en smutt vin här och där, men aldrig ens ett halvt glas. 
Jag har nu övergått till glutenfritt och laktosfritt bröd bakat på havregrynsgröt. Sjukt gott och fullt av betaglukaner. 
Utöver det åker det in C-vitaminer i mängder ihop med Curcumin, Chaparall, Kollodialt silver och en miljon andra saker där färskpressade juicer utgör basen i min extrema vegankost. And I am loving it!!! 

Och metastasjäklarna? De ska prickskjutas med strålning. Remiss skickad och vidare instruktioner inväntas. Så i väntan på det provar jag min nya plan i mitt egenvårdsprogram - frekvensterapi. Att med lokala och systemiska ljudvågor behandla och avgifta kroppen. Hur det går berättar jag mer om nästa gång. 

Stay tuned...

Love /Cat

TODAY IS A GOOD DAY TO DIE..

Jag slog i mitt huvud tidigare idag. En händelse som var totalt omöjlig att förutse. 

Smällen i mitt bakhuvud kom som en knockout och berodde på en tung dörr som någon oavsiktligen missade att hålla koll på när den slog igen. Hårt, snabbt och tungt. 

Rakt på en träffpunkt någonstans strax ovanför lillhjärnan. 

Smällen gjorde att jag föll framåt och mitt ansikte träffade dörrkarmen. Poff liksom. 
Där ögonbryn, kindben, överläpp och höger framtand fick sig en rejäl jäkla inbromsning som kändes som en bergvägg. 

Egentligen gjorde det inte särskilt ont. Det hela vart mest komiskt. I  alla fall om man tänker på att jag med en matsked pressad mot ögonbrynet, vandrade hem i iskylan. Bara för att låta kylan ta hand om mina sprängda kärl och med förhoppningen om att skeden skulle bidra till en mindre blåtira. För det kommer det bli. 

Min look kommer vara snarlik en boxare som gått sitt livs match och passat på att slinka in på Skönhetskliniken-på-hörnet för en gigantisk läppförstoring. När man ändå håller på liksom.

Skämt åsido. För så är det ju - det finns ju en anledning till varför jag berättar om det.
Totalt oförberedd på min egen reaktion så har det inte alls handlat om vare sig blåtiror eller ömma tänder. 

Det har istället  handlat om känslan som grep tag om mig och återigen påminde mig om hur fort allt kan förändras. Livet. Som bara kan glida dig ur händerna på mindre än en sekund.

Det är så lätt att låta Livet gå sin gilla gång och bara låta dagarna passera. I väntan på.. För visst är de väl så? Ofta går vi i väntan på något? Att det ska bli vår. Att det ska bli helg. Att vi ska få semester och så vidare..

Jag går också i väntans tider. Fast av en helt annan karaktär. Det har nu dragit ihop sig till D-Day. Svaren på mina undersökningar levereras inom en vecka. En datortomografi och en magnetröntgen. 
För mig handlar det inte längre om Do or Die. Jag vet ju redan att de finns där. De små liven, som envist biter sig fast. Som jag sedan Augusti tog upp en förnyad strategi emot. Med ny kostplan, noll alkohol och en kosttillskottsarsenal som får hälsokostbutikerna att framstå som amatörer.

Men nej. Jag förväntar mig inga mirakel. Och känner mig trygg och stark i den känslan.
Det bästa som kan hända är att just inget har hänt. Eller att kanske bara lite har hänt. 
Det som så starkt slog mig idag var bara en reminder på att verkligen leva och njuta av varje dag. Se världen i vitögat och bara LEV. 

Jag oroar mig nästan aldrig. Jag går inte och ältar och funderar och är smått allergisk mot gnäll och sura miner.  Jag låter inte heller Livet stanna upp bara för att jag "väntar". Det får bli vad det blir liksom. Jag kan bara göra det bästa av allt. Och se till att få ut det mesta av varje dag, minut och sekund. 

Jag väljer istället att låta den här dagen bli ett statement för ett nytt mantra. 
Idag är en bra dag att dö på. 
Nu är inte det planen. Inte än på väldigt länge. Men tänkvärt är att hela dagen - fram till den där smällen - har varit ännu en fantastisk dag. Möten med härliga människor, glädje, skratt och nya insikter. Hade jag dött där och då - så hade det varit ett galet bra avslut. 

Precis så ska jag leva resten av mitt liv. Jag tänker inte vänta på ett skit. Jag tänker bara köra på och växla upp ännu ett snäpp - och se till att VARJE dag ska vara en jäkligt bra dag att dö på. Precis lika bra som den har varit att uppleva.

Love/ Cat