The Story..

"Att helt plötsligt stå inför situationen att behöva ändra kurs i Livet gjorde att jag valt att skriva. Att få dela med mig av min berättelse kan ge kunskap till andra för att skapa förståelse för hur det är att leva med en tuff diagnos. Dela gärna med dig till någon du tror behöver läsa, eller ta del av mina ord själv. Ingen vet hur morgondagen ser ut"... Carpe Diem! Du öppnar första kapitlet i storyn Lördagen 6 September 2014..

måndag 6 februari 2017

DEATH..


För mig kom insikten den där dagen i september 2014. 

Det var en måndag och jag och O skulle möta Mannen som satt på Sanningen. Ett möte med onkologen på Radiumhemmet. Efter en galet lång väntan där mer än två år passerat drogs snaran åt och det oundvikliga knackade på dörren.

Någonstans innerst inne visste jag redan, då jag bollats mellan olika vårdinstanser sedan den 12 juli 2012. Hade jag fått som jag velat då, hade detta förmodligen aldrig hänt. 
Och ändå.. är jag innerligt tacksam över att befinna mig i EXAKT den situation jag gör just nu. 

Statistiken säger att om vi stod inför valet att få veta exakt när vi ska dör skulle två procent välja att få veta det. Och jag kan i skrivande stund förstå dem. Jag ska förklara varför..

När vi satt i väntrummet sa O att det var viktigt att ställa frågan om min prognos. Det vill säga - hur illa är det och vilka chanser jag har att överleva. 

Mitt svar då, var att det skulle vi inte alls - för ingen, INGEN har en aning om exakt just min väg skulle bli. Och ville han ställa den frågan fick han göra det själv - utan att jag var närvarande för att höra svaret. 

När jag blev uppropad så var jag också tydlig med att jag ville gå in till läkaren själv. Ett märkligt val kanske - men jag kände så starkt att jag ville skydda O (helt i onödan) men framförallt få ta in Sanningen själv först. Så typiskt mig.
Jag var inte speciellt nervös eller orolig. Mer ivrig över att få veta vad som pågått i min kropp under så lång tid. De där blödningarna som blev avfärdade som  helt normala "övergångsproblem" av den där gynekologen som borde bytt jobb för väldigt länge sedan. Mitt tjat, min aldrig sinande vilja i att få ett svar och en envishet i att inte nöja mig med att knapra hormoner och blodstillande i all oändlighet. Vi var jäkligt osams, den där gynekologen och jag. Och snart - riktigt snart kommer hon att bli medveten om EXAKT hur oeniga vi var. För alltid. 

Leiomyosarkom. En elak jäkla Inkräktare som givetvis är väldigt ovanlig cancerform och som flyttar in i den glatta muskulaturen. Aggressiv som bara den och spridd till levern med flera metastaser som satt riktigt illa. Punkt. 

Där och då hämtade jag O. Och där och då bestämde jag mig för att döden inte blir MITT alternativ. Men istället för att vara rädd för att dö bestämde jag mig för att knyta bekantskapens band med Liemannen. Att lägga in Döden i Livsplanen.

Dagen efter opererades min port a cath in. Och dagen efter det inleddes den första av 16 cellgiftbehandlingar som skulle bli tätt följt av 3 stora operationer. Allt gick jäkligt fort när de bestämt min plan. 

Inte en enda gång under hela min behandlingsprocess har jag varit rädd för att dö. Sannolikheten att jag ska bli överkörd av en buss eller få en istapp i huvudet innan cancern härjat färdigt, är nästan större och då dör jag förmodligen direkt. I min situation handlar det istället om att köpa tid. Att bli livs- och kärlekseffektiv. Vilket man borde vara ändå. Utan livets ryska roulett.

Jag tror de flesta är rädda för döden för att det är förknippat med sjukdom, sorg, med smärta och lidande - men framförallt det okända - att vi inte har en aning om vad som händer när döden inträffar. Oavsett på vilken sida man står. Det är också jäkligt tufft att bli lämnad kvar - ofta läggs allt fokus på den drabbade och man glömmer bort den som står med ett liv framför sig med brustet hjärta och ändrade framtidsplaner. 

Det som gav upphovet till detta inlägg var att en person  - en ung kvinna, gift - med två små barn - dog häromdagen. Efter en lång cancerresa i flera år var hennes dagar plötsligt räknade. Hon planerade detaljer in i det sista och somnade sedan bara in. På 2-3 dagar ändrades Livet för dem som blev kvar och för henne var det över. Ett Instagraminlägg ifrån hennes vardag där allt var som vanligt och dagen efter somnade hon in. Bara så där. 

Och sedan finns andra som väljer att avsluta sitt liv för att de inte orkar med de toppar och dalar som just är Livet. 

Tänk så olika ödets lotter faller. Att vissa lever med rädsla för Döden och andra längtar efter den som en vän och enda utväg.. 

Jag tänker på dem och deras anhöriga och hoppas den ena får vila i frid och att de andra hittar tillbaka till glädjen. 

Reflektionen som slår mig är hur JAG tänker. Att man kan leva med Döden på sin axel och ändå inte känna sig sjuk eller ens i närheten av att dö. Att veta att Döden finns närvarande i Kroppens celler. Men - Jag har liksom inte tid med det där med Döden - men måste ändå medge att det är både märkligt och sjukt häftigt hur starkt Livet har fotfäste i mig. Aldrig någonsin tidigare har jag njutit så hämningslöst av livet. Det är viktigare än någonsin att ta vara på varje stund. Allt handlar också om att spara på och samla energi. Göra (för mig) rätt saker och hänga med människor som fyller cellerna med bubblor och kraft. 
Make your life memorable!

Jag har nästan helt slutat med alkohol helt bara för att inte missa något - och för att inte slösa på min så värdefulla energi. Det finns liksom inte plats för "blurret". Inte illa för en partyprinsessa som jag.

Men det som avgjorde min övertygelse och brist på oro och rädsla var att jag mer och mer får känslan av att de flesta upplever att man är nästan precis som vanligt men att kroppen blir tröttare när döden närmar sig och till slut tar bränslet slut. Livsgnistan slocknar. Som att somna. 

Jag tänker på alla mina operationer, narkosen som bara gör att allt blir svart - all smärta som  varit min vardag så länge och ÄNDÅ spirar Livet starkare än någonsin i mig. Det är för mig helt omöjligt att det ska vara värre att dö? 

This to shall pass kan även appliceras på Livet - så se till att ta beslutet om vad du vill göra med det. Om DU skulle få beskedet om en begränsad livstid så kan jag lova dig att oavsett hur man reagerar i början - så får man eld i baken för att ta tag i saker. DEN energin är magisk. Den energin borde man hitta nyckeln till UTAN sjukdom eller dödshot. Så just det där med att ta reda på när man ska dö - det finns faktiskt en tjusning i det. Att rannsaka sig själv i vad som är viktigt med vetskapen om att man inte har allt tid i världen - döden är ju faktiskt Livets deadline. Den går inte att skjuta upp med ursäkten om att man inte hunnit klart, typ. 

När jag fick mitt besked så gjorde vi några förändringar, jag och O. Vi lever ju efter en skriven livsplan där saker som är viktiga för oss har olika prioriteringsordning och som bockas av allt eftersom. Saker som låg långt bort, flyttades närmare i tid och vi tog beslutet om att flytta vårt gemensamma projekt, Fitnessfestivalen, till Stockholm. Vi såg över vårt liv och la till diskussionen om det oundvikliga, att vi alla - förr eller senare - kommer att dö. Det är bara att gilla läget liksom. 

Att leva fullt ut är en kombination av att planera men också att njuta av varje sekund. För många är Livet en stor röra av oro för saker som inte hänt eller att man väntar på rätt tillfälle.  Vad väntar vi på egentligen? 

Svaret är att rätt tillfälle är NU. Därför inväntar jag inga mirakel, inte heller på att tillhöra de som tillhör överlevnadsstatistiken efter cancer utan jag bara kör. Gör det jag vill och ägnar oerhört mycket tid till reflektion. Det är därför jag är tacksam över att vara där jag är i Livet.

Jag ser till att göra mitt bästa, VARJE dag, för att optimera min livskvalitet - både fysiskt, mentalt och andligt. Man kan inte göra mer. Jag skjuter inte upp saker och jag gör det jag känner för här och nu, men planerar roliga saker med framtidstro och skapar en struktur så jag eliminerar oros-och stressmoment så mycket det bara går. Jag ser till att ha jäkligt roligt mestadels av tiden och försöker sprida glädje och energi i min omgivning.Om du inte gjort det förr så passa på NU att skapa EXAKT det liv du vill leva. 

Jag är övertygad om att om man gör det - så blir det vad det blir när tiden är inne. Man måste utgå ifrån att det blir bra. Det gör i alla fall jag. Med den totala övertygelsen om att man kan hitta på MASSOR med roligt var man än hamnar efteråt.. :-) Förhoppningsvis som en Ängel i högklackat och svandunsboa..

Alla vill till himlen, men få vill ju dö.. 




Love /Cat


Bloggarkiv