SLOOOOOW MOTION...

Det är i skrivande stund EXAKT 11 dagar sedan jag förflyttade min kropp från sängen till operationsbordet. 11 dagar som faktiskt rent tidsmässigt - varit de märkligaste någonsin. 

Allt, då med en STARK betoning på ALLT, går helt galet långsamt. Det är nästan som om tiden stannat. 

Det är fortfarande en mix av den där krispiga känslan i huvudet. Jag är kristallklar. Well, nja - kanske inte på toppnivå just när jag tar mina piller - morfin är ju inte direkt känt för att utveckla några Einsteinteorier - men på bomullsnivå är de alldeles utmärkta. Det som är märkligt är att jag minns och noterar exakt ALLT med en precision jag inte riktigt själv förstår mig på. Trots att jag sover en del är dagarna så långa och innehållsrika - det är på samma sätt hemma som det var på sjukhuset - från det att jag vaknade upp efter operation.

Jag mår utmärkt, bortsett från att jag har ont. Men jag redan kommit till den där nivån att jag börjat avveckla smärtlindringen för att få mer vakentid. För så är det med morfin - man blir mest trött. Smärtfri såklart, men jäkligt trött. På ett skönt sätt. Jag skulle LÄTT kunna sova/mysa/gosa in mig i täcken och kuddar 24/7 - men det vore inte helt 100 bra utifrån ett muskel- och läkningsperspektiv. 

Jag skrevs ut från sjukhuset på Julafton - en dag senare än vad som hade varit möjligt. Mina värden var på topp och hade varit stabila under flera dagar. Alla slangar och dränage drogs redan på torsdagen, vilket är fantastiskt med tanke på att jag opererades på måndagen. På lördagen när de sista bandagen kontrollerades var hålen läkta. 

Nej - jag försöker inte vinna något VM i snabbast vinner, men visst är det häftigt med en kropp som spelar i samma lag som du? Det var faktiskt jag som drog i åka-hem-bromsen då jag vägrade låta dem stänga av ryggbedövningen på annat sätt än så som jag ville ha det. Inte så konstigt kanske med tanke på tidigare vändor.

Tro mig - att ligga på dessa vårdavdelningar gör att man får se oerhört mycket. Det gör att man blir ännu mer tacksam över sina val. Jag tänker framförallt på kost och träning såklart. Det är i stunder som dessa det blir så starkt och i vissa fall helt ofattbart att vi inte har ett större ansvar för vår egen hälsa. Alltså - för mig är det HELT oacceptabelt att de som vägrar slutar röka, har rätten att blir transporterad i sin säng eller i rullstol för att få sig sin cigg. 

Helt jäkla absurt. 

Jag har även denna gång haft många och långa intressanta diskussioner om detta med personal och inblandade läkare. Vissa lyssnar - andra har inte ens sina öron på plats. Nåväl, mer om detta senare. 

Det jag har med mig från sjukhusvistelsen denna är gång är nya erfarenheter. Nya lärdomar. 
De jag hade med mig från de tidigare vändorna hade jag en grym nytta av - att vara så förberedd man bara kan skapar verkligen de bästa förutsättningarna. 

Det roligaste denna gång är att jag lärde mig på ett rätt grymt sätt om vad "referred pain" står för. Jag har drabbats av det VARJE gång, men märkligt nog fick jag det aldrig förklarat för mig. Referred pain betyder att du kan drabbas av smärta i ett helt annat område än du är t ex skadad eller opererad i. Ungefär som fantomsmärtor i en amputerad kroppsdel. 

I mitt fall har det handlat om axlarna. Förra gången höger axel, denna gång vänster. När jag vaknade efter operationen med en gigantsmärta i just axeln satte vi in en behandling med TENS på min förfrågan. Det hjälpte fint sist, men då endast mot smärtan - inte mot kunskapshungern i att veta VARFÖR det gjorde så jäkla ont? Och framför allt - när det gick upp för mig att smärtan kom som ett knivhugg när jag åt eller drack??

Förklaringarna på sjukhuset var många, märkligt nog. Att jag legat tokigt under operation, att "muskeln" var inflammerad/påverkad etc. 

Det som egentligen är orsaken är nerver som skadats i samband med ingreppet. Inget konstigt alls. Bara man vet om det.. Men alltså - HUR kommer man på att koppla samman - Operationssår - Smärta i axel - Mat och dryck? Ehhhh..?

Så hemma har vi haft en väldigt märklig gissningslek i VAR smärtan sitter? Jag kvider och grimaserar och O frågar: Har du ont nu? - Är det såret? - Är det ryggen? - Är det magen? - Är det axeln?

Ja - ni fattar.. 

Med tanke på att jag är snittad tvärsöver kroppen från ytterkanterna på revbensbågen och lite till. Mina revben är rätt misshandlade då de gått in under dem för att komma åt njuren. Man har skrapat muskelväggen på båda sidor vilket skapat blåmärken på INSIDAN av mig. Ovan på det är det axeln och till det så kan man ju då tillägga det där böket jag redan hade med magen. Varje dag. Och jag behöver nog inte tillägga att jag är INTE snabb i och ur sängen.. 

Så. Kontentan lyder. En och annan svettpärla syns till och från på min överläpp. 
Vikt 49.5 - inte bra. Det blir mycket jordnötssmör ett tag nu. Smärta - helt acceptabel/mycket bra. Ska avtäcka det nästintill plastikkirurgiska sårets design i veckan och ta del av min överlyckliga kirurgs summering av sitt arbete. 

Så om jag håller den här linjen så ser nyårshelgen ut på följande sätt. Morgonpromenad och träning. Oerhört gulliga pass med fokus på rygg och axlar med 0,5 kg hantlar. To die for.. 

Dusch? Nåväl - en halvdan en blir det med Rytterassistans. Paljettklänning på. Goda vänner anländer sjukstugan kring 18 för ett oerhört lugnt firande. Jag menar - jag är ju tillbaka i den där extrema sengångarlooken som jag lyckligtvis förträngt.. Allt jag gör går så sjuuuuuuukt långsamt - och alla som känner mig vet ju var den ömma tålamodstån sitter.. 

Och om jag låter bli att dricka kolsyrad, kall julmust och inte glufsar i mig mat för snabbt så håller sig smärtan i axeln i schack och jag slipper få känslan av att bli amputerad var 15:e minut. 1/2 glas champagne står på agendan. Där av nedtrappning av smärtstillande - sååå värt lyxen. Och hade jag haft någon liten sorg, hade den garanterat sköljts ned av lyxigt bubbel. 

THEN it will be a VERY Happy New Year!! 

Love / Cat

HARD WORK PAYS OFF

Ännu en gång är jag förvånad. Trots att jag borde veta bättre. 

Och ändå har jag så in i minsta detalj nogsamt förberett min vistelse och operation. Alltså sådär riktigt nördigt. Därför borde jag kanske anat effekten av mina förberedelser.

Jag vet egentligen inte heller om det räknas som något bra när man känner halva personalstyrkan och många möten faktiskt blev riktigt fina reunions. Möten med dem som tog hand om mig förra gången när min levers öde var utmätt. Det gav säkerligen en ytterligare dimension i mitt "wonderland" där du blir ett neutrum - helt utlämnad till människor som ska ta dig genom resan. Att totalt förlita sig på att släppa kontrollen. 

Jag kände redan på operationsdagen morgon att något var annorlunda från förra gången. Där jag då upplevde det mesta i ett luddfilter, och ärligt talat, inte kommer ihåg speciellt mycket av de första dagarna. Denna gång var hjärnan krispigt klar. Ifrån morgonduschen och transport ned till Våning 4. 

Jag hade i vanlig ordning preparerat mina handskrivna brev till patientkoordinator och operatörerna med nogsam information om exakt hur jag önskar bli sydd och var jag ville hamna på för vårdavdelning. 

Man FÅR faktiskt vara om sig och kring sig - desto mer planerad man kan vara - desto bättre blir helhetsupplevelsen. 

Så jag har starka, klara minnen av när man sätter ryggbedövning, packar in mig i varma filtar och provar ut storlek på mask vid sövning. Sedan är det ju som vanligt. BOOM liksom - vart tog tiden vägen? Narkosen träffar alltid som en bomullsfylld käftsmäll.

Jag kördes ned på operation 07:00 som tog ca 5 timmar och vaknade därefter på uppvaket 16:35. Tillräckligt klar i huvudet för att veta att min prioritet är att ringa hem låg etta på listan. Jag tyckte jag var kristallklar i huvudet, men insåg vid mitt andra samtal, att det vara jag INTE. Efter ett sluddrigt gullegos samtal med maken, kräktes jag lite snabbt över axeln och somnade om. TUNGT. 

Operationen har gått bra. Trots att man tappat bort en metastas. Jo - det är sant. Mitt i allt brännande och skärande så var den bara borta och trots ett letande i 45 minuter (läs nål i höstack) hittades den aldrig. Så det var bara att sy igen med en ny plan. Röntgen om 3 veckor för att se var den är eller rättare sagt - OM den är kvar? Alltså på riktigt. Hur kan man tappa bort en metastas? Ett örhänge kan jag förstå, eller att man förlägger sina glasögon, men det här känns liksom.. lite viktigt att hålla koll på, eller? Det var en lite slokörad kirurg som bekände färg..

Nåväl. No big harm done. Hittar man den kan den tas genom huden - det behövs ingen ny operation. Men den bästa nyheten denna vända var att njuren bor kvar. Helt intakt. Förändringen låg lös i vävnad - inte fast på organet. Det känns bra! 

För att sedan summera det som gör mig förvånad ännu en gång är hur fantastisk min kropp är. Hur otroligt snabbt jag kommit på benen denna gång. På mindre än halva tiden skriver jag nu detta och sitter och väntar på att få åka hem. 

Det är ju givetvis ingen walk-in-the-park att vara hemma heller - men det är fasen så mycket  trevligare att vara morfinrusig i en snygg morgonrock inbäddad i duntäcke än att vakna 03:00 på sjukhus där folk, springer, skriker, kräks, gråter, bajsar och har allt möjligt för sig på nätterna. 

Så återigen - hårt arbete lönar sig. Så fokuserad, så förberedd och så inställd på att hantera smärta och bakslag som jag var vid incheckningen här, har jag aldrig varit. Men att så snabbt som på bara ett par dagar, vara så klar i huvudet, känna mig så stark inför de närmsta veckorna är fantastiskt. Återigen har jag använt mina mantran på de bästa sätt. 

This to shall pass.. Ge ALDRIG upp.. Sen att jag går som en bättre bedagad vildhästryttare med puckelrygg - det är en annan story. 

Så God Jul mina vänner. En djupt och varmt tack för all kärlek, support, omtanke och energi jag fått - it means the world! 

The story will be continued. 

Love /Cat 

BICHO....

Jag måste ju faktiskt medge att jag är SJUKT svag för vissa saker. Eller kanske rättare sagt egenskaper. Jag är oerhört svag för människor som brinner för sin sak och har den där nördiga passionen in i de minsta detaljerna. 

Min älskade O har exakt den där nördigheten och kan sitta och analysera saker som andra människor inte ens ser. Vad jag menar är att när man arbetar med ett projekt eller tar del av vad någon annan skapat så är en av de viktigaste framgångsfaktorerna just detaljerna. 

Att på sekundnivå veta EXAKT hur scenariot ska styras, arrangeras och upplevas. Ett lysande exempel är vår bröllopsdag. Alla inblandade fick ett styrdokument där ALLT, jag menar verkligen ALLT, var genomtänkt och inskrivet. Det var lite Agent 007 feeling när samtliga synkroniserade sina klockor inför Dagen D. 

Så blev det en helt perfekt dag också. Precis som det mesta O planerar och genomför. 
Inget sker utan en mening och skulle oväntade saker inträffa så är det enkelt att implementera Plan B. Som givetvis är lika genomtänkt? Tråkigt? Nej. Verkligen inte. Det är precis de där egenskaperna som jag går igång på. 

Därför blev förra helgen en fantastisk upplevelse. 

Sedan 2014 har jag återupptagit mitt fotograferande igen. Den där hobbyn jag började med när min son föddes 1986. Fast egentligen är det inte själva fotograferandet som är MIN nördlast. Det är planeringen inför, under och efter. Ljussättning, redigering och just känslan av att JAG bestämmer exakt hur bilden ska bli. Om verkligheten ska vara i färg eller svart-vitt. Hur ljuset träffar föremål och personer och vilka fantastiska möjligheter det finns i redigeringen. 

Manipulera och justera? Javisst. Jag ÄLSKAR en bild där det ofta är tydligt att himlen är blåare, huden har en fin lyster och där man - om man vill - kan låta en flodhäst bo mitt i vardagsrummet. 

Likaväl älskar jag det enkla, naturliga porträttet. I svart-vitt, avskalat och rent där man fångar personens själ genom den magiska ögonkontakten som uppstår när bilden bara "sitter". 

Jag hittade honom på nätet. Han, den där nörden som tydligen är en av Sveriges bästa fotografer och ljussättare. David Bicho. Jag föll direkt för de bilder som fanns på hans hemsida och kände att DIT vill jag. Så - sagt och gjort - bokningen var klar efter typ 3 minuter. 

Två hela dagar mellan 8-19 satt jag och 14 andra fotografer som små tuktade barn, raka i ryggen med stora ögon och insöp hemligheterna i ljussättning. Jag kan ju lugnt konstatera att nivån var hög. Extremt hög. Men samtidigt är det väl kanske lite typiskt mig. Skit i ribban liksom. Sätt den hög som ett höghus. Det är bara i din egen hjärna som begränsningarna finns - och ska man nu bli världens bästa fotograf - ja, då är det bara att köra. 

Så... Jag och grabbarna i min grupp har krupit, hängt, legat, hållit ljusmodifierare, funderat, planerat, svurit, gjort 376 omtagningar för att ljuskällan och ljusbilden skulle sitta perfekt och däremellan BARA pratat om snoot´s, raster, skuggor, kontrast samt konstaterat att det ofta kan behövas SEX olika ljuskällor för de där proffsiga porträtten som ser ut att bara vara tagna lite på en höft. Jo, tjena.. 

Så glad i hågen och rik på erfarenheter har jag nu tagit ett nytt steg. Vad berättar jag inom kort. Men jag kan också informera om att kameran åker med in på sjukhuset. 

Dels som en dokumentation av min returresa till sjukhussalar och korridorer. Förra gången tog jag inte så många bilder. Det kommer jag att göra nu. Om inte annat så för att kunna återge hur det är där uppe. Det finns kanske någon som står inför samma sak som kan ha nytta av det hela. 

För min egen del handlar det givetvis återigen om att i kombination med min tuffa fysiska rehabilitering låta hjärnan hjälpa kroppen genom att skapa lugn och ha fokus på annat än smärta och begränsningar. 

För i MIN värld handlar det om medveten retouch även här. Bit i det sura äpplet, acceptera det som är, men stanna inte i lidandet. Just do it och lägg sedan en snygg skuggbild genom rätt ljussättning i din egen minnesbild. 

Jag läggs in på söndag 18 december och opereras den 19. Det har gått jäkligt fort nu på slutet. Ingen skugga över det. Alls. 
Tvärtom - jag är JÄKLIGT tacksam över att det gick att åtgärda. 
Betänk alternativet. 

Love /Cat 

THYROID THINKING...

Men OJ vad mitt inlägg om behandling av sköldkörteln fått uppmärksamhet! 

Ett viktigt och angeläget ämne. Jag kommer skriva ett nytt, mer ingående inlägg i hur man på bästa sätt kan hantera detta. 

Så håll utkik de närmaste dagarna. 

Love /Cat 

JUDGEMENT DAY..

Så var det dags igen. Den där vandringen i korridorerna på Huddinge sjukhus för att få "domen". På samma sätt som jag sett fram emot att återigen få veta hur framtiden kommer se ut, kändes hela situationen nästan som en dröm. En overklig dröm. 

Jag är ju liksom klar med det här. Har ju lagt Inkräktare och fiendeland bakom mig och bara blickat framåt. Må så vara att mitt "framåt" har varit ett om möjligt, ännu mer intensivt liv som  handlat om 3-månaders cykler. Men det tydliga fokuset har varit STARKT framåt. 

Jag och Inkräktaren har ju gjort slut. På ett brutalt, oåterkalleligt sätt. Där jag tillsammans med Levermannen & Co skjutit skarpt med målet att döda. Och under en lång tid kändes det som att vi lyckats. 

Nu blev det inte så. Väl inne på läkarmottagningen satt vi där. Jag och O. Och en ny en. En kvinnlig budbärare då levergurun jobbat natt. En jouroperation av en annan lever. Han har mycket att stå i, den där levermannen. Fast jag tycker det är bra. Övning ger färdighet. 

Så ok. Det var inte så illa som vi trodde. Det var värre. I alla fall säger dem det. 

Magnetröntgen som är en sjukt skarp och ärlig metod för att verkligen se sanningen visade fem metastaser i levern. Inte två. Och den där lilla fjutten som låg och skvalpade någonstans där mellan njurarna var inte så fjuttig. Kanske till storlek men inte lokalisation. Den har förmodligen satt sig som en sugkopp på vänster njure. Suck. 

Så det blir en favorit i repris. En gigantoperation fast med annan teknik som komplement. Tre av metastaserna tas kirurgiskt. Två av dem med ablation - en laser som bränner bort de små liven. Denna gång ingår en sarkomkirurg i "mitt" dream-team som på samma gång avgör om njuren gjort sitt eller om den får bo kvar. Time will tell. 

Mitt i allt så känner jag fortfarande nästan som att de pratar om någon annan. Alltså - på riktigt. Jag mår GALET bra. Pigg, stark och som vanligt - jobbigt envis och målmedveten. Det finns inte i min värld att detta inte ska gå. Den här gången också. 

Någonstans mitt i allt när vi sitter i bilen på väg hem ser jag en inre film i mitt huvud - Den heliga gralen med Monty Python. Vem glömmer svärdsfighten med Svarte Riddaren som ALDRIG ger sig. Arm efter arm ryker och därefter båda benen. Med en total stridslusta anser han sig forfarande var HELT oskadd och hotar med att BITA ihjäl sina motståndare.. 

Sån är nog jag. Det ska jäkligt mycket till för att jag ska ge upp. Eller nej. Det kommer aldrig att hända. Jag tänker att det nog fanns en mening med att jag inte tatuerade de där fjärilarna på mitt ärr. Jag är ju liksom inte klar än. Nu blir det en jul på sjukhus och en rejäl rehabiliteringstid igen. Jag räknar med att vara på banan igen i Januari om inte tidigare. Det är länge för mig..

Och nej. Jag är inte speciellt berörd eller upprörd. Jag är OERHÖRT tacksam för att jag fick ett besked som faktiskt går att göra något åt. 

Betänk motsatsen... 

Love /Cat 

Se klippet här..

FOCUS...

Så.. Efter en MAGISK helg, där vi avhållit vårt gigantprojekt - Fitnessfestivalen - laddar jag nu sedan i måndags för morgondagen. 

I morgon kommer planen presenteras. 13:00 på Huddinge sjukhus möter jag Honom med stort L - min kirurg som så galant kapade 75 % av min lever för drygt 1 1/2 år sedan. 

Han är bra. Riktigt bra. Jag är inte särskilt orolig då jag sedan länge lärt mig att leva i nuet. Vad morgondagen har i sitt sköte för min räkning blir just morgondagens sak att hantera.

Jag har tärt på mina reserver under helgen som var - mer om det senare. Därav en total tystnad under några dagar, allt för att återställa de läckage av den så viktiga energin. 

Idag är en bra dag. Precis som igår och dagen dessförinnan. Jag är stark, har tonvis av energi, och skulle jag skriva om allt jag faktiskt fått gjort i min bubbla, skulle förmodligen folk tro att jag blivit helt knäpp. 

To be continued, 

Love /Cat 

STICK TO YOUR PLAN....

..Och mitt upp i alltihop så händer det där som gjorde att hjärtat hoppade till av glädje. 
Glädje över en seger som faktiskt blir en stark milstolpe i det jag lever med som övertygelse och som för mig är Sanningen. 

Det där med att se HELA Kroppen. Att förstå hur Kroppen fungerar och inte bara trycka in läkemedel för att ta bort symptom. 

För mig handlar nästan allting om VARFÖR. Varför saker blir som det blir - både fysiologiskt och psykologiskt. Att hitta orsaken. Att förstå.

Jäkligt viktigt faktiskt. Att alltid analysera de bakomliggande orsakerna och inte bara acceptera den ibland enkla vägen man väljer inom skolmedicinen. Har man huvudvärk - ta en alvedon. Har du problem med magen? Ta en Losec. Är du låg, ledsen och deprimerad. Ät anti-depressiva piller. 

Jag AVSKYR verkligen det tänket. Hur ska man DÅ komma tillrätta med problemet om man bara ser till patologin? Hälsa är så mycket mer än bara avsaknad av sjukdom. 

För en tid sedan kände jag att min kropp fick en riktigt kraftig reaktion med viktuppgång, extreeeeem trötthet, rinnande ögon och vätskeansamlingar som gjorde att jag kände mig plufsig och märklig. Det var då jag kontaktade Radiumhemmet och bad om att få testa min sköldkörtel. Efter mycket om och men hamnade jag hos en endokrinolog där vi konstaterade att mina värden var totalt katastrofala. Mitt TSH låg på horribla 83 där referensvärdena ska vara någonstans mellan 0.2-4.0. Inte bra. Det påverkade mina T3 och T4 till att sjunka till hälften av vad de borde ha vilket - utan att passera gå - diagnosticeras som en hypothyreos. En underfunktion i sköldkörteln. 
Helt normalt hos kvinnor i min ålder som dessutom har tränat hårt och numer är i klimakteriet. MEN.. jag kände i hela min kropp att detta inte stämde. ALLS! 

På förfrågan om det kunde bero på något annat än detta fick jag svaret - att provsvaren talar för sig självt. Jo, visst. Jag är ju inte blind. Jag KAN läsa. Men nu var ju frågan om det finns något annat man kan göra för att få ordning på sköldkörteln UTAN att behöva ta det rekommenderade Levaxinet? Svaret var solklart - Nej. 

För att förklara allvaret i problematiken så kan man inte leva med en icke-fungerande sköldkörtel. Den är nödvändig för en massa funktioner i kroppen så nivåerna måste vara i balans. Basta. 

Men i min värld så handlar allt just nu om de konsekvenser alla mina beslut har. Så - om jag börjar äta hormoner så vet man ju inte exakt hur mycket just min sköldkörtel skulle behöva för att fungera optimalt - och det hormonöverskott som blir kvar i kroppen - guess what - behöver metaboliseras i levern för att kunna lämna Kroppen. BAM - min akilleshäl. 
Min lever. Den som bara har två av åtta lober kvar. Och två - är minimum för överlevnad. Känns det aktuellt att ens tänka tanken på att belasta den? Skulle inte tro det. 

SÅ.. Jag fick min vilja igenom där omprov och ny tid bokades. Här skulle minsann orsaken behandlas. I min värld så har helt enkelt min Kropp varit så stressad på insidan så allt kortisol, allt adrenalin och all belastning med cellgifter, operationer, smärta etc gjort att binjurarna utmattats. Det i sin tur slår ut sköldkörtelfunktioner och kan på så sätt vara en orsak till mina värden. Så ett "program" sattes ihop med örter för att sänka kortisolnivåerna, stärka sköldkörtel och binjurar och jodrika alger i kombination med leverstärkande örter. Till det har jag arbetat stenhårt med ljudakupunktur och meditation för att återta kontrollen över kroppens funktioner. 

Detta följde jag slaviskt under 5 veckor till det var dags för provtagning. 

Jag vet inte vem av oss som var mest förvånad. Jag, O eller min hormonkompis. 

Det var en märklig tystnad i rummet när vi jämförde lab svaren. Mellan den 23 september och 15 november har mina värden gått tlllbaka till HELT normala. Från 83 till 4.8. Och T3 och T4 har höjts till tillfredställande nivåer. 

Nog för att jag VET vad jag gör, men just detta ögonblick hade nästan känslan av att kunna gå på vatten. På riktigt. Att dessutom ha effekten av min starka vilja på papper. Svart på vitt - är banbrytande. Tänk så många människor som kanske kunde slippa äta Levaxin - som dessutom är en livslång medicinering. Att förstå att Kroppen inte orkar fundera på förbränning och värmereglering när konsekvenserna av stress kan vara orsaken.
Då behandlar man på ett HELT annat sätt. 

Det bästa är ju givetvis att jag är sjukt motiverad att fortsätta följa min linje. Stick to my plan. Fast planen är ju primärt just nu att få tumörerna att sluta växa. 
Då är det annat att tänka på i vad man programmerar Kroppen med. 

Eftersom jag nu anser att jag är fullt frisk. Stark, välmående och harmonisk men att en del av Kroppen som är påverkad och skadad. En partiell cellmutation. 
Ungefär som att bryta ett ben. Det betyder inte att hela Kroppen är ett enda jäkla benbrott. 

Det finns hopp för mänskligheten. Jag undrar jag... vad han tänker på - min hormonkompis? 
Jag tror att han febrilt sitter och googlar på Ashwaganda... 

To be continued.. 

Love /Cat

CLOSURE..

Känslan över att äntligen få släppa det där jäkla headsetet som nu suttit fastlimmad i mina öron sedan 2 1/2 vecka var obeskrivlig. 

Hur förberedd man än är och hur stort tålamod man än har så kändes det som en VÄÄÄÄÄÄLDIGT lång väntan. Du som läser eller som känner mig VET att min absolut i särklass sämsta egenskap är att behöva vänta. Man kanske inte tror det med tanke på min rätt avmätta attityd under dessa veckor - men för mig handlar ALLT om tid. 

Och speciellt när det handlar om olustiga, mindre roliga situationer, samtal eller beslut. De tar jag alltid direkt. BASTA. 

Jag har lärt mig av Livet att det liksom bara är att ta tjuren vid hornen så har jag saker framför mig börjar jag ALLTID med skitjobbet - för att sedan suga ta i godbitarna. Att skjuta upp saker är inte min grej. 

Därför blev denna situation en enda lång sträcka av handlingsförlamning då ALLT givetvis handlat om vilket besked jag får. När, var, OM och hur? Det går liksom inte att planera ett smack när någon ANNAN tagit kommandot över tiden. Så min reaktion på det uteblivna beskedet har tagit en annan vändning. Likt en trotsig motvalls-kärring tänker jag att nähädå.. Här ska man inte finnas till hands - när det passar dem, minsann.. 

Tro mig - jag har många gånger funderat på att bara boka en resa till Tjotahejti-land och lekt med tanken att när de ringer från KS och säger: 

- Hej - det är VI som ska rädda dig ifrån döden.... Då ser jag mig själv ligga guppandes på en luftmadrass med en paraplydrink i handen och säger: Då skulle ni hört av er liiiiite tidigare. Nu har jag typ inte tid, eller något sådant. 

För sån är jag. En rätt morbid typ som allt som oftast skämtar om min egen situation. För vad fasen ska man göra? 

Nu är det ju inte så. Utan nu befinner jag mig ju fortfarande i Sverige. I Stockholm och närmare bestämt på Stureplan när samtalet kom. Och den stackarn som ringde var ju The messenger - vilket man inte kan göra otjänsten att skälla på. Faktum är att min guru Dr Lidbrink visste precis vem hon skulle delegera uppgiften till. En riktigt bra "stand-in", lika rak, kunnig och saklig. 

Så.. Såhär är det. Min magnetröntgen talar sitt tydliga språk. Min cancer är tillbaka på två ställen. Fast med tre synbara förändringar. Två metastaser i levern och en som sitter i stödjevävnad nära vänster njure. Den stora är 18 mm och de två andra väldigt små. De har vuxit mellan mina DT scanningar i juni och september. Alltså under tre månader. Inte bra. Men ändå inte dåligt. 

Det som är bra är - att det har upptäckts tidigt. Det som också är bra är att den "stora" stannat i tillväxt mellan min DT och magnetröntgen. Varför vet de inte.. och NEJ - jag nämnde inget om mina små pysselhopkok därhemma. Beslutet kring denna är att de vill avvakta under ett par månader för att se hur det utvecklar sig. Hmmm...

Så ok. Här kommer det mindre bra. Mina två förändringar i levern måste bort. Typ nyss. 
Kirurgi är i mitt fall det bästa - men nu är mina förutsättningar inte längre optimala. Då jag avlägsnade 6 av 8 leverlober har jag således bara två kvar. Det gör att det inte går att göra radikal kirurgi för man behöver sina två lober för att överleva. 

Så jag inväntar remiss till Danderyd för en relativ ny metod - ablativ laser som precisionsbehandlar metastaser och gör att de dör. Prognosen är god då förändringarna är små och jag slipper de drastiska operationerna som förra vändan. I hope..

Får jag som jag vill är detta utfört inom 3 veckor. Just DO it.. OCH detta ingrepp görs endast på Danderyd vilket gör att jag slipper vårdkaoset på KS, så tack för den!!. 

Hur jag mår? Oförskämt bra, faktiskt. MEN som slutkläm i dagens statement vill jag återigen skänka såååå mycket Kärlek och tacksamhet till alla som bryr sig om, hör av sig och som undrar hur det går. 
OCH vädja till er alla att sätta frågorna lite på "Hold" ett tag. Både till mig och O. Vi har vårt gigantprojekt som går av stapeln 25 november. Allt vårt fokus ligger på det, på varann och på att BARA bygga en oövervinnelig MUR av energi på insidan av Kroppen. Vi har fattat ett gemensam beslut och det är att INTE prata om sjukdom eller det som vi har framför oss. Inte med varann och inte med någon i vår krets. Inte nu. 

Allt läckage av energi är förödande för mig - det låter säkert märkligt i en oinvigds öron, men så är min filosofi och så måste den förbli ett tag. Jag uppdaterar bloggen vilket får bli vårt språkrör utåt till dess att resan börjar nå sitt mål. 

För om det är någon gång jag behöver att alla mina celler dansar i glädje, så är det nu. 
Och när jag är inställd på det - då är jag inte särskilt kontaktbar.. 

Så måste det bli! 

Love /Cat 

COMPETITIVE THINKING..

Det är lite svårt att förklara - just den där sidan hos mig som BARA är instinkt. 
Ren tävlingsinstinkt. 

När samtalet äntligen kom efter 3 dagars tjat hos Kontaktmänniskorna på Radiumhemmet - fick jag bara förklaringen att mitt ärende inte varit uppe på konferensen. Röntgensvaret hade inte kommit. Nähäääää, liksom...

Nog för att jag inser att jag är långt ifrån den enda i världen i denna situation, men nu var ju planen att startskott skulle skjutas i måndags. Nu blir det nästa måndag - alltså i morgon. 

Dessutom förmedlat av någon annan än min guru, Dr Lidbrink - för Lidbrink ska på semester. 

Förståeligt. Och förmodligen välbehövligt. Men liksom.. Nu? När JAG behöver henne som mest? Skämt åsido - det är hennes kompetens som ligger i botten för de framtida besluten och det jag fick ur henne innan vi la på, var att det bästa NOG är att operera. Direkt. 

Utan att passera GÅ, utan att förgifta kroppen. Utan bara köra på. Hennes referens var "att hon känner ju MIG" vid det här laget så att linda in några sanningar - det görs liksom inte. 

Dessutom är just sarkomtumörer bäst att försöka avlägsna så de inte smyggömmer sig i några andra kroppsliga skrymslen. 

Och det var ungefär just i det ögonblicket jag kände igen känslan. Den där nästan skrämmande värmen i kroppen, glöden i sinnet och det där tunnelseendet som utgjort min värld sedan 2014. När reptilhjärnan tar över helt. 

Att återigen tävla. Och med Livet som insats. För så är det ju, rent krasst. Och jag är en SJUKT dålig förlorare. 

Sedan januari och mitt Happy Moment med cancerfritt besked har jag till fullo njutit av Livet. Egentligen mest av att äga min Kropp och min Tid igen. Men lika mycket att komma ut på "andra sidan" diagnosen och leva med alla de nya, avskalade egenskaper och insikter som hela resan inneburit. Jag har tagit tillbaka mina levnadsvanor, inte helt, men till stor del och låtit Kroppen och själen läka. 

Tydligen räckte inte det för den Livsväg just jag ska vandra - så nu laddar jag om. 

Ny plan. Överlevnad och Livskvalitet står på agendan och då skär jag både i umgänge och kostvanor. 

Skåpen är faktiskt än mer välplanerade än förra vändan och doserna högre. Så nu mixas kollodialt silver, med höga doser D-vitamin, cellsyre och så mycket klorofyllrik kost som möjligt. Noll tolerans av socker, mjölk och mjölprodukter. 

Jo, ett glas organiskt rött vin här och där åker in, liksom någon skiva hembakt bröd. Ärligt talat så skulle jag lätt kunna leva på vin och bröd. Men just nu är inte det den bästa idéen. Lyckan är total när Kroppens energiflöde är på topp och då måste till och med mitt älskade morgonkaffe styrka på foten med hälften till förmån för grönt te. Är det fokus så är det. 

Och mitt uppe i allt det här så ska jag ju bevisa för min australiensiske sköldkörtelspecialist, att Ashwaganda är the shit.. 

Om jag lider? Nej inte ett dugg. Tvärt om. Det är just det jag menar, den där djupt rotade vinnarinstinkten kommer till sin rätt på bästa sätt nu. Inte som det var när jag var mindre, när jag VÄGRADE spela Monopol med familjen och jag inte fick option på att bygga hotell på Norrmalmstorg och Centrum och tokruinera mina medspelare. Eller rättare sagt motståndare. 

För vad är det nu man säger. Keep your friends close, but your enemies closer. Lär känna din motståndares svagheter och klipp huvudet av dem utan barmhärtighet när läget är inne. Personligen tror jag inte detta är något nytt. Jag tror det är celler kvar från förra vändan.. 

Time will tell - and I will win. Och dessutom är jag jäkligt nöjd med mitt karma, faktiskt. 

You only live twice, eller? 

Love /Cat 

SNIPER..

Det finns INGET som skapar ett sådant tomrum som uteblivna besked. 

Det som skulle vara startskottet på framtidens fokus i att förgöra ännu en Inkräktare blev en rysk roulette. Efter två dagars väntan på "The Call" - har jag ingen som helst lust att göra något annat än att umgås i mitt eget sällskap. Inte för att deppa ihop eller ens tänka på det faktiskt. Utan just för att jag nu mer än någonsin verkligen bara ägnar mig åt... Mig. 

Få förstår den känslan. Den känslan i att någon annan tagit kontrollen över ditt liv. 
I bokstavlig och bildlig mening. 

När jag vet vilken riktning livet tar... så justerar jag mina segel. Just nu står vinden HELT still. Och jag är tillbaka i krypskytteläge och bara inväntar det jag just nu inte kan påverka. 

Somliga skulle säkert kalla det tortyr..

To be continued. 

Love / Cat

STRONG...

Jag har hållit på det ett tag. Inte för att jag inte velat skriva om det utan för att jag velat invänta tidpunkten när jag har något att säga. 

Du som läser har säkert redan fattat läget. Att det inte är som det ska. Eller - rent krasst - det är det ju - det är ingen som helst skillnad på hur jag mår - jag mår utmärkt tack. 

Starkare än någonsin, både mentalt och fysiskt. Tränar och arbetar extremhårt då vår årliga deadline med Fitnessfestivalen närmar sig. Jag har på alla sätt också omsatt alla spekulationsteorier från de där efterdyningarna i hur Livet efter min sjukdom skulle bli. 

Vad som är övergående och vad som blir kvar att leva med. Att acceptera att jag har ärr som kan inskränka min rörlighet - åtminstone när det gäller yogiska solhälsningar. Det ser sjukt kul ut när jag gör dem. Att acceptera att jag vaknar varje morgon med magkramper som gör att jag förmodligen kommer få äta morfin resten av Livet. Att acceptera min penntrollslook - för det blir liksom aldrig något av det där svintot på huvudet. Det står bara rakt upp och gör att jag börjar min morgon med att le åt min spegelbild OCH älska faktumet att jag har 14 olika peruker att välja mellan. Never more a bad hairday..

Livet har sedan förra året bestått av 3-månaders cykler där jag inväntat beskedet efter varje kontroll. Do or die liksom. 

Under 9 månader har det gått finfint. Ända till nu. Ända till beskedet efter den sista scanningen. Ända fram till den 11 oktober 11:30. Då Livet ännu en gång tar en ny vändning.

Jag - som är en av de där patienterna som inte längre orkar ta mig till Radiumhemmet, ens för de där korta mötena där beskedet lämnas. Inte efter de 100-tals besök jag ägnat tid åt de senaste åren. Planen inför detta besök var precis likadan. Om inte sköldkörteljäkeln bråkat på provsvaren hade jag nog inte åkt dit denna gång heller, utan tagit det över telefon. 

Jag har ju betat av ett besök hos hormonspecialisten också, jodå - tackar som frågar. Det gick bra - i alla fall om du frågar mig. Med ett TSH-värde som gjorde att min nya läkarkompis börja dregla av lycka för att få skriva det där receptet på Levaxin -  fick han nu istället lära sig att Ashwaganda is the shit. 

Nu råkar det ju vara så att sköldkörtelhormonerna är livsviktiga. Inget att bara vifta bort - MEN återigen förhandlade jag till mig TID. Så - kontentan av det blev omprov om en månad för att Fru Rytter ska få huskura ett tag till. 

Just DEN kroppsliga incidenten gjorde att jag nog ändå tyckte det var bra att träffa min guru - Dr Lidbrink. 

När hon hämtade mig i väntrummet såg jag direkt att något inte stämde. Tänk hur det är det där. Det där med maggropskänsla och det sjätte sinnet. Jag kan minst sagt säga att det är VÄLDIGT utvecklat hos mig. Under mina snart 54 år har jag lärt mig att sekundsnabbt känna av status - både i situationer och med människor. På gott och på ont. 

Hon började inte heller vårt samtal som hon brukade. Inte så där rakt på sak utan lindade liksom in det hela i ett jäkligt långt "Hur mååååår du" utlägg som gjorde att jag nästan kröp ur skinnet. 

Sen kom det..... "Vi har hittat förändringar på scanningen. En förmodad Inkräktarbebis och två mikroskopiska pillemyrprickar i levern".... 

Jaha... vad svarar man på det? "Åh.. vad synd"? Eller "Ojdå.. det var ju inte så bra"..?
Eller varför inte dra till med "Jamen - ÅHHH - TACK Kroppen. Jag som trodde vi var överens om att Inkräktarjäkeln hade flyttat ut? 

Eller... så kan man vända på steken och vara oerhört tacksam över att dessa kontroller faktiskt BARA är för min skull. För att hitta de nedgrävda landminorna som gör att man sprängs i luften om man inte sätter ner fötterna på rätt ställe. Så bebisarna är knappt livsdugliga - så tidigt har man hittat dem. Pust..

Så just nu... står jag stadigt med EN fot på marken. Och kommer stå kvar där medan den andra foten hänger löst i luften. Och bara väntar på om den ska sättas ned till höger eller vänster. Do or die liksom. Igen. 

Innan vi skildes åt, jag och min guru, kändes det ändå bra. Hon avslutade med säga att det nästan varit konstigt om det INTE dykt upp något. Med min historik är jag en högriskpatient för recidiv - som det så tjusigt benämns. 

Igår var jag på magnetröntgen - som givetvis bara det är en story för sig själv. 

Besked kommer på måndag. Den 7:e november hålls konferens i vilket håll foten ska gå. 

Mitt fokus är totalt. Min bubbla är återigen vattentät. Och jag är STARK! 

....Och mitt i alltihop är jag sååå fascinerad över Livets mening, vad lärdomen av detta blir i slutändan...

Stay with me in your thoughts....

Love /Cat

PICTURE THIS..

En av hemligheterna till att kunna prestera, leverera och kunna hålla ett stenhårt tempo är att lära sig förstå hur hjärnan och Kroppen fungerar. Är man av naturen en högpresterande person som dessutom är sjukt rastlös och framåtsträvande - ja, då får man passa sig så man inte kör huvudet rakt in i väggen. Och förstå vilka effekter stress kan ha på kroppen.

Under hela min uppväxt och livstid har jag alltid fått höra "Hur orkar du, människa", "Ta det lite lugnt", "Hur hinner du med? och liknande kommentarer. Svaret på den frågan är att jag helt enkelt balanserar Livet mellan mina hjärnhalvor. Precis som jag balanserar vila och vakenhet och vet EXAKT var gränserna går. Jag är ta mig fasen ALDRIG särskilt stressad..

Enligt de studier som gjorts kring vår kapacitet, visar att vi använder 10-15% av vår hjärnas kapacitet och ändå drabbas många av utbrändhet och hjärnstress. 

Kroppen är en fantastisk och ganska komplex skapelse där tankens kraft kan försätta berg.
Bara man vet VAD och HUR man ska tänka. Eller när man ska låta bli. 

Jag, som fortfarande känner av flera biverkningar efter de tuffa cellgifterna, har fått lov att överlista mina basic instincts och lägga om min plan. Tidigare har jag vaknat, druckit mitt morgonkaffe och efter frukosten kört järnet. Varje dag! Alltid med en glädje och lust i varenda cell. På något sätt suddades gränserna ut mellan arbete och fritid då jag under många år haft tillfredsställelsen i att arbeta med galet roliga saker. Dock oändligt krävande.

Hjärnhalvorna har olika uppgifter, funktionscentran och kompletterar varann. Vi brukar dock ha en av halvorna som dominerande. 
- Den vänstra halvan ansvarar för detaljer, logik, grammatik, språkförståelse och sekventiellt steg för steg tänkande. 
- Den högra halvan fokuserar på helheten, rytm, toner, humor, fantasi, och bilder.

Dessutom består varje hjärnhalva av tre olika delar; 
- Reptilhjärnan (styr de grundläggande funktionerna som andning, sömn och medvetande)
- Däggdjurshjärnan (styr känslocentrum som glädje, ilska och lycka etc)
- Hjärnbarken (styr planering, förståelse, visualiseringsförmåga etc) 

Hjärnan är dessutom inställd på att vilja ha kul. Därför är det rätt vanligt att man, när ett arbete, en inlärning eller annat blir för tråkigt och oinspirerande, tappar koncentrationen och börja tänka på roligare saker. Det är därför jag alltid väljer glädje i det jag gör. Att tänka positivt och faktiskt totalt sakna förmågan till något annat. Att inse att tankens kraft - är mer potent än vad man tror för hur allt ter sig. 

Nuförtiden ser mina dagar totalt annorlunda ut. Jag arbetar i 2-3 timmar med mitt logiska,  matematiska, planerande och däremellan ägnar jag mig åt att måla om en möbel, dansa salsa, stå på huvudet, meditera eller ägna mig åt den passion som tar upp mer och mer av min tid - fotografering och bildredigering. 

Jag har blivit rätt bra på det. Kanske just för att jag får längta efter det och har insett hur MIN exakta balans ska se ut. Jag får "vila" mina olika hjärnhalvor flera gånger per dag i kombination med en sjukt bra sömn som jag är oerhört tacksam för att vara ägare av. Jag sover MINST 7-9 timmar per natt och när min hjärnas energi tar slut - ja, då gäller det att vara nära en säng. Jag kan somna sittandes mitt i en text för att vakna i identisk position och bara fortsätta. Skönt för mig och oerhört underhållande för familjen! 

För vissa kan det te sig rätt spretigt. Men - för mig och för dem som fattat grejen - VET att det är det bästa sättet att leva Livet på. Då blir liksom ALLT roligt. Inte roligt som att man alltid skrattar. Verkligen inte. MEN - man lär sig uppskatta och förstå även de svåraste prövningarna för man VET att man måste gilla läget. Och göra det bästa av det. 

När jag använder min ena hjärnhalva kreerar jag stordåd. Det är ingen hejd på visioner, idéer och möjligheter. The sky is the limit.. Och jag jobbar stenhårt, fokuserat och målmedvetet. 
Oavsett om det handlar om att driva och utveckla Fitnessfestivalen, norra Europas största tränings- och hälsomässa. ELLER om det handlar om att battla med Inkräktare.

När jag använder andra halvan har tiden inget rum, fantasin flödar och jag ser det vackra i det lilla var jag än är. Där drivet enbart är njutningen i att se motivet jag fångar bli till precis det jag vill. Och då kan jag sitta och lulla i flera timmar - totalt absorberad av kreativitet. 

Här är ett axplock av det jag skapar i min fotografiska värld. Där varje ögonblick som förevigas aldrig kommer igen. En egen bubbla som är magisk, helande och läkande för kropp och själ. En värld där jag själv bestämmer om verkligheten är i färg eller svart-vit. 

Och jag...  går just nu i väntans tider.. Kroppen har bestämt sig för att bråka lite igen. 

Så nu är fokuset totalt.. 

Stay tuned..

Love / Cat