EPIGENETICS..

Det gick fort denna gång. Nästan overkligt fort. 

Mitt i en spännande tekniklektion i fotografi ringer telefonen med "Dolt uppringnings-ID".
Kanske just för att klockan var 18:00, frös ögonblicksbilden lite och 3 000 tankar hann fara igenom huvudet. Vem - förutom sjukhuset - ringer från skyddat nummer? Inte många i min värld. Men just klockslaget gjorde att jag fick en sekunds obehag som virvlade runt i magen. Men.. i min värld - när någon med hemligt nummer ringer - oavsett tid på dygnet - svarar man. Punkt.

Jag gjorde min stora scanning i fredags, så att få provsvaret redan efter 3 arbetsdagar är nästan osannolikt snabbt. Men förmodligen är hela min journal märkt med djävulshorn och med noteringen att "denna patient är begåvad med extremt många grodor som kan hoppa ur munnen" - vem kommer någonsin att glömma situationen som uppstod kring nyår?

Min underbara, lite snustorra onkolog - när jag svarar kommer inga artighetsfraser. Nej då. Pang på rödbetan. Rakt på sak. 

Så scenariot på Fotografiska blev en kombination av återhållna glädjekänslor och ännu en gång en total tacksamhet över Kroppen. Av de 5 minuter Elisabeth rabblade på kommer jag bara ihåg en enda sak. Ingen Inkräktare i sikte. Ingen återväxt. Ingen förändring.

Kärleken mellan mig och Kroppen är återigen på topp. Med en kraft och intensitet tar vi nu vår relation till nästa nivå. Den nivå som ska göra vårt förhållande till helt okrossbart med en låga som ska brinna till vi är minst 150 år. Jag och Kroppen. Kroppen och jag. 

Lite som Piff och Puff. Eller Emil och Alfred. Eller varför inte Yin och Yang. 

Keep your friends close - but your enemies closer. Inkräktaren är inte min vän. På något sätt. Men jag kommer för alltid att ha en relation till Inkräktaren som bott i min Kropp så länge och har valt att fördjupa mig i och lära mig allt om min värsta fiende. Först då kan man eliminera. På riktigt.

Cat och Inkräktaren är en historia som på sitt sätt kommer gå till historien om hur man gör det bästa av det absolut värsta. Att kunna skapa en relation där målet är en effektiv avrättning utan att resterande del av Kroppen får ta smällarna. 

Mitt mål med Kroppen just nu är att vi ska lära känna varann på djupet. På riktigt! 

Mitt ibland fotokurser, salsadanser, studier och annat spännande så lyser en ingrediens lite starkare just nu. Det som fångar mitt intresse nu när jag är på andra sidan om min diagnos är att fördjupa mig inom epigenetik.

Kunskapen och forskningen om våra genetiska förutsättningar för att bli sjuka eller optimera vår hälsa. Vi föds med en specifik gensammansättning där vi har styrkor och svagheter. 
Det vet vi sedan gammalt. Det som ägnas tid och uppmärksamhet inom forskningen just nu är betydelsen av vår livsstil i kombination med vår genuppsättning. 

Att med hjälp av rätt kost, träning och levnadsvanor undvika att Kroppens patogener aktiveras. 
Att Kroppen istället stimuleras till att använda sina "hälsogener". 

Med tanke på att vi lever år 2016 känns det som att det är dags att de österländska holistiska lärorna äntligen får ta plats i forskningslabben. 
En lära som använts i mer än 5000 år. 
Jag är övertygad om att bron kommer att byggas mellan de bästa av två världar.  
Den övertygelsen har jag haft i 30 år - men nu känns det närmare än någonsin. 

Läran om Kroppens fantastiska energisystem. Läran om att vår Livsenergi handlar om balans och att vi alla är extremt olika.  Läran om att Kroppen tydligt visar tecken på obalanser innan sjukdom bryter ut - tecken som inte går att spåra i "vanliga" prover.

Att maten är vår bästa medicin. Både förebyggande, balanserande och rehabiliterande. 
Att olika födoämnen gör olika saker i Kroppen vet vi. Jag har levt efter detta så länge jag kan minnas och ägnat enormt mycket tid åt min passion. 
Men den individuella kunskapen och vetenskapen om hur vår exakta plan skulle kunna se ut är otroligt spännande och kräver både kunskap och engagemang som inte bara handlar om att äta för att leva.  

Idag kände jag att Livet gav mig pusselbiten inom epigenetiken. Pusselbiten som jag tror kommer bli den vetenskapliga nyckeln till boken som finns i min Livsplan. 

Pusselbiten och jag ska äta lunch om två veckor. 

Hur spännande är inte det? 

Love /Cat

THE INSIDE STORY..

Jag är SJUKT nyfiken. Alltså sådär jobbigt nyfiken att jag måste googla DIREKT när jag hör eller ser något jag inte förstår eller vet vad de är. 
Jag tror jag har googlerekord. Minst 100 gånger per dag åker sidan upp under näsan och jag knappar in något märkligt. 

Jag älskar att lära mig saker. Alla typer av saker. Förmodligen är det en av förklaringarna till min bland ganska spretiga uppenbarelse. Tur att min älskade O är likadan - han låter mig hållas, även om han nog blir rätt trött på mig och mitt ständiga driv och behov av utveckling.   

Jag har en split-vision snabb som en formel 1 bil, och AVSKYR att bara göra en sak åt gången. Nej, minst 3-4 projekt samtidigt och själen får välja - och jag kan ju säga att det har inte blivit någon som helst nedtrappning efter 50 år fyllda heller. Eller sedan jag fick cancer.

Nej då. Tvärtom. Det är NU jag studerar, går kurser, målar om, åtar mig fotojobb och kastar mig in i massor av knäppa projekt och lever Livet som att jag har minst 450 år kvar att leva. 

Jag har ju inte heller legat på latsidan under min sjukdomstid. Inte ens när det var som värst. Nej då. Precis tvärtom. 
Jag har läst på distans - vilket passade perfekt - och har för närvarande en automatuppkoppling på varenda nätverk tillhörande alla sjukhus och vårdinstanser jag vistats på. 

Den senaste månaden har jag hängt på Karolinska Sjukhuset. På avdelning E13 som handhar patienter inom plastikkirurgiska och rekonstruktiva ingrepp. En praktik jag egentligen skulle gjort i höstas men som av flera skäl inte var genomförbar. Här har jag ägnat mig åt traditionellt vård- och omsorgsarbete men också hängt en hel del på operation, agerat gipsteknikerassistent och lärt mig de kärnfysiska grundlagarna när man beräknar strålning och skapar 3D modeller av cancertumörer och keloida ärr på Radiumhemmet. 

Jag måste säga att jag nästan inte andades på en hel dag när jag närvarade vid ett par bröstcanceroperationer. Att på en meters avstånd se tumörerna och hur de små lymfkörtlarna som orsakar spridningen ser ut i detalj. Att se och få ta del av den enorma kompetens som nästan lyfter taket är nästan magisk. Och.. att varje dag få vara en del i vårdteam som ger ALLT till varenda patient. Inget lämnas åt slumpen. Oavsett och det gäller bröstrekonstruktioner efter cancer eller könsbyten. Eller nekrotiska tår..

Att stå på andra sidan. På sjukvårdens insida. Och veta EXAKT hur det är inför, under och efter ett ingrepp. Förvirringen, smärtan, slangar överallt och vara totalt utlämnad åt de där människorna som helt plötsligt var JAG. 

Och att mitt i alltihop lova mig själv att hålla käften om det där med dålig vård i Sverige. Jodå. Den finns. Jag är själv en kandidat för undersökningarna som aldrig blev av. Och för den där evinnerliga väntan på en diagnos som skulle städa efter gynekologen som nog egentligen var trött på sitt jobb. De finns - men är tack och lov få. Själv är jag uppfylld av respekt och beundran och är nog lite kär i flera av kirurgerna...

Jo´rå så att.. Nu vill hela hjärtat hänga kvar här och ge kärlek till alla patienter. Dela med mig av min energi. Så kanske. Att bli kvar här på timbasis som resurssköterska, bara för att det känns viktigt. Att göra skillnad. Time will tell.. om planen håller att vara här. Också? 

Dagens google är mest inriktad på kloning faktiskt. Hur genomför man möjligheten till att vara precis överallt?? 

Detta i kombination med att vi nu påbörjar genomförandet av norra Europas största mässa för träning och hälsa. Fitnessfestivalen. Ett gigantprojekt jag älskar att jobba med. Också.

Fast idag - idag laddar jag för morgondagen. Det är dags för min scanning av Kroppen igen. Att med berått mod och en Valium åka in i The tunnel of X-ray light och HOPPAS på att få köpa mer tid. 

Jag lovar. Jag gör vad som helst för att få en 3-månadersperiod till som cancerfri. Och en till. Och gärna fler. I oändlighet.

Men en sak och dag i taget - och inse hur värdefull varenda sekund är. Fyll den med Kärlek och Google. 

Det gör jag.

Love /Cat 

DTLTFKOAH

Om någon hade sagt till mig för 10 år sedan att den man jag skulle gifta mig med var Ove Rytter, hade jag förmodligen trott att personen var tokig. 

Om någon hade sagt till mig för 10 år sedan att jag inom en snar framtid skulle vara sådär nära döden att man känner Liemannens andedräkt flåsa i nacken, hade jag förmodligen använt onda ögat - med den där riktigt svarta blicken - och avfärdat tanken som helt omöjlig. 

Nu råkar det ju även vara så, att jag med facit på hand kan säga att om det är någonting jag har stenkoll på numer, är att ingen - INGEN vet hur morgondagen ser ut. 

När jag var liten hade jag givetvis en idealbild över det jag trodde var Livet. Att man säkert skulle leva länge och lycklig, träffa den stora Kärleken och leva lycklig till Sagans sista kapitel. Helst i ett rosa slott och totalt oberoende. Alltså oberoende av orosmoment, dålig ekonomi, befriad från bekymmer och sjukdomar. Fast allt det där sistnämnda fanns ärligt talat, nog inte ens med. 

Jag är för det mesta HELT befriad från oro, rädslor och ältande, har jag tacksamt konstaterat.  I alla fall numer. Jag tror dock att jag hade ett ält-glapp under några år i min ungdom då jag ägnade en hel del tid åt att oroa mig för saker som faktiskt inte ens hade hänt. För precis så är det ju. De flesta som lider av oro och ångest har det ofta för saker som inte hänt. Man oroar sig för det som SKULLE kunna hända. Suck liksom. Snacka om HELT bortkastad energi. Jag har också haft slängar av det där. Ägnat sömnlösa nätter åt att oroa mig. För massor av märkliga saker.... som faktiskt aldrig har hänt. Det jag ALDRIG ägnat en enda orostanke över var just min hälsa då jag skött den mer än väl.

Det jag inte heller oroade mig för var att hitta den rätta. The ONE, the MAN in my life. Anledningen till det var att jag var rätt klar över att det inte skulle hända. När man kring 45 års ålder kysst några grodor. Egentligen rätt bra grodor. Fast inte för mig. 

Tänk om jag, som barn - en liten spirande organism,  förstått att Livet förberedde sig att ge mig det jag önskat och haft som mål redan som liten. MEN inte förrän jag själv var redo. 
Alla händelser, möten och prövningar kanske skedde av just den anledningen. 
Att tålmodigt ge organismen näring så den får mogna långsamt och fulländat. 
Inte stressa fram och försöka påskynda Livet. Att vara och leva i nuet!

Jag tror på karma. Jag tror på det en del kallar ödet. Jag är övertygad om att allt händer av en anledning, även sjukdomar och kriser. När jag tänker efter har min livsväg varit kantad av många sådana och gjort mig till den jag är idag. Stark, envis och en genuin framåtsträvare. Jag lovade mig själv under en tuff tid i Livet att ALDRIG se tillbaka. Förutom på de fina, positiva minnen som också skapat och berikat, men efter den dagen har jag aldrig ägnat tid åt ältande och grubblande över Livets surdegar. 

När jag och O möttes för att skapa en gemensam Livsväg var vi båda rätt luttrade. Rika på erfarenheter och väldigt klara över vad vi INTE ville ha ut av Livet, med flera avslutade förhållanden bakom oss. Vi var båda ganska övertygade om att inte inleda några fler relationer. I alla fall inte på väldigt länge. Egentligen inte för att slicka några sår eller för att ägna tid åt att vara bitter, utan precis tvärtom. Ägna ALL tid till oss själva och de som fanns närmast - barn, vänner och familj. Och att bara fokusera på positiva, glädjebringande upplevelser som GER energi. Inte bara tar...

Vi hade båda ett förflutet där karriären flutit på och framgångarna varit ett faktum. Och där kontentan också varit att man konstaterat att man som organism, är rätt komplicerad. I all enkelhet. 

När våra vägar möttes och våra själar enades i en nyfiken, stark Kärlek - uppstod en magisk känsla av att bli hel. 35 år efter vårt första möte. Och inse att det är först när två hela människor möts som det blir på riktigt. Man fyller inte ett hål, man blir ingens saknade pusselbit. Man står plötsligt inför en fas i Livet där man är redo att möta någon som gjort samma resa. 

Att finnas för varann och lägga grunden för Kärlek. Att mötas. Naken och uppriktig, så som man är och blivit. 
I kropp, hjärta och tankar. Under de sex år vi levt tillsammans har vi nogsamt och respektfullt hittat alla varandras sidor. Vi har levt i enorm lust men även i extrem nöd - där vi kastats mellan de kärleksfulla rosa molnen och dödsskuggans dalar. 

Idag är det självklarheter. Att jag och min älskade O är "meant to be". För alltid. Precis som känslan jag har i mitt hjärta. Att den resa jag gjort och gör med min sjukdom, har varit en del av MIN mening med Livet. Jag hade inte velat haft den ogjord. Jag är övertygad om att det finns en mening med det med. 

Alla insikter skapar tankar. Just denna Tanke väcktes tidigt. Redan efter vårt första år. Tanken på de där insikterna som blivit vårt Livscitat. Det var O som skrev ned orden som sedan växte till en önskan om att föreviga i form av en tatuering. Nu ska tanken bli handling. 
Den ska sitta på den vänstra armen, på underarmens utsida. Vi har burit mantrat som ett smycke under en tid för att smaka på känslan..

DTLTFKOAH - Det tar längre tid för komplicerade organismer att helas. 

Snart på en arm nära dig.. 

Can´t wait

Love /Cat