EMPTY ROOMS...

Det har gått en månad sedan jag fick min diagnos. 30 dagar, en väldig massa timmar och hysteriskt många minuter och sekunder. Tiden har gått otroligt fort samtidigt som Tiden helt plötsligt fått en helt ny innebörd. 

Mitt liv och mina dagar är fyllda med tankar, planering, mediciner, behandlingar och en helt ny approach emot omvärlden. Jag har en väldig massa saker och händelser att ta ställning till. Hur ska allt hanteras? Hur ska allt planeras? Hur mycket ska det få påverka mitt Liv? Över en natt hittar jag en mängd tomma rum i mitt medvetande som ska fyllas. Känslan jag leker med är att jag skaffat mig och familjen ett helt nytt hus, ett ganska trivsamt hus, med många rum att möblera. Vi har möbler så det räcker till de flesta, men de tomma rummen, de som ska inredas och möbleras, är de som upptar min tid. Att tänka om, att tänka "outside the box" att våga ta ut svängarna med färger, ny stil och ny inredning. Att inte vara feg och rädd i mina val. För sån är ju inte jag?

Under hela mitt Liv har jag allt som oftast vetat vad jag vill. Jag har alltid haft mål, små som stora. Jag har studerat, jobbat, ständigt utvecklats och tycker idag att jag är god vän med mitt varumärke. Vem jag är. Vad jag står för. Att i Livet ha som mål att bli en människa jag är stolt över att vara. För det enda man kan förändra är ju den egna inställningen till saker som uppstår, eller hur? Ett mål har varit att mina Livsrum ska vara fyllda med egenskaper som är det jag definierar mig själv med. 

Det är det som ställer till det - det här med hur man definierar sig själv. Att mitt i Livet få en sjukdom, en diagnos, som ger dig egenskaper och kriterier man inte känner är "Jag". 

Jag ÄR ju inte cancer. Jag ÄR ju inte sjuk. Jag för inte en hård kamp varje dag mot "Sjukdomen". Eller gör jag det? 

Jag har många tankar som passerar i mitt huvud, tankar som just nu skapar och fyller nya, tomma rum. 

Det här kommer för alltid vara en del av min historia, bli en stor del av mina livserfarenheter, men det kommer aldrig bli ett inrett rum i mitt nya hus där väggarna består av detta. Möjligtvis en tavla som på prov hängs upp, men som inte riktigt passar in i färg och form utan därför ställs upp på vinden. För dyr i inköp för att kasta - men ett felköp som inte passar in. 

För första gången på väldigt länge har jag istället hittat det viktigaste rummet. Det tomma rum som ska fyllas först. Fokusrummet. Det är där allt kommer hända - med nya mål, nya insikter. Det ska fyllas med visdom, lugn och allt det som definierar mig. Det kommer bli ett vackert rum fyllt av glädje och Kärlek. 

How do you define yourself? 

Love / Cat 

THE BASIC FACTS..

Jag har alltid varit mån om vad jag äter. Nej, inte på det där sättet att jag tänker på vikt och håller igen inför Beachsäsongen. 

Jag menar att jag V.E.R.K.L.I.G.E.N ser på mat på mitt eget sätt. Det betyder inte alltid att jag slaviskt följer mina ståndpunkter. Ibland äter jag helt enkelt det som bjuds och KAN faktiskt äta en bit tårta trots att jag överhuvudtaget inte förstår meningen med socker och grädde.  Men.. för att jag ibland inte orkar förklara.

Har man regler kan man också göra undantag. Min regel är att det jag stoppar i min kropp är exakt den programmering av näring och energi jag önskar. Det är alltid spännande att tänka på mat på det sättet. När man lärt sig något nytt. Gudarna ska veta att jag fått försvara mina åsikter. Många gånger. Onödigt många gånger, faktiskt. Jag kan inte sluta förvånas över hur många som orkar engagera sig och tycka något utan att försöka och vilja förstå. 

Om jag själv har synpunkter på andras matvanor är det just för att jag skulle kunna hjälpa dem med att äta bättre, mer näringsrikt och öka förståelsen för kostens påverkan på kroppen. Att helt enkelt MÅ bättre. Att kritisera leder ingen vart om man inte ger konstruktiv kritik. Målet måste vara att förändra och förbättra. Med kärlek och respekt. 

Vi vet att kosten hos de flesta idag leder till kroppsliga och själsliga obalanser. Att vi äter mat som innehåller färgämnen, konserveringsmedel, antibiotika och är besprutade. Vi äter lightprodukter, sötningsmedel och E-ämnen. Vi äter ofta fel och för lite av riktigt bra mat. Att socker i överdos ger samma hangover och abstinens som vilken annan drog som helst.

Vi stressar, har ibland levnadsvanor som kunde vara bättre och våra kroppar blir försurade. 

Allt det här vet du. Jag också. Redan långt innan jag fick min diagnos har jag haft som mål att se till att min pH-balans i kroppen är optimal. Jag skriver inte innan jag blev sjuk - för så känner jag mig inte. Jag föredrar ekologisk mat, så ren som möjligt och med betoning på veganmat. Jag har en god matsmältning, en bra ämnesomsättning och ett bra näringsupptag. Jag har alltid haft olika mål med min kosthållning. Att må bra, att bibehålla hälsa, att hålla kroppen ung, frisk och vital, att komma i form under tävlingssäsonger eller att öka energiintaget för att öka muskelmassa etc. 

Just nu är mitt mål med kosten att skapa en bra syra - basbalans. 

Nu är det viktigare än någonsin. Cancerceller trivs i och älskar sura miljöer och kolhydrater. 

Jag har inte inlett någon fight med Kroppen mot cancern. Jag har bara bestämt mig för att svälta ut den jäkla inkräktaren. Man blir inte inneboende hos mig utan att fråga. Så var det med det. 

Noll alkohol, noll snabba kolhydrater, inget vetemjöl, minimalt med bröd, ingen pasta och helst bär med lågglykemiska värden istället för frukt. Jag kommer skriva mycket om min kost framöver. Varför jag gör mina val, hur jag tänker och berätta om min bästa vänner på tallriken. Mat för mig är den absolut bästa medicinen, den bästa föryngringskuren och en härlig vän att njuta av Livet med. För det tänker jag göra. Länge.

Varje dag ägnas just nu åt att vara basisk och att ha en jämn fin blodsockerkurva. Till min hjälp använder jag bikarbonat, citronvatten och mycket grönsaker. Jag har skärpt min "Leva-i-nuet" kurva. Jag andas, fokuserar och har blivit riktigt bra på att kontrollera mina tankar. Och tränar.. bättre än någonsin. 

Min inneboende har fått en tuff dam att hantera. Men jag lovar... jag ska svälta ut den jäkeln... Jag lovar.. 

Love / Cat 

BACK ATTACK...

Så var det ju det där med att ha kontroll på Livet. 

Sedan dagen D - diagnosdagen - blev mitt mantra och min önskan att ta en dag i taget och verkligen GÖRA det. Då mitt beslut blev att fullfölja de behandlingar man planerat för mig la jag mig lite på latsidan i mitt informationssökande. 

Vid inskrivning på sjukhuset fick jag en läkemedelslista, tjock som en pocketbok, fast med ett innehåll som var rätt liktydigt - beware of the sideeffects. 

Jag har lovat mig själv att INTE läsa en enda bipacksedel, inte ta reda på en enda biverkning, utan låta medicinerna invadera Kroppen, lite som ett straff, right back in your face - till Kroppen. Ett - Ett till mig, på något underligt vis. 

Allt har gått över förväntan, jag känner mig pigg och stark så när som på "Baksmällan" häromdagen. Ända tills i förrgår natt. 

Jag har ju lovat att i bloggen skriva om allt, och beskriva detaljer som bidrar till min status. Just den här hade jag mer än gärna besparat både mig själv och dig som läsare. 

Dagen då fokus låg på lite glamour, nya peruker och mys med familjen avslutades på East med en god middag. Det sista samtalsämnet innan vi åkte hem var just sjukdom, förkylningar och infektioner. Vår servitris var enormt snuvig - vilket jag nog hade reagerat på vilken annan dag som helst. Jag har definitivt ingen bacillskräck, men när man har med mat att göra och ska serva andra - njaeee, då känns det inte bra med en smittspridande ambassadör. Dessa dagar är jag extremt infektionskänslig. Min produktion av blodkroppar går ned på katastrofala nivåer. Och ja.. ja visst hade jag kunnat isolera mig, stannat hemma och låtit bli att utsätta mig. Men min önskan är ju att leva så normalt jag bara kan, använda sunt förnuft, rena händer och en hel del alcogel. Det sista vi avhandlade var just att jag kände mig lite stel i nacken och har en lätt molvärk i ryggen. Min egen filosofi var att jag kanske legat annorlunda på sjukhuset med nya kuddar eller just bara var stel. 

Vad jag inte tänkte på var hur min Kropp valde att ge mig en riktigt FET käftsmäll. 

04:20 vaknar jag med en STARK känsla av att något är fel.. Riktigt fel. Jag har en värk djupt inne i ryggen, i varje led, i varenda kota - en värk där det känns som att om jag rör mig pulvriseras min ryggrad totalt. Jag vågar inte andas, inte byta position, inte ens tänka. Tårarna rinner helt okontrollerat och jag blir totalt panikslagen.... 

Jag väcker O som reagerar blixtsnabbt - fram med alla papper, kontaktuppgifter, namn, nummer, akut, bråttom, PANIK!! 

Efter ett samtal till jouren på Sarkomavdelningen får jag rekommendationen att ta smärtstillande och avvakta någon timme. Går det inte över bör jag åka in. En timme.. 

EN TIMME??? Just där och då hade jag kunnat döda.. 

Det går 10 minuter och jag känner sakta men säkert att smärtan bara avtar.. lite grann i taget till jag bara ligger och stirrar i taket och undrar vad fasen som hände. Det HÄR har ju ingen sagt någonting om? Min farhåga var att eventuellt få en släng av illamående efter cellgifterna, I wish... 

Två dagar senare, efter den värsta backstabbing attacken någonsin vet jag nu var det berodde på. 

Ett dygn efter mina cellgifter får man en injektion med Neulasta - ett läkemedel som stimulerar produktion och nybildning av blodkroppar för att optimera immunförsvaret. En ovanlig bieffekt kan bli ledvärk, skelettsmärta, nervpåverkan samt smärtor i.. benmärgen. 

Tack för den liksom..  Vad lärde jag mig av det? Tja, att varje dag är en NY dag. Jag samlar på mycket lärdom varje dag och känner mig väldigt rustad inför min nästa tre-dagars på sjukhuset. En sak är dock säker. Jag kan ta mycket, jag är otroligt smärttålig. Men detta tänker jag INTE genomgå nästa gång. 

I skrivande stund mår jag toppen. Fredag kväll, en god middag senare och ett glas Amarone. Nu väntar mys med familjen och en härlig helg med mycket frisk luft och vila. Det är för mig otroligt fascinerande hur Kroppen fungerar. Och hur JAG fungerar. Jag är som ett barn, väldigt direkt, rakt på sak och inser att jag är väldigt bra på att leva i nuet. Gör det ont, så gör det ont. När det går över... är det som om att det inte finns. 

Så tacksam...

Love / Cat

BAD HAIR DAYS..

Jag går i väntans tider. Jag väntar på att allt mitt hår ska falla av.Läkarna säger att det kommer göra det, och definitivt efter den typen av cellgifter jag får. Jag vet dock inte när, om det blir i dag, i morgon eller vid nästa behandlingstillfälle. Lättplanerat, typ.. 

Dagen idag började dock med en rejäl baksmälla. En sådan där riktigt ångestfylld, med nedstämdhet och huvudvärk. Med tanke på att jag a) aldrig blir bakfull och b) numer inte dricker alls, så var ju känslan väldigt märklig. 

Ända till jag kom på att rösten från sjukhuset i telefonen igår,  talat om för mig att något dylikt skulle kunna hända. Det är jäkligt svårt att föreställa sig hur något känns när man inte vet exakt vad som frågas efter, eller hur? 

Rösten sa att med tanke på den mängd cortison som bott i min Kropp en tid, skulle gå ur systemet, fanns risken att den där glada, pigga euforiska jag, skulle dratta rakt ned i backen. 
Hårt. 

Just när han sa det så blev mitt svar att, nejdå.. allt har går så bra så. För det hade det ju. 
Ända tills i morse.

Med tanke på att jag inte bara vaknade "bakis" och grinig,  utan dessutom hade planerat att prova ut peruker, ordna några ärenden på stan och helst även träna idag.. Well, jag har haft bättre dagar med större motivation så lusten att tag tag i mig var på nivå NOLL. 

Efter tre gråtskvättar, en halv Alvedon (är manisk på att INTE ta läkemedel just nu) samt ett mail senare med en forskningsrapport om antioxidanters negativa påverkan på cancerceller (vilket jag redan visste, men verkligen inte ville ta till mig idag igen)  kändes mitt liv fulländat. NOT. Dessutom hade jag glömt att jag skulle infinna mig på Vårdcentralen för att testa min värden i morse - denna vecka är kritisk då mitt immunförsvar går i botten. Nåväl. Provet blev taget till sist. 

En kraftansträngning senare för att påkalla mitt mantra, kavlades ärmarna upp, en stor kopp kaffe inmundigades och en massa samtal senare kändes dagen som om den ändå blev min. 

Bra samtal, fina mail och en energi och glädje som kom krypande tillbaka in i varenda vrå i mig. Lusten dök upp och baksmällan blåstes bort.  Tillsammans med mina tjejer åkte jag ned till Carl M Lundh där vi provade peruker och skrattade så vi tjöt. Det slutade dock lyckligt och jag är nu hemma med två helt nya frisyrer. 
Ska man göra något, kan man lika gärna göra det ordentligt. 

Jag är nu mamma till Maruschka och Icone. Två hasselnötsfärgade, lätt slingade saker - den ena rätt lång och den andra lite kortare. HELT annorlunda är hur jag brukar se ut. Faktum är att jag kände mig så snygg i båda perukerna att jag inte kunde välja. Därför blev det båda. Jag tänker en del på just det där uttrycket - Bad hair day. Betyder det att håret inte blev som man tänkt sig eller att man helt enkelt inte har något hår överhuvudtaget? Man får plötsligt andra perspektiv när man har något att jämföra med..

Det är dock helt fantastiskt - man får en remiss från Landstinget på en peruk för 5 000 och lösögonfransar för 1 000 kr. Perukerna är otroligt fina, med naturliga handgjorda hårfästen att det är helt omöjligt att se att det inte är äkta. Proffsiga Victoria vägledde mig i minst 20 olika varianter där tjejerna verkligen fick sitt lystmäte också. Det enda molnet på himlen var att vi hade lite olika önskemål på hur mitt slutresultat skulle se ut. Jag vann dock... 

Vilken fin stund det ändå blev att göra detta tillsammans med dem. Mitt i sorgen och frustrationen över allt blev det otroligt positivt att vara dem så nära. Vi har pratat mycket just om detta jag och O, och vill inte tvinga på barnen något, men heller inte stänga dem ute utan dela så mycket vi känner att de kan ta in. 

Vi avslutade på East med en underbart god middag med ångad broccoli och sojabönor, rispappersrullar och soppa, för att åka hem, varva ned och påbörja resan mot nästa steg. 
Och vara tacksam över ännu en jäkligt grym dag mitt i Livet!

Love / Cat 

CRAZY DAYS..

Allt är som vanligt. Allt ska ju vara som vanligt..... Inget är som vanligt. 

I dag har jag ingen lust att skriva då hjärnan går på högvarv i en massa tankar. Jag behöver sortera bland tankarna och hitta ett mönster. Sån är jag..Verkligheten kommer över en ibland när provtagningsremisserna har ett antal sidor som känns som telefonkatalogen. Så lite tid, så jäkla mycket jag vill göra.. Orden och bokstäverna som ska snirkla in under bloggens rubriker ligger där och gror, växer och vill delas. Men tiden är inte riktigt inne än, tankarna måste bli klara, tydliga så orden verkligen formas på det sätt jag önskar.  

Vi har varit i Göteborg för planering och avstämningsmöten inför festivalen i dagarna tre. Möten, möten och åter möten. Kreativt, konstruktivt och givande. 

För.. Allt är som vanligt, eller? 

I morgon är en ny dag.... 

Love / Cat

CLOSENESS..

Coming up..

UTOPIA - A HEALTHIER FUTURE

Coming up..

SO FAR SO GOOD....

Inget ont som inte har något gott med sig. Det kommer bli mitt förhållningssätt till allt detta. Tror jag. Det är i alla fall så jag vill att det ska vara.

Efter tre dagar på sjukhus med i genomsnitt 10 timmars uppkoppling till mediciner och slangar, med en rigorös kontroll av värden, pH och Hb för att undvika skador på viktiga organ, är jag nu hemma i vårt Paradis igen. Tre mycket speciella dagar där jag i eget rum har kunnat ha O vid min sida precis hela tiden. Han har bara lämnat mig för sin egen träning och för att hämta den mat jag önskat istället för sjukhusmaten. Just nu är det ännu viktigare för mig att verkligen äta riktigt, riktigt bra. Att hålla reningssystemen igång och att ge Kroppen bra, näringstät mat. Cellgifterna, med betoning på just gift, bryter ju ned tumören som ska passera levern så den vårdas just nu ömt... 

Jodå, nog är det riktigt rävgift jag får i mig. Fast jag har förlikat mig med det och gillar läget då det faktiskt är den väg jag valt för att bli frisk. Sex behandlingar totalt, tre dagar vardera med i princip samma innehåll och upplägg. Tanken är att jag ska genomgå röntgenkontroll efter No 3 för att se om jag svarar på behandlingen som önskat. 

Just att skriva de orden är nog det enda jag kan känna är förenat med en märklig känsla. Allt har gått så galet fort, att helt plötsligt mitt i livet hamna i ett kaos med cancer, ett helt nytt sätt att förhålla sig till familj, vänner och en Kropp som bestämt sig för att bråka. Att behandlingarna inte skulle fungera är för mig helt omöjligt! Klart att det tar där de ska? Den Terminatorsörja som med sin neonorangea färg droppen för droppe åker kana in i ådrorna är ju Licenced to Kill... 

Det som är det mest tänkvärda är faktiskt min egen inställning till det hela. Jag är inte varken rädd eller orolig över huvud taget. Innan allt detta hände tror jag nog att jag, precis som vem som helst, någon gång tänkt tanken över Döden, sjukdomar och framförallt ålderdom. Jag fyller 52 år nästa gång vilket ju gör att man åtminstone börjar reflektera över framtidens ovisshet. 

På något sätt är det ändå som att känslan i mig är så enormt stark - det ÄR inte min tur. Jag kommer inte dö, detta kommer vara en period i mitt liv där jag får förmånen och möjligheten till att revidera mitt liv, välja ut det som är viktigt och att en gång för alla, lägga ALLT gammalt onödigt bakom mig. Precis som om jag fått chansen till att födas på nytt och välja om. 

Låter det konstigt? Att inte ens ha ett uns av dödsångest? 

Under de tre dagar jag legat inne har hjärnan gått på högvarv. Tankar om hälsa, inte bara min egen utan morgondagens hälsa generellt hos gemene man. Det finns så otroligt mycket att göra och mitt eget arbete får gigantiskt med näring, nya idéer och frön av mina egna upplevelser här inne. Fantastiska möten med andra drabbade, möten med dedikerad personal som under undermåliga arbetsförhållanden alltid är glada och positiva ändå. 

Tre dagar har gått galet fort, gått otroligt smidigt och smärtfritt utan några problem eller biverkningar. Om tre veckor, den 8:e oktober är det dags igen för nästa resa. Jag håller tummarna att det blir lika smidigt igen. 

Nu är det nästa steg som väntar som även de blir nya trösklar. I veckan som kommer tappar jag allt hår. Peruk ska provas ut på onsdag där barnen ska vara med. Målet är ju att försöka göra något kul och positivt av att inte behöva ha en bad hairday på ett tag. Den mindre trevliga tröskeln blir mitt immunförsvar. Ca en vecka efter avslutad kur är min benmärg så påverkad att jag inte längre orkar upprätthålla produktionen av vita blodkroppar så jag blir extremt infektionskänslig. Så... slut på kramar, slut på närhet med barn och vänner samt mycket Alcogel i handväskan. Att byta några kramar mot att bli frisk? Svårt, faktiskt.. Jag ÄLSKAR ju att kramas...

Men.. Så får det bli ett tag. 

Love / Cat 

DEMOLITION DAY

Så kom den. Dagen D - Demolition Day. Den första dagen för mina behandlingar. Då jag har en aggressiv, snabbväxande tumör måste det till riktigt starka cellgifter. Veckan började i måndags då jag och O träffade den onkolog som ska vara ansvarig för mig under behandlingar och uppföljning. En otroligt trevlig, kunnig kvinnlig läkare jag direkt kände förtroende för. Vi satt i över en timme och diskuterade kring min behandling, tittade på bilder hur den sitter och alla detaljer som i nuläget går att diskutera. 

Den känsla jag egentligen varit rädd för är ju att ska vara aggressiv och att jag har fått metastaser. Det känns så otroligt laddat och ogripbart. När jag fick beskedet om att precis så är fallet, var det ju som om att jag redan visste det. Min läkare förklarade processen för mig på ett bra och enkelt sätt som gjorde att det ändå kändes ganska bra. 
En snabbväxande tumör svarar ofta bättre på behandling är de som växer långsamt. Min tumör sitter också lokaliserad på ett ställe, strax ovanför blindtarmen, på höger sida av buken. Den ligger ganska fritt, stör inga andra organ och förutsättningarna för att den ska krympa och sedan avlägsnas kirurgiskt är goda. 

Både jag och O kände oss lugna och ganska positiva efter detta besök. Jag ställde självklart även frågor kring min kost och mina naturläkemedel jag avser fortsätta med och fick godkänt på de flesta utom Mariatistel som ju är leverskyddande. Det intressanta är att när jag satt i väntrummet låg en stor frågeenkät just kring Naturläkemedel och Cancervård. Detta kommer jag att ta upp i inlägg längre fram. 

Morgonen började bra. Frukost i lugn och ro och O gick och tränade medan jag packade ihop mig. En skön vespafärd i solen tog oss till Radiumhemmets avdelning P54. 
Väl här väntade en fantastisk överraskning - vi fick informationen om att vår begäran och önskan om enkelrum, gått att uppfylla. LYCKA!! 

En enorm stress har ju såklart varit allt arbete kring festivalen som det bara är två månader kvar till. Vi lyfte detta med min läkare som informerat personal och avdelning och sett till att O kan vara här med mig i princip 24/7 och kan även sova här. Vården när den är som bäst!! TACK! 

Väl installerad på avdelningen, i vårt lilla rum, var det dags att påbörja det jag haft som nästa orosmoment. Hur känns det när cellgiftet kommer in i kroppen? Hur kommer jag att må under dessa dagar? Jag har vägts in och fått en massa instruktioner i hur jag ska äta, dricka och mäta all urin. Även stenhård kontroll av pH värdet då man inte får vara för sur, då kan det bli skador på njurar och urinblåsa. Min medicinlista är som en halv bok och jag har valt att undvika att läsa om alla biverkningar. Det jag lärt mig om vård på den här nivån är man har mycket fokus på att informera om allt negativt. Man måste bli upplyst om alla negativa biverkningar om allt negativt kring min sjukdom, ingen kan eller får säga något som kan inge en förhoppning eller vara för positiv. Vilken hemsk arbetsmiljö!! I mitt sorgearbete är det just det JAG fokuserar på. De MÖJLIGHETER jag har att bli frisk. Att genom en lugn själ och en positiv attityd bara genomgå detta och utgå ifrån att det ska bli bra! 

Jag har en stark grundfysik, är vältränad med bra kondition och sunda kostvanor. Jag menar... Oddsen på det måste ju slå med hästlängder? Lägg då till ett glatt sinne, ett jäklar anamma utan dess like och en målbild där jag är vinnaren i den här fighten. 

När första droppen lämnade påsen och anlände in i kroppen blundade jag faktiskt lite. Det kändes ingenting. Verkligen.. ingenting. Inte varmt, kallt, konstigt utan blev bara en visuell droppe som söker sig vägen till målet. Det känns otroligt skönt att det är igång. Första steget till att bli frisk. Som det känns just nu gör jag precis vad som helst för att kunna lägga detta bakom mig. Nu är första steget tre dagar med bara läkemedel och urinkontroller. Det känns inte så uppoffrande. O bor här med mig och vi har det jättebra. Fast det har vi å andra sidan var vi än är. Vi kan jobba, prata och ta varje stund som den kommer och önska att jag kommer så bra som det bara går.

Livet tar sig förunderliga vägar... 

Love / Cat 

PORT A CATH

Det enda som är säkert är att det aldrig blir tråkigt att leva med cancer. Eller jo, dumt uttryckt av mig. Det finns självklart en fruktansvärd massa saker som är tråkigt med att vara sjuk. Men just nu, i min värld, så känns det nästa som att det är värre för dem som finns runtomkring mig. Att vara närstående, man, hustru, barn eller bästa vän måste vara otroligt frustrerande. Att inget kunna göra mer är att bara vara stöd. Det är något jag och O talat om massor. Vem tar liksom hand om honom? Vem stöttar honom när ångesten och rädslan för att förlora tar överhand? Han blir ju dessutom kommunikationsgeneral gentemot vänner och bekanta och får hantera alla frågor? 

Jag vet att han har ventiler, fina vänner han kan prata med, men det är också viktigt att man som par pratar om hur den andra parten mår? Min älskade finns vid min sida dygnet runt. I tankarna, i hjärtat och i Kärleken men i situationer som denna ska man INTE vara varandras terapeut. Prata rakt och ärligt med varandra, att få gråta en skvätt i sin älskades famn och våga beröra det hemska.  OM det nu mot förmodan blir att någon river ut det sista kapitlet så att slutet inte blev som man tänkt. 

För mig som är mitt uppe i det är det en skräckblandad förtjusning. Jag har redan lärt mig så otroligt mycket om mig själv i en krisartad situation. Jag känner mig stark, positiv och har ett jäkla anamma, starkare än på länge. Jag känner mig inte sjuk någonstans utan mer som en vinnare. Denna resa kommer ge mig insikter jag faktiskt kan dela med mig av i fler perspektiv. Se till att information om sjukdomen blir tydligare utifrån ett patientperspektiv, se till att beskriva steg för steg i behandlingen. Vad du som patient kan göra själv och bidra till ditt tillfrisknande. Det som nog kommer uppta många kapitel är ju hur man bör äta under behandlingsförloppet och vad du bör undvika. Och att du faktiskt kan vara fysiskt aktiv på riktigt under din behandling. Träna,  samla på endorfiner och bygg upp din kropp samtidigt som The Terminators härjar fritt i din kropp som små Pacmans. Se dig som ett avancerat TV-spel. Desto mer fokuserad du är på att träffa mitt i prick, desto fler poäng samlar du på vägen till maximal hälsa. Tänkvärt..

Idag började dagen med en rätt oplanerad operation. Ingen avancerad men ändå ett ingrepp. Jag är ju ingen fan av att bli skuren i, i alla fall inte i onödan så detta var jag lite pirrig inför. Jag ska få en lite dosa under huden, vid nyckelbenet där en slang leds in i venerna. Hit kopplas sedan ALL medicin, dropp och vätskor som ska passera runt i mitt system under behandlingsperioden. Här kan man också ta prover vilket gör att mina armveck äntligen får vila. Dosan heter Port a Cath - vilket ju kändes lite personligt... 
Cattens Port till Victory!! 

Väl inne på operation blir jag otroligt väl emottagen. Ett mycket kompetent kirurgteam såg till att jag drogades (rätt mycket när jag själv fick bestämma) och packades in till en blå kokong. Kirurgen var rutinerad och gjorde ett i mina ögon riktigt snyggt ingrepp. Han till och med lyckades med att få in slangen i ett kärl på bröstet under nyckelbenet istället för ovanpå,  så resultatet blev mycket diskret och estetiskt (viktigt) snyggt. Jag har själv tagit reda på så mycket fakta som möjligt innan och fick vara med och bestämma exakt var dosan ska sitta. Den ska ju vara där i fler år så då vill man inte se ut som om man har en puckel mitt på bröstkorgen, eller hur? Vi valde dessutom en lite lägre, plattare dosa då jag inte har något "hull" att dölja den i - sådan information är ju otroligt värdefull för många som är tränade eller smala. De högre dosorna syns tydligt, de nya tunnare blir otroligt diskreta. Målet är ju att kunna fortsätta sitt vanliga liv med träning och även kunna ha en snygg urringning. Våga ställ krav på hur just DIN dosa ska vara om du skulle hamna i en liknande situation!

Efter ingreppet hämtade O mig och vi åt en ljuvlig lunch i solen vid Frösundavik innan färden gick mot hemmet. Min fina son hälsade på en stund och kramades vilket var underbart. Faktiskt måste jag erkänna att hela situationen gjort att alla i familjen är oerhört ödmjuka, fina mot varann och är så otroligt kärleksfulla. Vi pratar och berättar för barnen om allt som händer varje dag och ser till att ingen av dem känner oro eller inte får utlopp för sina funderingar. Nu börjar kommunikationsplanen ta form och de flesta i vår omgivning vet hur det ligger till. 

Så nu är det bara resten kvar... 

Love / Cat

THE DAY BEFORE TAKEOFF..

Det har varit en märklig vecka. När jag dessutom skriver om den så inser jag att den faktiskt blir en baklänges vecka. Det får bli så. Även om Livet alltid går framåt så har mitt på något sätt fastnat i att vara en skådis i en film. En spännande, lite romantisk, oerhört engagerande och en riktigt nagelbitare. Varje scen bidrar med insikter, skapar rädslor där man både spänner kroppens alla muskler och blundar för man inte vill se ett scenario som fastnar på näthinnan. 

Det här är en film med ett bra slut. Då kan det vara så att vissa sekvenser gör åskådaren förtvivlad, ledsen, besviken och i andra, lycklig, euforisk och lämnar en feelgood känsla. Precis som livet självt.

I dag är dagen innan "Demolition Day". Dagen när målet är att döda. Döda de celler som bestämt sig för att ha ett gruppmöte just inne i min kropp och ställa till med problem. En cancercell är ju på sitt eget lilla sätt uppviglare, en revoltör. Jag försöker se dem som att de ändå representerar något i min kropp som tacksamt talat om att det inte stod rätt till. Och det har det ju inte gjort. Under mitt sjukdomsförlopp har jag ju försökt att ta reda på ALLT om just det jag har som diagnos och kommer förmodligen skriva ett och annat kapitel om det. 

När jag sitter vid köksbordet och gör min planering och packar så krävs det en viss eftertanke. Vad ska jag ha med mig? Vad FÅR man ha? En del patienter på en cancermottagning kan ju vara extremt infektionskänsliga. Jag saknade information kring detta helt men packade till slut ned två sköna träningsoveraller, tjocka varma strumpor, och lite piff till ansiktet och en hårborste. I min stilla undran tänkte jag på om fler där upp tagit med sig brun-utan-sol för att äntligen ha tiden att pyssla om sig själv lite? Förmodligen inte..

Det som blivit otroligt viktigt för mig sedan detta blev en sanning är just det yttre. Aldrig förr har jag väl shoppat så fina kläder, nya väskor, necessärer och sett till att behandla mig själv och vara till min fördel 100%. Det kanske är en vanlig reaktion, jag vet inte. Men jag som gärna är bekväm av mig och så fort tillfälle ges, använder sköna träningskläder, blev det nästan en besatthet att ha snygga strumpor, snäva kjolar, kvinnliga blusar och högklackade skor. 

På något sätt för att kompensera att min insida bitvis blivit rätt ovårdad. Jag tror den typen av psykologi skapar en känsla hos mig som bidrar till att jag ska bli frisk. Om jag känner mig vacker, sexig och fin när jag ser mig i spegeln så förstår kroppen att hans nya vänner som byggt bo därinne, ska kanske flytta någon annanstans. 

I min packning som upptog 3/4 av väskan packade jag även sådant jag inte kan vara utan; 

Min mixer, proteinpulver med detoxeffekt, mitt greenspulver, vetegräs, glutamin några kosttillskott med broccoliextrakt och enzymer som bidrar till maximal matsmältning. Syftet är att se till att kroppen mår en maximalt näringstät kost som gör kroppen basisk samt att ämnen som sulforafan, som finns i broccoli kan på sitt sätt påverka celldöd hos just cancerceller. I livet från den ljusa sidan är jag otroligt tacksam över min kunskap om just läkande kost. 

Jag har kommit över ett par spännande böcker kring alternativa behandlingsmetoder kring cancer och kommer såklart läsa dem under min behandling. En svindlande tanke var att innan jag påbörjade min cellgiftsbehandlingar på sjukhuset, kanske göra ett försök att krympa tumören med andra alternativ, med då cellerna förökat sig galet fort och tumören är så aggressiv fanns inte tiden. Jag gör ju inte detta bara för mig.. Jag har ju en älskad, underbar familj att ta hänsyn till så nu köööööör vi. 

Jag kommer att sova gott i natt, tror jag. Det enda molnet just nu är hur det kommer kännas när cellgifterna ska ta över min kropp. När första droppen går in? O kommer att sitta vid min sida hela tiden, vilket ju är helt fantastiskt.

I morgon är det dags.

Det mantra jag har i mitt huvud är; 

Love / Cat

KILL YOUR DARLINGS...

Precis så känns det.. att hämta andan, samla sig, vara stark och fokuserad fast hjärtat i bröstet slits i bitar och man egentligen bara vill skrika rakt ut... 

Uttycket "Kill your darlings" står för något helt annat, men i min rubbade, konstiga cancervärld så blev helt plötsligt jag fienden som attackerade barnen med hot, skräckhistorier och dödsångest. När är det lämpligt att berätta för sina barn att man har cancer? Hur säger man det och vad händer? Hur ser man med tillit på framtiden? 

Vi diskuterade länge kring detta, jag och O. Vi beslutade oss för att göra det på en lördag, mitt på dagen, medan vi åt lunch. Egentligen mest för att få det gjort. Jag menar, finns det egentligen över huvud taget ett BRA tillfälle? 

Då vi inte har några barn tillsammans, utan O har två sedan tidigare och jag har min prinsessa Molly, som har en alldeles egen historia, blev ju reaktionen väldigt olika hos dem. Lillkillen tog det bra, kanske han inte tog in allvaret, men lika bra var det. Stora tjejen likaså. Det var ju liksom inte DERAS mammor som la det stora gapet framför dem med huggtänder utan det blev Molly som tog hela smällen när fällan gick igen. Att se henne frysa till is, med stora tårar som rinner för att sedan bara lämna bordet var bara början. Tårarna blev till ett kaos utan dess like. 

Jag kunde inte gjort det på något annat sätt. Det var bra att vara rak och ärlig. Jag har sedan i Lördags haft en liten tjej som pendlat mellan alla känslor som finns, som räckt ut tungan åt knölen på magen och HATAT. En liten tjej som mitt i allt blir orolig för mig.. för att O ska göra slut när jag blir ful och tappar allt hår. En liten tjej som pussar och kramar mig hela tiden och kommer in mitt i natten bara för att vara nära. Vi har gråtit, kramats och till slut förlikat oss med att vi har en gemensam fight framöver. Familjen ska stötta och alla vill ha armband med FUCK Cancer på. 

Det blev kontentan av att Döda sina älsklingar... Än så länge. Vad kommer hända i morgon?

Jag tror det kommer bli bra. 

Love / Cat

WEDDINGDAY..

Tre år. Tre helt fantastiska år har gått sedan dagen vi gifte oss. Den där ljuvliga lördagen i September där solen lös på oss så starkt. Kärleken bara växer sig starkare och kemin mellan oss slår gnistor. Fortfarande.. Varje dag..

Bröllopsdagen har ju kommit av sig lite, med tanke på allt som händer runt om oss nu. Vi firade i lördags istället, 4 dagar för tidigt, med lite champagne och mycket lugn och ro. Det är så mycket som snurrar i mitt huvud just nu, men ändå, märkligt nog, känner jag ett skönt lugn i magen. Det kommer ordna sig, liksom.... 

Det känns skönt att återigen ta tag i skrivandet och jag kommer beskriva precis allt som passerat revy de senaste två åren. All väntan, alla remisser, allt runtskickande och framför allt - den nakna storyn om vården när den ibland är som sämst. 

Jag kommer skriva om min plan, min egen överlevnadsplan, mina livlinor inom kosten och min älskade träning. Det är viktigare än någonsin och nu handlar det inte längre om att ha hälsan, nu handlar det om liv och död. 

Jag känner mig frisk, stark, glad och oerhört lycklig. Konstigt nog.. Jag har, såklart, stunder av förtvivlan, ilska och en känsla av vanmakt. Men inte på det där sättet jag nog trott att jag skulle reagera, om någon frågat mig innan. 

Det går inte en dag som jag inte är tacksam och ödmjuk inför livet. Vilka fantastiska vänner jag har. Det är några få som vet, som vårdar Sanningen tillsammans med mig med så mycket omtanke och innerlig kärlek. Jag har varit rak och öppen och sagt precis som det är. Det svåraste av allt är att göra dem man älskar mest, ledsna och oroliga. 

Min familj ska få veta denna helg. Förmodligen bland de svåraste jag någonsin gjort. Att se sina barn i ögonen och berätta att mamma inte är frisk. Det är en av de saker jag tänkt mest på. Alla som har barn vet att man hellre tar smällen själv än att se sina barn lida. Men beslutet är ändå oundvikligt. När är det rätt läge? Förmodligen aldrig... 

Till sist.. Min hjälte, min mentor, livskamrat och bäste vän.... Förlåt.. Jag ändrade ju vår livsplan. Det var ju inte så här det var tänkt. Men någonstans inne i mitt hjärta så vet jag att om det är någon som klarar detta så är det just du. Och vi. Tillsammans. Som vi har pratat, som vi har gråtit, skrattat, svurit för att i slutändan kavla upp ärmarna och ta nya tag. 

Att leva varje dag som om den vore den sista - att leva varje dag fullt ut. Så ska det bli.

Du är mitt stora stöd i Livet oavsett vad som än hänt. Just den här resan hade jag nog gärna besparat oss båda. 
Du är den som står rak, stark och så otroligt kärleksfull och vi växeldrar även nu. Det är nog tuffare för dig, som står bredvid. Därför har vi tillsammans satt nya mål. Långt fram i Livet. När vi firar vår 5:e bröllopsdag ska vi förnya våra löften och gifta oss på nytt. 

Som jag längtar... 

Love/Cat

SAY HELLO TO MY NEW ENEMY...

Livet tar ibland nya vägar. 

Den resa jag nu påbörjat blir det första kapitlet i min livsbok. Den bok som var menad till ett annat innehåll. Eller kanske inte egentligen ett HELT nytt innehåll, detta blir mer som ett nytt kapitel eller två. Förhoppningen är att det fortfarande blir en bok med ett lyckligt slut. 

Första raden i det nya kapitlet skrevs den 3 september 2014. Efter två långa år av det som vid varje läkarbesök ansågs vara normala klimakterieproblem, ändrade plötsligt sanningen sig till en ny sida, och jag blev introducerad för diagnosen leiomyosarkom. En mycket ovanlig form av tumör som växer i glatt muskulatur eller i skelett och fettväv. 

För en vecka sedan fick jag alltså svaret att jag har en elakartad tumör i magen. Kaoset varvas med klara tankar och oroliga funderingar men en sak blev bara så självklar. 
Att skriva om det. Att berätta om hela resan, från början till slut. 

Min kropp och jag har alltid varit bästa vänner. Så bra vänner att vi verkligen gillar varann. På riktigt. Därför har jag otroligt svårt att få in i mitt huvud att Kroppen skulle göra något sånt mot mig. Därför låter jag tanken stanna vid att en fiende knackat på min dörr. Ibland måste man bli vän med sina fiender för att förstå deras uppsåt. Att förstå meningen i varför de jävlas och ställer till oreda. Det är ungefär där jag nu. 

Sleeping with the enemy... 

THE CHANGE..

Efter lång tid av tystnad var ju planen redan klar. Bloggen skulle ta ny fart och ha ett nytänk och inspirerande innehåll. Underhållande liksom.. om livet på en pinne efter 50. Fifty, Fit & Fabulous. Med allt härligt, alla förändringar, bra som dåliga. Att njuta av livet och se åldrandet med ett leende på läpparna. Planen var ju klar men.. Livet ville annat. Jag står just nu inför en av de absolut tuffaste situationer en människa kan möta. Och mitt beslut som mognat fram blir att skriva om det ändå. Av två anledningar, i första hand för min egen del, en dokumentation om mitt livs resa. Den andra är av kärlek till min medmänniskor. Av kärlek till dem som får hantera en sådan situation ensamma eller hamnar i en kaotisk situation utan information, kunskap och inte har en aning om hur man ska tänka. Det vet inte jag heller, därför samlar jag allt på ett bräde och håller tummarna för att allt går min väg. 

Målet är att vinna..

Love / Cat