FOCUS...

Så.. Efter en MAGISK helg, där vi avhållit vårt gigantprojekt - Fitnessfestivalen - laddar jag nu sedan i måndags för morgondagen. 

I morgon kommer planen presenteras. 13:00 på Huddinge sjukhus möter jag Honom med stort L - min kirurg som så galant kapade 75 % av min lever för drygt 1 1/2 år sedan. 

Han är bra. Riktigt bra. Jag är inte särskilt orolig då jag sedan länge lärt mig att leva i nuet. Vad morgondagen har i sitt sköte för min räkning blir just morgondagens sak att hantera.

Jag har tärt på mina reserver under helgen som var - mer om det senare. Därav en total tystnad under några dagar, allt för att återställa de läckage av den så viktiga energin. 

Idag är en bra dag. Precis som igår och dagen dessförinnan. Jag är stark, har tonvis av energi, och skulle jag skriva om allt jag faktiskt fått gjort i min bubbla, skulle förmodligen folk tro att jag blivit helt knäpp. 

To be continued, 

Love /Cat 

STICK TO YOUR PLAN....

..Och mitt upp i alltihop så händer det där som gjorde att hjärtat hoppade till av glädje. 
Glädje över en seger som faktiskt blir en stark milstolpe i det jag lever med som övertygelse och som för mig är Sanningen. 

Det där med att se HELA Kroppen. Att förstå hur Kroppen fungerar och inte bara trycka in läkemedel för att ta bort symptom. 

För mig handlar nästan allting om VARFÖR. Varför saker blir som det blir - både fysiologiskt och psykologiskt. Att hitta orsaken. Att förstå.

Jäkligt viktigt faktiskt. Att alltid analysera de bakomliggande orsakerna och inte bara acceptera den ibland enkla vägen man väljer inom skolmedicinen. Har man huvudvärk - ta en alvedon. Har du problem med magen? Ta en Losec. Är du låg, ledsen och deprimerad. Ät anti-depressiva piller. 

Jag AVSKYR verkligen det tänket. Hur ska man DÅ komma tillrätta med problemet om man bara ser till patologin? Hälsa är så mycket mer än bara avsaknad av sjukdom. 

För en tid sedan kände jag att min kropp fick en riktigt kraftig reaktion med viktuppgång, extreeeeem trötthet, rinnande ögon och vätskeansamlingar som gjorde att jag kände mig plufsig och märklig. Det var då jag kontaktade Radiumhemmet och bad om att få testa min sköldkörtel. Efter mycket om och men hamnade jag hos en endokrinolog där vi konstaterade att mina värden var totalt katastrofala. Mitt TSH låg på horribla 83 där referensvärdena ska vara någonstans mellan 0.2-4.0. Inte bra. Det påverkade mina T3 och T4 till att sjunka till hälften av vad de borde ha vilket - utan att passera gå - diagnosticeras som en hypothyreos. En underfunktion i sköldkörteln. 
Helt normalt hos kvinnor i min ålder som dessutom har tränat hårt och numer är i klimakteriet. MEN.. jag kände i hela min kropp att detta inte stämde. ALLS! 

På förfrågan om det kunde bero på något annat än detta fick jag svaret - att provsvaren talar för sig självt. Jo, visst. Jag är ju inte blind. Jag KAN läsa. Men nu var ju frågan om det finns något annat man kan göra för att få ordning på sköldkörteln UTAN att behöva ta det rekommenderade Levaxinet? Svaret var solklart - Nej. 

För att förklara allvaret i problematiken så kan man inte leva med en icke-fungerande sköldkörtel. Den är nödvändig för en massa funktioner i kroppen så nivåerna måste vara i balans. Basta. 

Men i min värld så handlar allt just nu om de konsekvenser alla mina beslut har. Så - om jag börjar äta hormoner så vet man ju inte exakt hur mycket just min sköldkörtel skulle behöva för att fungera optimalt - och det hormonöverskott som blir kvar i kroppen - guess what - behöver metaboliseras i levern för att kunna lämna Kroppen. BAM - min akilleshäl. 
Min lever. Den som bara har två av åtta lober kvar. Och två - är minimum för överlevnad. Känns det aktuellt att ens tänka tanken på att belasta den? Skulle inte tro det. 

SÅ.. Jag fick min vilja igenom där omprov och ny tid bokades. Här skulle minsann orsaken behandlas. I min värld så har helt enkelt min Kropp varit så stressad på insidan så allt kortisol, allt adrenalin och all belastning med cellgifter, operationer, smärta etc gjort att binjurarna utmattats. Det i sin tur slår ut sköldkörtelfunktioner och kan på så sätt vara en orsak till mina värden. Så ett "program" sattes ihop med örter för att sänka kortisolnivåerna, stärka sköldkörtel och binjurar och jodrika alger i kombination med leverstärkande örter. Till det har jag arbetat stenhårt med ljudakupunktur och meditation för att återta kontrollen över kroppens funktioner. 

Detta följde jag slaviskt under 5 veckor till det var dags för provtagning. 

Jag vet inte vem av oss som var mest förvånad. Jag, O eller min hormonkompis. 

Det var en märklig tystnad i rummet när vi jämförde lab svaren. Mellan den 23 september och 15 november har mina värden gått tlllbaka till HELT normala. Från 83 till 4.8. Och T3 och T4 har höjts till tillfredställande nivåer. 

Nog för att jag VET vad jag gör, men just detta ögonblick hade nästan känslan av att kunna gå på vatten. På riktigt. Att dessutom ha effekten av min starka vilja på papper. Svart på vitt - är banbrytande. Tänk så många människor som kanske kunde slippa äta Levaxin - som dessutom är en livslång medicinering. Att förstå att Kroppen inte orkar fundera på förbränning och värmereglering när konsekvenserna av stress kan vara orsaken.
Då behandlar man på ett HELT annat sätt. 

Det bästa är ju givetvis att jag är sjukt motiverad att fortsätta följa min linje. Stick to my plan. Fast planen är ju primärt just nu att få tumörerna att sluta växa. 
Då är det annat att tänka på i vad man programmerar Kroppen med. 

Eftersom jag nu anser att jag är fullt frisk. Stark, välmående och harmonisk men att en del av Kroppen som är påverkad och skadad. En partiell cellmutation. 
Ungefär som att bryta ett ben. Det betyder inte att hela Kroppen är ett enda jäkla benbrott. 

Det finns hopp för mänskligheten. Jag undrar jag... vad han tänker på - min hormonkompis? 
Jag tror att han febrilt sitter och googlar på Ashwaganda... 

To be continued.. 

Love /Cat

CLOSURE..

Känslan över att äntligen få släppa det där jäkla headsetet som nu suttit fastlimmad i mina öron sedan 2 1/2 vecka var obeskrivlig. 

Hur förberedd man än är och hur stort tålamod man än har så kändes det som en VÄÄÄÄÄÄLDIGT lång väntan. Du som läser eller som känner mig VET att min absolut i särklass sämsta egenskap är att behöva vänta. Man kanske inte tror det med tanke på min rätt avmätta attityd under dessa veckor - men för mig handlar ALLT om tid. 

Och speciellt när det handlar om olustiga, mindre roliga situationer, samtal eller beslut. De tar jag alltid direkt. BASTA. 

Jag har lärt mig av Livet att det liksom bara är att ta tjuren vid hornen så har jag saker framför mig börjar jag ALLTID med skitjobbet - för att sedan suga ta i godbitarna. Att skjuta upp saker är inte min grej. 

Därför blev denna situation en enda lång sträcka av handlingsförlamning då ALLT givetvis handlat om vilket besked jag får. När, var, OM och hur? Det går liksom inte att planera ett smack när någon ANNAN tagit kommandot över tiden. Så min reaktion på det uteblivna beskedet har tagit en annan vändning. Likt en trotsig motvalls-kärring tänker jag att nähädå.. Här ska man inte finnas till hands - när det passar dem, minsann.. 

Tro mig - jag har många gånger funderat på att bara boka en resa till Tjotahejti-land och lekt med tanken att när de ringer från KS och säger: 

- Hej - det är VI som ska rädda dig ifrån döden.... Då ser jag mig själv ligga guppandes på en luftmadrass med en paraplydrink i handen och säger: Då skulle ni hört av er liiiiite tidigare. Nu har jag typ inte tid, eller något sådant. 

För sån är jag. En rätt morbid typ som allt som oftast skämtar om min egen situation. För vad fasen ska man göra? 

Nu är det ju inte så. Utan nu befinner jag mig ju fortfarande i Sverige. I Stockholm och närmare bestämt på Stureplan när samtalet kom. Och den stackarn som ringde var ju The messenger - vilket man inte kan göra otjänsten att skälla på. Faktum är att min guru Dr Lidbrink visste precis vem hon skulle delegera uppgiften till. En riktigt bra "stand-in", lika rak, kunnig och saklig. 

Så.. Såhär är det. Min magnetröntgen talar sitt tydliga språk. Min cancer är tillbaka på två ställen. Fast med tre synbara förändringar. Två metastaser i levern och en som sitter i stödjevävnad nära vänster njure. Den stora är 18 mm och de två andra väldigt små. De har vuxit mellan mina DT scanningar i juni och september. Alltså under tre månader. Inte bra. Men ändå inte dåligt. 

Det som är bra är - att det har upptäckts tidigt. Det som också är bra är att den "stora" stannat i tillväxt mellan min DT och magnetröntgen. Varför vet de inte.. och NEJ - jag nämnde inget om mina små pysselhopkok därhemma. Beslutet kring denna är att de vill avvakta under ett par månader för att se hur det utvecklar sig. Hmmm...

Så ok. Här kommer det mindre bra. Mina två förändringar i levern måste bort. Typ nyss. 
Kirurgi är i mitt fall det bästa - men nu är mina förutsättningar inte längre optimala. Då jag avlägsnade 6 av 8 leverlober har jag således bara två kvar. Det gör att det inte går att göra radikal kirurgi för man behöver sina två lober för att överleva. 

Så jag inväntar remiss till Danderyd för en relativ ny metod - ablativ laser som precisionsbehandlar metastaser och gör att de dör. Prognosen är god då förändringarna är små och jag slipper de drastiska operationerna som förra vändan. I hope..

Får jag som jag vill är detta utfört inom 3 veckor. Just DO it.. OCH detta ingrepp görs endast på Danderyd vilket gör att jag slipper vårdkaoset på KS, så tack för den!!. 

Hur jag mår? Oförskämt bra, faktiskt. MEN som slutkläm i dagens statement vill jag återigen skänka såååå mycket Kärlek och tacksamhet till alla som bryr sig om, hör av sig och som undrar hur det går. 
OCH vädja till er alla att sätta frågorna lite på "Hold" ett tag. Både till mig och O. Vi har vårt gigantprojekt som går av stapeln 25 november. Allt vårt fokus ligger på det, på varann och på att BARA bygga en oövervinnelig MUR av energi på insidan av Kroppen. Vi har fattat ett gemensam beslut och det är att INTE prata om sjukdom eller det som vi har framför oss. Inte med varann och inte med någon i vår krets. Inte nu. 

Allt läckage av energi är förödande för mig - det låter säkert märkligt i en oinvigds öron, men så är min filosofi och så måste den förbli ett tag. Jag uppdaterar bloggen vilket får bli vårt språkrör utåt till dess att resan börjar nå sitt mål. 

För om det är någon gång jag behöver att alla mina celler dansar i glädje, så är det nu. 
Och när jag är inställd på det - då är jag inte särskilt kontaktbar.. 

Så måste det bli! 

Love /Cat 

COMPETITIVE THINKING..

Det är lite svårt att förklara - just den där sidan hos mig som BARA är instinkt. 
Ren tävlingsinstinkt. 

När samtalet äntligen kom efter 3 dagars tjat hos Kontaktmänniskorna på Radiumhemmet - fick jag bara förklaringen att mitt ärende inte varit uppe på konferensen. Röntgensvaret hade inte kommit. Nähäääää, liksom...

Nog för att jag inser att jag är långt ifrån den enda i världen i denna situation, men nu var ju planen att startskott skulle skjutas i måndags. Nu blir det nästa måndag - alltså i morgon. 

Dessutom förmedlat av någon annan än min guru, Dr Lidbrink - för Lidbrink ska på semester. 

Förståeligt. Och förmodligen välbehövligt. Men liksom.. Nu? När JAG behöver henne som mest? Skämt åsido - det är hennes kompetens som ligger i botten för de framtida besluten och det jag fick ur henne innan vi la på, var att det bästa NOG är att operera. Direkt. 

Utan att passera GÅ, utan att förgifta kroppen. Utan bara köra på. Hennes referens var "att hon känner ju MIG" vid det här laget så att linda in några sanningar - det görs liksom inte. 

Dessutom är just sarkomtumörer bäst att försöka avlägsna så de inte smyggömmer sig i några andra kroppsliga skrymslen. 

Och det var ungefär just i det ögonblicket jag kände igen känslan. Den där nästan skrämmande värmen i kroppen, glöden i sinnet och det där tunnelseendet som utgjort min värld sedan 2014. När reptilhjärnan tar över helt. 

Att återigen tävla. Och med Livet som insats. För så är det ju, rent krasst. Och jag är en SJUKT dålig förlorare. 

Sedan januari och mitt Happy Moment med cancerfritt besked har jag till fullo njutit av Livet. Egentligen mest av att äga min Kropp och min Tid igen. Men lika mycket att komma ut på "andra sidan" diagnosen och leva med alla de nya, avskalade egenskaper och insikter som hela resan inneburit. Jag har tagit tillbaka mina levnadsvanor, inte helt, men till stor del och låtit Kroppen och själen läka. 

Tydligen räckte inte det för den Livsväg just jag ska vandra - så nu laddar jag om. 

Ny plan. Överlevnad och Livskvalitet står på agendan och då skär jag både i umgänge och kostvanor. 

Skåpen är faktiskt än mer välplanerade än förra vändan och doserna högre. Så nu mixas kollodialt silver, med höga doser D-vitamin, cellsyre och så mycket klorofyllrik kost som möjligt. Noll tolerans av socker, mjölk och mjölprodukter. 

Jo, ett glas organiskt rött vin här och där åker in, liksom någon skiva hembakt bröd. Ärligt talat så skulle jag lätt kunna leva på vin och bröd. Men just nu är inte det den bästa idéen. Lyckan är total när Kroppens energiflöde är på topp och då måste till och med mitt älskade morgonkaffe styrka på foten med hälften till förmån för grönt te. Är det fokus så är det. 

Och mitt uppe i allt det här så ska jag ju bevisa för min australiensiske sköldkörtelspecialist, att Ashwaganda är the shit.. 

Om jag lider? Nej inte ett dugg. Tvärt om. Det är just det jag menar, den där djupt rotade vinnarinstinkten kommer till sin rätt på bästa sätt nu. Inte som det var när jag var mindre, när jag VÄGRADE spela Monopol med familjen och jag inte fick option på att bygga hotell på Norrmalmstorg och Centrum och tokruinera mina medspelare. Eller rättare sagt motståndare. 

För vad är det nu man säger. Keep your friends close, but your enemies closer. Lär känna din motståndares svagheter och klipp huvudet av dem utan barmhärtighet när läget är inne. Personligen tror jag inte detta är något nytt. Jag tror det är celler kvar från förra vändan.. 

Time will tell - and I will win. Och dessutom är jag jäkligt nöjd med mitt karma, faktiskt. 

You only live twice, eller? 

Love /Cat 

SNIPER..

Det finns INGET som skapar ett sådant tomrum som uteblivna besked. 

Det som skulle vara startskottet på framtidens fokus i att förgöra ännu en Inkräktare blev en rysk roulette. Efter två dagars väntan på "The Call" - har jag ingen som helst lust att göra något annat än att umgås i mitt eget sällskap. Inte för att deppa ihop eller ens tänka på det faktiskt. Utan just för att jag nu mer än någonsin verkligen bara ägnar mig åt... Mig. 

Få förstår den känslan. Den känslan i att någon annan tagit kontrollen över ditt liv. 
I bokstavlig och bildlig mening. 

När jag vet vilken riktning livet tar... så justerar jag mina segel. Just nu står vinden HELT still. Och jag är tillbaka i krypskytteläge och bara inväntar det jag just nu inte kan påverka. 

Somliga skulle säkert kalla det tortyr..

To be continued. 

Love / Cat

STRONG...

Jag har hållit på det ett tag. Inte för att jag inte velat skriva om det utan för att jag velat invänta tidpunkten när jag har något att säga. 

Du som läser har säkert redan fattat läget. Att det inte är som det ska. Eller - rent krasst - det är det ju - det är ingen som helst skillnad på hur jag mår - jag mår utmärkt tack. 

Starkare än någonsin, både mentalt och fysiskt. Tränar och arbetar extremhårt då vår årliga deadline med Fitnessfestivalen närmar sig. Jag har på alla sätt också omsatt alla spekulationsteorier från de där efterdyningarna i hur Livet efter min sjukdom skulle bli. 

Vad som är övergående och vad som blir kvar att leva med. Att acceptera att jag har ärr som kan inskränka min rörlighet - åtminstone när det gäller yogiska solhälsningar. Det ser sjukt kul ut när jag gör dem. Att acceptera att jag vaknar varje morgon med magkramper som gör att jag förmodligen kommer få äta morfin resten av Livet. Att acceptera min penntrollslook - för det blir liksom aldrig något av det där svintot på huvudet. Det står bara rakt upp och gör att jag börjar min morgon med att le åt min spegelbild OCH älska faktumet att jag har 14 olika peruker att välja mellan. Never more a bad hairday..

Livet har sedan förra året bestått av 3-månaders cykler där jag inväntat beskedet efter varje kontroll. Do or die liksom. 

Under 9 månader har det gått finfint. Ända till nu. Ända till beskedet efter den sista scanningen. Ända fram till den 11 oktober 11:30. Då Livet ännu en gång tar en ny vändning.

Jag - som är en av de där patienterna som inte längre orkar ta mig till Radiumhemmet, ens för de där korta mötena där beskedet lämnas. Inte efter de 100-tals besök jag ägnat tid åt de senaste åren. Planen inför detta besök var precis likadan. Om inte sköldkörteljäkeln bråkat på provsvaren hade jag nog inte åkt dit denna gång heller, utan tagit det över telefon. 

Jag har ju betat av ett besök hos hormonspecialisten också, jodå - tackar som frågar. Det gick bra - i alla fall om du frågar mig. Med ett TSH-värde som gjorde att min nya läkarkompis börja dregla av lycka för att få skriva det där receptet på Levaxin -  fick han nu istället lära sig att Ashwaganda is the shit. 

Nu råkar det ju vara så att sköldkörtelhormonerna är livsviktiga. Inget att bara vifta bort - MEN återigen förhandlade jag till mig TID. Så - kontentan av det blev omprov om en månad för att Fru Rytter ska få huskura ett tag till. 

Just DEN kroppsliga incidenten gjorde att jag nog ändå tyckte det var bra att träffa min guru - Dr Lidbrink. 

När hon hämtade mig i väntrummet såg jag direkt att något inte stämde. Tänk hur det är det där. Det där med maggropskänsla och det sjätte sinnet. Jag kan minst sagt säga att det är VÄLDIGT utvecklat hos mig. Under mina snart 54 år har jag lärt mig att sekundsnabbt känna av status - både i situationer och med människor. På gott och på ont. 

Hon började inte heller vårt samtal som hon brukade. Inte så där rakt på sak utan lindade liksom in det hela i ett jäkligt långt "Hur mååååår du" utlägg som gjorde att jag nästan kröp ur skinnet. 

Sen kom det..... "Vi har hittat förändringar på scanningen. En förmodad Inkräktarbebis och två mikroskopiska pillemyrprickar i levern".... 

Jaha... vad svarar man på det? "Åh.. vad synd"? Eller "Ojdå.. det var ju inte så bra"..?
Eller varför inte dra till med "Jamen - ÅHHH - TACK Kroppen. Jag som trodde vi var överens om att Inkräktarjäkeln hade flyttat ut? 

Eller... så kan man vända på steken och vara oerhört tacksam över att dessa kontroller faktiskt BARA är för min skull. För att hitta de nedgrävda landminorna som gör att man sprängs i luften om man inte sätter ner fötterna på rätt ställe. Så bebisarna är knappt livsdugliga - så tidigt har man hittat dem. Pust..

Så just nu... står jag stadigt med EN fot på marken. Och kommer stå kvar där medan den andra foten hänger löst i luften. Och bara väntar på om den ska sättas ned till höger eller vänster. Do or die liksom. Igen. 

Innan vi skildes åt, jag och min guru, kändes det ändå bra. Hon avslutade med säga att det nästan varit konstigt om det INTE dykt upp något. Med min historik är jag en högriskpatient för recidiv - som det så tjusigt benämns. 

Igår var jag på magnetröntgen - som givetvis bara det är en story för sig själv. 

Besked kommer på måndag. Den 7:e november hålls konferens i vilket håll foten ska gå. 

Mitt fokus är totalt. Min bubbla är återigen vattentät. Och jag är STARK! 

....Och mitt i alltihop är jag sååå fascinerad över Livets mening, vad lärdomen av detta blir i slutändan...

Stay with me in your thoughts....

Love /Cat