ROUND 3 - ME VS THE INTRUDER..

Denna gång har jag varit väl förberedd. Packning klar, väl anpassad till det man faktiskt hinner med på SPA Radiumhemmet. 

I min enfald trodde jag att jag skulle hinna med så mycket - läsa böcker, surfa på nätet, titta på serier jag gärna velat se. 

Men inte då. Det är ett heltidsarbete att vara här. Vikt, pH-mätning, medicinbyten och kontroller hela tiden. Denna vistelse började inte direkt så bra heller. Jag är ju lite av en kontrollfreak. Hur man nu kan vara det när man är sjuk. Då borde man väl bara gilla läget, eller? 

Nu råkar det vara så att min timing med allt detta inföll ca två månader innan vårt gigantiska projekt, Fitnessfestivalen den 28-30 November. Att ha en Plan B fanns liksom inte på tapeten så vi har fått göra det bästa av situationen. Att göra det kräver en minutiös planering. 

Jag tror inte det var helt uppskattat när jag tillsammans med min kontaktsjuksköterska försökte lägga in MITT scenario i Vårdens agenda. Mitt försök att var tredje vecka planera in min tre dagars behandling varvat med att schemalägga läkarbesök, inläggningstider, provtagningar, röntgen samt de biverkningar jag som sagt får kändes inte riktigt som att det gick hem. Att sitta med Mac kalendern i högsta hugg och styra upp tillvaron, nja man kanske borde ha en annan approach i en sån här situation, vad vet jag? 

Vid mitt senaste läkarbesök dagen före inläggning kände jag att något inte stämde. Speciellt inte när läkaren frågade om jag fått besked om när jag skulle in. Varvid jag svarade att det var nogsamt planerat till dagen efter. I min värld alltså. I deras värld hade kommunikationen inte nått fram och jag hade ingen plats. PANIK!! Innan jag lämnade sjukhuset fick jag beskedet om att jag skulle bli uppringd när det löst sig. LÖST SIG?? Notera då att jag för säkerhets skull varit i kontakt med min koordinator TRE gånger inför detta för att försäkra mig om att planen skulle hålla. Men inte då. Förmodligen hade mitt namn hamnat på en gul notislapp på skrivbordet, märkt med "att göra".. 

Jag hade hunnit bli riktigt grinig när jag själv får ringa kring 15-tiden då jag fortfarande inte hört något. Blir uppringd efter en stund och får beskedet om att jag eventuellt blir inskriven på torsdagen OM man kan starta upp en så avancerad behandling i samband med en helg. Helst ville de skjuta upp det till på Måndag.

Jag undrar fortfarande när jag skulle fått beskedet om jag inte själv ringt. Tro mig, jag är en väldigt foglig och anpassningsbar person, men i just en sådan här situation känns det inte riktigt som att man vill bli bollad med. Det som hände sedan är inget jag är stolt över, men som kändes jäkligt skönt i hela kroppen.

Jag skällde fullkomligen ut min koordinator efter noter. Förmodligen har han inte hört så många svordomar i en sammanhängande mening på så kort tid någonsin. Förmodligen har ingen heller slängt på luren i örat efter att ha väst "Fixa det!!" och "Vad är det du jobbar med? Just det.. att KOORDINERA patienter".. Kanske inte det mest intelligenta jag sagt, men som det ligger en viss sanning i.. 

Efter samtalet var jag fortfarande så upprörd att jag satte mig på Waynes för att fika och ladda min söndersvurna telefon. Deras kortdragare var såklart trasig så det blev ingen fika.. Tack för den... vissa dagar funkar liksom ingenting...

Jag ringde O och bara kort konstaterade att jag förmodligen inte skulle komma till himlen och kände mig som en dålig människa, men ändå stolt på något vis - för någonstans måste jag ju få ur mig allt. 

Självklart fick jag inte komma in som önskat - det hela blev förskjutet, vilket satte spår i hela mitt välbefinnande. Förmodligen som straff för att jag blev så arg. Alla kan göra misstag, det kan ju jag med - men dessa perioder är verkligen en nedräkning av tiden tills jag är klar så jag är så otroligt laddad, fokuserad och inställd på detta. Det är som att stå i startblocken på ett explosivt sprinterrace och få loppet inställt en sekund innan start. Då är det svårt att starta om när man toppat formen och förberett allt för målgång. 

Besvikelse är egentligen det man känner - att det läggs en extra dag till att vara mitt upp i detta. Man lär känna sig själv väldigt väl i svåra situationer och det jag lärde mig av detta är vilken otrolig tävlingsinstinkt jag har. Vilket fokus jag har på att komma i mål även i de mindre projekten som är en del av min långa resa. Jag känner mig fortfarande stark och målmedveten. 

Jag har redan lagt detta bakom mig och ser nu istället fram emot att jag nu kommit till halvtid för mina 6 behandlingar. 

Den 10 November ska min första kontrollröntgen ske. Det är mitt viktigaste mål just nu. Att tumören ska ha krympt och svarat på behandlingen. Det är 11 dagar kvar tills dess. Det jag känns i min kropp är att den åtminstone inte blivit större. Jag känner den tydligt där den ligger. Inkräktaren som upptar så mycket av min tid nu. Den ändrar form och flyttar sig ibland, precis som om den försöker smita undan när The Terminators anfaller. Ibland håller jag min hand över den och tänker intensiva tankar för att övertala den om att bara försvinna. Bara... lösas upp och att allt ska bli som vanligt igen. 

I kväll är sista kvällen jag ligger här - denna gång längtar jag hem så det värker. O finns vid min sida varje dag här uppe och i kväll ordnade vi lite fredagsmys. En soffa i dagrummet med sköna filtar, lite tända ljus (som O tagit med hemifrån, underbara man!!) och en bra film på datorn gjorde min fredagskväll. Underbar närhet av varann gör mig lugn och hel i själen. Vad hade gjort utan honom? 

Jag måste dock säga att när jag är på avdelning, får jag en fantastisk vård. Underbar personal som ser till att jag har det bra. Man lär känna varann och det blir ett märkligt, men kärt återseende. Just nu roar jag både dem och mig själv med att ha införskaffat ännu fler peruker så nu är hårgarderoben uppe i fyra varianter. De senaste alstren är en svart page med lugg (lite Uma Thurman i Pulp Fiction) och en lång blond. Den senaste veckan har jag roat mig med att ringa O via Skype iförd nya varianter.. Har man inte roligt så får man pigga upp tillvaron. Jag är ju lite av en Addicted Personality och nu står peruker högt på listan. And more is yet to come..

 

Nåväl.. Det kunde ju varit värre.  Jag är i alla fall sjukt nöjd med att ha terroriserat min Inkräktare för 3:e gången. Och visst vinner jag. Fattas bara annat.. 

Love / Cat