SLOOOOOW MOTION...

Det är i skrivande stund EXAKT 11 dagar sedan jag förflyttade min kropp från sängen till operationsbordet. 11 dagar som faktiskt rent tidsmässigt - varit de märkligaste någonsin. 

Allt, då med en STARK betoning på ALLT, går helt galet långsamt. Det är nästan som om tiden stannat. 

Det är fortfarande en mix av den där krispiga känslan i huvudet. Jag är kristallklar. Well, nja - kanske inte på toppnivå just när jag tar mina piller - morfin är ju inte direkt känt för att utveckla några Einsteinteorier - men på bomullsnivå är de alldeles utmärkta. Det som är märkligt är att jag minns och noterar exakt ALLT med en precision jag inte riktigt själv förstår mig på. Trots att jag sover en del är dagarna så långa och innehållsrika - det är på samma sätt hemma som det var på sjukhuset - från det att jag vaknade upp efter operation.

Jag mår utmärkt, bortsett från att jag har ont. Men jag redan kommit till den där nivån att jag börjat avveckla smärtlindringen för att få mer vakentid. För så är det med morfin - man blir mest trött. Smärtfri såklart, men jäkligt trött. På ett skönt sätt. Jag skulle LÄTT kunna sova/mysa/gosa in mig i täcken och kuddar 24/7 - men det vore inte helt 100 bra utifrån ett muskel- och läkningsperspektiv. 

Jag skrevs ut från sjukhuset på Julafton - en dag senare än vad som hade varit möjligt. Mina värden var på topp och hade varit stabila under flera dagar. Alla slangar och dränage drogs redan på torsdagen, vilket är fantastiskt med tanke på att jag opererades på måndagen. På lördagen när de sista bandagen kontrollerades var hålen läkta. 

Nej - jag försöker inte vinna något VM i snabbast vinner, men visst är det häftigt med en kropp som spelar i samma lag som du? Det var faktiskt jag som drog i åka-hem-bromsen då jag vägrade låta dem stänga av ryggbedövningen på annat sätt än så som jag ville ha det. Inte så konstigt kanske med tanke på tidigare vändor.

Tro mig - att ligga på dessa vårdavdelningar gör att man får se oerhört mycket. Det gör att man blir ännu mer tacksam över sina val. Jag tänker framförallt på kost och träning såklart. Det är i stunder som dessa det blir så starkt och i vissa fall helt ofattbart att vi inte har ett större ansvar för vår egen hälsa. Alltså - för mig är det HELT oacceptabelt att de som vägrar slutar röka, har rätten att blir transporterad i sin säng eller i rullstol för att få sig sin cigg. 

Helt jäkla absurt. 

Jag har även denna gång haft många och långa intressanta diskussioner om detta med personal och inblandade läkare. Vissa lyssnar - andra har inte ens sina öron på plats. Nåväl, mer om detta senare. 

Det jag har med mig från sjukhusvistelsen denna är gång är nya erfarenheter. Nya lärdomar. 
De jag hade med mig från de tidigare vändorna hade jag en grym nytta av - att vara så förberedd man bara kan skapar verkligen de bästa förutsättningarna. 

Det roligaste denna gång är att jag lärde mig på ett rätt grymt sätt om vad "referred pain" står för. Jag har drabbats av det VARJE gång, men märkligt nog fick jag det aldrig förklarat för mig. Referred pain betyder att du kan drabbas av smärta i ett helt annat område än du är t ex skadad eller opererad i. Ungefär som fantomsmärtor i en amputerad kroppsdel. 

I mitt fall har det handlat om axlarna. Förra gången höger axel, denna gång vänster. När jag vaknade efter operationen med en gigantsmärta i just axeln satte vi in en behandling med TENS på min förfrågan. Det hjälpte fint sist, men då endast mot smärtan - inte mot kunskapshungern i att veta VARFÖR det gjorde så jäkla ont? Och framför allt - när det gick upp för mig att smärtan kom som ett knivhugg när jag åt eller drack??

Förklaringarna på sjukhuset var många, märkligt nog. Att jag legat tokigt under operation, att "muskeln" var inflammerad/påverkad etc. 

Det som egentligen är orsaken är nerver som skadats i samband med ingreppet. Inget konstigt alls. Bara man vet om det.. Men alltså - HUR kommer man på att koppla samman - Operationssår - Smärta i axel - Mat och dryck? Ehhhh..?

Så hemma har vi haft en väldigt märklig gissningslek i VAR smärtan sitter? Jag kvider och grimaserar och O frågar: Har du ont nu? - Är det såret? - Är det ryggen? - Är det magen? - Är det axeln?

Ja - ni fattar.. 

Med tanke på att jag är snittad tvärsöver kroppen från ytterkanterna på revbensbågen och lite till. Mina revben är rätt misshandlade då de gått in under dem för att komma åt njuren. Man har skrapat muskelväggen på båda sidor vilket skapat blåmärken på INSIDAN av mig. Ovan på det är det axeln och till det så kan man ju då tillägga det där böket jag redan hade med magen. Varje dag. Och jag behöver nog inte tillägga att jag är INTE snabb i och ur sängen.. 

Så. Kontentan lyder. En och annan svettpärla syns till och från på min överläpp. 
Vikt 49.5 - inte bra. Det blir mycket jordnötssmör ett tag nu. Smärta - helt acceptabel/mycket bra. Ska avtäcka det nästintill plastikkirurgiska sårets design i veckan och ta del av min överlyckliga kirurgs summering av sitt arbete. 

Så om jag håller den här linjen så ser nyårshelgen ut på följande sätt. Morgonpromenad och träning. Oerhört gulliga pass med fokus på rygg och axlar med 0,5 kg hantlar. To die for.. 

Dusch? Nåväl - en halvdan en blir det med Rytterassistans. Paljettklänning på. Goda vänner anländer sjukstugan kring 18 för ett oerhört lugnt firande. Jag menar - jag är ju tillbaka i den där extrema sengångarlooken som jag lyckligtvis förträngt.. Allt jag gör går så sjuuuuuuukt långsamt - och alla som känner mig vet ju var den ömma tålamodstån sitter.. 

Och om jag låter bli att dricka kolsyrad, kall julmust och inte glufsar i mig mat för snabbt så håller sig smärtan i axeln i schack och jag slipper få känslan av att bli amputerad var 15:e minut. 1/2 glas champagne står på agendan. Där av nedtrappning av smärtstillande - sååå värt lyxen. Och hade jag haft någon liten sorg, hade den garanterat sköljts ned av lyxigt bubbel. 

THEN it will be a VERY Happy New Year!! 

Love / Cat