Det är lite svårt att förklara - just den där sidan hos mig som BARA är instinkt.
Ren tävlingsinstinkt.
När samtalet äntligen kom efter 3 dagars tjat hos Kontaktmänniskorna på Radiumhemmet - fick jag bara förklaringen att mitt ärende inte varit uppe på konferensen. Röntgensvaret hade inte kommit. Nähäääää, liksom...
Nog för att jag inser att jag är långt ifrån den enda i världen i denna situation, men nu var ju planen att startskott skulle skjutas i måndags. Nu blir det nästa måndag - alltså i morgon.
Dessutom förmedlat av någon annan än min guru, Dr Lidbrink - för Lidbrink ska på semester.
Förståeligt. Och förmodligen välbehövligt. Men liksom.. Nu? När JAG behöver henne som mest? Skämt åsido - det är hennes kompetens som ligger i botten för de framtida besluten och det jag fick ur henne innan vi la på, var att det bästa NOG är att operera. Direkt.
Utan att passera GÅ, utan att förgifta kroppen. Utan bara köra på. Hennes referens var "att hon känner ju MIG" vid det här laget så att linda in några sanningar - det görs liksom inte.
Dessutom är just sarkomtumörer bäst att försöka avlägsna så de inte smyggömmer sig i några andra kroppsliga skrymslen.
Och det var ungefär just i det ögonblicket jag kände igen känslan. Den där nästan skrämmande värmen i kroppen, glöden i sinnet och det där tunnelseendet som utgjort min värld sedan 2014. När reptilhjärnan tar över helt.
Att återigen tävla. Och med Livet som insats. För så är det ju, rent krasst. Och jag är en SJUKT dålig förlorare.
Sedan januari och mitt Happy Moment med cancerfritt besked har jag till fullo njutit av Livet. Egentligen mest av att äga min Kropp och min Tid igen. Men lika mycket att komma ut på "andra sidan" diagnosen och leva med alla de nya, avskalade egenskaper och insikter som hela resan inneburit. Jag har tagit tillbaka mina levnadsvanor, inte helt, men till stor del och låtit Kroppen och själen läka.
Tydligen räckte inte det för den Livsväg just jag ska vandra - så nu laddar jag om.
Ny plan. Överlevnad och Livskvalitet står på agendan och då skär jag både i umgänge och kostvanor.
Skåpen är faktiskt än mer välplanerade än förra vändan och doserna högre. Så nu mixas kollodialt silver, med höga doser D-vitamin, cellsyre och så mycket klorofyllrik kost som möjligt. Noll tolerans av socker, mjölk och mjölprodukter.
Jo, ett glas organiskt rött vin här och där åker in, liksom någon skiva hembakt bröd. Ärligt talat så skulle jag lätt kunna leva på vin och bröd. Men just nu är inte det den bästa idéen. Lyckan är total när Kroppens energiflöde är på topp och då måste till och med mitt älskade morgonkaffe styrka på foten med hälften till förmån för grönt te. Är det fokus så är det.
Och mitt uppe i allt det här så ska jag ju bevisa för min australiensiske sköldkörtelspecialist, att Ashwaganda är the shit..
Om jag lider? Nej inte ett dugg. Tvärt om. Det är just det jag menar, den där djupt rotade vinnarinstinkten kommer till sin rätt på bästa sätt nu. Inte som det var när jag var mindre, när jag VÄGRADE spela Monopol med familjen och jag inte fick option på att bygga hotell på Norrmalmstorg och Centrum och tokruinera mina medspelare. Eller rättare sagt motståndare.
För vad är det nu man säger. Keep your friends close, but your enemies closer. Lär känna din motståndares svagheter och klipp huvudet av dem utan barmhärtighet när läget är inne. Personligen tror jag inte detta är något nytt. Jag tror det är celler kvar från förra vändan..
Time will tell - and I will win. Och dessutom är jag jäkligt nöjd med mitt karma, faktiskt.
You only live twice, eller?
Love /Cat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar