JUDGEMENT DAY..

Så var det dags igen. Den där vandringen i korridorerna på Huddinge sjukhus för att få "domen". På samma sätt som jag sett fram emot att återigen få veta hur framtiden kommer se ut, kändes hela situationen nästan som en dröm. En overklig dröm. 

Jag är ju liksom klar med det här. Har ju lagt Inkräktare och fiendeland bakom mig och bara blickat framåt. Må så vara att mitt "framåt" har varit ett om möjligt, ännu mer intensivt liv som  handlat om 3-månaders cykler. Men det tydliga fokuset har varit STARKT framåt. 

Jag och Inkräktaren har ju gjort slut. På ett brutalt, oåterkalleligt sätt. Där jag tillsammans med Levermannen & Co skjutit skarpt med målet att döda. Och under en lång tid kändes det som att vi lyckats. 

Nu blev det inte så. Väl inne på läkarmottagningen satt vi där. Jag och O. Och en ny en. En kvinnlig budbärare då levergurun jobbat natt. En jouroperation av en annan lever. Han har mycket att stå i, den där levermannen. Fast jag tycker det är bra. Övning ger färdighet. 

Så ok. Det var inte så illa som vi trodde. Det var värre. I alla fall säger dem det. 

Magnetröntgen som är en sjukt skarp och ärlig metod för att verkligen se sanningen visade fem metastaser i levern. Inte två. Och den där lilla fjutten som låg och skvalpade någonstans där mellan njurarna var inte så fjuttig. Kanske till storlek men inte lokalisation. Den har förmodligen satt sig som en sugkopp på vänster njure. Suck. 

Så det blir en favorit i repris. En gigantoperation fast med annan teknik som komplement. Tre av metastaserna tas kirurgiskt. Två av dem med ablation - en laser som bränner bort de små liven. Denna gång ingår en sarkomkirurg i "mitt" dream-team som på samma gång avgör om njuren gjort sitt eller om den får bo kvar. Time will tell. 

Mitt i allt så känner jag fortfarande nästan som att de pratar om någon annan. Alltså - på riktigt. Jag mår GALET bra. Pigg, stark och som vanligt - jobbigt envis och målmedveten. Det finns inte i min värld att detta inte ska gå. Den här gången också. 

Någonstans mitt i allt när vi sitter i bilen på väg hem ser jag en inre film i mitt huvud - Den heliga gralen med Monty Python. Vem glömmer svärdsfighten med Svarte Riddaren som ALDRIG ger sig. Arm efter arm ryker och därefter båda benen. Med en total stridslusta anser han sig forfarande var HELT oskadd och hotar med att BITA ihjäl sina motståndare.. 

Sån är nog jag. Det ska jäkligt mycket till för att jag ska ge upp. Eller nej. Det kommer aldrig att hända. Jag tänker att det nog fanns en mening med att jag inte tatuerade de där fjärilarna på mitt ärr. Jag är ju liksom inte klar än. Nu blir det en jul på sjukhus och en rejäl rehabiliteringstid igen. Jag räknar med att vara på banan igen i Januari om inte tidigare. Det är länge för mig..

Och nej. Jag är inte speciellt berörd eller upprörd. Jag är OERHÖRT tacksam för att jag fick ett besked som faktiskt går att göra något åt. 

Betänk motsatsen... 

Love /Cat 

Se klippet här..