BICHO....

Jag måste ju faktiskt medge att jag är SJUKT svag för vissa saker. Eller kanske rättare sagt egenskaper. Jag är oerhört svag för människor som brinner för sin sak och har den där nördiga passionen in i de minsta detaljerna. 

Min älskade O har exakt den där nördigheten och kan sitta och analysera saker som andra människor inte ens ser. Vad jag menar är att när man arbetar med ett projekt eller tar del av vad någon annan skapat så är en av de viktigaste framgångsfaktorerna just detaljerna. 

Att på sekundnivå veta EXAKT hur scenariot ska styras, arrangeras och upplevas. Ett lysande exempel är vår bröllopsdag. Alla inblandade fick ett styrdokument där ALLT, jag menar verkligen ALLT, var genomtänkt och inskrivet. Det var lite Agent 007 feeling när samtliga synkroniserade sina klockor inför Dagen D. 

Så blev det en helt perfekt dag också. Precis som det mesta O planerar och genomför. 
Inget sker utan en mening och skulle oväntade saker inträffa så är det enkelt att implementera Plan B. Som givetvis är lika genomtänkt? Tråkigt? Nej. Verkligen inte. Det är precis de där egenskaperna som jag går igång på. 

Därför blev förra helgen en fantastisk upplevelse. 

Sedan 2014 har jag återupptagit mitt fotograferande igen. Den där hobbyn jag började med när min son föddes 1986. Fast egentligen är det inte själva fotograferandet som är MIN nördlast. Det är planeringen inför, under och efter. Ljussättning, redigering och just känslan av att JAG bestämmer exakt hur bilden ska bli. Om verkligheten ska vara i färg eller svart-vitt. Hur ljuset träffar föremål och personer och vilka fantastiska möjligheter det finns i redigeringen. 

Manipulera och justera? Javisst. Jag ÄLSKAR en bild där det ofta är tydligt att himlen är blåare, huden har en fin lyster och där man - om man vill - kan låta en flodhäst bo mitt i vardagsrummet. 

Likaväl älskar jag det enkla, naturliga porträttet. I svart-vitt, avskalat och rent där man fångar personens själ genom den magiska ögonkontakten som uppstår när bilden bara "sitter". 

Jag hittade honom på nätet. Han, den där nörden som tydligen är en av Sveriges bästa fotografer och ljussättare. David Bicho. Jag föll direkt för de bilder som fanns på hans hemsida och kände att DIT vill jag. Så - sagt och gjort - bokningen var klar efter typ 3 minuter. 

Två hela dagar mellan 8-19 satt jag och 14 andra fotografer som små tuktade barn, raka i ryggen med stora ögon och insöp hemligheterna i ljussättning. Jag kan ju lugnt konstatera att nivån var hög. Extremt hög. Men samtidigt är det väl kanske lite typiskt mig. Skit i ribban liksom. Sätt den hög som ett höghus. Det är bara i din egen hjärna som begränsningarna finns - och ska man nu bli världens bästa fotograf - ja, då är det bara att köra. 

Så... Jag och grabbarna i min grupp har krupit, hängt, legat, hållit ljusmodifierare, funderat, planerat, svurit, gjort 376 omtagningar för att ljuskällan och ljusbilden skulle sitta perfekt och däremellan BARA pratat om snoot´s, raster, skuggor, kontrast samt konstaterat att det ofta kan behövas SEX olika ljuskällor för de där proffsiga porträtten som ser ut att bara vara tagna lite på en höft. Jo, tjena.. 

Så glad i hågen och rik på erfarenheter har jag nu tagit ett nytt steg. Vad berättar jag inom kort. Men jag kan också informera om att kameran åker med in på sjukhuset. 

Dels som en dokumentation av min returresa till sjukhussalar och korridorer. Förra gången tog jag inte så många bilder. Det kommer jag att göra nu. Om inte annat så för att kunna återge hur det är där uppe. Det finns kanske någon som står inför samma sak som kan ha nytta av det hela. 

För min egen del handlar det givetvis återigen om att i kombination med min tuffa fysiska rehabilitering låta hjärnan hjälpa kroppen genom att skapa lugn och ha fokus på annat än smärta och begränsningar. 

För i MIN värld handlar det om medveten retouch även här. Bit i det sura äpplet, acceptera det som är, men stanna inte i lidandet. Just do it och lägg sedan en snygg skuggbild genom rätt ljussättning i din egen minnesbild. 

Jag läggs in på söndag 18 december och opereras den 19. Det har gått jäkligt fort nu på slutet. Ingen skugga över det. Alls. 
Tvärtom - jag är JÄKLIGT tacksam över att det gick att åtgärda. 
Betänk alternativet. 

Love /Cat