HARD WORK PAYS OFF

Ännu en gång är jag förvånad. Trots att jag borde veta bättre. 

Och ändå har jag så in i minsta detalj nogsamt förberett min vistelse och operation. Alltså sådär riktigt nördigt. Därför borde jag kanske anat effekten av mina förberedelser.

Jag vet egentligen inte heller om det räknas som något bra när man känner halva personalstyrkan och många möten faktiskt blev riktigt fina reunions. Möten med dem som tog hand om mig förra gången när min levers öde var utmätt. Det gav säkerligen en ytterligare dimension i mitt "wonderland" där du blir ett neutrum - helt utlämnad till människor som ska ta dig genom resan. Att totalt förlita sig på att släppa kontrollen. 

Jag kände redan på operationsdagen morgon att något var annorlunda från förra gången. Där jag då upplevde det mesta i ett luddfilter, och ärligt talat, inte kommer ihåg speciellt mycket av de första dagarna. Denna gång var hjärnan krispigt klar. Ifrån morgonduschen och transport ned till Våning 4. 

Jag hade i vanlig ordning preparerat mina handskrivna brev till patientkoordinator och operatörerna med nogsam information om exakt hur jag önskar bli sydd och var jag ville hamna på för vårdavdelning. 

Man FÅR faktiskt vara om sig och kring sig - desto mer planerad man kan vara - desto bättre blir helhetsupplevelsen. 

Så jag har starka, klara minnen av när man sätter ryggbedövning, packar in mig i varma filtar och provar ut storlek på mask vid sövning. Sedan är det ju som vanligt. BOOM liksom - vart tog tiden vägen? Narkosen träffar alltid som en bomullsfylld käftsmäll.

Jag kördes ned på operation 07:00 som tog ca 5 timmar och vaknade därefter på uppvaket 16:35. Tillräckligt klar i huvudet för att veta att min prioritet är att ringa hem låg etta på listan. Jag tyckte jag var kristallklar i huvudet, men insåg vid mitt andra samtal, att det vara jag INTE. Efter ett sluddrigt gullegos samtal med maken, kräktes jag lite snabbt över axeln och somnade om. TUNGT. 

Operationen har gått bra. Trots att man tappat bort en metastas. Jo - det är sant. Mitt i allt brännande och skärande så var den bara borta och trots ett letande i 45 minuter (läs nål i höstack) hittades den aldrig. Så det var bara att sy igen med en ny plan. Röntgen om 3 veckor för att se var den är eller rättare sagt - OM den är kvar? Alltså på riktigt. Hur kan man tappa bort en metastas? Ett örhänge kan jag förstå, eller att man förlägger sina glasögon, men det här känns liksom.. lite viktigt att hålla koll på, eller? Det var en lite slokörad kirurg som bekände färg..

Nåväl. No big harm done. Hittar man den kan den tas genom huden - det behövs ingen ny operation. Men den bästa nyheten denna vända var att njuren bor kvar. Helt intakt. Förändringen låg lös i vävnad - inte fast på organet. Det känns bra! 

För att sedan summera det som gör mig förvånad ännu en gång är hur fantastisk min kropp är. Hur otroligt snabbt jag kommit på benen denna gång. På mindre än halva tiden skriver jag nu detta och sitter och väntar på att få åka hem. 

Det är ju givetvis ingen walk-in-the-park att vara hemma heller - men det är fasen så mycket  trevligare att vara morfinrusig i en snygg morgonrock inbäddad i duntäcke än att vakna 03:00 på sjukhus där folk, springer, skriker, kräks, gråter, bajsar och har allt möjligt för sig på nätterna. 

Så återigen - hårt arbete lönar sig. Så fokuserad, så förberedd och så inställd på att hantera smärta och bakslag som jag var vid incheckningen här, har jag aldrig varit. Men att så snabbt som på bara ett par dagar, vara så klar i huvudet, känna mig så stark inför de närmsta veckorna är fantastiskt. Återigen har jag använt mina mantran på de bästa sätt. 

This to shall pass.. Ge ALDRIG upp.. Sen att jag går som en bättre bedagad vildhästryttare med puckelrygg - det är en annan story. 

Så God Jul mina vänner. En djupt och varmt tack för all kärlek, support, omtanke och energi jag fått - it means the world! 

The story will be continued. 

Love /Cat