TOXIC..

Det finns ett begrepp som kallas Cytostatikahjärna. Jo – det är sant!

När jag stundtals upplevt att jag varit okoncentrerad och haft svårt att ta in information så har jag givetvis min vana trogen bara slagit bort det och skyllt på något annat. För mycket att göra, ålder, mitt extrema behov av simultankapacitet – att ALLTID göra minst 4 saker samtidigt. Jag bara är sådan. Det märkliga i det hela är att jag alltid får till det. Jag har fler mentala dokument eller excelfiler jag alltid är uppkopplad på samtidigt. Och betar av i tur och ordning. Varför jag gör så är för att alltid fylla min tid med ”något”.

En idiotisk strategi tycker många – människan måste väl kunna koppla av och ta det lugnt någon gång?

Jag är som mest avkopplad när jag får göra det – på mitt sätt.  Det är förklaringen till varför jag alltid studerar något, samtidigt som jag ska uppdatera min blogg och gärna samtidigt som texter ska levereras och numera två mässor som ska sättas på kartan.

Alla mina dagar har en gedigen agenda – det är inte alltid jag är stolt över det, speciellt inte när barnen ibland tycker att jag är rätt muppig. Och jag har faktiskt blivit mycket bättre på att verkligen vara närvarande med dem med kvalitativ tid.

Jag har alltid haft ett extremt högt tempo. Det är ingenting jag börjat med för att hinna med saker nu när jag blivit sjuk. Tvärtom. Nu har jag sållat bort en massa onödigt – mest socialt – men har fortfarande det där tempot i blodet.

Min man är precis likadan – om inte värre. Och nej – ingen av oss irriterar sig på den andre. Det handlar mer om att förstå hur den andre fungerar. Min man, han tävlar ibland med sig själv – hur snabbt han kan komma iväg på morgonen trots en väldig massa saker som ska uträttas innan avfärd. Hur man borstar tänderna samtidigt som man skriver ut dokument, skickar iväg tidiga morgonmail så svaren ska ha hunnit komma vid ankomst till kontoret, torkar köksgolvet, läser tidningen som ligger uppslagen på bordet, klär på sig och dricker proteindrink EFTER frukosten. Ja, ni fattar.

Hemma hos Familjen Rytter skulle inte många orka hänga – inte under de produktiva, kreativa dagarna då tanken ofta väcks redan 03:57.

Notera att vi faktiskt ändå är jäkligt bra på att vara lediga, åka på semestrar, hänga med våra barn och hitta på saker – men nu pratar vi om den vuxna versionen av planering och struktur i vardagen.

Det som verkligen gör mig galen – det är när jag tappar kontrollen över min tid. Över min Kropp och över min Hjärna. Och man behöver ju inte vara speciellt smart för att inse att man inte KAN genomgå så många behandlingar utan att ens reagera. Så självklart blev begreppet cytostatikahjärna en del av även min erfarenhetsbank. 

Tisdagen den 12 maj skrevs jag in på Radiumhemmet för min 10:e cellgiftsbehandling. På toppen efter min påfrestande operation där min lever fått jobba på för att växa ut igen och ta hand om allt.  Och visst vore jag en idiot om jag inte insåg att NÅGONTING rimligtvis borde hända?

Jag kände redan när gifterna gick in i systemet att Kroppen skulle reagera. Inget märkvärdigt med det. Det har hänt tidigare. MEN.. denna gång slog ut mig totalt. I nästan en vecka!

Inte nog med det – en märklig, skarp smärta tilltog högt upp i magen, till vänster om mitt ärr. Min första tanke var att gallgångarna som skadades under ingreppet gjorde sig påminda. Jag mådde ju inte så bra där på morgonen. Jag orkade inte sitta, stå, ligga, gå eller överhuvudtaget göra någonting vettigt – utan låg och stirrade på den förmodligen sämsta dokusåpan i världshistorien. Det var det enda min hjärna kunde ta in. En otroligt märklig känsla spred sig i hela Kroppen – Jag är förgiftad!!

Hjärnan och Kroppen gick i total strejk. All tidsuppfattning försvann, inga tankar gick att hålla kvar i huvudet och varenda del av mig var som förlamad. Förgiftad! Att äta var totalt otänkbart, att dricka likaså. Jag plågade i mig små saker av det som Kroppen klarade av. Fett och salt. Typ.

Att smärtan sedan under helgen blev så stark att jag fick återgå till morfin, kändes inte speciellt bra. Det kändes inte heller tryggt att ringa till akuten där de självklart tog emot mig, men med min situation tyckte både jag och personalen att det var bättre att avvakta till måndag då mina vanliga läkare var i tjänst.  Till saken hör att jag är väldigt mycket som ett litet barn. Har jag inte ont eller mår dåligt – då kör jag på, precis som vanligt och Livet är toppen! Men – har jag ont så har jag ONT! Fast jag är extremt dålig på att erkänna det, och brukar oftast köra på ändå. Denna gång gick det inte.

Begreppet cytostatikahjärna passerade min värld som en Formel 1 bil med råge. Det kanske är dags igen?

Men jag insåg snabbt att det här – det var något helt annat. Jag som normalt sett är som en Duracellkanin fick plötsligt finna mig i att vara totalt orkeslös där varenda cell totalvägrade att lyda. Jag är ju inte dummare än att jag faktiskt inser att Kroppen – när den säger nej, då är det NEJ.

Det hela slutade med att efter en märklig, plågsam och totalförvirrad helg blev det ilfärd in till KS där jag och maken hängde på min kirurgs mottagningsrum – en hel dag. Den underbara mannen tog emot mig mellan sina operationspass. In på provtagning och på akutröntgen i en rasande fart. Kärlek till honom och hans fantastiska sköterska! De som satt i väntrummet måste ha undrat vem sjutton jag var som fick denna VIP-treatment.

Det kunde ju varit värre – misstankarna om inflammation i bukspottskörteln eller gallgångarna gjorde mig faktiskt orolig. Jag laddar ju inför nästa Touch-down. Den typen av komplikation hade satt stopp för det.  Jag erkänner att jag faktiskt åkte hem ifrån sjukhuset med ett stort leende på läpparna. Proverna var på topp. Röntgen visade ingenting. Spekulationsdiagnosen löd - Magsår – well.. Bara att gilla läget och knapra på ett piller till. Och inför den stundande dagen D detoxa kroppen för att skingra tankedimman.

I skrivande stund mår jag toppen. Efter en riktig berg & dalbanefärd med ömsom vin och ömsom taggtråd. Nu blickar jag framåt -  jag menar – vem har tid med sånt här? Jag ska ju springa The Color Run på lördag! Jo, faktiskt. Galet kanske - men sant. 

Love /Cat