Jag skulle kunna berätta om hur Livet egentligen var däruppe på avdelning K72. Där varje dag var sig lik och ändå inte. Hur man snabbt fann sig i rutinerna med nattliga promenader när sömnen vägrade infinna sig, om den inre strid som pågick mellan mig och katrinplommondrycken - sockerhalten kontra den effekt min lilla kropp så väl behövde.
Jag skulle också kunna berätta om min bästisar - Alva 80 och Solveig 79. Solveig var den första generationen kvinnlig polis och hade fantastiska historier att berätta om avancerad utfrysning bara för att män var män och kvinnor kvinnor. Alva - hon var synsk. Vilken fantastiskt spännande kvinna. Vi delade rum och pratade dagarna igenom ända tills hörapparaten rök. Det var perfekt tyckte Alva - att bara ta ut den när hon tröttnade så hörde hon inget mer.
Jag lärde damerna vad en selfie var och vi skrattade så tårarna rann när vi iscensatte bilden av Tant Skär (jag), Tant Gredelin (Solveig) och Tant Gul. Alva fick vara Tant Gul. Hon behövde ingen rekvisita då hennes lever och galla läckte så hon var kycklinggul alldeles av sig självt.
Eller storyn om Firat - min avdelningsläkare som bestämt sig för att vara min Guardian Angel. På honom lät det som att han var The One. Den som opererat, den som fattade besluten och i princip ägde mig, mina slangar och diskussionerna kring mina mediciner. Jag tror aldrig jag mött någon så beskyddande som dessutom förberedde mig för hur mina stygn skulle tas därhemma på Vårdcentralen. Enligt honom så hade jag metallagraffer längs hela magen. Jodå - så var det. NOT. När jag och O två veckor senare anlände till VC fanns inte ett spår av några metallstift - allt var sytt enligt principen om intracutana stygn. Vilket betyder att de försvinner av sig självt.
Icke att förglömma är heller den nitiska undersköterska som skaffat sig en extremt dålig vana att smyga sig in på mitt rum VARJE morgon 05:30, och iskallt bara sätta sig bredvid mig för att "HUN SKULLE TA BLOOOOOD". På riktigt alltså - precis så sa hon.
Gränsen gick när hon på eget bevåg började pilla på fjärrkontrollen och resa min säng för att komma åt, och då small det bara i mitt huvud!
Hon kommer aldrig att glömma mig. Det är jag säker på. Men hon kommer för alltid ha fått lära sig en trevlig, empatisk, mjuk approach där man börjar en provtagning med att åtminstone säga God Morgon! Inte bara bryskt sticka en nål hysteriskt i någons arm likt en casting till filmen Pshycho. Jo - jag höll faktiskt en kurs med henne. I bemötande och respekt. Alva skrattade så hon grät när scenariot efter min kurs ändrades drastiskt så varje morgon istället blev ett märkligt skådespel. Vi döpte henne givetvis till Norma Bates.. Hon fattade såklart absolut ingenting.
Men istället för att bara berätta de snöpliga, roliga och ibland galet knäppa situationer som uppstår under Livet på Kliniken, väljer jag också att återge den underton som bor i min hjärna. Den som ruvar på en gruvlig hämnd, där under skratten.
Likt en krypskytt förbereder jag mig på att totalt förinta resterna av Inkräktaren. Det är det enda som hägrar. Det är det enda som finns i min målbild. Inkräktaren lever i sitt sista andetag, intet ont anande att det inte var en miss. Det där med att bara bebisarna rök. Nej - nu är det dags att fyra av det stora artilleriet och vässa kikarsiktet för den optimala träffen.
BOOM - ett skott och du är så förintad. Sedan att varenda kärl, varenda cell, varenda nerv i min Kropp påverkas av både splitter och sårskador. Well - det är så krypskyttar jobbar.
Utan att ens tänka på övriga konsekvenser så är siktet inställt på Inkräktaren med rött ljus i lasersiktet.
Vi pratar inte om att skjuta för att skrämma eller skada. Vi pratar total förintelse.
Min person är delad i två. En form av Dr Jekyll & Mr Hyde där skratten, livsglädjen och min sjuka humor kärleksfullt slickar alla sår, läker min Kropp och gör mig stark. Samtidigt och paradoxalt är det samma styrka, fast den lågmälda, morrande och elakt väsande sidan av mig som för varje dag förbereder sig för ett avslut på dessa Livskapitel.
I skrivande stund är det ett enda ord som är starkt malande i mitt huvud och det är FRIHET.
Som jag längtar till att få tillbaka makten över min Kropp och äga min frihet. En sak är säker - Livet kommer aldrig mer bli sig likt. Men i framtiden har jag också gjort mig av med ilska, frustration och brist på kontroll. I framtiden finns bara glädje och tacksamhet.
Annars ringer jag Firat, min Guardian Angel, för att höra om han har några visdomens ord.
Nedräkningen har börjat.
Love / Cat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar