The Story..

"Att helt plötsligt stå inför situationen att behöva ändra kurs i Livet gjorde att jag valt att skriva. Att få dela med mig av min berättelse kan ge kunskap till andra för att skapa förståelse för hur det är att leva med en tuff diagnos. Dela gärna med dig till någon du tror behöver läsa, eller ta del av mina ord själv. Ingen vet hur morgondagen ser ut"... Carpe Diem! Du öppnar första kapitlet i storyn Lördagen 6 September 2014..

måndag 15 september 2014

KILL YOUR DARLINGS...



Precis så känns det.. att hämta andan, samla sig, vara stark och fokuserad fast hjärtat i bröstet slits i bitar och man egentligen bara vill skrika rakt ut... 

Uttycket "Kill your darlings" står för något helt annat, men i min rubbade, konstiga cancervärld så blev helt plötsligt jag fienden som attackerade barnen med hot, skräckhistorier och dödsångest. När är det lämpligt att berätta för sina barn att man har cancer? Hur säger man det och vad händer? Hur ser man med tillit på framtiden? 

Vi diskuterade länge kring detta, jag och O. Vi beslutade oss för att göra det på en lördag, mitt på dagen, medan vi åt lunch. Egentligen mest för att få det gjort. Jag menar, finns det egentligen över huvud taget ett BRA tillfälle? 

Då vi inte har några barn tillsammans, utan O har två sedan tidigare och jag har min prinsessa Molly, som har en alldeles egen historia, blev ju reaktionen väldigt olika hos dem. Lillkillen tog det bra, kanske han inte tog in allvaret, men lika bra var det. Stora tjejen likaså. Det var ju liksom inte DERAS mammor som la det stora gapet framför dem med huggtänder utan det blev Molly som tog hela smällen när fällan gick igen. Att se henne frysa till is, med stora tårar som rinner för att sedan bara lämna bordet var bara början. Tårarna blev till ett kaos utan dess like. 

Jag kunde inte gjort det på något annat sätt. Det var bra att vara rak och ärlig. Jag har sedan i Lördags haft en liten tjej som pendlat mellan alla känslor som finns, som räckt ut tungan åt knölen på magen och HATAT. En liten tjej som mitt i allt blir orolig för mig.. för att O ska göra slut när jag blir ful och tappar allt hår. En liten tjej som pussar och kramar mig hela tiden och kommer in mitt i natten bara för att vara nära. Vi har gråtit, kramats och till slut förlikat oss med att vi har en gemensam fight framöver. Familjen ska stötta och alla vill ha armband med FUCK Cancer på. 

Det blev kontentan av att Döda sina älsklingar... Än så länge. Vad kommer hända i morgon?

Jag tror det kommer bli bra. 

Love / Cat


Inga kommentarer:

Bloggarkiv