Jag har ett mantra - en livlina jag alltid tar till när Livet inte går min väg. Det är egentligen inte förrän på senare år jag har förstått att det blivit ett mantra - men tänker jag efter har jag nog använt mig av det sedan jag var ganska liten.
Alla har vi väl starka minnen av kaosartade situationer, kriser vi går igenom - kanske separationer, sorg, osämja vänner emellan eller situationer i vårt liv eller arbete som är tuffa, jobbiga och som man egentligen inte vare sig vill eller orkar hantera.
This too shall pass.... Allting har en början och allting har ett slut.
Mitt mantra är just de orden. Det kommer gå över.. This too shall pass..
När jag tänker tillbaka på mina 52 år så har mitt liv verkligen varit fyllt av ALLT!
Och på något sätt har det alltid varit en stark tröst att veta att ingenting är för evigt. Inte ens den svåraste sorg eller den värsta smärtan. Livets flow - och lagen om oändligheten..
This too shall pass... Jag kommer ihåg en oerhört svår tid i mitt liv med dödsfall, sjukdom, separation, ofrivillig flytt OCH byte av jobb. Samtidigt. Då var jag helt övertygad om att jag nog inte skulle överleva det hela och kunna gå vidare. Men givetvis blev det så. Då med.
Jag tror att alla människor som LEVER sitt liv har upplevt både glädje och sorg. Förälskelse som separation. Obegränsad lycka och ändlös sorg. Livets berg- & dalbana. Då kan det vara tryggt att veta att oavsett så går det över. Ibland övergår det i något annat - en känsla eller situation som ger lugn och trygghet. Eller så tar det slut. En stormande förälskelse kan vara lika omvälvande och jobbig som den djupaste sorg.
This too shall pass...
Jag har förmodligen genomgått den absolut svåraste perioden i mitt liv, någonsin.
Med smärta, acceptans av min sjukdoms alla sidor, se kroppen brytas ned till en vandrande pinne och totalt tappa kontrollen över mig själv. Det enda som jag fokuserat på när det varit som värst är att det kommer gå över. Det kan ta 10 minuter eller flera dagar men det kommer gå över, vilket det också gjort.
Min Kropp har nu nått bottennoteringen i vikt - 42,5 kg så utvecklingen inkluderar nu looken av en vandrande pinne. Det är normalt att tappa så mycket i vikt efter så omfattande kirurgi och jag är inte undernärd på något sätt. Mina albuminvärden som indikerar näringsupptag är jättebra, precis som alla andra värden. Det som ställt till det denna gång är att min tarm inte riktigt vill stabilisera sig därinne. Därinne i det gigantiska tomrum som blev kvar när Inkräktaren bryskt lyftes ut. Samt att mitt utgångsläge inte bar på några extrakilon att "ta" av.
På toppen av det ska läggas att jag nu startat en ny cellgiftskur. Då jag i vanlig ordning är envis var det inget snack om att minska på dosen och anpassa den efter min vikt - och då får man skylla sig själv lite grann.
Om man tänker sig en vandrande pinne på dryga 42 kilo som inte äter optimalt och har en Kropp som är kraftigt nedkörd efter alla turer - och kör igång med starka gifter - då får man den värsta baksmällan Kroppen någonsin upplevt. Och tro mig, den har upplevt i sina dagar.
Jag har kräkts, svettats och faktiskt aldrig varit så grönskimrande... Jag har vissa dagar inte ätit alls och andra dagar enbart ätit asiatiska nudlar.. This to shall pass....
I dag, i skrivande stund har jag för tredje dagen i rad vaknat efter att ha sovit en hel natt. Jag har tränat i två dagar, gått promenader och bara ägnat mig åt saker jag älskar. Jag börjar känna igen mig själv och känner att Livet sipprar ut i mina vener igen och har orken att avgifta varenda cell efter den senaste attacken.
Vissa dagar har jag bara legat still och blundat och upprepat mitt mantra. Gång efter gång, timme efter timme. I över en månad har varje dag bjudit på denna upprepning..
Nu förbereder jag mig mentalt för nästa behandling - det kommer att gå det med. Precis lika bra som det kommer att gå att bli helt återställd. Vill man någonting riktigt ordentligt så blir det den sanning man lever efter. Jag har haft ett tufft år, men det ligger bakom mig nu. Jag är läkt efter operationerna. Jag har framtiden för mig att ta kontrollen över Kroppen och det är det enda som är viktigt. Inte älta i det som varit.
This toooo shall pass... För det är över nu. Åtminstone för idag och kanske i morgon, vem vet.
Älskade mantra - min mentala livräddare.. TACK! Nu tar vi tag i framtiden.. Five minutes at the time..
Love /Cat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar