Dagarna går och jag närmar mig en status som känns överkomlig. Till och med i situationer som denna, hittar man rutiner, lär känna sin kropp på nytt och finner sig i förändrade vanor. Det går inte en dag utan att jag är tacksam över min medfödda flexibilitet - att aldrig se tillbaka utan att alltid blicka framåt. Att leva i nuet.
Om man någonsin skulle vackla, ser mina läkare till att hålla mig sysselsatt. Med återbesök och provtagningar och lite Spa Radiumhemmet ovanpå det.
Nu är nästa mål den ack så viktiga kontrollen i September. Tre månader efter den senaste operationen ska det ske. Då är det dags för Datortomografisk undersökning, vilka kommer ske tätt de första åren.
Detta för att avgöra om Inkräktaren rymt fältet.. Eller inte.
Jag fick frågan av en vän igår, om jag under denna period någon gång brutit ihop? Om jag varit rädd, orolig och känt mig maktlös inför faktum att jag är svårt sjuk. Svaret på frågan blev Nej. Och det är faktiskt precis så det är.
Jag tror att det hela faktiskt beror på att jag inte känner mig ett dugg sjuk. Alls.
Jag har lärt mig att ta vara på varenda minut, älska situationen som den är, trots gam-look, totalt missanpassad i alla kläder, svintohår och ständigt blossande herpesutslag.
JAG känner mig inte ett dugg stressad, men tydligen gör Kroppen det. Det enda som gör mig sjukt irriterad, är alla mediciner i tid och otid som måste in i systemet.
Det är magsårspiller, illamåendepiller, antivirala piller, smärtstillande piller, cortisonpiller. Jag är så tacksam att jag numera slipper mina dagliga sprutor med Fragmin - för att undvika blodproppar efter stora operationer. Lägg dessutom till Movicol, för att undvika förstoppning vilket mina morfinpiller orsakar. Ja, då är vi uppe i en dagsranson på ett halvt Apotek. Och en total moment 22 feeling.
Idag gjorde jag faktiskt en utrensning för att lämna tillbaka hälften av alla märkliga smärtlindrande piller, några kom aldrig till användning då jag vägrar peta i mig mer än nödvändigt. På gott och på ont.
Till detta läggs Kroppens egen utrensning vilket gör att jag svettas galet på nätterna och luktar som ett mindre kärnkraftsverk. Varje dag. Suck!
Därför känns det som en bra idé att tillverka lite egen hudvård och botanisera i fina ekologiska oljor och väldoftande droppar och åtminstone vara naturlig på utsidan. Jag har klarat mig fint när det gäller hudkvalitet och andra suspekta biverkningar från cellgifterna, men laborerar inte mer än nödvändigt. Det där med kemiska peels och hårfärg är bara att glömma. Förmodligen skulle huden ramla av och håret bli grönt.
Jag har tre cellgiftsbehandlingar kvar. Åtminstone enligt plan. Och jo - visst är jag där och klämmer och känner på magen. Jag är inte riktigt inkörd på att Inkräktaren är borta, någonstans tror jag att jag inte tar ut allt i förtid. Jag tänker så här - det har ju gått bra hittills, så skulle den jäkeln ligga och lura i vassen.. är det väl bara att köra en vända till.
Tänker jag.. och använder mig återigen av mitt mantra. This too shall pass..
Jag ser ibland diverse reklaminslag på TV - just om cancer. Ett budskap är "Var än cancern sätter sig, så sitter den alltid i huvudet". Ett annat är "Säg NEJ till cancer".
Vem FASEN säger JA?? Jag förstår innebörden av vart man vill komma, och att målet är att samla in pengar till forskning. Dock är jag fortfarande skeptisk till varför man inte arbetar mer förebyggande. Att man tar kostens betydelse på allvar. Socker, livsstil - allt det där alla pratar om och vet, men som INGEN lever efter inom vården när du väl blir en cancerpatient. Då serveras marängsviss och mazariner som ska utgöra födan för oss som ligger där. I kombination med grönsaker som är totalt befriade från vitaminer och näringsämnen under sin färd från storköken. Jag trodde inte ärtor kunde se ut så som de som låg på min tallrik. Därför kom O med mat till mig. Varje dag kunde jag frossa i färska grönsaker och bär.
Jag säger inte att man aldrig kan äta en glass eller en kanelbulle och vara orolig för att få sjukdomen. Jag säger bara att man bär ett visst ansvar även inom vården för att informera. Socker är cancercellernas absolut bästa bränsle. Vi vet att inom en snar framtid kommer varannan att drabbas istället för var tredje. Är det inte bättre att arbeta mer för att förhindra uppkomst istället för att förbättra behandlingar för de som redan fått sin diagnos? Eller åtminstone en kombination.
Jag lever som jag lär. Jag gör det väldigt svårt för dessa celler att överleva. Jag lever varje dag i min egen övertygelse om vad som är bra för mig och skit för Inkräktaren.
Så är det med det. Alla är sin egen lyckas smed.
Jag väntar även med stor iver på min PAD - det analyssvar av all vävnad som plockades bort. Vi räknade ut att det rör sig om flera kilo. Det gör att svaret tar tid - men väntan är mer än intressant. Äntligen kanske jag kan sluta cirkeln. Ifrån där allt började, den undermåliga vård jag fick i en förvirrad cirkus av olika besked, runtskickad till alldeles för många instanser, och den kvinnliga gynekologens totala brist på intresse.
Fram till dess - njuter jag av att träna, träffa vänner och fylla på mina depåer med skratt och kärlek. Och hemmagjord glass förstås!
Love / Cat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar