PATIENCE...

Plötsligt hände det där jag fasat för. I alla fall funderat på hur det skulle kännas om det någon gång skulle hända. 

Min kropp satte stopp. 

Det otäcka är att det skett helt utan förvarning (nåja) och inte alls blev som jag trott. 
Inför min tolfte cellgiftsbehandling var mina värden alldeles för låga så hela behandlingen fick ställas in. De vita blodkropparna som reglerar mitt immunförsvar var under acceptansnivå. Immunförsvaret behövs i allra högsta grad för att bekämpa sjukdomen och för att hålla kroppen intakt emot infektioner bl a. Jag trodde i min enfald att jag skulle märka av ett sådant tillstånd mycket mer. Men icke..

Jag har alltid haft ett otroligt bra immunförsvar, är sällan eller aldrig sjuk och hittills under min resa har mina värden legat mycket bra. Precis som alla andra värden. Ända tills nu. 

Den första reaktionen när sköterskan sa stopp var givetvis chock. Precis som tidigare är jag oerhört fokuserad på att följa min plan och efter alla operationer och ingrepp är planen att få 4-6 behandlingar med 3 veckors mellanrum. Allt för att ta död på Inkräktarens efterskalv i Kroppens alla skrymslen och vrår. 

Jag borde kanske anat att det skulle innebära någon form av efterverkning efter den mastodontdos cellgifter jag fick för tre veckor sedan. Den där gången när jag nästan mörkade min vikt för att slippa gå ner i dos. Tack vare en lätt virrig onkolog fick jag min vilja igenom och utsatte Kroppen för en kemisk resa som hette duga. 

Och fick bita i det sura äpplet av att Kroppen var helt utslagen i flera dagar. Som det givetvis var värt. Tyckte jag då. 

Jag var HELT inställd på exakt samma sak denna gång. ALLT för att ta död på den Jäkeln. Istället fick jag åka hem i ogjort ärende och fundera på hur jag skulle tackla sanningen. Med en ny tid bokad om en vecka. En vecka är jäkligt lång tid när man är mitt upp i en förintelse. Det är som att ligga i en skyttegrav utan ammunition och vänta på att någon ska ha vägarna förbi och fylla på lagret. 

Efter att ha gråtit en skvätt och vridit och vänt på alternativen, insåg jag att hur irriterande det än är och hur ARG jag än blir så leder det absolut ingenstans. Min Kropp behöver vila ett par dagar till för att värja sig inför fighten som väntar. Hur mycket jag än skulle tjata och be får jag ingen behandling i alla fall. Sä är det med det. 

Så denna vecka blev min uppgift att träna på mitt tålamod. Då jag är en extremt driven och envis person som gärna ser att jag får som jag vill, är detta oerhört prövande. Men det måste ju gå det med. 

Det som ställer till det lite extra är att vi har en resa inbokad. En resa som var minutiöst inplanerad efter min behandlingar. En resa med sol, bad och njutning med våra tjejer som är så efterlängtad. Nu skiter sig alltihop och behandlingsplanen måste justeras. 

Det blir en déjà-vu av känslan jag hade när jag fick min behandling inställd i vintras. Denna gång var det en av onkologerna som fick hjärnsläpp och ansåg att vi kunde avvakta behandling. Det blev för en förödande konsekvens då Inkräktaren växte till sig tack vare vapenvilan. 

Den är den känslan jag hantera nu. Nu finns ju inte Inkräktaren kvar men om du var jag skulle du också ta det säkra före det osäkra. 

Just nu är jag helt fokuserad på min kreativitet. Det fotas som aldrig förr och laboreras i mitt ekologiska hudvårdskök. Denna vecka har jag provat säkert fem saltpeelingar och har världens mjukaste hud som doftar härligt av ros ena dagen och choklad den andra. På måndag anländer ytterligare komponenter som kommer resultera i rengöringar och cremer. Galet kul och spännande!

Och ja, just det. Jag ropade in en helt sagolik rokokosoffa på Auktionsverket häromdagen som nu pryder sin plats i Paradiset. Bara för att..

Så jag är inte direkt sysslolös här i mitt Base Camp. Dagarna och tiden räcker aldrig till. 

Jag borde egentligen isolera mig och inte träffa folk som det är just nu. Vilket är sorgligt då jag precis börjat ta upp den sociala tråden igen. Så jag kombinerar umgänge så mycket jag orkar och har lust med Pau de Arco thé i mängder och frossar i färska grönsaker och bär blandat med Chaga och vitamincocktails. Allt ekologiskt och oftast från den egna odlingen.  Jag tar även tillskott som Schizandra (är adaptogen och ökar interleukin nivåerna, och stärker immunförsvaret genom att stimulera makrofagerna och granulocyterna) ) och lakritsrot (större binjurarna), glutamin och probiotika mixas med vetegräs och spirulina. Denna vecka gör att jag blir grönskimrande den med, fast av en annan anledning. 

Och nej, jag har inte gått upp speciellt mycket i vikt. Något kilo kanske. Så målet är att inför nästa behandling braka på igen. Varför inte liksom? Hellre en bazooka var 4:e vecka istället för ett pistolskott var 3:e. 

Och man KAN säkert vistas i andra länder som lätt grönskimrande - en sak är i alla fall säker - det kommer INTE att regna..

Love /Cat