THE PLAN...

Det sägs att man inte får mer än vad man klarar av. Det sägs att allt har en mening och att när man ser tillbaka på tuffa händelser och perioder i Livet är man ofta glad att det hänt.

Man växer som människa och blir starkare genom att hantera utmaningar och prövningar.

Jag är för närvarande extremt nyfiken på vad som kommer ut ur detta. Det märkliga är att jag redan har en känsla för hur det kommer att bli. Ur min hjärna, som vanligtvis är en rätt avancerad liten maskin, kommer allt som oftast massor av tankar, idéer och kreativa lösningar. I det här fallet går tankarna mest ut på hur jag så snabbt som möjligt ska få tillbaka min Kropp.  Och när jag fått det, är det bara att ladda om för nästa omgång Krigsföring.

Efter nio cellgiftsbehandlingar, så många provtagningar och sjukhusbesök att jag slutat räkna för länge sedan, står jag inför det faktum att jag nu ska ta det första konkreta steget emot en cancerfri tillvaro.

Måndagen den 13 april ska 70 % av min lever opereras bort. Det är ett stort ingrepp som tar många timmar i anspråk och enligt de papper och broschyrer jag fått inför det hela, är rehabiliteringen omfattande. I mitt fall innebär det också att jag opereras enligt principen ”motvalls kärring”.  Det som benämns som modertumör(erna) kommer stanna i min Kropp ett tag till. Det blir för stort och för omfattande att ta bort allt på en gång. Målet denna gång är mina metastaser. Det är bara två, men de har haft den extremt dåliga smaken att placera sig i varsin ände av levern. Därav den stora reduktionen av vävnad.

Jag skrivs in idag.  Efter en intensiv helg i Köln på FIBO landar jag 14:50 med en planerad incheckning på Huddinge 18:00.

Om jag skulle välja en enda egenskap hos mig själv som jag är tacksam över, är det just att jag lever i nuet. Det gör att jag faktiskt inte oroar mig speciellt mycket. Jag har inte ens funderat på morgondagen.  Men nu – i skrivande stund är mitt fokus på att ladda mental styrka.  Vilket gör att jag måste inse att jag kommer vara ur spel ett tag. Bara tanken på att jag efter i kväll inte kan ha kontrollen är otroligt olustig och irriterande.

Det är inte att jag ska ha ryggmärgsbedövning under 3 dygn. Eller att jag genomgår ett ingrepp med stora risker för komplikationer. Eller att jag får ett ärr tvärs över halva magen och under revbensbågen. Att jag kommer att vakna med slangar överallt, med kateter och förmodligen kommer vara rätt väck känns också hanterbart.

Det som känns värst är att jag inte vet när jag kommer att fungera normalt igen. I min värld är planen att vara på benen (nåja..) så snabbt som möjligt. Gärna på tisdag. Jag fullkomligen AVSKYR när jag inte fungerar optimalt. Sjukhusvistelsen är planerad under en till två veckor. I min värld är jag hemma redan på fredag.

Vad jag vet med säkerhet är att om jag inte varit i så god fysisk och psykisk form, hade det här varit en helt annan resa. Det är en av sanningarna som redan finns i min framtida plan. Hur viktigt det varit att under denna tid, hålla sig i god balans. Både i kropp och psyke. Någonstans mitt i kaoset känner jag mig ändå nyfiken på hur veckan kommer att bli. Hur snabbt kroppen kommer att göra som jag önskar igen.

Jag har redan planerat att springa The Color Run den 23 maj. Och helst vill jag kunna åka till Body Power i Birmingham veckan innan det.  För att inte tala om Salsakursen som jag längtar galet mycket efter. Fast den är redan på onsdag och det är förmodligen rätt omöjligt att få till.

Tankens kraft kan försätta berg. Så även denna gång. Min lever kommer att växa tillbaka till normal storlek och återfå normal funktion. Det sjuka i det hela är hur fort det går.

På EN vecka har de bortplockade procenten vuxit tillbaka. EN VECKA? När min läkare berättade detta kände jag mig som The Terminator. Likt en robot som blir skjuten och vingklippt och KABOOM så läker såren ihop, det trasiga blir helt på EN sekund och roboten bara kör på.

Ungefär som jag. Det är så det kommer att bli. Jag lovar.

Idag ägnar jag dagen åt positiva affirmationer. Hur jag med min morotsröda penntrollslook bara överraskar mig själv och vårdpersonalen på Huddinge. Att med gåstol eller vad fasen som helst som hjälpmedel, bara SKA upp och påbörja min comeback till vardagen. Och säg nu inte till mig att jag ska ta det lugnt. Jag är som jag är. Vilket jag är jäkligt tacksam över. Envis, målmedveten och stark.

Som Arnold brukar säga i sin Terminatorroll.

Hasta la vista baby – I will be back!!

Love / Cat

EVERYDAY MAGIC....

Veckans glädjefnatt: 

- Jag och våra fina tjejer har börjat träna tillsammans. Löpning längs Norr Mälarstrand var en av höjdpunkterna, det andra var premiärpasset på Friskis & Svettis. Jäklar vad duktiga de var!

- Jag har firat min underbara väninna Annas födelsedag på Grand. Numera är kvalitetstid en riktig livsbonus där varje dag räknas. 

- Jag har anmält mig och tjejerna till "The Colour Run" ett galet roligt lopp där man springer 5 km i vita kläder och får färgpulver slängt över sig under loppets gång. Man springer dessutom i tyllkjol - bara en sådan sak!! Titta och njut här

- Jag har nu hela 9 peruker i min kollektion och njuter hejdlöst av att aldrig mer ha en "Bad Hairday" 

- Mina smaklökar fungerar av någon underlig anledning magiskt bra! ALLT jag äter smakar himmelskt gott. 

- Jag har fått en lyckoamulett i en vacker brun sammetspåse skickad till mig av en okänd kvinna. Amuletten innehåller helande örter och en hemlig bön. Jag sover med den och bär den i handväskan. Så tacksam och lycklig över det fantastiska stöd jag får av kända som okända - den energin är ovärderlig!

Veckans Berg-och-dal bana: 

- Jag har fått min första operationstid - skönt att första steget mot att bli fri från Inkräktaren är planerat - men insikten över hur stort ingrepp det blir är lite skrämmande. 

Jag lever helt enkelt efter devisen - Inget ont som inte har något gott med sig! 

Love / Cat 

PHYSICAL...

Jag har tränat i hela mitt Liv. Ända sedan jag var 3 och tvingade min mor till att ta mig med till kyrkans balettskola. 

Fru Qvarsebo hette min första lärare som fick mig att börja drömma om en karriär som tåspetsdansös. Jag var helt övertygad om att allt skulle ordna sig, bara jag fick en riktig tyllkjol. En sån där med flera lager, som stod rätt ut ifrån kroppen och fick min lilla uppenbarelse att se ut som den döende svanen. Precis så gick mina drömmar. Det fanns liksom inga hinder för min entre på Bolsjojteaterns scen. Tyckte jag i alla fall. 

I verkligheten så blev den där tyllkjolen inte den magiska skapelse jag såg framför mig, utan istället en hopknåpad ljusblå variant, skapad av en badrumsgardin, sydd av min älskade mormor. Inte så glamoröst men förmodligen funktionellt. 

Min träningskarriär har kanske inte varit spikrak, men en sak har den varit - och det är att den varit konsekvent. Efter min rätt abrupt avslutade karriär som ballerina tog annat vid. Som 11-åring steg jag in i Brännkyrkahallen för att bli judoka. Med en kraftigt överviktig tränare som var allt annat än en förebild vände jag istället blicken mot karaten. Mitt möte med Kyokushinkai och Okinawan goju ryu blev något helt annat och här lärde jag mig disciplin, respekt och vördnad. Min kropp blev mitt tempel som vårdades, inte direkt ömt, men enligt de japanska traditionerna, formades jag till en maskin. Under mina studieår jobbade jag extra på Swings Gym & Stockholms Karate Kai där jag emellanåt tränade 3-4 pass om dagen. Inte optimalt men jäkligt roligt.

Om jag inte får röra på mig blir jag galen. Med betoning på rastlös, irriterad och totalt ointresserad av substitut. Jag behöver min dagliga dos likt en junkie som är beroende av sitt rus. 

Jag är så otroligt tacksam över att jag har det i blodet. Att min kropp faktiskt alltid varit min bästa vän. Det är den fortfarande, trots att den är bebodd av Inkräktaren. Det är min träning som räddar min vardag. Som ger mig den där sköna känslan av kontroll och lugn. 

I skrivande stund måste jag nog säga att jag sällan mått bättre eller känt mig starkare. På riktigt. Jag är så otroligt fokuserad på att bara "klara av" den resa jag har framför mig, att allt annat nästan försvinner. Mina träningspass är en ren njutning väl accompagnierade av Rammsteins tunga musik. Jo - det är BARA det jag lyssnar på när jag tränar. Fortfarande. 

På något sätt tror jag att musiken speglar det som pågår i mitt inre - jag kan inte förklara det på annat sätt. Jag har provat att gå tillbaka till den musik jag tränade till tidigare, men det känns bara mesigt. Det här.. blir ett manifest att ge Kroppen en käftsmäll. Fast bara där den bråkar.. För när musiken passerar mina öron in i Kroppen så händer något - gnistan tänds och musklerna bara levererar. Jag har total kontroll.

Hur ser min träning ut? Jag har väldigt mycket fokus på kondition och styrka. Så det blir minst 5 pass i gymmet. Jag är fortfarande hooked på isolerad träning där varje muskel får sitt. Maken har mer övergått till funktionell träning, mer crossfit inspirerad. Men för mig ligger njutningen just i kontrollen av varenda muskelfiber och det finns ingenting som gör min Kropp så varm med en magisk känsla av välbefinnande efter ett pass. Jag tränar aldrig mer än max 30-40 minuter. Jag har otroligt lätt att bli övertränad så ibland blir det 8-9 set av en muskelgrupp eller två i superset. Det fungerar bäst för mig. För närvarande springer jag rätt mycket. Även här korta, intensiva pass på 20-30 minuter. 

Jag ligger stadigt på en vikt på 49,5 kg +/- 0,5 kg. Om jag jämför när jag var tävlingsaktiv så vägde jag ca 10 kg mer. Så som min fysik är just nu är jag i en bra form. Jag har inte speciellt mycket underhudsfett - och det spelar inte så stor roll vad jag gör. Min kropp gillar tydligen att ha den här approachen. Oavsett vad jag äter. Nu är min kost inte direkt fettbildande, men jag ÄTER verkligen. Mycket och ofta. 

Utöver att lyfta skrot och springa runt som en galning har jag en ny passion - att stå på huvudet. Alltså rent yogiskt. Det är sjukt kul att stöka om lite bland organen och ge huvudet en rejäl blodtillströmning. Dessutom känner man sig som 5 år igen när man bökar och stökar för att få till det. Minst 5 minuter per dag bör tillvaron spenderas upp och ner.. Prova - det är rent beroendeframkallande! 

Bortsett från mina fysiska utsvävningar fattade jag ett annat beslut när jag blev sjuk. Att inte bara skriva utan även dokumentera i bilder. Av en enda anledning. Varje ögonblick som passerar innehåller alltid något unikt och den stunden kommer aldrig igen. Det gjorde att bilder blev en lika viktig del av min resa. 

De svartvita bilderna är tagna dagen innan jag skrevs in på Radiumhemmet av en underbar vän - Kate Gabor. Jag ville ha bilder på mig och på min Kropp för att följa alla förändringar. Det var dagen innan min port-a-cath opererades in och innan några cellgifter passerat mina system. När jag ser bilderna kan jag tänka tillbaka på just den dagen. Dagen D då resan började på allvar. 

Såhär ser jag ut för närvarande. Bilderna är tagna av O under ett träningspass på Ekerö. Nöjd, stolt, stark och envis. 52 år med en plan att bli MINST 100. Därför kommer jag fortsätta precis som jag alltid gjort. Att leva, njuta, äta, träna och vara en vinnare. Ingen jäkla Inkräktare ska få ändra på det. 

Vem vet - jag kanske skulle investera i en tyllkjol. Att ha på mig nästa gång jag ska in på sjukhuset. En rosa en, med fyra lager tyll. Minst! 

För glamour har vi egentligen alldeles för lite av, och vem vet - det kanske är den som gör susen? 

Love / Cat 

SKIING & CARROTS..

Efter mötet, där vägen jag valt att vandra, helt plötsligt tog slut kände jag att jag behövde en förändring. En förändring för att blåsa liv i nytt hopp, en ny strategi och en ny sanning. 

Människor som känner mig vet, att jag kan ha otroligt snabba kast i mina tankebanor. Får jag nedslående besked, om något tråkigt och negativt inträffar så är min hjärna DIREKT igång med att projicera nya, positiva möjligheter. Ibland i en så intensiv takt att jag nästan blir trött på mig själv - men.. det är precis den egenskapen jag är så otroligt tacksam över att jag har. Och det är den egenskapen som fungerar som bäst just nu. 

Två dagar efter beskedet om att cellgifterna inte tar, skulle jag träffa den kirurg som ska operera mig när det blir dags. Och dags - ja, det är ju typ nu. Den första strategin om att krympa Inkräktaren med gift gick ju inte som planerat. Så i min värld öppnades raskt den nya dörren där fokus låg på kirurgi. Skär upp, skär bort och med VÅLD avlägsna den envisa jäkeln. En mycket bra strategi som passar mig perfekt. Snabba puckar, korta vägar och PANG - klart - liksom. 

När jag satt i väntrummet för att träffa min kirurg satt en otroligt vacker kvinna där. Hon var modigare än jag och bar inte peruk trots att hennes hår inte var längre än 5-6 mm. Det som slog mig var färgen på håret - en mahognyröd färg - otroligt fint. Det väckte en ny tanke hos mig som kändes riktigt bra. Det jag lärt mig om mig själv och mina ibland rätt spontana reaktioner beror helt enkelt på att jag vill ha kontroll. Att TA kontroll över situationer istället för att situationen kontrollerar mig. 

Att tappa allt hår och dessutom ha en cancerdiagnos är rätt svårt att ta kontroll över. 
Men det går - inte så att man kan bota sig själv, men man kan lära sig ta kontroll över situationer genom att hitta sina egna lösningar på hur det kan kännas bättre. Min reaktion blev givetvis att färga mitt eget korta hår. I en totalt KNALLORANGE färg.

Varför, kan man ju fråga sig. Jo.. just bara för att jag kan. Att experimentera med färg, frisyr och att våga förändra. Mitt i förändringen liksom. Beslutet blev inte lika uppskattat av resten av familjen. Min älskade O, han känner mig och låter mig hållas. Jag är ivrigt påhejad av honom och oftast leder mina rätt knäppa idéer och handlingar till sköna skratt och en ännu djupare kärlek och respekt oss emellan. Den som bröt ihop av en totalt motsatt anledning - var Molly. 

Ärligt - hon grät i 30 minuter över att hennes mamma skulle bli en form av "Mojoten".. Så, vad gör man.... 

Vi satt länge och pratade, Molly och jag. Där jag förklarade för henne varför det var så viktigt för mig att få färga mitt hår. Oavsett vad hon ville. För det här.. det är mitt beslut. Det hela slutade lyckligt då den lilla Sessan fick vara med under processen och med stoooora ögon såg förvandlingen där mitt korta, lätt gråspängda stubbhår blev morotsrött. Eller stubb.. egentligen ser jag mer ut som ett virvelmarsvin. Mitt normalt sett väldigt tjocka hår har intagit en helt ny look. Virvlar överallt och så många hårstrån som trängs på huvudet - så med den oranga färgen har jag nog skapat en ny trend. 

Mötet med kirurgen inträffade dock innan förvandlingen till morot. Han konstaterade egentligen bara det som jag hört två dagar tidigare. Inget har hänt. MEN med fokus på att just inget har hänt, så betyder det att tumören inte har vuxit heller. Inga fler metastaser, inga förändringar utan nu blir fokus på hur min operation ska gå till och hur min tillvaro ska planeras kring den. 

Det är ju en hel del som ska åtgärdas. Två metastaser i levern, en tumör på 10x7 cm i buken samt att livmodern med förändringar ska bort. Det är nu diskussionen blir intressant. Han, som blivit inkopplad i ett sent skede, fick för första gången se mina senaste bilder där ALLT var med. Dessa jämfördes med de bilder som tagits i augusti förra året. Helt plötsligt har man noterat att det man utgått ifrån varit "vanliga" myom på livmodern, är i princip borta. Borta liksom!! BORTA?? Han tittar länge på bilderna, kliar sig i huvudet och tittar på mig och säger: Det är anmärkningsvärt att notera att dessa förändringar inte längre syns på bilderna. Myom svarar inte på cellgifter. 

Det tar ett tag innan jag tagit in hans ord. Jag stirrar på honom och han stirrar på mig. 
O - han stirrar han med. Både på mig och kirurgen. Det kan egentligen bara betyda en sak. Sedan om den är bra eller inte, skit samma. Min förändring på livmodern är förmodligen huvudtumören. Cancer. Där med.... Som har krympt och i princip försvunnit. 

Innan vi ens hinner diskutera vidare lämnar han rummet och kommer tillbaka med den läkare som fattat beslutet att INTE ge mig min planerade 8:e behandling. Han vill att hon ska vara med, och lyssna. 

Utan att gå i på några detaljer ändrades min plan drastiskt. Direkt in med nya cellgifter för att hålla cellerna i schack. Prioritet att göra nya bilder för att så snabbt som möjligt operera. Remiss till Danderyd och till Huddinge för specialistbedömning. 

Satan i Gatan - plötsligt händer det. Mitt beslut att donera mina vävnader, tumör (Inkräktaren) och allt material som plockas ur min kropp, kändes så enkelt. Mitt beslut att återigen samla kraft och fokusera på nästa steg ännu enklare. Och jag kan lova.. de som ansvarat för min vård på Sophiahemmet från dag 1 - 2012, kommer att höra av mig. Definitivt...

Nu väntar fler undersökningar, ännu fler provtagningar men med ett nytt mål. Kill the Sucker with a knife.. I väntan på det packade vi ihop hela familjen med väskor, skidor, pjäxor, hjälmar och stavar i en Taikonliknande uppenbarelse som färdades ända upp till Sälen. 

Well.. Vi hade i alla fall en otroligt härlig långweekend i Lindvallen. Min skidåkning lämnar en hel del att drömma om, men ned kom jag och jag syntes i backen.

Ja.. mina skidbyxor går också i orange.. 

Love & Carrots/ Cat 

EVALUATION DAY..

Allt blir inte som man har tänkt sig. 

Även om man blundar och önskar sig något så där riktigt, riktigt starkt och är så fokuserad på att det ska bli så... Då VILL man att det ska bli precis som man tänkt, eller hur? 

Inför den här dagen är nog första gången jag känt ett litet uns av oro. Vad gör jag om de säger det jag inte vill höra? För första gången kände jag att möjligheten fanns, vilket egentligen nästan var mer oroväckande än vad de kanske skulle säga. 

Jag är så otroligt stark i mitt fokus att jag ibland undrar var jag fått den egenskapen ifrån. För mig finns det bara en enda väg ur det här och det är att lägga det bakom mig och leva lycklig i alla mina dagar.

Jag sa till O redan på morgonen att jag nog helst inte ville gå dit utan undrade om han kunde tänka sig att gå istället för mig. Redan där förstod O att hans fru inte var med på banan den dagen. Han upplyste mig vänligt men bestämt, att det nog inte var en bra idé att han gick själv. Fine, svarade jag lite väl sturskt, svalde raskt en lugnande tablett (som jag ALDRIG tar annars) för att på ett syntetisk sätt framkalla en falsk känsla av lugn. Det funkade så där. 

Veckan innan, när jag fått mitt framtjatade läkarbesök då jag inte varit på något de senaste tre gångerna jag fått behandling. Notera då att regelboken säger att man ALLTID ska besöka läkare inför varje cytostatikakur. Stefan ansåg inte att jag behövde det, då mina prover var så bra och att det egentligen inte tillförde speciellt mycket. 

I samband med att jag fick kallelsen inför detta läkarbesök fick jag även informationen om att Stefan slutat. Inte bara på sitt arbete som koordinator utan var som bortblåst ifrån väggarna på Radiumhemmet och hela Karolinska. Ett litet sting av eftertänksamhet kom över mig. Maggropen hade rätt. Han är säkert en fantastisk människa på rätt ställe. 
Men nej. HÄR skulle han aldrig kunna bli fantastisk, så beslutet han fattat (eller hur det nu gått till) var helt korrekt. 

Så - nu har jag en ny kärlek som ska ledsaga mig i cancerlabyrinten. Madeleine. Håll en tumme för att det håller mellan oss... 

Det började inte så bra. Den nya läkaren konstaterade att min utvärdering endast skulle basera sig på de röntgenbilder som skulle tas måndagen därpå. Timmarna innan min 8:e cellgiftsbehandling. Den beslutade hon sig för att stryka. Varför vet jag inte, men redan där slöt jag mig i en avvaktande tystnad. När jag frågade varför fick jag egentligen inget svar, men jag fick en uppföljningstid torsdagen därpå. För att få svar på bilderna.

Denna gång omfattade röntgenundersökningen ALLT. Ifrån lungor, hjärta, lever och hela buken. Det som var nytt var att jag äntligen fick dem att även avbilda statusen på min livmoder. Det var ju DÄR allt börjat med blödningar i mer än 2,5 år. Jag har fortfarande inte dragit den storyn, just nu är jag så uppe i den här - den storyn som tog överhanden och ändrade min livsväg. Vid min 3:e behandling lyfte jag frågan om ingen människa ville ta ansvar för att följa upp mitt ursprungliga problem så detta fick följa med i utvärderingsplåtarna lite på nåder. 

Provtagningar och röntgen igen. Denna gång på Globen, hiskligt tidigt för att sätta nål i armen och få kontrast få fastande mage. Jag AVSKYR att starta dagen utan mitt morgonkaffe. Resten gick som på räls - jag är verkligen den där hjälpsamma typen som gör allt för att underlätta - någonstans tror jag att om jag tänker snälla tankar så syns det kanske på bilderna och skrämmer den elaka Inkräktaren. Att det känns fel att bo i en så vänlig, hjälpsam persons kropp på något sätt. 

Torsdagen den 12:e februari kom så slutligen D-day. Dagen när sanningen skulle avslöjas. Helt obarmhärtigt kom beskedet om att jag inte svarat på cellgifterna. Alls. 
Åtminstone inte om man väljer att bara fokusera på att målet var att krympa tumören och metastaserna. De är still going strong. Inte en milimeter mindre någonstans. Men, efter ett samtal med kirurgerna har de beslutat att försöka operera direkt istället, sa hon.

Första känslan blev liksom bara en tomhet. Samma läkare framkallade samma avvaktande tystnad hos mig. Tills jag lyckades få fram: Så.. vad händer nu? Du kommer att få en akuttid så kirurgen får känna på dig och diskutera, så tar vi det därifrån. 

DÄRIFRÅN? Cellgifterna biter inte, tumörjäkeln krymper inte och kirurgen ville inte operera från början för knölen var för stor? Vad då tar det därifrån? Vi är ju tillbaka på ruta ett!! Sju jäkla cellgiftsbehandlingar till vilken nytta då? 

Klart att jag förstår att de gjort sitt bästa, men det tar en enorm massa kraft och energi att låta informationen sjunka in, gråta en skvätt och invänta onsdagen. 

För Janne, min kirurg, måste väl ändå kunna ge mig ett bättre besked, eller hur? 

DET blev målet för mitt fokus denna gång. Jag ger mig aldrig!!

Håll en tumme..

Love / Cat 

KARMA..

Jag har de finaste av vänner.. Jag har fått gåvan av att ha otroligt många fantastiska människor omkring mig och har en enormt stor bekantskapskrets. Den blev ju inte heller direkt mindre när jag träffade O. 

Tillsammans njuter vi av stunder och tillfällen med våra vänner och bekanta som verkligen berikar Livet, både till vardags och till fest.  

Sedan finns det de där personerna som ingår i min innersta krets. De där vännerna som kan räknas på handens fingrar, som vårdas ömt och som har min djupaste respekt och Kärlek för alltid. 

En av dem är Nettan. Anette Andersson, som bor i Eskilstuna, eller rättare sagt i Torshälla.. Fast egentligen i Määääääälby. 

Nettan är min egen Ängel och har varit så sedan dag 1 av vår vänskap. Vi möttes första gången vid Ica-butiken vid Karlaplan för snart 20 år sedan. Varför det var just där är en helt egen historia. Att hon och jag träffades var egentligen en ren slump. I alla fall om man frågar någon annan. Jag tror ju inte på slumpen utan är övertygad om att alla möten sker av någon anledning och har en mening. Det var här vår resa började och som bara var starten på en vänskap som blir finare, djupare och helt omöjlig att vara utan, för varje dag. 

Vi har delat galet mycket, Ängeln och jag. Vi har kört barnvagn hela Mälby runt, med sovvägrande barn och pimplat Chardonnay ur PET-flaskor i väntan på John Blund. Vi har rest, skrattat, gråtit och till och med druckit vin på distans samtidigt som vi ivrigt tittat, tyckt till och röstat på Mello, under ett 4-timmar långt telefonsamtal. Ängeln i sin soffa i Määäääälby och jag i min soffa i Solna där jag bodde då. Vi har suttit på en sandstrand i Thailand och ritat namnförslag på Ängelns bebismage, med vattenfast knallröd penna. 
Säg ordet hummer och vi skrattar hysteriskt åt den där PINSAMMA händelsen på Koh Samui. Vi vet vad det innebär att ligga på varsin soffa med ismask i ansiktet och äta naturgodis för sisådär 300 kronor.. Bara för att.. Vi har varit på Cypern med våra tjejer, hamnat HELT fel på Fjortis-stranden och sjungit Lollo & Bernie sången till vi nästan kräktes - så vi tröstade oss med att smuggla vinkaraffer till hotellrummet för att överleva. Listan kan göras hur lång som helst med minnen vi skapat. Stora som små.

Jag fick den fantastiska äran att vara toastmadame vid Sagobröllopet där Ängeln fick sin  match-made-in-heaven, Ängeln är Gudmor till min Sessa samt var en självskriven hedersgäst när jag gifte mig med min älskade O. 

Jag har följt Ängeln sedan hon var 17, på sitt 18:e år och sett hennes vingar bli än mer fulländade än de man ser i Victorias Secrets Fashion Show. Det fina med MIN Ängel är att hennes hjärta är långt mycket vackrare än hennes vingar. I det hjärtat.. där bor jag. 

Det är en magisk känsla att bo i ett hjärta av Guld hos en Ängel. Vid vårt senaste möte fick jag en så fin present som sedan dess bott på min handled. Det blev liksom Kärlek vid första ögonkastet. Det blir en ständig påminnelse om det mantra jag för flera år sedan satte som namn på min då nystartade blogg. Min reflektion över Livet som sedan följt mig. Love Life, Live Now.. Enjoy.. 

När jag blev sjuk föll pusselbiten väl på plats. Att älska Livet, att Leva i nuet och att verkligen njuta av det. Det är mitt Karma och jag är långt ifrån färdig med det. Att sedan min ljuvliga Ängel fångat budskapet och manifesterat det i två vackra armband gör att min cirkel är sluten. Det är människor som du som gör att det jag går igenom nu blir enkelt - den kraft, Kärlek och energi du ger gör mig stark och hel. 

Tack för att du finns i mitt Liv med din Änglasjäl - Jag älskar dig!

Love / Cat

THINGS THAT MAKES YOU HAPPY...

Finns det någon som säger att man måste vara olycklig för att man har en diagnos? Just nu är jag nyfiken på hur alla andra med cancer, har det. Eller egentligen inte då jag för närvarande är extremt fokuserad på mina framtida mål. Så hårt fokuserad att jag nästan blivit en eremit. Med nyfiken menar jag att jag under hela perioden från det att domen föll och käftsmällen kom, den där dagen i September aldrig ens vänt den andra kinden till. Jag har varken tittat bakåt eller ens åt sidan. Jag har bara gått rakt fram med samma starka vilja och vinnarskalle. Det är först nu jag undrar hur andra tänker och reagerar över sin sjukdom.. Nyfiken på om.. 

.. de är rädda? Olyckliga? Hur får de dagarna att gå? Sover de gott på natten? Jag är fortfarande inte riktigt där än, i något beslut som att t ex läsa om andra eller kanske t.o.m fråga någon. Jag tror egentligen inte att jag vill veta. Jag vill fortsätta min egen resa på mitt eget sätt även om en stor förändring skett sedan den började. Jag har sällan mått så bra eller varit så lycklig. På riktigt.. 

Det går inte en dag utan att jag skrattar, njuter, lever och verkligen gör precis det som känns rätt i hjärtat. Jag tycker till och med att det jag äter och dricker smakar bättre och älskar verkligen att vakna upp till en ny dag. Jag tar ingenting för givet och har lärt mig att uppskatta det jag har. Även om jag i skrivande stund inte har en aning om hur resan slutar så är jag så otroligt tacksam för precis allt jag har. För det är väl det enda man vet - att INGEN vet någonting om morgondagen. Att ha min familj och min helt fantastiska man vid min sida gör allt så mycket lättare - jag och O har helt enkelt ändrat vår Livsplan till att Leva här och NU även om vi fortfarande har en mer långsiktig plan. Att fylla dagarna och agendan med skratt och glädje är det viktigaste för mig just nu. VARJE dag ägnas åt att känna efter. Ibland är jag igång ifrån tidig morgon till sen kväll. Ibland blir jag kvar i sängen. Det blir liksom vad det blir. Därför summerar jag det jag gläds åt just nu här; 

Veckans glädjefnatt: 

- Vi har nu dansat Salsa ett par gånger och det är SJUKT kul!!
   Efter den första trevande gången i gympaskor har nu ett par glittrande högklackade  
   dansskor slagit rot på mina fötter.

- Jag har ägnat mycket tid i köket för att knäcka koden för den totalt sockerfria  
  kosthållningen. Senaste utmaningen är efterrätter och fredagsmys, främst till barnen - det 
  har gått lysande. 

- Jag bestämde mig för att dricka vin igen (liiiiite) när jag känner för det - JÄKLAR vad gott   
  det är..   
  Numer är det inget annat än ekologisk odlade druvor som gäller. 

- Vi blev inbjudna till Skid VM i Falun och se 5-milen - en heldag med tågresa och myyyyys..

- Vi är bjudna på 4 galet roliga 50-års fester varav en på Franska Rivieran med tema  
   White Party.. OCH ett riktigt härligt bröllop på en hästgård.. så skööönt att få ett huvudbry 
   som så enkelt handlar om vad man ska ha på sig!!!


Love / Cat

GUT FEELING...

Att stå inför det faktum att det är dags för en utvärdering ställer saker på sin spets. 

Sju behandlingar senare, en väldig massa träningspass och basbildande kost borde ju ha gjort sitt?

En stor röntgen av nästan HELA mig ska visa vart det pekar. Har tumören krympt? Ser det ut som det ska? På mitt senaste läkarbesök där mitt tjat om undersökning av det som ursprungligen var mitt problem, mynnade kontentan ut i att denna undersökning ska omfatta även detta. 

Så.. röntgen av lungor, hjärta, lever, buk, Inkräktaren SAMT att denna gång ta med livmoder och äggstockar står på agendan. 

Jag har sedan en tid läst mycket om enteriska nervsystemet. Det system som förbinder magen och hjärnan och kallas även för bukhjärnan. Mycket intressant. Mer om detta vid ett annat tillfälle. 

Maggropskänslan säger att det går bra. För det måste det ju, eller hur? 

Love / Cat 

ROUND 7 - ME VS THE INTRUDER

Efter hemkomsten från det karibiska Paradiset kändes det ändå rätt bra att ta tag i verkligheten igen. 

Det var dock ingen självklarhet att jag skulle få fler behandlingar då närvaron av läkarbesök lös med en riktigt röd frånvarolampa. Min resa i kemikalieland har varit en av de mest snirkliga och kringelikrokiga jag någonsin upplevt. Inte bara den fysiska påfrestningen, den har förlöpt galant och friktionsfritt sånär som på ett par snubblande steg här och där. 
Nej, jag menar den psykiska påfrestningen - att verkligen vara tvungen att släppa kontrollen och ändå mer än någonsin ha stenkoll på min berg-och-dalbane agenda. 

Väl hemma efter magiska dagar lyfte jag luren för att uppdatera mig på PLANEN. Planen som ska ta Inkräktaren till landet på andra sidan medvetandet. 

Och, jodå, visst sa maggropen till igen. Precis som jag hade på känn den där fredagen så hade ju kallelsen ännu en gång uteblivit. Cellgiftsbehandling nr 7 bokad på måndag med förberedande provtagning samma dag som jag ringde. SUCK. 

Det sägs ju att man ska undvika stress och orosmoment. Att Kroppen ska hållas basisk och lugn. 

Då jag självklart inte ens var i närheten av en vårdcentral så resulterade dagens samtal i en hisnande snabb taxiresa till och från tanten-med-nålen-som-denna-gång-fullkomligt-krossade-min-ven. 

Mina prover har inte en enda gång avvikt från de riktigt bra värdena. Så heller inte denna gång. Den sjunde påsen slank in med sitt vanliga varningsord till Inkräktaren. DÖ eller flytta liksom. 24 timmar senare återgick Livet till det vanliga. Hård träning - Petnoga mat - och en sömnkvot som skulle göra ett barn avundsjuk.

Nu väntar ett framtjatat besök hos läkaren - en ny en såklart. Håll en tumme för att det börjar dra ihop sig till den efterlängtade attacken - den som för alltid ska avlägsna de där cellerna som gaddat ihop sig. 

Licenced to Kill... typ.. 

Love / Cat 

PIRATES OF THE CARIBBEAN...

Just det där med att fastna i rutiner och fack är inte riktigt min grej. Missförstå mig rätt - jag ÄLSKAR rutiner. Sådana där som gör att man VET vad man avviker ifrån när man väljer att följa impulser. Fast rutiner i min värld ska vara sådana som man själv skapar utifrån hur man vill leva sitt liv. Inte sådant man fastnar i som tråkiga måsten och ostimulerande upprepningar. 

Därför måste jag skriva om så himla mycket annat som rör sig i mitt huvud och i mitt liv. Det som numer är en rutin och en vana är ju att leva med en diagnos som förändrat Livet rätt rejält. In och ut på sjukhus, in och ut med cellgifter och in och ut med tankar och funderingar kring hur jag på bästa sätt ska lägga upp Livet och alla dess rutiner som faktiskt vare jag vill eller inte, blivit en del av mitt Liv. 

Det som hägrat och vuxit i tanken var att få resa. Jag ÄLSKAR att resa - i jobbet, privat, med barnen eller bara O och jag. Det fullkomligt kryper i kroppen på mig när jag måste vara "still" - en personlighet som jag kräver rörelse och förändring som näring. 

Vi hade en plan, jag och O. En plan som skulle inneburit att vi tog en låååång, skön semester över jul och nyår. Det passade perfekt med tanke på vår barnlogistik där vi skulle fått ett par veckor bara för oss själva. Jag såg framför mig hur vi intog Asien med Bangkok i sikte följt av några sköna öar. Sol, värme och njutning. 

Livet vill annorlunda när käftsmällen satt som smäck den där dagen i September. Thailand byttes raskt emot SPA Radiumhemmet. Inte så varmt och inte så mysigt, men utifrån situationen, rätt funktionellt. 

Hela hösten har min Kropp skrikit på hjälp för att lösgöra tid till att fylla cellerna med just frihet och sol. 

Enligt den plan som jag och mitt ex Stefan gjorde skulle jag ju vara färdigbehandlad kring jul. Så blev det inte då jag fick byta medicin och ja.. i princip hela planen sket sig. 

Efter mycket kalkylerande och diskuterande dök så tillfället upp. Jag fick tillåtelse till att åka iväg två veckor direkt efter min 6:e behandling. 

PANIK och LYCKA i samma Kropp på en gång. Måndagen den 29 skulle jag in på 24 timmars behandling - den 30 kopplas jag bort från cellgifter och klarar min medicinering själv, som består av 4 dagars eftervård med diverse medikamenter. 

Målet blev nu ett helt annat - att hitta en resa utan att ge efter för mycket på önskelistan. Asien gick bort direkt - inte en vettig resa gick att uppbringa. Två veckor på Kanarieöarna? - Neeej, aldrig-i-livet-mentaliteten gjorde sig påmind trots att cellerna skrek - skit i vart - bara åk...

Till slut hittade jag den.. RESAN! Två veckor i Karibien på världens största kryssare.. kombinerat med några dagar i Miami och Fort Lauderdale. 

Jag skulle kunna skriva spaltmetrar om hur GALET bra allt blev men nöjer mig med att visa några bilder istället.. 

Åh, ja just ja.. Nämnde jag något om att det blev riktigt fel med mina mediciner inför resan? 
Nej, det gjorde jag nog inte.. Att det blir fel har blivit mer en regel än ett undantag så ibland orkar man liksom knappt nämna det.. 
Planen var att koppla upp mig på cellgifterna Måndagen den 29 December. Det var inte jag som valde den dagen utan Gissa Vem?? Motiveringen var att det var den enda dag som skulle fungera då man inte hanterar tung medicinering under storhelger, dvs Nyårsafton. Så självklart var hela reseplaneringen uppbyggt kring när, var och hur den 6:e behandlingen skulle fungera. Behöver jag nämna känslan av att infinna sig i tid och ha en hel avdelning som efter nästan två timmars väntan bara informerar om att "medicinen tagit slut" 

Vadå tagit slut? Har man beställt tillräckligt, tar det inte slut. Det är liksom inte riktigt samma sak som att sälja den sista kartongen Alvedon till någon annan med huvudvärk! 

Matt och irriterad insåg jag att trolleri inte ingick i avdelning P53´s repertoar. Det blev ingen behandling.

Så.. vi fick en favorit i repris - in igen dagen efter och bara HOPPAS på att allt skulle fungera då planet inte väntar... typ.. Dygnet som följde vart ett ganska sammanbitet dygn. En sorts tyst nedräkning och samtidigt nästan hålla andan för att inget skulle gå fel. Det gick bra - ett dygn senare efter att ha packat, firat den märkligaste Nyårsafton i hela min medvetna existens - förvisso iförd paljetter och högklackat (what else), men med ett starkt fokus på att Arlanda hägrar.. Vi gick faktiskt inte ens ut för att titta på fyrverkerierna.

TUR att resan blev preciiiiis så där bra som vi verkligen behövde. Att lägga en galen höst bakom sig, spänna fast bältet och bara lyfta - högre än molnen och passa på att ägna en tanke åt högre makter.. Och att inse att jag bara har en enda önskan.. 

Love / Cat 

Kryssning och Karibien var en fantastisk kombo - jag är helt hooked.. 

THOUGHTS...

Ibland känns det oerhört viktigt att aldrig ta något för givet... Och att vara tacksam för varje dag. 

Veckans glädjefnatt; 

- Vi ska på Salsakurs, jag och O.. 14 gånger!! 
- Jag har köpt världens bästa kamera och bokat fotokurs på Fotografiska.. under 7 veckor!!
- Vi tar familjen på skidresa på sportlovet!! För att inte frysa om fötterna har jag köpt 
   gigantiska Moon Boots i guld - bara för att det fanns!!

Love / Cat

LAZY LIFE...

Jag vet.. Jag är URDÅLIG på att uppdatera. Livet just nu har mest bestått i att göra så galet mycket sköna saker.. Lovar att ägna veckan åt en update..

Love / Cat

ROUND 6 - ME VS THE INTRUDER

Hur svårt ska det vara? 

Känns som det är dags att skriva nya kapitel snart och hitta de positiva sidorna i följetongen. 
Min vana trogen blev det återigen en iskall klump i magen som blev pricken över i:et även denna gång. 

Välplanerat, inritat i sten (trodde jag) med en fantastisk belöning som väntade efter vända nr 6 i ordningen för kemisk krigsföring av Kroppen. 

Planet skulle ju lyfta oavsett om vi var med eller inte - det budskapet var rätt tydligt när vi satte riktlinjerna inför både behandling och den väntande pausresan. 

Gick det som vi ville? Självklart inte. Jag som är en GRYMT positiv person. Att visualisera är ju min grej. Det jag lärt mig återigen av dessa turer är att ALDRIG ha affirmationen om det man INTE önskar. Väl anländ till Radiumhemmet möttes jag av beskedet att min medicin inte fanns.. Ehhh.. ?? Men att jag var välkommen dagen efter för ett nytt försök. HUR svårt ska det vara? Jag väljer att stanna där i min beskrivning av denna omgång. 

Du som läser - jag vet att du fattar utgången av dagen. Hem. Frustrerad. Arg. Pep-talk med mig själv, för att ta nya tag och invänta morgondagen och HOPPAS att det skulle funka med tanke på min resplan. 

Den goda nyheten är att jag firade det absolut i särklass lugnaste nyår någonsin. 

Hemma. I soffan. Ätandes hummer med maken och avsiktligt SKITA i det fyrverkeri över Norr Mälarstrand som annars glittrar in det nya året. 

Jag glittrande istället själv - med ett glamoröst 2015 i sikte. 

Givetvis iförd paljettklänning och högklackat. NÅN måtta får det ju vara på lugnet. 

Love / Cat 

IT´S GROWING...

En otroligt viktig detalj att informera om är ju faktiskt vad som händer under en cellgiftsbehandling.

Jag minns att det jag kände oro inför, var just när första droppen av gifterna skulle landa i min Kropp. Hur känns det, hur kommer Kroppen att reagera och hur kommer biverkningarna att visa sig?

Jag valde tidigt att inte läsa de biverkningar som finns angivna i FASS. Helt enkelt för att de är många, omfattande och man måste som tillverkare av ett läkemedel verkligen ange ALLT.

För mig kändes det mer naturligt att diskutera med erfaren personal kring vad som händer. De har ju trots allt stor erfarenhet av olika patientgrupper. Olika åldrar, fysiska och psykiska skillnader och även hur olika former av cancer beter sig.

Trodde jag..

Det enda som nämndes var att man tappade håret och att huden blir torr och extra känslig. Man varnade även för magproblem och illamående, That´s it.

Ingen berättade om biverkningarna av de sprutor jag fick som gav galen skelettvärk. Ingen berättade om det var bra att gå upp eller ned i vikt. Eller som kunde svara på mina ibland kanske konstiga frågor.

Med tanke på att min sjukdom sitter i glatt muskulatur var jag intresserad av att veta hur aminosyror och protein påverkar den typen av muskulatur. På tvärstrimmig muskulatur verkar ju protein uppbyggande så här gäller det ju att ha tungan rätt i mun.

Det här med syra/bas balansen stämde inte alls med den regelbok sjukhusets dietister resonerade efter. Många rätt grundläggande principer kostmässigt hanterades precis tvärtom. Mycket märkligt. På avdelningen blev det mest att gilla läget och hålla sig till vatten. Kaffe och te gick bra trots att kaffe är kraftigt försurande enligt ”min skola”.

Jag kände redan vid första besöket att det där med kost och kosttillskott, det fanns liksom inte med i kunskapsbanken så jag har fattat dessa beslut på eget bevåg i vad jag tar och inte tar.

Min rekommendation till alla som har cancer eller som vill förebygga är dock att hålla sig till vissa basprinciper när det gäller kost. Maten är den bästa medicinen och vårt naturliga biobränsle – cellgifter är det inte. Cellgifter tar död på allt som kommer i dess väg så att naturligt hjälpa till med att bygga upp immunförsvar och minska stressnivåer (som förbrukar mängder av viktiga näringsämnen) är en självklarhet.

De kunniga personer, läkare och naturmedicinare jag känner som är insatta i komplementär medicin är alla eniga – Kroppen är en fantastisk resurs att vara vän med och med ett optimalt immunförsvar läker Kroppen det mesta själv.

Efter mitt medicinbyte till Yondelis (tillverkat av Havspung) tog det inte lång tid förrän allt hår började växa igen. Notera att jag tappade aldrig allt hår. Det tunnades ut på huvudet och jag tappade 5-6 strån på höger ögas inre fransrad. Däremot tappade jag nästan allt hår på underbenen (inte på låren dock) samt könsbehåringen. Lite märkligt, men så blev det.

Ingen hade nämnt det heller. En annan biverkning som denna medicin fört med sig var kraftiga utbrott av herpesblåsor på läpparna och på min vänstra skinka. SUCK - Jag lyckades även få ett stort utbrott vid höger ögonbryn vilket gjorde att ögat svullnade upp ordentligt under en vecka.

För att stävja detta blev det ännu fler mediciner – Aciklovir – ett antiviralt läkemedel som jag fick äta i maxdos, 6 tabletter per dag. Gissa om man känner sig kemisk under dessa perioder – då är det extra viktigt att äta extremt ren mat och inte belasta systemen ytterligare.

Under denna period, när jag såg mig själv i spegeln var det svårt att veta om jag skulle skratta eller gråta. Den bild som avspeglades var en identisk avbild av Onkel Fester i Familjen Adams. På riktigt alltså. Jag såg helt enkelt inte klok ut!

Minimalt med hår, ett rejält svullet högeröga och en port a cath som står ut som en puckel under huden med tanke på min ringa mängd underhudsfett.

Nåväl. Maken var extra noga under denna period att tala om för mig hur vacker jag är.

Behöver jag säga att det är en av de få gånger jag är HELT övertygad om att han ljög…

Varje ny dag är en ny lärdom. Glädjefnattet denna gång är att jag efter denna behandlingsperiod verkligen kommit mig själv så nära man bara kan. Nu med liiiiite längre hår.. Och att jag fortfarande verkligen älskar och uppskattar mitt totalt absurda sinne för humor, den har räddat många situationer under åren. Jag kan fortfarande skratta högt när jag tänker på det hela, men den galet fula bilden på näthinnan. Om det åtminstone varit Morticia, med en glammigare look av spooky looks, som blivit min partner in crime, men inte då.. 

Det som inte dödar.. härdar. 

Farbror Fester liksom.. värre blir det nog inte.

Love / Cat

TIME OUT..

Om det är något jag verkligen längtar efter – bortsett från att bli helt frisk och återställd, så är det att få resa bort. Jag längtar så mycket efter att få byta miljö, få njuta av total tidlöshet och bar leva efter Kroppsklockan ett tag.

Vi har pratat om det länge, jag och O, men då mina sjukhusvistelser varit högprioritet har det legat lite på is.

I samband med planeringen av min sista behandling och med tanke på att jag fått byta medicin dök plötsligt tillfället upp. Ivrig som ett litet barn surfade jag runt bland olika resmål och hittade den perfekta rekreationsresan – en kryssning i Karibien!

Då jag verkligen bestämt mig för att vila och verkligen koppla av lät det som en lysande idé att låta världen komma till mig istället för tvärtom.

Sagt och gjort. Ska det göras, ska det göras ordentligt. Världens största kryssningsfartyg, Allure of the Seas, skulle ta oss runt bland de västindiska öarna. Smaragdgrönt vatten, vita sandstränder och lata dagar med skön värme kändes som klippt och skuret för våra behov. Kryssningen kombinerades med några dagar i Miami samt Fort Lauderdale för att träffa vänner och ha några möten.

Då jag haft turen att må så pass bra, kändes det som att vi skulle våga åka. Dessutom har jag ju bytt mediciner så det blev lite som att börja om i den kroppsliga resan – skulle det fortsätta kännas bra även nu?

Det skulle vara så fel att åka iväg om Kroppen beslutar sig för att gå i strejk, vilket inte alls är någon omöjlighet, så nu håller jag tummarna stenhårt!

Den första medicinen satte sina spår med håravfall och flera biverkningar. Små som stora. Det känns ibland helt galet att låta Kroppen utstå denna rätt grymma behandling, men just nu är det alternativet jag valt. Nu när jag haft det lite lugnare kring mig har jag fördjupat mig i och läst massor kring sjukdomen och de bästa sätten att agera och hantera allt.

Mina framtida inlägg kommer nog ha mer fokus på detta då jag förhoppningsvis är färdigbehandlad efter gång nummer 6. Fast det vet jag ju inte – man brukar ge 6 behandlingar och sedan utvärdera. Jag har ju med den nya medicinen endast fått 3 behandlingar.

Det är otroligt intressant att sätta sig in i just min sjukdom. Leiomyosarkom är en mycket ovanlig form av Cancer då den sitter i glatt muskulatur. Mina kostsupplement har den senaste tiden bestått i D-vitamin för en normal celldelning, Broccoliextrakt för höga doser med Sulforafan som påverkar cancerceller negativt. Men fokus har även legat mycket på att äta mycket klorofyllrik mat. Chlorella, gröna blad och vetegräs står högt på listan. Jag tar även bikarbonat i citronvatten för att basa mig och dricker björkaska och chagate.

Det jag ska ta tag i under min ledighet är Kroppens inre stress. Att fokusera på yoga, andning och meditation. Det är lika viktigt att syresätta Kroppen som att göra den basisk – så just nu är mitt mål att optimera varje andetag och träna mer kardiovaskulärt. Det är ju inte fy skam att ha en tuff diagnos och ändå sikta på att formtoppa Kroppen till 100%, eller hur?

Jag har ju trots allt en stor del av resan kvar. Efter nyår väntar scanning, utvärdering och en rätt stor operation.

Då ska jag banne mig vara starkare än någonsin. Både mentalt och fysiskt.

Wish me luck!

Love / Cat